Jag ska om två veckor hålla en entimmesföreläsning för en PRO-förening i ämnet Proster ”Prostar och järnvägsmän skapade denna kvinna”.
Lattjo! (Detta projekt ingår i min plan att före år 2020 gå i konkurs pga. illa betalda jobb.)
Då ska jag tala om
veterinären som inte dog för att han blev biten av en ko utan pga. något annat
farfar som for omkring på skidor med 10 000 kr i innerfickan och snuva som visade sig vara Spanska sjukan
prosterna och långsinthet
faster Ullas långa ben
mina roliga kusiner.
Sedan ska jag nog skriva en släktkrönika och inte alls gå i konkurs utan slå världen med häpnad och välta världens alla kiosker och rätt som det är, går mina barnbarns barnbarn i mina skor och berättar om sin släkt.
”En gammal faster till min farfarsfar hette Lotten och hon hade minst 13 barn och bodde i ett slott med randiga trappor och det enda hon gjorde hela dagarna var att åka från hotell till hotell och skriva elakheter om bacon, mögel och fula hissar.”
Helt korrekt. Jag ska strax föreläsa på ett hotell i Värtahamnen. I foajén spelas sedan en timme en och samma låt med Tracy Chapman om och om igen – ”If Not Now” – och allt känns väldigt omysigt. Men hotellet ska nog inte ha skulden för den här hiskligt, erbarmligt och bedrövligt fula hissen som pryder entrén.
– Jamen har ni sett nåt fulare?
Så. Nu är det er tur: hur kommer det att låta när era barnbarns barnbarn berättar om sina gamla och jättedöa släktingar?
Det sista jag gjorde innan jag gick hemifrån tidigare idag var att kliva på en gammal tidning, halka till och riva sönder den.
(Inom parentes ska tilläggas att jag obegripligt nog inte trillade omkull. Det hade förstås gjort denna text mycket bättre eftersom jag i fallet säkerligen hade slagit upp ena ögonbrynet och sönder en antik, ovärderlig vas. På akuten hade någon läkare bombis sagt något tokigt och så hade jag smygfotograferat läkarens läskiga öron som säkert påminde om Spocks. Men nu föll jag ju inte.)
Det var bra att tidningen gick sönder, för nu får jag tillfälle att slänga den eftersom inte ens en gammal ekorre som jag sparar på trasiga tidningar. Vilket alltså i förlängningen betyder att den gamla ekorren sparar på allt som inte är trasigt.
Det är en trend-bilaga ur Vecko-Revyn från 1992. På 21 år har nästan ingenting hänt eftersom det handlar om Sylvester Stallone, Bruce Willis, Nicholas Cage och Sarah Jessica Parker. De svenska skådespelarna som nämns stoppas obekymrat in i facket ”brat pack” och jämförs med Matt Dillon och de andra. Och på den urläckra bilden nedan råkar just Matt Dillon inte vara med, men ni fattar.
Den här bilden kommer inte från Vecko-Revyn.Den här bilden är från Vecko-Revyn: bratpacksarna i Sverige 1992.
Björn Kjellman, Gerhard Hobersdorfer och Lina Perned har vi ju hört talas om. Men Per Löfberg och Gloria Tapia? Jodå, en snabbgoogling visar att de fortfarande är skådespelare. Men hur ser tidningssidan ut egentligen? Fullt med svenska flaggor och bilder som inte riktigt matchar varandra … eller är jag bara onödigt petig plötsligt? (Nej, jag är ju varken estet eller lay outare.)
Jag och min djefla man arbetade med lundateknologernas tidning Pålsjö Ängsblad under 1980-talets andra halva, och jag vet att vi mången gång la till en extra triangel, ett snyggt raster och några marginalstreck. Bara för att vi kunde. Vi klippte, klistrade, sprejade klister och gnuggade rubriker.
Det var tider det. Precis som i den numera trasiga Vecko-Revyn.
Trender i Hollywood: sequels (”fortsättare”) och lönesänkningar. Och det måste ju pyntas med svarta stjärnor och rosa prislappar.
Men allt har inte förändrats i tidningssidepyntbranschen. Om man tittar på vad som drar åt sig blicken på ett tidningsuppslag, så är det som bekant
punktlistor
bildtexter
faktarutor
män i linne.
Kan man då kombinera alla dessa blickdragare på ett uppslag i en tidning från 1992? Ptja:
Fokusera särskilt på vad det står om Matt Dillon.
Jomen alltså. Den där bilden på John Turturro måste bildredaktören ha varit synnerligen nöjd med.
Jag stod i vardagsrummet och tittade lite slött på en bunt med böcker som skulle flyttas från golvet till hyllan med de allra vackraste böckerna (röda och guldiga). På ovanvåningen. Gah.
Jag tittade på böckerna och tänkte ”nämen de här har ju legat här i en halv evighet, det är väl jättedumt”. Och inget grovsoprum har vi.
Jag tog sedan ett bestämt steg framåt och den stora bunten i famnen och så sprang jag på relativt lätta ben uppför den mångfärgade trappan och satte in de vackra böckerna i rätt bokhylla.
Sedan stannade jag till. Tittade på böckerna och tänkte ”jaha”. Tittade på mina egna fötter och tänkte ”jaha?”. Lyfte blicken och såg det halvmålade taket och sa högt:
– VA?
För halvsprinten uppför trappan hade jag ju genomfört utan större problem. Knävlarna som har hindrat mig sedan i april 2012 och som fick mig att storgråta så sent som för en dryg vecka sedan … gjorde inte jätteont.
Så. Nu ber jag er alla att säga peppar peppar och knacka er själva i huvudet eller annan lämplig träyta. Det här med knäna kanske kommer att ordna sig trots allt.
Jag är visserligen hemma nu, men måste faktiskt rapportera om alla städer som jag är i, så att ingen känner sig förfördelad. (Tydligen är man lite känslig i vissa trakter.)
Härnösand är (enligt befolkningsstatistiken) bara lite större än Kiruna och bara lite mindre än t.ex. Höganäs. Kommuner med runt 20 000 invånare har oftast
ett köpcentrum
några pizzerior
ett familjeägt hotell
en bio
ett stolt bibliotek
någon folkhögskola.
(Nej, detta är inte fördomar eller vanföreställningar utan fakta byggda på empiriskt utförda undersökningar under mina 15 år som handelsresande i svenska skrivregler.)
Jag planerar alltid mina resor så att jag hinner ta en sväng i stan, kolla in eventuella sevärdheter, prata med turistbyrån och köpa en croissant. Tyvärr var tåget såpass försenat pga. ett godstågslokshaveri, att allt hade stängt när jag väl kom fram. Därför tog jag bilder på allt som såg härnösandskt ut, och tänkte att jag säkert kan fråga någon (i publiken) vad det är senare.
Härnösands residens, besudlat av ett fult hus till höger, en cementlåda till konstverk och en prickig snabbmatsvagn med en hostande man i.
I residenset bor landshövdingen, vars chaufförs bästa kompis igår satt bland åhörarna på min föreläsning. Tydligen håller chauffören hårt på tystnadsplikten, så jag har inget smaskigt att rapportera.
Härnösands polishus! Visst är det vackert om man jämför med alla andra polishus i Sverige?
Skoja ba. Det där är det gamla polishuset – som numera är konsthall.
Väldigt praktiskt, anser jag att det är, det här med med fontäner i vatten. Man slipper ju spill och pengabortrensning samt ebb.Härnösands utomordentligt vackra rådhus, som byggdes som ett av Sveriges allra första gymnasier (1791). Det ritades av Gustav III:s slottsarkitekt Olof Tempelman och är ju alldeles bedårande.Vad står det på latin där uppe? ”Hoc opus hoc studium parvi properemus et ampli si patriae volumus si nobis vivere cari.”
Tusan hakar att jag hoppade av mina latinstudier (för att jag ”inte gillade” läraren). Jag läser på rådhussajten:
”På huvudfasaden fanns tidigare i kopparbokstäver en text på latin av Horatius. Låtom oss, små och stora, befordra detta arbete och detta strävande, om vi vilja leva älskade av fäderneslandet och tillfredsställda med oss själva.”
Hm. Detta måste utredas: hej alla mina latinar-kompisar! Hjälp!
Domkyrkan från 1846 är Sveriges minsta och alldeles nyrenoverad.
Ljuskronorna har det gemensamt med vissa statyer i Berlin att de gömdes för det omkringklampande Ryssland 1720; man packade helt sonika in dem i träkistor och sänkte dem i Södra sundet. När ryssarna trots alla signaler inte kom, plockade man upp dem och hängde dem i domkyrkan igen. När ryssarna väl dök upp 1721, hakade man av kronorna igen och gömde dem i en bisättningsgrav (en tillfällig grav som man använder i väntan på den riktiga graven – idag t.ex. ett kylrum).
Och därför kunde jag fotografera de återuppståndna kronorna.Men naturligtvis har även Härnösand drabbats av 1970-talsarkitektur.
Som bekant gillar jag hotell. Finhotell är hemskt mycket tråkigare än billiga småhotell som inte ingår i kedjor; man får ju uppleva forna decenniers överkast och låsa rummet med äkta nycklar och kan göra intressanta odlingar på duschdraperiernas nedre kant.
I Härnösand fick jag njuta av denna fondtapet.
Många av småhotellen har strykbräda framme i korridorren, hembakade småkakor i tv-rummet och noggranna instruktioner om ytterdörrens nyckfullhet. Jag satt där på sängen och tänkte:
– Nääääääää. Här händer det ju inget. Jag har inget att stryka, har redan druckit fem liter te och ätit sju olika sorters kakor och … nä. Nu går jag på bio!
Sagabion i Härnösand var en otroligt välskött liten privatdriven bio. Men se så många som med mig såg ”Familjetrippen” med Jennifer Aniston (som numera har en hy som påminner om biofåtöljer):
Lyx! Jag och Ingmar Bergman, liksom.
Min föreläsning om de roligaste svenska skrivreglerna ägde rum på teatern, som drivs till stor del av ”Vackre Tony” – han som skötte ljuset, gav mig vatten i en sanslöst vacker glaskanna, fixade fram pennor och som … visade sig vara teaterchefen.
Teaterns fina foajé av sent 1960-talsstuk.
Japp, Härnösand var en mycket, mycket trevlig erfarenhet. Vädret var vackert och varmt och när jag åt min lilla matsäckslunch utanför stationshuset, kändes det nästan som augusti.
Fast man ska faktiskt se till att man har något att dricka när man äter sånt här.
Men hur var det nu med rubriken? Vad bestod den stora frukostchocken – i tre delar – av? Jo:
1. Det fanns bacon och äggröra på det lilla hotellet! Småhotell brukar ju bara ha vanlig frukost med färdigskivad fulost, frallor, fil och flingor! Det luktade ljuvligt i hela korridoren!
2. Baconet såg ut och smakade så här.3. Äggröran såg ut och smakade så här.
Igår bjöd barnens farmor – tillika den djefla mannensmor – både min och sin släkt på restaurang och museibesök. Restaurang Hasselbacken med världens godaste skagenröra hade dock problem med logistiken eftersom buffématen nåddes blott från ett håll och en enda lång, ringlande kö. Hör nu här alla bufféplejs!
All mat ska nås från minst två sidor.
Man ska inte behöva stå i köttbullekön om man bara ska ha pannkakor.
Svenskar är ett ohyfsat folk som envisas med att breda sina mackor i kön, så sätt gärna upp skyltar med tipset att lägga smörklick och pålägg på tallrikskanten och sedan bygga Dagoberttorn vid matplatsen.
Spela inte musik: folk är ofta på restaurang för att få prata med mat i munnen.
Lägg krut på toaletterna: vi ser skavanker och tänker ojojoj.
Efter att ha ätit oss osunt mätta, tappade vi bort två barn och när de var funna hade vi tappat bort två vuxna som letade efter de försvunna barnen så då skickade vi iväg tre andra barn att leta efter de försvunna vuxna, som plötsligt dök upp utan barn eller den blekaste aning om kalabaliken.
Sedan attackerade vi ABBA-museet med full kraft. Men höll faktiskt inte ens på att komma förbi vändkorsen i entrén eftersom logistiken även där var komplett felprioriterad.
Man får när man köper biljetterna online välja en insläppstid; besökare kommer bara in fyra gånger per timme. Detta är väldigt smart och gagnar både besökare och personal, som kan planera personalåtgång och minimera anstormningar. Frågan är bara varför de i så fall inte planerar – vi fick stå i en extremt obekväm hög och vänta på att en svagröstad kille skulle dela ut lyssna-guide-apparater med abbornas egna röster som berättar kuriosa när man rör sig runt i museet. Allt är liksom väl uttänkt, men någon uppföljning verkar inte ha gjorts.
Texterna i museet är bedrövliga – uppånervända citattecken, Engelska och Svenska med versaler, infantila formuleringar och … HAAALLÅÅÅÅÅÅ! Be mig korrläsa! Så här beskriver Benny natten efter Waterloo-segern i Brighton 1974:
”Vi kommer inte tillbaka till hotellet förrän vid 4-snåret. Vi sätter oss en stund i Napoleon-vinsten där – ja den heter faktiskt så! Halv fem är vi i säng.”
Men materialet är helt fantastiskt. Scenkostymerna, platådojjorna, guldplattorna, tidningsurklippen – allt, allt, allt! De har byggt upp Polarstudion och Stikkan Anderssons arbetsrum samt sommarhuset som ABBA fick på köpet när de investerade i en hel ö i skärgården. Det finns ett självspelande piano som är direktkopplat till Bennys piano där han bor; när han sätter sig och spelar, spelar museipianot också. Man får försöka mixa låtarna som Tretow gjorde och man kan stå på scen som en femte ABBA-medlem och man kan få dansa och sjunga och dessutom registrera sina göranden digitalt och sedan ladda ner allt hemma via entrébiljetten. Man kan köpa hur mycket prylar som helst — men bara med kort. Museet hanterar inte pengar eftersom Björn Ulvaeus tror att ett slantfritt samhälle minskar brottsligheten. (Intressant.) Och så kan man se hela ABBA The Movie i en biosalong!
Kommentatösen Agnetas man Folke Hallin gjorde denna ABBA-karikatyr för MAD. Och Agneta rotade nu ikväll fram originalet, lade det på köksgolvet och fotograferade det, uppflugen på en stege. (Hon säger att färgerna blev fel och att det är lite snett, men jag ser bara att det är en perfekt bild!)
ABBA-museet är alltså helt fantastiskt – samtidigt som det är taffligt. Hade skaparna lagt en bråkdel av budgeten på logistiker, språkgranskare och proffsskribenter hade det varit ett sanslöst bra museum.
Men nu kommer jag faktiskt till det allra, allra bästa. För ABBA-museet är även Swedish Music Hall of Fame med små musikrum för alla årtionden från 1920 (jag fastnade förstås i 1970-rummet), artistkläder och scenskor, foton och dagböcker, låtlistor och almanackor, gamla skivspelare och radioapparater samt en jukebox från 1920:
”Lägg 10 öre i öppningen.”
Och så det mest fantastiska. Som jag har sparat till sist. Håll i er. Har ni någonsin sett på maken?
PIP TUTPling …Plong …
Okej. Man måste vara i en ålder som ligger min nära. Och tycka om Robban Broberg kanske.
Att tåget på väg till Stockholm var jätteförsenat pga. personalbrist och tåget hem var ännu mer jätteförsenat pga. ställverksfel och sena reparatörer samt att jag fick gå på kryckor hela dagen, försvinner i ett ena lyckligt skimmer: jag har fått vara nära Robban Brobergs Robbot, som bodde i en ”garderobbotorob”.
när vi var på mingel i en svit som var full med kött
Mikael Niemis läderkostym.
Men. Tågbiljetterna avbokades, hotellnätter avbokades, alla roliga träffar och räkmackor avbokades, alla planerade möten med kompisar, kolleger, obekantingar och sällanträffsingar ställdes in när meddelandet kom om att DOKTOR KNÄ hade tid att ta emot mig. Ja, och om jag inte kunde komma just den 27/9 kl 10:20 så kunde jag inte få en ny tid förrän tidigast i november.
Oj, klockan är 09:52 – måste ge mig iväg nu. Återkommer.
————
Klockan är nu 12:35 och jag är återkommen!
Min nya läkare (på samma ställe som andra läkaren och samma ställe där jag blev opererad) hade granskat mina journaler, mina röntgenbilder och hela min jättesammanställning av alla konstiga turer fram och tillbaka som jag mejlade igår. Och så sa han att jag hade artros. Bakom knäskålen.
– MEN JAG HAR JU ONT HÄR! röt jag med blicken fastspänd på hans näsrot medan jag pekade på den lilla punkten på insidan av knät. SMÄRTA LIKA STOR SOM EN ÄRTA! väste jag.
Då blev han lite mer intresserad och ställde följdfrågor och sa åt mig att ligga ner på britsen på papperet … där någon annan helt klart hade legat nyss. Nu är jag inte så petig, men man brukar ju dra fram ett nytt papperssjok, eller hur?
Jag lade mig ner och han vred lite hit och dit och så klämde han på punkten som gör ont. Jag vred mig som en liten kålmask och skrynklade till liggpapperet ännu mer.
Då sa han att han fortfarande inte alls var säker på vad det var som jag hade i knät, men att det var en skada sedan operationen. Antingen hade den skett när man vred till och böjde knät och bänglade med knäskålen eller så hade man kommit åt något och då skadat ligamentet. Och att jag nu skulle få mer kortison. Fast rakt i det onda och av en annan sort.
Och så tog han fram sprutan och krånglade jättemycket med nålen och handspriten och jag tänkte ”herregud hur ska detta gå, karln kan ju inte ens hålla i prylarna ordentligt”.
Han valde noggrant ut var han skulle sätta nålen och så sprutade han in lite mjölkvitt kortison.
– Aj. Aaaaj. AAAAAJ. AAAJ SOM SATAN!
Det gjorde så ont att jag trodde att jag på riktigt skulle svimma – jag som bara gråter när jag blir rånad, aldrig svimmar, inte tar till känsloregistret eller ens stånkar när cykelkedjan hoppar och ger mig stora köttsår. Jag sa något om att föda fem barn och han sa att det här är en annan sorts smärta och då lade jag mig ner och profylax-andades för att stå ut. Det gjorde så ont. Tårarna rann, jag kved och pustade. Han sa ”det är bra att det gör ont för då har det hamnat rätt” och jag kved ett ”jaha”. Det stack i armarna och jag blev alldeles yr. Tårarna rann ner i öronen som de ju gör när man ligger ner. Jag satte mig upp igen.
– Kan du skriva ner vad du har gjort och vad jag har på ett litet papper? sa jag och han gick ut ur rummet och hämtade ett papper. När han kom in igen lämnade han dörren öppen så att den lilla snyftande figuren som var jag, kunde ses från receptionen.
”Troligen inflammation i anslutning till MCL (mediala kollat. lig.). Injektion 1 kapsel/slemsäck depo medial (4 ml).”
Jag blundade och snyftade och hörde hur någon sa ”ursäkta jag ska bara” och anade att det var läkaren som opererade mig, så jag öppnade inte ögonen. Honom vill jag aldrig se igen. Nya läkaren var tyst. Jag snyftade. Satte mig på britskanten och andades. Drog på mig mina randiga strumpbyxor.
– Vad händer nu?
– Nu avvaktar vi och ser om det blir bättre.
– Två veckor?
– Nej, en månad.
– Kan jag redan nu få en tid hos dig om en månad eftersom det tog nästan ett halvår att få komma hit idag?
– Nej, jag vet inte när jag kommer att vara här. Oftast på fredagar, men då har jag fullt upp med operationer.
– Men …
– Fast det var bra att det gjorde ont, för då vet vi att det hamnade rätt. Och det kan bli ännu värre ikväll.
– Okej, det gör inget. Jag vill bara bli av med den här skiten. Kan jag träna?
– Inte springa, inte hoppa. Rullskidor och cykling, lite styrketräning.
– Men en månad … och sedan?
– Om det inte har blivit bättre så hör du av dig.
– Men ska jag behöva vänta ett halvår på en tid då igen?
– Eh, när var det du opererades?
– I januari.
– Jahaja.
Jag fortsatte en stund med att berätta att jag inte kan sova mer än max fyra timmar i stöten och att jag inte är mig lik och att jag inte har några muskler kvar och måste äta stark medicin hela tiden och att det är rätt svårt när man ska hålla skärpan och föreläsa om svenska skrivregler och korrigera felstavade abborrar. Ord, menar jag. Så tog jag honom i hand och sa tack och hej och gick iväg med tårarna rinnande och huvudet böjt.Och där är vi nu. Jag är full av tillförsikt och anser att en duktig no-bullshit-doktor är bättre än en som är trevlig men oskicklig. Det här kommer säkert att bli bra.
Hade jag varit på det viset, hade jag bett alla be en bön för knät. Giv mig styrka och tålamod kan jag också dra till med. Eller så kan vi alla sätta igång och minnas människor med skador som har läkt så att de har kommit tillbaka i full fart! Ja!
När jag väl får Nobelpriset år 2027 – för min i basketmiljö placerade generationsroman där mördaren avslöjas på sidan ett men det felstavande mordoffret som ligger i bollskåpet inte upptäcks förrän i sista kapitlet – kommer man att utreda mig och skriva om den osannolika historien.
”Sedan sjuårsåldern skrev hon enbart i sängen. Hennes föräldrar köpte förtvivlat det ena skrivbordet efter det andra, men inget hjälpte. Under de tio åren som redaktör på Nationalencyklopedin satt hon oftast under sitt skrivbord och redigerade för hand på papper, som man ju plägade göra på den tiden. Under åren med vad som då kallades ”lap top” låg hon många dagar kvar i sängen från morgon till kväll och skrev så att hon fick värmeutslag på sina vackra lår.”
(Allt som inte kan faktakontrolleras om 14 år, kan förstås överdrivas då.)
Visste ni att Virginia Woolf under några år så himla modernt stod upp och skrev med sina mångfärgade pennor (lila var favoriten) vid en hög pulpet? Men inte för att hon tänkte på ergonomin som man ju gör nuförtiden, utan för att hon tyckte att hennes syster Vanessa Bell såg så intressant och seriös ut när hon stod och målade.
Man skulle kunna, om man fick tag på gamla datorpapper (de långa med perforeringar här och där) kunna skriva som Jack Kerouac och Edgar Allan Poe in a stream of consciousness på metavis. Metervis.
Fast jag tror att jag hellre hade skrivit på gamla hålkort; man kanske håller sig alert och pigg i sitt skrivande om man hela tiden måste hålla koll på och undvika hålen?
John Steinbeck skrev så intensivt att han inför varje session laddade upp med tolv nyvässade blyertspennor, som var av den runda sorten och inte den sexkantiga eftersom han fick ont i sina skrivvalkar av dem. (Titta nu på ert långfinger, där ni liksom jag en gång i tiden hade en liten valk av allt handskrivande. Den syns nästan inte!)
Väldigt många författare har bestämt sig för ett visst antal ord som de måste skriva varje dag för att få något gjort. Nu handlar ju boken om engelskspråkiga författare och eftersom man på engelska dräller med massa mellanslag där vi svenskar skapar sammansatta ord, måste man nog multiplicera siffrorna med 0,79 för att få en korrekt och jämförbar siffra.
*) Eftersom vi på svenska istället för adverb för sätt och grad ofta använder adjektiv i neutrum och de adverben då inräknas som just bland adjektiven, bör denna siffra justeras uppåt till 1 585.
James Joyce, å andra sidan, var nöjd om han fick ihop två perfekta meningar per dag. Fast då kunde ju en sådan perfekt mening förstås vara av Ulysses-slaget: 4 391 ord.
Andra skrivvanor: Gertrude Stein skrev i bilen (som Alice B. Toklas körde) och Agatha Christie åt äpplen, medan Friedrich Schiller aldrig skrev så effektivt som i närheten av ruttnande äpplen. (Som han förvarade i en låda i skrivbordet.)
Sådärja. Det här är 722 ord, vilket gör att jag från och med nu kan jämföra mig med Jack London. Som skrev:
”I write for no other purpose than to add to the beauty that now belongs to me. I write a book for no other reason than to add three or four hundred acres to my magnificent estate.”
Och här sitter Jack London på sina ägor och blänger på fotografen.
Jag vaknade igår morse i Kiruna med ett lite svullet öga som skavde och ryckte. Förmodligen är det en en alien i någon glaskroppsnerv. Eftersom jag sov på en folkhögskola, fanns det ingen anledning att fotografera frukosten ity folkhögskolefrukostar är som frukostarna hemma i köket.
Matsalen på folkhögskolan.
När jag skulle börja föreläsa, ville min dator inte kommunicera med kanonen. Efter en kvarts fäpplande och grejande, gav jag upp och fick exportera Keynotepresentationen till en annan dator och i ett annat format (PPT, usch). Det gick inte alls bra eftersom formateringen blev helgalen, och jag längtade efter forna tiders OH-apparater. Mina föreläsningar bygger väldigt mycket på textexempel från den tokiga verkligheten, men jag inser nu att jag nog måste skapa en reservföreställning så att jag klarar mig utan bilder om jag måste.
När jag i godan ro satt och åt lunch efter föreläsningen, kom en andfådd, högröd taxichaufför inspringande. Flygtaxibolaget hade nämligen gett mig fel hämttid och eftersom jag inte har telefonen på när jag föreläser hade de inte fått tag på mig. (”Åtta missade samtal.”)
De hade då vänt på hämtrutten och plockat upp alla de andra resenärerna först och sedan väääääääntat på mig och när jag till slut sprang in i taxin och sa ojojojoj, blir det panik och missar vi flyget nu?, möttes jag av en kompakt tystnad. Och ett tyst näe.
Svälj.
Flyget flög sedan i motvind till Stockholm och tåget tågade lite långsammare än beräknat till Örebro och kl. 18:00 förlorade jag rätten till mitt hotellrum eftersom jag inte hade meddelat ”sen ankomst”. Visserligen återfick jag rätten kl. 18:08, men allvarligt: är man ”sen” om klockan inte ens är kvällsmat?
På tio minuter krängde jag så på mig en klänning och klackeskor samt jättemycket kajalpenna som, tänkte jag, skulle ta fokus från ögonryckningen. Sedan småsprang jag till Örebros jättecoola slott.
Slott med tandställning.
Inne på slottsgården var det champagnemingel, där jag eftersom jag inte visste bättre konverserade personalen och ställde frågor om slottet. Det byggdes redan på 1300-talet, men gjordes relativt radikalt om så sent som på 1800-talet. På vissa ställen kan man se medeltida spetsbågefönster, men det mesta är falsk barock. Det nästan häftigaste är namnen på fyra av byggherrarna arkitekterna:
1573–80 Mäster Ludvig
1580–96 Herkules Midow
1596–1604 Mickel Byggmästare
1604–27 Jakob von Brüssel
Den obligatoriska champagnebilden.
Inne i slottet hade arrangörerna spritt ut grönsaker. Nu talar vi inte om en och annan liten tomat och några ärtor i kors, utan drivor av palsternackor, morötter, potatisar, purjolökar, kronärtskockor, selleri och majskolvar. Lampor lyste i grönt på människofigurer i naturlig storlek som såg ut precis som ståstillaartisterna som står och är guldsprejade i världens storstäder.
”Man och grönsaker i grönt ljus” kallar jag denna installation.Det bästa med mingelvingel är nog hängafastglaset-grejen som man knäpper fast på tallriken.
På minglet träffade jag massa människor som trodde att jag flirtade med dem och som dyrt och heligt medan vi skålade tittade mig djupt i ögonen och lovade att de skulle infinna sig till min föreläsning klockan halv nio på morgonen. De frågade också vad jag skulle prata om, så jag berättade om svenska skrivregler och den moderna svenskan och rättstavning och finurliga formuleringar, men ville egentligen bara svara:
– Alltså jag är egentligen bara här för att få äta hotellfrukost.
Sedan packade jag ihop fem kronärtskockor, tio sparrisar och en purjolök i handväskan och lät dem posera framför slottet.
Mitt hotell (Scandic Grand) i Örebro var finfint med hissar, mjuka mattor, platt-tv, kortnycklar, jättebar, trevlig personal, designade lampor och en bred säng.
Men kolla så dumt väggkontakten sitter: datorsladden räcker bara preciiiiiiis och åkte ut hela tiden så att jag inte kunde blogga!Jamen kolla: man flyttar sängen lite bara. Häpp!
Som bekant brukar jag ju be om tekokare på rummet eftersom jag är en tetoka. På hotellen svarar man då
nej, vi har inga extra tekokare
javisst!
nej, men du kan under hela dygnet ta te ute i tv-rummet
nej, men du kan köpa te för 35 kr i receptionen.
Örebrohotellet svarade rappt:
”Jag har bokat in dig natten mellan den 24-25/9 med avtal visa Sitevision.
Jag har även lagt in önskemål om tekokare på ditt rum. En bekräftelse är skickat i ett separat mail.”
Men när jag kom fanns det ingen information om ”avtal Sitevision” utan jag fick lägga ut för betalningen. Däremot kunde jag glädja mig åt en tekokare. En tekokare! Hurra!
Men … nu är frågan vad hotellpersonalen trodde att tetokan skulle göra med tekokaren eftersom det inte fanns något annat än en tekokare. Ingen mugg, inga tepåsar …
Men tadaaaaa! Hotellets bidrag till vänster, tetokans beredskapsutrustning till höger.
Det häftigaste under gårdagen var kanske ändå asfaltsavskalningsmaskinen som jag träffade på ute på gatan. Blink, tut, skrap och imponerade mojänger. Men när och varför gör man så här?
Fotnot 1
Baconfrukosten och äggröran var alldeles utmärkt, men det var så fullt att jag blev tvungen att sitta och armbågsknuffas med synnerligen pratsamma hotellgäster som inte gillade bacon.
Fotnot 2 Jag och ögat ryckte i takt under hela föreläsningen som gick alldeles utmärkt eftersom datorn och kanonen var kompatibla. Nu längtar jag inte alls efter OH-apparater och kommer säkerligen att glömma bort att skapa en reservföreläsning.
Sett till folkmängden alltså. Lindesberg, Ulricehamn och Laholm är ungefär lika stora som Kiruna – men till och med Boden är mycket större! (Och vi talar fortfarande om folkmängden; vad gäller ytan är Kirunas jättekommun ju hela 20 550 km², att jämföra med t.ex. plutt-Stockholms 214 km².)
Förlåt min förvåning, men jag har inte varit i Kiruna sedan 1979, när jag spelade en basketmatch här och har inte haft koll på annat än att de ska flytta hela staden 3 km österut eftersom gruvan numera utbreder sig såpass att hela Kiruna inom ett par år kommer att trilla ner i ett enda stort slukhål.
Ni ser Kirunas stadsbebyggelse där uppe i övre, vänstra hörnet.
Det enorma projektet som inbegriper 900 projektanställda och kommer att kosta 13 miljarder, kallas ”stadsomvandlingen”. Den illustreras på nätet av något som mer påminner om Gamla stan i New York.
Så här ser Kiruna inte alls ut.
Nu tänkte jag visa för er alla hur jag som tillfällig besökare uppfattade Kiruna. Det var lite som när jag var i Berlin, för jag bara sa ooooo och aaaaaa till precis allting som inte var som hemma.
Man måste köa för att komma in i flygplatsen, vilket var okej idag när det var 4 °C, men tänk er denna lååååångsamma kö i minus 30 …
Det första som hände när jag väl tog mig ut ur flygplatsen var att den flygtaxi (som alltså inte flyger utan kör med helt vanliga hjul på helt vanliga vägar) som min uppdragsgivare hade beställt åt mig, var en niomannabil där alla som satt i den skulle till olika adresser i stan. Flygplatsen ligger blott ett stenkast från centrum (8 km), men jag åkte och åkte och fick se nästan allt under en timme. Men det var precis knäpptyst i bilen. Ingen sa ett ord. Eftersom jag ju tar seden dit jag kommer, satt jag tyst jag också. I 45 minuter – när det bara var jag kvar i bilen bubblade jag ur mig alla mina aaaa:n och ooooo:n.
– Precis sådär såg det ut på nya Björkskatan i Luleå runt 1980!– Det där är ju ett Bläckhornshus!– Alltså LKAB:s ”annex”? Som ett andra hem för LKAB-anställda som är på tillfälligt jobb här?– Det här med att bygga en hel stad strax efter förra sekelskiftet var ju en bra idé med tanke på arkitekturen!– Jahaja. Här huserar placerar man alltså alla LKAB-anställda? Mysigt.
Men centrum då? Jag frågade taxichauffören och uttryckte mig sådär klumpigt igen:
– Är vi i utkanten av Kirunas centrum nu?
– Nej, det här är vår centrumgata. Där är Systembolaget.
Förlåt.
Så här kommer det verkligen inte att se ut i det nya Kiruna. Ack.– Det här konstverket är gjort av gotländsk sten! Va! Som om vi int’ skull ha egen sten här i Kiruna va? sa taxichauffören med tydlig irritation.
Taxichauffören talade om för mig att man kunde titta på svampodlingar i gruvan (men inte idag), beundra kyrkan och stadshuset. Så då gjorde jag det.
Stadshuset invigdes 1963, och ser väl lite lattjo ut med ett fint klocktorn, tänkte jag.Fina handtag på den annars väldigt diskreta dörren, tänkte jag.Men woooooooow! tänkte jag sedan när jag väl kom in.
Stadshuset var väldigt häftigt och inte alls bara en stor tegelkoloss som jag trodde. Huset utsågs redan 1964 till ”Sveriges vackraste offentliga byggnad” och ligger tammetusan inte långt efter Stockholms stadshus vad gäller italiensk stenmosaik, handslaget holländskt tegel och träräcken av amerikansk furu. Där finns drygt 2 000 verk av svenska konstnärer och man har hela tiden olika konstutställningar. Men det här måste ju bli jättesvårt att flytta?
– Knack, knack. Hej, förlåt och ursäkta att jag stör, men hur ska man kunna flytta det här fantastiska åbäket?
– Näää, det ska int’ flyttas. Det ska rivas.
– SKA DET RIVAS? MEN! MEN! MEN!
– Fast vi ska få ett nytt. Och klockstapeln sparas. Kolla här:
Det nya stadshuset kommer att se ut så här och heta ”Kristallen”. Jahaja.
Efter denna chock (jag erbjöd mig dock att ta hand om trappräckena) traskade jag till den (liksom alla andra kyrkor som jag besöker) stängda Kiruna kyrka. Men den såg i alla fall ut som en normalvacker villa, tänkte jag.
Fint. Jå.
Inte särskilt imponerad, vandrade jag vidare och såg att kyrkan blev utsedd till Sveriges vackraste byggnad 2001! Och att man på onsdag kan lyssna till Jard.
Jard. Jå.Så här tycker jag att det ofta brukar se ut i mindre städer: caféer med pinnstolar på vidöppna ytor.Sjön som heter Luossajärvi såg ut så här i början av 1970-talet.Nu (ur inte alls samma vinkel) ser den ut så här eftersom LKAB tömmer den allteftersom gruvan utbreder sig under marken.
Kiruna ska alltså ryckas upp med rötterna och placeras en bit bort, lite närmare flygplatsen. Det har visserligen hänt förr; brunkolsbrytningen i Tyskland flyttade på ungefär 120 byar under 1920-talet. Men inte i modern tid och verkligen inte när det gäller en så stor stad.
Samtidigt som man renoverar och håller liv i den nuvarande stadskärnan (rustar upp badhuset, ger biblioteket nya lokaler, bygger en sprillans ny skola), så börjar man riva i den delen som ligger närmast gruvan. På de områden som man river, anlägger man parkområden så att ingen ska behöva bo kloss intill gruvområdet. Bara häromveckan stängdes järnvägsstationen eftersom man har byggt ny järnväg på andra sidan gruvan och en ny, stor väg ner till gruvområdet.
Och jag som blir matt bara av att möblera om i vardagsrummet.
Jo, det har jag. Förstås. Jag som har så svårt att slänga saker, har naturligtvis kläder kvar från 1970-, 80-, 90 och 00-talet. Jag har jeans och munkjackor (aka hoodiesar), kortkorta kjolar och joggingbrallor som skulle kunna klä ett helt husvagnsläger.
Men ett problem har uppstått.
Nu när jag ska föreläsa måste jag för att stå ut ha ett stort, värmande knäskydd på det ondaste av knän och det innebär i sin tur att jag klädd i jeans ser ut som en orm som har svalt en ko. Klädd i mina älskade kortkorta kjolar tar knät fokus från informationstekniken. Jag skulle kunna äta smärtstillande medicin med trianglar på istället, men då har jag svårt att artikulera ord som onomatopoesi och ecklisiastikminister.
Så. Jag måste alltså köpa nåt nytt. Idag. Här. För imorrn flyger jag till Kiruna och på tisdag åker jag till Örebro och … och … och … och … gah.
Ungefär så här vill jag se ut, ska det vara så himla konstigt? (Källa.)
Faktum är att mitt ansiktsuttryck i detta nu stämmer på pricken med bilden ovan. Oj, jag tror minsann att jag måste putsa fönster, torka ur kylskåpet, röja i källaren, sticka en trö… eh … filt och sedan sy mig en långklänning.
Tre timmar senare:
Hört ifrån makarna Bergmans sovrum i detta nu:
– LOTTEN! VAR ÄR DU? Polotröja var det längese… VAD gör du?
– Jag rensar i garderoben. Garderoberna. Vi har jättemånga galgar!
– Skulle du inte handla?
– Jag får inte. Kolla. Jag har 37 kjolar. Minst 18 klänningar. Åtta par Levi’s. Och hoodiesar i fem olika storlekar samt 73 par olika sorters toppar, linnen och glitter-bh:ar.
– Men vad ska du ha på dig i Kir…
– Den här brynjan och de här nätstrumporna. Här har du förresten dina badbyxor från 1977 och Stålmannen-tröjan som du sydde i slöjden.
Näe. Jag tror faktiskt inte att det blir nån shopping.
