Hoppa till innehåll

Lotten Inlägg

En fantastisk gotlandslimpa – recepttajm!

Vart sjunde år (på’t ungefär) publicerar jag brödrecept här. Förra gången handlade det om min mamma godisbröd, som är så krångligt att baka att jag får till det lika ofta som jag skriver om det.

Men nu är det dags igen. Jag har nämligen av kommentatorn Niklas fått mig tillsänd en halv limpa. Den skickades i torsdags och skulle ha kommit fram till kommentatorsbåskalaset i fredags, men fastnade på Postens outgrundliga vägar eftersom postiljonen på sin löddriga häst var tvungen att vila på fem olika värdshus på vägen från Gotland.

Gutlandi.
Gutlandi.

Gotlandslimpa som Niklas vill ha den gjord, men här med små texttillägg av mig

Dag 1
Skållning (man häller varmt vatten på torra saker)
225 g rågmjöl
225 g rågsikt (50 % siktat rågmjöl, 50 % vetemjöl)
6 dl hett vatten
1/2 dl rågsurdeg, (kan uteslutas eller kanske inhandlas färdig på Ica om man är på det humöret)
20–25 g torkade pomeransskal

Arbeta ihop skållningen (allt på listan ovan).

Låt den svalna till 37 °C (eller lite kallare – känn med fingret om du inte har feber).

Blanda i surdegen om du har en sådan.

Ställ undan skålen, gärna så länge som ett dygn – övertäckt med plast.

Niklas kommenterar: ”Jag använder sällan surdeg men den blir lite godare med. Jag är bara så dålig på att hålla liv i den. Ibland bakar jag direkt när skållningen svalnat och det blir också ok.”

Koka pomeransskalen i 30 minuter, skär bort det vita på dem och finhacka dem sedan. Blanda dem med den skållade geggan.

Dag 2
Steg 1
1 dl hett vatten
1⁄2 dl ljummet vatten
50 g jäst (40 g om man har surdeg i skållningen)
5 g anis
5 g fänkål
50 g farinsocker
200 g rågsikt (50 % siktat rågmjöl, 50 % vetemjöl)
25 g salt

Niklas kommenterar: ”Jag skriver ’50 % siktat rågmjöl, 50 % vetemjöl’ eftersom en del färdigblandade rågsiktspåsar (som ju är det allra vanligaste) har andra blandningsförhållanden. Det allra bästa mjölet (som kommer från Orga kvarn) har till exempel blandningen 70/30 och då tycker jag att man behöver ha i lite mer vetemjöl för att bröden inte ska bli för kompakta.”

Häll det heta vattnet över skållningen (kallas sådant månne dubbelskållning?) och rör om så att degen blir lite varmare än nyss.

Blanda ut jästen med det ljumma vattnet i en separat skål och rör sedan ner det i skållningsskållningen.

Stöt kryddorna i en mortel och blanda i.

Tillsätt farinsockret, mjölet och saltet.

Arbeta ihop degen som är ganska lös nu.

Låt jäsa 45 minuter.

Steg 2:
150 g mörk sirap
300 g rågsikt (50 % siktat rågmjöl, 50 % vetemjöl)

Blanda ner sirap och rågsikt.

Bearbeta degen tills den fått en jämn konsistens.

Låt jäsa ytterligare 45 minuter.

Ta upp degen på ett mjölat bord. Mjöla händerna och knåda och knåda. Arbeta in mer mjöl om det behövs, degen ska vara ganska fast. (Här skulle jag vilja ha en definition på dels ”ganska”, dels ”fast”.) Dela den i två delar och arbeta dem ordentligt.

Låt dem jäsa på bakbordet 20–30 minuter.

Knåda degbitarna igen och forma runda eller ovala bröd och låt dem jäsa 30 minuter på plåten eller i jäskorgar.

Ställ en långpanna eller djup plåt i botten på ugnen och värm upp den till 250 °C.

Sätt plåten mitt i ugnen och slå 1⁄2 dl vatten i långpannan så det förångas. Sänk temperaturen till 200 °C på en gång.

Grädda bröden i 50 minuter.

Stäng av ugnen och låt dem stå kvar 10 minuter till eller kolla när innertemperaturen är 99 °C. (Stektermometer!) Ta ut bröden och låt dem svalna på galler.

Låt bröden mogna till nästa dag eller skicka dem till Eskilstuna så att de är fem dagar gamla när de konsumeras. Njut!

Min gotlandslimpa, nyss uppackad och oäten. (Nu finns inget kvar.)
Min gotlandslimpa, nyss uppackad och oäten. (Nu finns inget kvar.)

Nu återstår att se om jag har tålamod och planeringsförmåga till detta. (Förmodligen måste jag posta dem till mig själv när de är nybakade för att inte råka äta upp dem så fort de är färdiga.)

Share
77 kommentarer

Det måste bli enklare (att hitta wi-fi på biblo t.ex.)!

Jag har skrivit om det förut, men gör det igen:

VARFÖR SKA DET VARA SÅ JÄDRA SVÅRT MED (nästan) ALLT?

Igår skulle jag ta bussen från stationen hem och hade minsann koll på att det var ny tidtabell så den försökte jag få fram på appen som bussbolagen hänvisar till. Men fick detta meddelande:

Okej. Busstidtabellen (ergo sommartidtabellen) har upphört. Solklart. Det visste jag. Men vilken jädra gamla version visas nu?
Okej. Busstidtabellen (ergo sommartidtabellen) har upphört. Solklart. Det visste jag. Men vilken jädra gamla version visas nu?

Jag stirrade på texten, de utgångna datumen och på det försmädliga Ok eftersom jag inte ville klicka på den utan på en av följande knappar –

  • visa aktuell tidtabell
  • uppdatera appen
  • släng något hårt i huvudet på appmakaren.

På busshållplatsen blev jag inte klokare:

Error.
Error.

Jajaja, jag begriper att vi är en brytperiod med ny teknik och integritetskränkningar och avlyssning, spårning och näthat och allt vad det nu heter. Men nu måste vi fan sätta oss ner och … nej, ställa oss upp och protestera! (Oj, tar jag till svordomar, jag som är mild som gräddsås i munnen i vanliga fall? Jahadå.)

Jag sitter i detta nu på biblioteket och försöker jobba. Här vandrar folk omkring och skriker i sina mobiltelefoner som vore de hemma i köket eller varför inte i en slamrig fabrikslokal där man måste VRÅLA för att kunna tänka. Eller höras.

Att få tillgång till internet via wi-fi på den egna datorn fixas på stadsbiblioteket i dessa två enkla steg:

  1. Gå ner till bibliotekarierna och be om tillgång till internet.
  2. Gå och sätt dig och logga in.

Men vänta. Det krävs några steg till.

  1. Leta efter inloggningsrutan.
  2. Leta lite mer.
  3. Klicka här och där.
  4. Konfigurera om nätverket.
  5. Logga in.
  6. Logga in.
  7. Logga in.
  8. Svär.
  9. Packa ihop alla saker och vandra tillbaka till bibliotekarierna och tala om att det inte funkar.
  10. Få reda på att det kan ha att göra med att du har en Mac, men det borde inte ha med det att göra för det har ju funkat i två år.
  11. Få reda på att det ”ibland tar lite tid”.
  12. Få reda på att det inte är bibliotekarierna som bestämmer utan kommunen.
  13. Få reda på att det inte är likadant i alla kommuner och att det funkar så bra i Stockholm beror på att Stockholm inte är samma kommun.
  14. Få reda på att det inte är bibliotekarierna som bestä… oj, det har jag visst redan sagt.
  15. Sucka och ta fram mobilen, vars nattliga mobilladdning inte funkade (mitt fel) och som flämtar ett litet rött 12 %.

Titta på bilden här.

maria_biblo

Det är Maria som sitter där borta bakom sin äppeldator. Maria, som nyss har flyttat hem till Sverige efter ett antal år utomlands. Hon häpnar och skakar på huvudet och går fram till den blonda nudelsoppan som är jag, och eftersom vi har likadana datorer känner vi från sekund ett att vi har ett osynligt band mellan oss och när bibliotekarien skojar (eller …?) och säger att vi borde skaffa PC, är vi beredda att gå med i en underjordisk motståndsrörelse för att förbättra världen och eliminera alla jävla skitsystem.

På Kulturhuset i Stockholm skaffar man ett bibliotekskort och loggar in med nuffror och koder lätt som en plätt inkentinken. Kan inte ALLA bibliotek ha samma system? Stöd mig nu och var konstruktiva och berätta om hur internet funkar på era bibliotek och tala om hur man gör sig hörd och kan påverka utan att det ska upphandlas och ta tre år innan det blir bättre. (När vi ändå håller på skulle jag vilja ha en cykelväg till skolan så att de små barnen slipper åka buss.)

Fotnot
Busstrubblet ovan löste sig på ett överraskande sätt: de tryckta pappersbusstidtabellerna inne i busskuren gällde och var inte ens överkladdade med snus och spritpennor. Surprise!

Share
128 kommentarer

Igår var dagen när kommentatorsbåset kom hem till mig

Just nu.
Just nu.

Visserligen har ödets tvära kast placerat mig på ett hotellrum i Sigtuna, där jag om några minuter ska prata litteratur, vara kulturell och klok samt välformulerad, men jag måste ju tala om vad som upphittats i Gula Huset sedan sist.

Upphittat efter båskalaset!

En sång till Imse Vimses melodi, skaldad av hakke på 1,3 sekunder:

Pysse-pysseliten åkte med en buss
PK – en som följer
… nu vill jag ha en puss!

På mina fötter: världens varmaste sockar, ditsatta av den mest långväga gästen Cecilia N.
På mina fötter: världens varmaste sockar, ditsatta av den mest långväga gästen – Cecilia N., som gick upp klockan halv fem på morgonen och kom i säng runt 03.
En fin skylt, skapad av den förstående Trettonåringen.
En fin skylt, skapad av den förstående Trettonåringen.
Ett mystiskt tejpkonstverk, som i laga-gästboken-yran kreerades i väntan på fjärde kannan kaffe.
Ett mystiskt tejpkonstverk, som i laga-gästboken-yran kreerades i väntan på fjärde kannan kaffe.
En kapsylljusstake, vars tillblivelse jag helt missade i …
En kapsylljusstake, vars tillblivelse jag helt missade i …
… fixa-spisen-röran med Skogsgurra – som tog fram stora, mystiska mätare och sedan gav mig order att "dra åt de där skruvarna". (Spisen lagade han av bara farten.)
… fixa-spisen-röran med Skogsgurra – som tog fram stora, mystiska mätare och sedan gav mig order att ”dra åt de där skruvarna”. (Spisen lagade han av bara farten.)
En farlig massa kokta, rendiskade ostronskal.
En farlig massa kokta, rendiskade ostronskal, här i ett tidigare skede i Örjans händer.

Eftersom maten var oplanerad och ohyggligt generöst tilltagen, åt vi Dievas räkor, Annikas pajer, och-kaka, strömming, bröd, ost, chutney, gurkor, romgegga och PK:s chili con carne medan Hyttfogden lirade dragspel. Den köttfärssås som jag hade tillagat som reserv ställde jag snabbt undan när jag anade vartåt det skulle komma att barka. Ostron är ett lustigt djur ord … för att jag bara inte kan komma på det. När jag ska säga kiwi säger jag lime och tvärtom och när jag ska säga ostron måste jag gå denna omväg: muskler–musslor–ocean–ostron.

För övrigt är vi alla djupt oense om huruvida (muskler–musslor–ocean–) ostronen ska tuggas eller sväljas hela ”så att man därmed blir ett med oceanen”. (Jag spruttade på lite citron och tuggade och njöt storligen och tänkte inte ett dugg på oceaner.)

Andra rester från gårdagen: det sorgliga toalett-trycksprojektet som inte gick att fixa eftersom man då skulle ha en specialtång i bakfickan.
Andra rester från gårdagen: det sorgliga toalett-trycksprojektet som inte gick att fixa eftersom man då skulle ha en specialtång i bakfickan.
En glasinstallation dör fötterna har klämts ner i bordspringorna som noter i en symfoni.
En glasinstallation där fötterna har klämts ner i bordspringorna som toner i en symfoni.
Minnet av Cecilia N:s stabbiga rågkornsfrukost där Orangeluvans mans sylt förgyllde.
Minnet av Cecilia N:s stabbiga rågkornsfrukost där Orangeluvans mans (om de hade varit gifta alltså) sylt förgyllde.
Av gästerna visade det sig att ett gäng var ivriga morgon- och kvällsdoppsfantaster. Denna bild togs strax efter midnatt.
Av gästerna visade det sig att ett gäng var ivriga morgon- och kvällsdoppsfantaster. Denna bild togs strax efter midnatt. (Ninja-Malin, Tioåringen, Orangeluvan, Trettonåringen, Pysseliten, hakke och jag i en enda röra.)
Här syns några av oss, men bilden publicerar jag mest för att visa trappan med den sorgsnaste bortglömmingen: Örjans delikata chutney, som av okänd anledning sov utomhus inatt.
Här syns några av oss, men bilden publicerar jag mest för att visa trappan som hyste den sorgsnaste bortglömmingen: Örjans delikata chutney, som av okänd anledning sov utomhus inatt. Men fåglarna blev glada.

Det ni inte kan känna när ni läser detta är AndersG:s underbara pipdoft. Jag, Orangeluvan och hakke ställde oss i en ring runt honom och snusade och rabblade madeleinekakor på löpande band. Vad äääär det med oss och pipor?

Tack, gästerna, ergo bloggbåset!

Läs mer här och här samt här.

Uppdatering på grund av upphittning:

Trasan med stort T, som tydligen fördes till Gula Huset lika värdigt som någonsin ett offerlamm. Dess betydelse är okänd, men tydligen är den viktig.
Trasan med stort T, som tydligen fördes till Gula Huset lika värdigt som någonsin ett offerlamm. Dess betydelse är okänd, men tydligen är den viktig.

Uppdatering på begäran
Den djefla mannen serverade mig nyss ett glas vin som visade sig inte vara vin utan fredagens pastis. Se det som en varning, ni som funderar på att gifta er med nykterister. Men det var inte det jag skulle uppdatera med, utan denna bild på fem t-shirtbärare:

De kapade huvudena beror på dels integriteten, dels att det ju är tröjorna som är i fokus.
De kapade huvudena beror på dels integriteten, dels att det ju är tröjorna som är i fokus.
Share
50 kommentarer

Idag är dagen när kommentatorsbåset kommer hem till mig

Det finns de som inte läser kommentarerna utan bara ser att det har skrivits 37 stycken och då tänker ”Men gu va jobbigt!” och sedan går vidare till nästa blogg att läsa. Det finns de som läser allt och som inte kan hålla tyst och kommenterar allt – och gärna sådant som inlägget inte alls handlar om.

Men det finns även de som läser kommentarerna även om de inte kommenterar själva – och de är förstås invigda i hemligheten: kommentatorsbåskalaset äger idag rum hemma hos mig i det gulaste, fulaste huset i Eskilstuna.

Planeringen har pågått enbart och blott i just kommentarerna till inläggen, vilket förstås har gjort just läsningen av sagda kommentarer riktigt jädra trist för alla som inte planerar att komma. Samåkning från Karlskoga, samåkning från Stockholm, samåkning från Knivsta, bloggtofsar och bloggbåsorkesterplaner och jag vet inte allt. Jo, maaat. Det planeras mat som består av allt från surdegsbröd till ostron. Några ska sova över i några av husets 314 sängar, andra tar in på Stadshotellet för att få äta baconfrukost i lugn och ro. Själv är jag den obekymrade värdinnan som bara oroar sig för en enda sak: vad ska ni tro om mig som har ett sånt himla fult köksgolv?

Köksgolvet, den korta versionen.
Köksgolvet, den korta versionen.

Ni som inte kan komma ska ändå få vara med: vi kommenterar här i båset under kvällens gång och något slags rapport kommer säkert vad det lider. Under tiden tycker jag att ni ska roa er med nyhyten som borde ha haft rubriken

Oh, the Irony!

1.
Tag en fakir. Ja, en sådan som sticker knivar i halsen och spett i ljumskarna och som gärna äter champagneglas och sover på glödande kol.

2.
Placera sagde fakir (som heter Martin Lundström) bland ilbattingar till kravlande insekter monster– varför inte fästingar?

3.
Skåda uppträdet och repetera faktum: ”fakiren lider”.

tintin_fakir

Tyvärr har just denna artikel om fästingfakiren lagts bakom betalväggen på Aftonbladet, men jag hann läsa den i morse innan den gömdes. Fakiren skrek ”som en 14-åring” för att ”det var så himla äckligt”. Men han hade vett nog att ta en bild och lägga ut på Facebook innan han fattade att det var just fästingar:

Fästingfakiren är värd för en fästingfest.
Fästingfakiren är här värd för en fästingfest.

Nu ska jag tvätta köksgolvet. Eller måla det svart? Kanske bara bryta upp alla plank och säga hoppsan? Eller lägga mig i gräset, titta på molnen och ätas upp av chockmördarfästingsinvasionen?

Share
87 kommentarer

En liten påminnelse

Igår glömde jag bort namnet på den som är gift med henne, hon den där som är dotter till han som jag blandar ihop med John Savage (vars namn jag helt utan problem kom ihåg). Jag var tvungen att börja rabbla namnen på skådespelarna i Friends för att via Jennifer Aniston komma fram till namnet som jag glömde bort: Brad Pitt. (Gift med Angelina, som är dotter till Voight.) Puh.

Däremot kan jag helt utan problem rabbla andra saker som är nästan lika onödiga, men jag ska inte lista dem för de äro så många, så många. Men vi kan väl ta en bild på Brad Pitt här kanske?

Lockbete.
Lockbete.

Däremot tänkte jag påminna er alla lite om det ack så trevliga initiativet Minnesvärt (eftersom det är jag och min djefla man som är initiativtagare). De texter som ni hittills har glömt att läsa är:

Ola Hansson av Olle Bergman

Harry Martinson av Ida Bergman

Povel Ramel av Tomas Blom

Hans Arnold av Anna Toss

Torsten Ehrenmark av Ulla Åkerström

Daniel Fallström av Fredrik Tersmeden

Lasse O’Månsson av Ulf Bering

Elise Ottesen Jensen (”Ottar”) av Petra Jankov Picha

Zarah Leander av Kalle Lind (En man med ett skägg)

Red Top av Ronny Lingstam

Tycho och Sophie Brahe av Rosman Jahja

Kalle Sändare av Patrik Hadenius

Tage Danielsson av Ingela Söderström

Bang av Karin Westin Tikkanen

Nu är det på det här viset att en ännu inte officiell nyhet kommer att offentliggöras inom kort. Det ska nämligen på Minnesvärt-sajten den 1 september lottas ut coola, vinröda t-shirtar till 20 personer som har kommenterat. Känner ni vinsthetsen i nacken nu? En kommentar är en kommentar är en kommentar, om än i spruckna tankar och i dåtid … Så här ser tishan ut:

Minnesvärt-t-shirt, fast i fel färg.
Minnesvärt-t-shirt, fast i fel färg.
Share
129 kommentarer

The Return of the Termosmugg

Förra året gick termosmuggen som är bättre än alla andra termosmuggar vilse hemma hos Karin i Horndal, som inte är vad man skulle kunna kalla en obygd utan ett lagom stort samhälle i sina bästa år. Kanhända är det så att det har funnits andra år som har varit bättre på något vis, men då var ju inte jag här och rapporterade.

Termosmuggen har nu försmäktat utan min omsorg i ett helt år, även om den har fått följa med Karin på några utflykter och därmed kan sägas ha levt ett vidlyftigare liv än jag.

Huset som en termosmugg gömde.
Huset som en termosmugg gömde.

Karins hus är alldeles fantastiskt, för det är egentligen två timrade hus som flyttades hit på 1840-talet och som sedan hyste fem familjer i stöten. De födde barn och lagade mat, halvsulade skor, höll en tratt till örat och skrek VA? och bakade bröd i enorma, vedeldade (vad annars?) ugnar och sov i byrålådor hela bunten. Japp, för det har jag sett på tv.

Vi tror att det är Julia Cæsars hörlur.
Vi tror att det är Julia Cæsars hörlur.

Igår var vi förresten och kollade på Nya Lapphyttan, vilket kan rekommenderas. Där kan man drälla omkring i en halv evighet helt utan kostnad och klämma och känna på medeltiden. Allt är rustikt, rejält och robust och ingenstans har man dragit skyddskläder över alla möblerna (hej Gripsholm) eller stängt av ömtåliga trappor med röda rep. Barnen hittade ett schackliknande spel (hnefatafl) som trollband dem i 45 minuter och som gjorde att vi måste åka dit igen eftersom museet plötsligt stängde för dagen. Då ska jag ta med mig tändstickor och tända stearinljusen i den här stugan:

Inte öppen planlösning och inga panoramafönster.
Inte öppen planlösning och inga panoramafönster.

Stugan på bilden ovan är alltså en rekonstruktion av hur man i Bergslagen bodde på 1100–1300-talet – liksom resten av området med smedja, stall, bostadshus och upplagsplatser. Hela platsen grävdes ut av arkeologer på 1980-talet och den används idag för att man ska kunna utforska medeltida arbetsprocesser. Ibland blir det fel – en blåsbälg funkar inte, ett vattenhjuls axel går tvärt av och masugnen spricker. Ja, då börjar de om, reparerar och bygger nytt. Precis som på medeltiden, som i detta område alls inte var en dyster, kall, hård och hemsk tid med råttor, paltbröd, konstiga frisyrer, halmsängar och dåliga tänder utan snarare en tid med framtidstro och massa, massa beställningar på än det ena, än det andra – bergmalmen och masugnen var den tidens lokalt belägna Spotify och Skype! (Och okej, med rätt dåliga tänder. För det har jag sett på tv.)

Fast tillbaka till termosen (som är så himla bra för att man kan dricka direkt ur den), för att nu ska den få åka på äventyr!

Vi inledde med en mjukstart: kvällsdopp. (Termosen var dock en badkruka.)
Vi inledde med en mjukstart: kvällsdopp. (Termosen visade sig dock vara en badkruka.)
Share
107 kommentarer

Bara liten bildsafari från senaste veckan

Jag försöker tycka om augusti, men börjar hysa lika stark aversion till denna månad som till november. Dagarna flyger fram som en hindu på ett öppet fält. (Förlåt, men i vår familj säger vi sedan 1986 hindu istället för hind pga. sludder. Eller om det var slödder.) Snart är det slut på morgondopp, kvällsdopp, utomhusätning och barnfotapromenader. (Ja, så stavas det.)

Därför behövs en liten rapportering som jag i november och februari kan sitta och gråta till när livsgnistorna flyr det nyss nämnda fältet. Here we go!

Vi har inspekterat Spårvägsmuseet i Stockholm och lärt barnen att lyssna på tågrälsen så att de vet när Bröderna Dalton ska slå till och råna tåget.

Tioåringen, Trettonåringen och Pysseliten.
Tioåringen, Trettonåringen och Pysseliten.
När Spårvägsmuseet så vill, kan det sadla om och ställa ut inredningen på toaletterna på ett nostalgimuseum.
När Spårvägsmuseet så vill, kan det sadla om och ställa ut inredningen på toaletterna på ett nostalgimuseum.
I Högdalen hittade vi en på ett ovanligt ställe uppsatt pärlplatta.
I Högdalen hittade vi en på ett ovanligt ställe högt uppsatt pärlplatta.

Jag erhöll ett gratispaket med smink och slipper nu gå omkring med bleka läppar, fläckig näsa och mörka ringar under allt annat.

Före och efter. (Minspelet? Japp, oavsett om jag poserar eller ej, ser jag ut sådär.)
Före – och efter. (Minspelet? Japp, oavsett om jag poserar eller ej, ser jag ut sådär.)

I tältet som det var meningen att barnen skulle få sova och mysa i, bosatte sig en, två eller tre katter. Jag hällde ut pepparkorn och slängde in brännässlor, men kattskrällena bara jamade och sa att det var ju alldeles förfärligt vänligt av mig att fixa skugga åt dem på detta trevliga sätt.

Tomma hot: GÅ UUUUT KATTSKRÄLLE, ANNARS SPRUTAR JAG VATTEN PÅ DIG!
Tomma hot: – GÅ UUUUT KATTSKRÄLLE, ANNARS SPRUTAR JAG VATTEN PÅ DIG! SCHAAAAAS KATTA!

Efter fem dagars kamp (där jag inte använde vattenslangen på därför avsett vis), dödade katterna några möss i tältet och lekte så vilt med döingarna att blodet skvätte värre än i Die Hard. Så kojan åkte på tippen.

Sedan har vi myst och vilat, druckit vin i solnedgången, bjudit inramlande gäster på spontanmat och pratat om våra krämpor.

Från vänster till höger: svullet skitknä (åtta månader sedan operationen), jättebula (tre veckor sedan felhoppet) och blå, svullen fotled (dit bulans blod har runnit), skitigt vinglas med isbitar i.
Från vänster till höger: svullet skitknä (åtta månader sedan operationen), jättebula (tre veckor sedan felhoppet) och blå, svullen fotled (dit bulans blod har runnit) och så ett skitigt vinglas med isbitar i.

Och slutligen – inatt målade jag och Trettonåringen i största hemlighet om i köket. Vi låtsades gå och lägga oss, gick upp kl 00:30 och målade till 03-tiden. När de andra familjemedlemmarna kom upp i morse, slog vi dem med häpnad.

Före – ett normalt skafferi byggt för tio år sedan av en Billy, en Ivar, några plankor och en gammal toadörr.
Före – ett normalt skafferi byggt för tio år sedan av en Billy, en Ivar, några plankor och en gammal toadörr.
Efter – en Tardis!
Efter – en Tardis!

För er som inte läste Doctor Who-inlägget häromdagen: det där blåa är numera en cool tidmaskin som är mindre på insidan än utsidan.

Share
74 kommentarer

Vad är minnesvärt?

Djeflatjuvmannen älskar hängmappar.Som min djefla man tjuv- och attackskrev (se bild) här på bloggen igår (okej, han frågade om lov utan att jag lyssnade och jag svarade ja som om han hade bett mig om lov att ta ut soporna eller annat självklart) så kommer ni att under hela augusti bli tvungna att splittra er uppmärksamhet mellan denna pyttipannablogg och den mycket mer nischade minnesvart.com.

Dessutom är det ju kryss i almanackan den 16 augusti, så när 1 september äntligen infaller kommer vi alla bara att sucka av trött lycka och inse att herrejävlar det är ju bara tre månader kvar till julkalenderns första lucka öppnas.

Snart ett år sedan. Hjälp.

Men nu ska vi se om vi med gemensamma krafter (inspirerad av en fråga i gårdagens bås) kan lista några personer som är födda efter 1980 och som med Sverige som utgångspunkt har skapat något som vi kan ana är minnesvärt även om, säg, en 20 år. Eller 40 år? Kanske 100 år?

(Definitionen av just ordet ”minnesvärt” kan ni själva få fundera över utan mina pekpinnar.)

Jag kan rabbla föttifjuttron idrottsstjärnor (Christian Olsson, bröderna Sedin, systrarna Kallur, Anja Pärson, Carolina Klüft, Marcus Hellner, Charlotte Kalla och Zlatan) men har svårt att komma på en enda författare, bildkonstnär, politiker, upptäcktsresande eller en tiljornas och estradernas aktör. Grabbarna i EMD? Gustaf Fridolin? Robin med talkshowen? Shima Niavarani?

Tomas Tranströmer debuterade (och kallades geni) vid 23 års ålder. När Ingmar Bergman var 30 år hade han skrivit och/eller regisserat åtta filmer. Fast å andra sidan – Selma Lagerlöf debuterade inte förrän hon var 33 och Astrid Lindgren fick ju vänta tills hon var en gammal gumma på 37 innan Pippi Långstrump slutade refuseras. Om vi ska kliva lite längre fram i tiden finner jag att Henning Mankell debuterade som 25-åring och att ABBA-medlemmarna var i 20-årsåldern när de fick sina första skivkontrakt – Agnetha blott 17.

Så borde jag inte redan nu kunna ana framtidens riktigt minnesvärda insatser på andra områden än idrott? Joooo. (Hjälp mig!)

En titt i kristallkulan nu: Måns Zelmerlöv blir som en Björn Skifs eller Jan Malmsjö medan Darin blir en Lasse Lönndahl. Amanda Jensen och Marie Picasso blir som Brita Borg respektive Ann-Louise Hanson medan hockeylirarna Oliver Ekman-Larsson och Magnus Pääjärvi-Svensson båda två kommer att kapa ett av sina efternamn. Proffsbloggarna kommer att få Nobelpris i tiotalet helt nyskapade kategorier, Ludmila blir president för Internationella olympiska kommittén och själv kommer jag att förvandlas till Doctor Who nu på söndag.

Share
163 kommentarer

När jag äter antiinflammatorisk medicin blir jag lite personlighetsförändrad

Förändringen består i att jag i allt högre grad håller intervjumonologer med mig själv. Det är inget nytt i och för sig, men nu är jag väldigt fokuserad på

  • meningen med livet
  • varför just jag finns
  • att det ju regnar hela tiden
  • att jag aldrig, aldrig ska få amma ett litet barn igen
  • att pfah, det är ingen idé att rensa i källaren eftersom vi snart dör ändå.

Jättekul, verkligen jättekul, Lotten. Jag hade ju kunnat hålla dessa monologer på ett mycket intressantare sätt – genom att till exempel fundera på

  • meningen med SL:s obegripliga biljettsystem
  • varför just jag blev svensk
  • att det ju är soligt mest hela tiden och bara regnar när jag är på Gröna Lund, så det så
  • att jag aldrig, aldrig ska få mjölkstockning igen
  • att pfah, det är ju ingen idé att älta och fundera eftersom vi snart dör ändå hela bunten.

Jag har ätit liknande antiinflammatorisk medicin förut — under de sista veckorna av gymnasiet. Jag kom då för sent lite för ofta, fick oväntat inte alla rätt på matteproven, tappade bort mina repliker under dramatiklektionerna och var … allmänt sur. En gång reste jag mig mitt under en lektion upp och travade med högburet huvud ut ur klassrummet när jag inte tyckte att läraren var okej som plötsligt och – kan ni tänka er – utan förvarning delade ut ett oförberett läxförhör. (Han hade förstås förberett det. Men inte jag.)

– Vad är meningen med det här? sa jag uppbragt … och bara gick.

Majen tittade på mig så här.
Majen tittade på mig så här.

Det blev alldeles tyst. Hela klassen stirrade på mig. Det busigaste jag annars hade gjort var att sitta längst bak i klassrummet och lyssna på hockey-VM i en miniradio. Två killar reste sig också upp och följde med mig – i tron att det handlade om en anarkistisk protest mot överheten.

Jag var lika upprorisk som Molly Ringwald i Breakfast Club.
Jag var lika upprorisk som Molly Ringwald i Breakfast Club.

Sedan protesterade vi – jag och de två killarna – vilt genom att dricka te i en halvtimme innan vi lomade iväg till nästa lektion. Och nu kommer jag att knyta ihop denna osammanhängande (men inte särskilt akuta) livskris som beror på antiinflammatorisk medicin, krånglande knän och ett plötsligt dödsfall.

En av mina klasskompisar från nyss nämnda gymnasieklass dog för en dryg vecka sedan. Naturligtvis har andra klasskompisar också gått samma väg sedan vi gick ut  – eftersom det är snart 30 år sedan – men det här, det grävde ett litet hål i mitt hjärta. (Den satans cancern tog henne.)

Hon hette Ru liksom kängurun i Nalle Puh, och hon var så vansinnigt säker på sig själv. Jag var ju bara en liten blond lantlolla som inte visste varken ut eller in när det gällde något alls (förutom att basket var kul och att … att … näe, inte så mycket mer). När vår lärare en gång rabblade Sveriges stora författare och då nämnde Selma Lagerlöf, blev Ru arg.

– Näe. NEJ! Selma Lagerlöf är ren skit! Upphöjd till skyarna bara för att det liksom saknas en tant blad gubbarna! Pfffft! Skitsnack!

Jag satt där och nästan tog mig åt hjärtat och tänkte:

–  … det där kan Ru inte mena …
– … hon kan på inga villkor ha kommit på det själv …
– … hon måste ha blivit hjärntvättad!

Men jag hade förstås fel. Ru menade det, hon ansåg att Selma Lagerlöf var kass och satt där och hävde ur sig sin välformulerade ilska mot den sedan länge döda författartanten. Läraren höll förstås inte med, men Ru gav sig icke. Hon var även emot religiöst hyckleri och kom inte närmare en kyrka än möjligtvis att hon satt med oss i ”kyrkfiket” där vi hängde på alla håltimmar och skolktimmar … och förstås under alla de vilda protesterna mot oförberedda läxförhör.

Så. Den blonda mesproppen tramsar vidare medan den smarta, coola, självsäkra och i största allmänhet fantastiska Ru inte kan göra annat än att (och nu citerar jag henne själv) ”ätas upp av maskar eller eldas upp – skitsamma man är fan död när man är död”.

roo___winnie_the_pooh_by_xdogpaw-d46uuro

Share
65 kommentarer

”Nämen asså man kanske bara har 25 somrar kvar”

Jag är omgiven av människor med ålderskriser. Några fyller 23 och tror att det roliga är slut, andra fyller 40 och är övertygade om att de bara har ungefär fem år kvar med hjärnan intakt. Jag hade som bekant min stora kris vid 18, när jag trodde att jag hade upplevt allt som upplevas skulle.

Eftersom jag kanske bara har 25 somrar kvar (fast i min släkt blir vi uppåt 95 även om vi efter 72 inte kan skilja på barn och elvispar) måste jag ju se till att blogga åtminstone varannan dag, eller hur? Men om man inte hinner för att man måste laga 23 cyklar, åka på utflykt, sova middag och laga konstig mat? Jo, då samlar man bara ihop lite inspiration!

Kommentatorsbåset associerade nämligen till ”Boktitlar som förändras helt om man bara tar bort en bokstav” efter den här engelska varianten:

”The Da Vinci Cod. Thrills, spills and gills as a Harvard swimbologist tries to catch a murderous albino monkfish. A load of pollocks but better than Brown’s original.”
”The Da Vinci Cod. Thrills, spills and gills as a Harvard swimbologist tries to catch a murderous albino monkfish. A load of pollocks but better than Brown’s original.”

Ni som har Twitter kan se det svenska svaret — filtitlar som saknar en bokstav och oktitlar som saknar en bokstav. Några exempel:

  • ”Sperman returns” – ja, ni förstår.
  • ”Oy Story” – om finska aktiebolag och deras historia.
  • ”Älskling jag krympte baren” — Rick Moranis uppfinner minibaren.
  • James Camerons ”Avtar” — en film med svikande publik.
  • ”Snömanen” – den vita hingsten, kusin med den svarta.
  • ”Riddarna kring runda ordet” – en ekivok berättelse i medeltidsmiljö.
  • ”Dimmornas bo” – om livet i en knarkarkvart.

Ninja-Malin bidrog i båset med sin samling:

  • Ack, Ulf Lundell
  • Kapten Nemos bar, P.O Enqvist
  • Övarna i Skuleskogen, Kerstin Ekman
  • Ånger från andra våningen
  • Bo, Tage Danielsson
  • Ordisk Familjebok
  • Ar, Jan Guillou
  • Sista revet hem, Moberg

Jag tycker det här jättekul, jag!

Men nu måste jag tyvärr lämna er ensamma (igen) eftersom en glass ropar på mig. Jag har ju kanske bara 25 stycken 21 juli kvar att uppleva!

Share
126 kommentarer