Gårdagens vikarielucka resulterade i ett saffranstips (Stockholms Eter- och Essensfabrik), antikvariska bokrekommendationer, basketskor (Top Ten) och ett finfint Maj Korner-citat: ”Jag vilar min väska”. Plommonstopet spottade ur sig Fredrik I och alla gick sedan till sängs för att hinna sova ända till klockan åtta på morgonen.
Utom jag. För jag är vaken hela tiden! Kuckelikuuu!
Lucka 6
å ska vi se, ja, välkomna ska ni vara, här har vi nu kampen mellan de sammanlagt trettio kombattantparen. I ett hörn har vi alltså tio britter, och på andra tio fransmän. De andra fyrtio männen står och väntar på sin tur. Starten går där, och vi hör riddarnas kraftiga andhämtning, känner svettlukt och anar de kanske alltför höga adrenalinnivåerna. Britternas röda hjälmfjädrar vajar, jag anar att fransoserna är i ett knappt överläge, och här bryter sig den gängligeOscar loss ur klungan! Han rusar som ett jehu mot … nej, han faller och glider in under den bastante Heinrich. Det var ju tråkigt att se.
Alla skriker sig fullständigt galna. Det sägs att britterna har förlorat säkert fem av sina bästa män, di som råkade ut för en svår sammanstötning i förra slaget. Vi känner oss dock glada och belåtna; britterna är säkerheten själv.
Slagfältet är svårframkomligt och männen riskerar både liv och lem när de försöker bryta varandras anfall, särskilt på högerkanten. Det är kort tid kvar, fransmännen, hoppar och hoppar, springer och springer, runt, runt. Jag ser britternas främste man torka sig i pannan, ja undra på det, ja – vad tror ni jag gör samtidigt?
Och där är det slut. Jag kan inte se en enda oskadd. Nej, ja, det får man ju säga var en trist avslutning.
Facit kommer vid eller strax efter midnatt medan lucka 7 kommer på söndag morgon!
Ni som suktar efter gårdagens facit kan antingen klicka här eller på fliken FACIT, JULKAL. i bloggens övre kant. Ni andra kan baka bullar, putsa skor eller läsa gårdagens lucka, som Eva-L kommenterade så att hon hamnade i plommonstopet och kunde lottas fram som vinnare av en tröja till.
Eller så vandrar ni bara sakta in i nästa lucka …
Lucka 3
ej, jag tänkte som Taube, Cornelis och Robban Broberg att jag faktiskt skulle skriva en brevlåt. Lite sorgligt, lite ”oj vad tiden går” och lite ”tänk att vi aldrig ses”. Kanske fortsätter jag med ännu mer bedrövligheter som antyder att jag tar på mig skulden för att vi har förlorat kontakten – lite sentimentalt pladder går alltid hem i stugorna.
Men sedan tror jag att jag övergår till att ställa nostalgiska frågor om vår gemensamma barndom och så drar jag in fylla och braj för att markera att det handlar om misären i dagens samhälle och alls inte dåtiden i ett rosa skimmer. Och i förbifarten talar jag om att själv, själv bor jag ju utomlands numera. Lever förmodligen ett liv som är ganska likt alla andras, men det är i alla fall utomlands. Mina jävla föräldrar nämner jag inte med ett ord, för de är fan inte viktiga i sammanhanget.
Nu undrar jag om din nuvarande adress verkligen är Pisa (i så fall bor du ju också utomlands!) eller om du har kvar lägenheten på Åsögatan. Adresser är viktiga. Vilken avslutande hälsningsfras ska jag sjunga i slutet? Svårt att välja! Kanske helt sonika alla jag kommer på?
Tio år … det är faktiskt jättekonstigt. Se här på den allra första luckan:
Jag inledde dåförtiden med en liten sammanfattning i kursiv stil, vilket gjorde gåtan nästan omöjlig att inte lösa.
År 2005 ramlade kommentatorerna in i kommentatorsbåset och avslöjade svaret direkt. Men så kan vi ju inte ha det.
Man måste vara diskret med sin gissning och gärna lura de andra gissarna i fel riktning! Inte för att vara elak utan för att det blir vansinnigt roligt i båset då! Blåsipporna står som spön i Schubertbacken!
För nypåstigna passagerare kommer nu en liten sammanfattning!
Välkomna! Varje dag 1–24 december kommer en gåta här på bloggen. Det är en text eller en bild och man ska lista ut vad jag har gömt mellan raderna. Ofta är det en författare eller en litterär person, men ibland är det något annat, t.ex.
Groucho Marx
Povel Ramel
Lill-Babs
Jerry Seinfeld
Elton John
Dolly Parton
Svenska skrivregler utgivna av Språkrådet
Steve Jobs
Lasse Granqvist
Clas Ohlson
Chaplin
Britney Spears & Madonna
Einstein
Bob Geldof
House of Eliott
Yoko Ono
Mao
Magnus Uggla
Julius Caesar
Eddie Meduza
Magnus, Brasse & Eva
Ebba Grön
David Bowie
Marie Antoinette
Queen
John Cleese
Irène och Ève Curie
Nygammal vals med Lill Lindfors och Svante Thuresson
Barack Obama
Jöns Jacob Berzelius.
(Den här listan gjorde jag särskilt till alla som kliver in i båset och sedan lägger sig att dö, snyftande och sjungande en klagosång över sin bristfälliga, litterära bildning.)
Varje dag 2–25 december kommer sedan ett facit, som ligger på facitsajten och på juldagen presenteras även lösningen på den röda tråden som binder ihop alla 24 luckorna med varandra. Ni som känner att ni fortfarande inte riktigt förstår hur detta går till, kan läsa t.ex. 2012 års bruksanvisningsbeskrivning eller kanske 2010 års programförklaring och fokusera på de viktiga fackuttrycken:
Att göra en blåsippa: att vara bombsäker på sin sak, men ha fel.
HB är bara förkortning för ”hemlisbloggaren” – alltså den som alla letar efter.
Att göra en Schubert: att slänga ur sig en tokfelsgissning som man är säker på är alldeles uppåt väggarna … när det i själva verket är det rätta svaret.
Att sitta på läktaren är att misstänka att man har så fel och är så väck att man bara är med och njuter av att de andra [nere på planen] verkar ha koll på vad som händer och sker.
Illustrationerna som hänger med varje lucka är ibland men inte ofta en ledtråd och är verkligen inte på allvar och ska inte stjäla ert fokus. Tror jag. Kanske. Ibland.
Huh? Vabaha? Vofför …?
Det roligaste händer alltså i kommentatorsbåset. Klicka på antalet kommentarer längst ner i inläggen eller på rubriken längst upp, så kan du både läsa och skriva. Man kan gissa Dan Brown, Skebokvarnsvägen, Orlando Bloom och Hjalmar Söderberg varenda dag om man vill; hur fel man än har, har man ändå en chans att vinna det pris som delas ut 24 gånger – Hemlisbloggar-t-shirten.
Man kan inte klaga på ett trist och stillasittande liv, det kan man inte.
Från ett releaseparty i förra veckan till en soffa i Tjugotvååringens student-trea i Lund, staden där det är studentorkestrar i varje gathörn, cyklar på varenda kvadratmeter och roliga människor uppdykande vart man sig i världen Lund vänder.
Och en lundagrabb som medgörligt på ett trassligt, taffligt sätt surras vid Linnés staty …?
Tjugotvååringen delar sin lägenhet med en annan teknologpojke, så mammor på besök får soffsova. Klockan mittinatten drumlade inhysingen in och kräktes. Och kräktes. Och spottade och kräktes. Han torkade upp kräk från golvet, lade ut nedkräkta kläder utanför ytterdörren och drack vatten och kräktes lite mer. Och där låg jag och började må illa. Jag tänkte att jag som en god mor (även om jag inte är just hans mor) skulle gå upp och badda hans unga panna, men beslutade mig snabbt för att han nog inte hade uppskattat omsorger från en mamma som han inte kände.
På morgonen skuttade jag ur sängen och kastade mig på en buss och ett tåg och somnade bums för att liksom två sekunder senare kliva av utomlands. Köpenhamn, lovely Köpenhamn!
Typiskt danskt?
Det luktar Riviera och öl och man nästan suuuugs in på Tivoli och blir påtvingad öl i varenda gathörn. Jag råkade köpa fyra klänningar och ett par gummistövlar och vandra runt på Nationalmuseum och nästan svimma av trivsel. Om Stockholm hade varit Köpenhamn, hade Gröna Lund legat mittemot stationen, Nationalmuseum och Moderna museet legat på NK:s plats och på Sergels Torg hade man sprungit 100 meter slalompjäxesprint.
Jag trooor att det var ett reklamjippo. Men det togs på största allvar.
Och detta var ändå bara förra veckan. Den här veckan åkte jag till Göteborg och föreläste, åkte tåg som nästan var i tid, hann sträcka rumpmuskeln (som heter gluteus maximus) på basketträningen (pga. halt golv) och sedan åka till Malmö och föreläsa innan jag åkte till Köpenhamn igen! Två gånger på sju dagar!
Typiskt malmöitiskt? Svårt att efterleva är det i alla fall. (På toan i Chokladfabriken, där jag föreläste.)
Som ni förstår, gillar jag detta flackande. Kanske för att det är så skönt att komma hem till galna huset igen, men kanske för att det är så skönt att komma ifrån det galna huset en liten stund?
Titta vad fint med Dannebrogen över hela Hovedbanegården! (Kan ni se framför er hur den svenska fanan hänger så här framför alla reklamskyltar inne på Centralen i Stockholm?)
I Köpenhamn sammanstrålade jag med min djefla man, som hade föreläst och haft möte där. (Han kan föreläsa utomlands för andra nationaliteter, han!) Vi åt turkisk mat och jag fick en dansk öl och så pratade vi låtsasdanska med varandra så att danskarna började blänga på oss. Typiskt störiga svenskjävlar var vi.
Notan kallade man på genom att trycka på en knapp!
På väg till vårt lite billigare hotell ungefär 7 minuter bortom järnvägsstationen, halkade vi in på Radisson Blu, där Beatles sov en gång i tiden. Och Rolling Stones, Rod Stewart och precis alla andra som var nåt på 1960-och 70-talen. Men eftersom wi-fin inte var gratis, kände vi oss kränkta och gick ganska snabbt därifrån.
Fast i Radisson Blus foajé fick vi uppleva underbar danskdesignoverload. Så vansinnigt fint! Medan …… vårt hotell såg ut så här …… och the stunning view från våning 9 såg ut så här.
På morgonen åt vi en synnerligen torftig frukost utan bacon (vabaha?) samtidigt som vi sms:ade kors och tvärs med barnen där hemma om köruppvisning (ergo sånguppvisning), gympapåsar, hostsjukor och träningstider. Min djefla poetman sa ”kan jag lägga ner en bok i sin packning eftersom jag är på resande fot till på söndag?” och jag sa förstrött med ett felkokt ägg i munnen ”mmmmhmmm”.
Det är det här som är ”en bok”. Som jag fick släpa hem.Hejdå, fult inredda men rätt billiga och väldigt rena hotellet i Köpenhamn!
Nu vankas resor till Luleå, Härnösand och Östersund. Men innan dess hinner jag vara hemma och skriva lite Julkalender!
Det finns en intressant uppdatering lite längre ner. Men börja för all del här uppe!
Bloggen utsattes – som de stora elefanterna – för en spam-attack! Jag satt här och tittade på skärmen, som gav order som änna big brother-typ:
– PW! sa servern.
– Vad menar du med det? sa jag.
– PW!
– Tala ur skägget! Pewe kan man ju inte ens uttala ordentligt!
– PW! PW! PW!
Efter en liten stund klickade jag i ”Avbryt” eftersom man ska vara misstänksam och inte följa med främmande farbröder som lockar med godis eller inloggningar. Då blev det jättetrist:
Apache? Här? Nu? Javisst!
Fast jag måste säga att det var en ypperlig illustration till mitt känsloläge just då. Bister och på krigsstigen.
– PLIONK! sa det i mejlen.
Aha! Mitt webbhotell Loopia mejlar! Kulans! Men … nej, det här verkar inte riktigt korrekt …?
– Det ser banne mig ut som phishing! sa jag högt till mig och två hemmavarande, sjuka barn. Ni vet när man får brutalt oproffsiga bluffmejl från Telia eller Netflix?
– Näe …
– Man ska aldrig skriva in sina lösenord och personuppgifter eller kontonummer!
– Nä, klart man inte ska. Det vet alla, mamma.
”Näe, det där vågar jag inte lita på”, tänkte jag och skickade ett mejl tillbaka till Loopia för att höra om det var på riktigt eller en luring. När jag inte hade fått svar på ungefär 45 minuter, ringde jag till supporten, som var full av andra frågvisa och som därför placerade mig i ännu en av alla dessa underbara supportköer som jag bara inte förstår mig på. (Plats nummer 37 i kön? Say what? ANSTÄLL FLER!)
Samtidigt som jag kom fram i telefonen, kom ett nytt mejl:
När killen i telefon också bekräftade att Loopia verkligen uttrycker sig så här, bad jag att få tala med den kommunikationsansvarige. Men ombads istället att mejla till supporten. Till samma adress som stackars Alexander F skriver från …
Hej alla företag i hela Sverige som behöver hjälp med att utforma korrekta mallbrev.
Uppdatering en dag senare, efter att det i nästan ett dygn hade sett ut så här på bloggen:
Eftersom denna stängning dök upp väldigt snabbt när mitt utfall mot Loopias mejlspråk hade publicerats här ovan, drabbades jag naturligtvis av konspirationsteorier.
Borde inte Loopia varna mig först?
Borde man inte när man har stängt en webbplats faktiskt tala om för den drabbade att det har gjorts?
Måste det se så brutaldrastiskt ut?
Jag har ju ett väl fungerande spamskydd, som väl funkar?
Inga av de robot-skickade kommentarerna syntes ju utåt utan fångades ju faktiskt upp av Akismet – hur kan de då göra skada?
När man klagar på hur detta gick till och det faktum att de stängde klabbet utan att förvarna, får man detta svar:
”Jag förstår er synvinkel på detta men dessvärre så orsakar dessa spamattacker hög last på våra servrar i den delade miljön.
Övriga kunder blir då påverkade och upplever i sin tur långa svarstider på sina webbsidor.
Utöver det så kan servern klassas som spridande av malware då många av dessa kommentarer innehåller länkar till skadlig programvara.
Det orsakar då stora skador på vår miljö för samtliga kunder.
Vi kan då ej varna kund och invänta dennes respons utan måste direkt lösenordskydda sidan för att stoppa detta.”
Hrrrm.
Nu är jag ute på hal is. Jag kritiserar fullt öppet mitt eget webbhotell och lägger ut förnamn på några i supportstaben. Jag sätter mig helt klart på mina höga hästar och agerar besserwisser. De kan om de känner för det stänga lotten.se igen och hävda att det beror på att ”övriga kunder blir påverkade” av spamattacken som riktas mot mig, men som ingen utomstående kan se.
Jag har fortfarande många frågor som behöver (begripliga) svar. Min fantastiske bloggtomte (som alltså arbetar med sånt här och som jag avlönar) är till stor hjälp och har förstått exakt hur viktigt kommentatorsbåset är. Loopia skrev:
”Man kikade igenom och det ser ut som att spam-kommentarerna inkommit i stor skala sedan den 13:e november.
Förslagsvis så tar vi bort alla kommentarer från och med det datumet.
Först efter det så kan vi öppna sidan så att den inte löper lika stora risker för er och oss att svartlistas.”
Min bloggtomte svarade snabbt:
”Nej – ni får inte ta bort kommentarer. Kommentarerna är mycket viktiga för denna blogg.”
Nu kommer det kanske att vara lite stökigt, kanske måste jag lägga in captcha-bokstäver (såna där vingliga som jag hade förut) och ibland kan det dyka upp en sådan här:
Jag tror att man kan lura den där kortskrivarpolisen genom att lägga in radbrytningar, men förhoppningsvis skriver ni så långt att ni slipper få bannor.
Uppdatering igen
Jag har nu pratat med Loopias ”support manager”, som vet att berätta att brevet där uppe – det som jag fick först och trodde var phishing – går ut i säkert 20 ex per dag sedan två år och att JAG och bloggtomten är de två allra första som inte har förstått att mejlet i klartext betyder:
VI KOMMER ATT AV SÄKERHETSSKÄL STÄNGA NER DIN SAJT
Så när jag säger ”ni kan väl varna säga till innan ni lägger upp en stor röd stoppskylt och sedan går hem för dagen”, så svarar han att det var det de gjorde och att alla andra begriper det.
Kommentatören PK (tillika initiativtagaren till båsmetern) tog mitt rop på bilhjälp på stort allvar och satte sig att leta eftersom han följde vårt förra bilinköp med stort intresse. HEJ-bilen hittade han i Uppsala, dit det är för långt att åka om man heter Bergman och prioriterar t.ex. basket eller orientering på helgerna. Så PK sa tålmodigt:
– Jamen då åker jag dit och kollar.
Sedan fick jag en lista på saker som man måste tänka på om man köper bil. Här är 2 % av allt som han tyckte att jag skulle lära mig:
”V70 av olika generationer är olika bra, den sista årgången är ofta bra köp medan generation två var full av barnsjukdomar och första generationen är mer robust. Classic betyder att den hör till dom allra sista tillverkade. För att göra en gammal och utgående modell attraktiv slängde Volvo på all utrustning dom hade på bilarna i ett sk classic-paket. Bra saker som skinnklädsel, värme i baksätet, riktigt bra ljudanläggning, klimatanläggning. Mindre viktiga saker i classic-paketet är belysta sminkspeglar, spoilerljus, osthyvel på taket samt sportiga panelinlägg i fejkaluminium. V70:s reservdelar är som regel är billiga och kunskap om bilen finns på varenda bilverkstad.”
Visserligen skrev jag ut lappen ovan och satte upp på toa, men inte lade jag ett endaste dugg på minnet. Jag är så mogen och förnuftig att jag ju inser att inkompetensen slår skyhögt i taket när det gäller mig och bilar. (Poeten, virrpellen och maken – aka DDM – är om möjligt ännu värre på området.)
PK åkte och kollade bilen och återkom via sms där han berättade om småskavanker som inte betydde nåt (”kamremmen behöver nog bytas om inte alltför lång tid” är tydligen en storskavank, men vad tusan) och gav tummen upp. Vi betalade modiga 15 000 kr för bilen, PK åkte och hämtade den och ”hade vägarna förbi Eskilstuna” så HEJ-bilen kom med PK-hustrun (aka Pysseliten) ända fram till ytterdörren igår.
Jag sa ju det: att köpa bil är hur enkelt som helst.
HEJ har ett lite slitet förarsäte, så det kanske man kan pryda med silvertejp?
Jag inledde den nya Volvokarriären med två motorstopp och fick en servicelampa att ilsket lysa efter tre körda meter. DDM körde två gånger till mataffären (man måste åka två gånger när man glömmer att handla det som handlas ska) och har inte annat än lovord för vår investering
– Så, min käre make och husbonde samt djefla man – hur kändes det att köra nyHEJbilen igår?
– Jag, som tycker att det är tråkigt att köra bil, uppskattar att Volvon är lika tråkig som jag. Det känns liksom inte att jag kör bil, utan växlingar och kurvtagning sker så mjukt och fint att jag kan lyssna till min ljudbok, luta mig bakåt och sluta ögonen.
Lördagsplanen var att forsla Tjugoåringens (hon som har flyttat hem till oss med spanjoren) prylar och kläder från Lund till Helsingborg i sju kollin. En axelremsväska, en ryggsäck, två soppåsar, en Ikeapåse, två tygpåsar – och jag som enda bärare.
Titta nu på bilden ovan och tänk er att jag släpar på alla kollina där och är vansinnigt irriterad och stressad eftersom jag är sen och riskerar att missa tåget. Tänk er mitt ansiktsuttryck, den röda ansiktsfärgen, håret som faller ner framför ögonen och svetten som bryter fram samt svordomarna som jag viskar som ett mantra. Fram mot mig kommer då med sjumilakliv en man med en pappmugg med några kronor i. Han skakar muggen och säger:
– Please, missuss, please, give me …
– You have got to be kidding, svarade jag och försökte att inte dänga till honom med den största, svarta sopsäcken.
– Please give me, sa mannen och tryckte upp pappmuggen i mitt ansikte och skramlade med slantarna i den.
– No, you have to understand, I need to go to my train! Please move!
– No, you give me money, I move! sa mannen med bister min.
– WELL YOU FUCK OFF!!!
Röt jag, trängde mig förbi honom och klev på en rulltrappa, som (skulle jag snart inse) tog mig ner till fel perrong. (Synden straffar sig själv.)
– Satans helvete! sa jag och vände för att ta mig upp igen.
Och jag fattar nu om ni håller andan och tar er åt hjärtat eftersom jag har varit otrevlig mot en medmänniska. Men ni förstår att stress och sju kollin som väger lika mycket som jag själv gör mig till en hulk. Och det faktum att mannen med sin pappmugg faktiskt hade följt efter mig nerför rulltrappan och nu spärrade vägen för mig när jag skulle upp igen för att ta mig till rätt perrong, hjälpte inte.
Men jag sa inget mer. Jag klämde mig sammanbitet förbi mannen med muggen, tog mig till rätt perrong, fick den just då ditrusande Tjugotvååringen att ta bilden ovan – och hann med tåget.
Så. Döm mig nu – men säg inte att man inte får bli arg då och då.
”Hur en felbyggd handbollsarena blev ett tempel för glitter, boaormar och rock ’n’ roll” står det på framsidan av boken som flera av personerna i kommentatorsbåset har bidragit till genom crowdfunding. Och historien om Olympen i Lund är verkligen alldeles, alldeles fantastisk. Läs vidare, för nu ska ni få kuriosa om Bryan Ferry, en missad storartist, ABBA, en absurd bildtext och drygt tusen försvunna designstolar.
I våras skrev jag om två intressanta, konsertrelaterade händelser och berättade om projektet:
Sedan rasslade det in pengar och så gick sommaren och så blev det november och boken trycktes och DHL körde den snabbt till Lund. Eller vänta, nej, bara till Värnamo. Projektledaren Pip-Petter höll på att trilla av pinn av pur frustration, men en i ilfart beställd budbil såg till slut till att böckerna kom till Lund och till min hand.
På releasepartyt idag – på Akademiska Föreningen i Lund – var medelåldern av naturliga skäl ”hög”. De flesta på plats var nog med under tidigt 70-tal och såg … ptja, till exempel den här konserten:
Här är alltså den felbyggda handbollshallen omgjord till konsertlokal med en herrans massa designstolar som Julius Malmström hittade i ett förråd under arenan.
De där stolarna kallades idag på releasefesten för ”Myranstolar”, men det är ju för oss designnördar (harrrkl) som att påstå att betong är samma sak som cement.
Sjuan till vänster. Myran till höger. Fast det står naturligtvis rätt i boken. (Arne Jacobsen heter designern.)
Men titta på konsertbilden där uppe igen. Alla sitter! Det är ju så underligt! Och till historien hör att efter ett par konserter hade mer än tusen stolar försvunnit ut med publiken, så Julius bestämde att nä nu fick rock- och poppubliken faktiskt stå upp och digga musiken.
På vissa bilder – t.ex. här från Alice Cooper-konserten – kan man dock se publiken sitta ner alldeles vid scenkanten. På golvet med benen i kors! Med pipa! Medan någon döden dör på scenen!
Men vi backar lite: titta på konsertbilden igen. Vilka är det som uppträder där borta i fjärran på den lilla scenen? Vi zoomar in som de gör i de amerikanska deckarna på tv. Bzzzzz …
ABBA. Det är faktiskt ABBA.Naturligtvis med ett hemsytt ABBA-skynke.
Artisterna som kom till Olympen sa att de gillade stället lite extra trots att det egentligen var en enda stor betongklump med handbollsstuk. Det kan ha berott på att Julius vände ut och in på sig för att alla artister skulle få exakt det som de önskade sig – ovanlig sprit i logen eller orm på scenen: allt gick att ordna.
Notis från 1974.
År 1985 fick Julius ett erbjudande om en up and coming artist som bara hade framträtt på småklubbar, så Olympen skulle få artisten nästan alldeles gratis. Julius funderade ett tag, läste på, lyssnade på låtarna och tackade efter moget övervägande nej.
Till Madonna.
En annan historia i boken berättar hur det kom sig att Bryan Ferry mitt i natten stod genomsvettig på Clemenstorget i Lund och sköljde ner en varmkorv med champagne. Man kan också läsa hur Lou Reed hamnade i en kundvagn från Ica. Och om pizzadiscot som inte funkade så bra. Och om Tina Charles figur.
Det här kan väl inte ha varit okej ens på 1970-talet?
Men för mig – som aldrig var på konsert på Olympen eftersom jag bodde i Luleå – var det en helt annan sorts bild som fick mig att rycka till och säga NÄE! när den dök upp. Det var nämligen så att den stora konsertlokalen även användes som tentalokal av Lunds universitet.
Och precis så där satt jag ju och tentade! Litteraturhistoria! (Vilket jag alltså helt hade förträngt.)
Eftersom jag och min djefla man är ensamma arbetare i vår lilla firma, har vi bara varsin besvärlig kollega.
Min besvärliga kollega rakar sig för sällan och är därför jättestickig och dräller tandborstar omkring sig, särskilt vid skrivaren och i kylskåpet.
Den djefla mannens besvärliga kollega är kvällspigg och morgontrött och flexar alldeles uppåt väggarna.
Häromdagen hade vi en ”ringa till andra människor-dag” – sådant som han älskar och jag tycker så illa om att jag prokrastinerar in absurdum. Men jag tog denna dag tjuren vid hornen och fick snabbt tag på alla mina kontakter och allting flöt på som det skulle – deadline:ar spikades, möten bokades och alla var seriösa och kloka.
Men hur lät det hos min kollega, tillika min besvärliga djefla man?
– Nej, ursäkta, jag måste gå ut ur köket, vi har en gitarrspelande spanjor här, ja, väldigt högljudd, förklarade han.
– En älg? I trädgården? Nu? Ta en bild! Ja, nej. Min fru är från Luleå och hon sprang en gång milen på rekordtid för a… nu kom bilden! Ha! Det är ju en hjort! tjoade han.
– Nejdå, det gör ingenting, vi kan höras i eftermiddag. Nej, jag förstår. Det är lugnt, spring ut nu. Hur kunde hästen förresten smita? frågade han.
Besvärlig kollega, va? Ha så där kul och prata strunt på arbetstid? Pah!
Men eftersom vi båda har jobbat som normalt folk på institutioner och redaktioner samt stora företag, har vi även andra erfarenheter av besvärliga typer som man faktiskt måste komma överens med.
En i Ny demokrati väldigt aktiv kollega som prompt skulle omvända oss alla.
En lögnhals till drummel.
En latkorv som behagade skylla sina misstag på oss andra.
En nejsägare som sade nej till allt utan att ens reflektera över vad som skulle kunna ske om ett ”ja” skulle råka halka ur munnen.
En besserwisser som dessutom alltid hade rätt.
– Aaaoooom. Chakra på er, grevar och baroner.
För att hantera de besvärliga typerna ska man (enligt råd som surrar överallt) vara en god förhandlare och toppenkommunikatör, ha ett fantastiskt tålamod, vara en god lyssnare och synnerligen rättvis. Så ni förstår att det är kört för mig; jag kommer aldrig att kunna smälta in och måste vara frilans resten av lifvet.
(Hurra!)
Jag blir bara arg på de besvärliga typerna och far ut mot dem och säger dem ett (eller fjorton) sanningens ord och får tårar i ögonen. Sedan skriver jag brev till dem eftersom det verkar vara mitt medium.
Besvärliga människor är dock roliga att berätta om (förlåt, det är inte roligt när besvärandet pågår, men det brukar bli intressanta historier efteråt), och ni får gärna skriva loss och berätta om de besvärliga typerna som ni mött.
Det finns en britt som är komiker och som har flyttat från Birmingham till USA och gift sig med en ”combat medic” som har varit stationerad i Irak.
Britten heter John Oliver och han var under studietiden med i Cambridge Footlights som har fostrat Stephen Fry, Hugh Laurie och Emma Thompson samt nästan alla andra som jag gillar vad gäller humor.
John Oliver har sedan i våras ett eget program som heter Last Week Tonight, där man raljerar på ett ovanligt pedagogiskt sätt över underligheter i USA och i världen. Jag snubblade över honom när jag letade efter information om ”Net Neutrality”, och har nu svårt att slita mig.
Han är nämligen fortfarande britt med engelska tänder, engelsk frisyr och engelsk syn på Miss America samt verbal på ett sätt som tilltalar mig. Han har förmodligen en sjujädra redaktion som gräver och letar reda på information åt honom – men jag gillar honom som om det är han som gör hela jobbet.
Han har lärt sig detta yrke (att raljera i tv) genom att arbeta och vikariera för f.d. skådisen Jon Stewart, som är mer amerikansk (enligt min schablonbild) i sina utbrott. Här kommer ett exempel på hur Jon visar att vissa politiker är dummare än andra.
Om ni har ont om tid kan ni spola fram till 3:14, när politikerna försöker utmana en lärare vid Harvard – John Holdren. (Hm. Detta är tydligen ett inlägg om John, Jon och John.)
Skulle ett sådant här program funka i Sverige? Skulle Sissela Kyle kunna leda det? Jodå, vi har ju Parlamentet, men … särskilt samhällskritiskt på allvar blir det ju sällan.
Tänk att jag, som är så apolitisk och aldrig tittar på tv, plötsligt önskar mig ett roligt och politik-utvärderande tv-program …
å ska vi se, ja, välkomna ska ni vara, här har vi nu kampen mellan de sammanlagt trettio kombattantparen. I ett hörn har vi alltså tio britter, och på andra tio fransmän. De andra fyrtio männen står och väntar på sin tur. Starten går där, och vi hör riddarnas kraftiga andhämtning, känner svettlukt och anar de kanske alltför höga adrenalinnivåerna. Britternas röda hjälmfjädrar vajar, jag anar att fransoserna är i ett knappt överläge, och här bryter sig den gänglige Oscar loss ur klungan! Han rusar som ett jehu mot … nej, han faller och glider in under den bastante Heinrich. Det var ju tråkigt att se.
ej, jag tänkte som Taube, Cornelis och Robban Broberg att jag faktiskt skulle skriva en brevlåt. Lite sorgligt, lite ”oj vad tiden går” och lite ”tänk att vi aldrig ses”. Kanske fortsätter jag med ännu mer bedrövligheter som antyder att jag tar på mig skulden för att vi har förlorat kontakten – lite sentimentalt pladder går alltid hem i stugorna.
