Lotten – Sida 105 – den skrattande språkpolisen

Att läsa Ikea-katalogen och Språktidningen på en gång

Publicerat av Lotten Bergman den 21 augusti 2015 00:02

Jag fick liksom halva Sverige Ikeakatalogen i brevlådan häromdagen. Den försvann omedelbart eftersom familjemedlemmarna är vansinnigt trötta på mitt årliga, relativt monotona och enkelriktade samt faktiskt på alla fronter tröttande prat om särskrivning och andra … skrivexperiment. Alla på Facebook påtalade det ”olämpliga” i att kniven var i fokus på allra första uppslaget. Well.

vaffaneredarforettstreck — Kanske var det bara för att distrahera från andra underligheter?

Harrkl. Det är ju som så att jag … som bekant … har svårt att hålla fokus när det enligt de svenska skrivreglerna står ”fel”. Se gärna på mig som en sned gurka eller en felkonstruerad såg: jag funkar liksom inte när jag fastnar i språnget.

Kolla på texten ovan. Jag tvekar alltså (som en vägrande häst framför ett hinder) strax efter det versala IKEA och kommer ungefär till katalalogapp… innan jag måste backa till IKEA och kolla vad det var som blev tokigt. Sedan söker jag förstås tröst och förståelse på annat håll och skickar en tanksamhetens tanke till rubrikmakaren som satte in ett fullkomligt korrekt mellanslag mellan upptäcka och ellipsligaturen.

Men i nästa sekund … oh no. Ellipsligatursmellanslagssabotören har varit framme.

Jag bläddrar lite fram och tillbaka. Kollar på soffor och bokhyllor samt mattor, inser att det är en tydlig trend med transparens samt att Ikea nog vill bjuda in kunderna genom att visa äkthet, ursprung, ärlighet och varornas beståndsdelar. (Eller så läste jag bara det nånstans.)

ilse_ikea_liv — Men hur många liv har du, Ilse? (Ah. Hon är kanske en katt.)

Plötsligt faller min blick på något till vänster, lite bakom Ikeakatalogen (ergo IKEA katalogen): Språktidningen! Så ljuvligt! Jag måste genast tvätta av mig särskrivningsbesudlingen genom att hoppa ner i ett bad av korrekt placerade mellanslag!

Jag lär mig kvickt att en selfie som bara föreställer en snopp (hej alla spamrobotar) kan komma att kallas snoopie, att ”magnetröntgen” inte är röntgen utan magnetkameraundersökning (vårdpersonalen säger ”MR” som förkortning för magnetisk resonanstomograf) samt att språkgranskning bygger på synnerligen bred kompetens. Men vänta, vanudå?

myskoetymologi — Ordet ”taxi” skulle alltså komma från en tysk familj? Vabaha?

Verkligen? Nu måste vi kolla i SAOB.

I klarspråk nu (SAOB är inte alldeles lättläst): pffft för familjen ”Turn und Taxi”!

Nu förstår ni vilket hårt liv jag lever, va? Rödpenna och gula notisar kantar min väg medan mina spritpennor dras till av Vägverket fabricerade museiskyltar. (Om de inte tillverkades 2010 eller senare, för då är det allas vårt älskade Trafikverk som har snurrat till det.)

Men, förstår ni, det beror bara på att jag ju är synnerligen bredkompetensig.

100 kommentarer

Tekniska museet i Stockholm

Publicerat av Lotten Bergman den 18 augusti 2015 23:36

Jag och Tolvåringen ska minsann göra det till en finfin tradition att dagarna före skolstart gå på museer; det var så få besökare där idag att vi ett tag trodde att vi var de enda överlevande. Men hur bra är det egentligen, Tekniska museet i Stockholm?

Vart vi än i museet vände oss, såg det ut så här.

trasiglampa — En lampa som skulle lysa när vi cyklade – så saaaatan vad vi cyklade. (Men den var trasig. All rörelseenergi for all världens väg.)

hangdskarm — En hängd skärm som hängde i de fem timmar som vi var (hängde) där.

Väldigt trevlig skärm med tanke på de nostalgiska vibbarna, men icke desto mindre verkligen avbrott.

Och C O₂ ska ju inte skrivas så här:

Jag kan ju skriva rätt till och med i en sketen liten blogg som den här, och med tanke på att Tekniska museet kan trolla med laser och bildspel och stoltsera med alla upptänkliga datorspel, så skulle man ju kunna tänka sig att en liten indexerad tvåa inte är så svår?

Men nu till pudelns kärna: det är ett fantastiskt museum! ÄNDÅ!

gammaldator — En gammal sketen dator: tumme upp!

milktetra — De första gamla mjölktetrorna!

Ni som är som jag minns säkert Herkules Jonssons storverk, där man i avsnitt 5 och 6 utreder mysteriet med den försvunna skolmåltiden. Om inte: spola fram till …

jagkundeinteslitamig — Det finns en hel vägg med gamla teknikprylar!

uttagsautomat — Och där fanns en hel jädra bankomat från tiden innan de hette bankomater!

Men vilket teknikmuseum med självaktning har inte i sin utställning …

fredastairesskor — … Fred Astaires dansskor …?

De är bara i storlek 39 (att han inte trillade omkull då, han var i alla fall 175 cm lång) med broderade guldpaljetter och han bar dem i ”Easter Parade” (1948). Bättre bild från Tekniska museets sajt nu:

Jag vill på intet vis förstöra detta otroligt fina utställningsföremål, men faktakontrolltanten i mig har inte hittat dessa skor på några bilder från ”Easter Parade”. Kan ni hitta bevis? (Gamla filmprylar från och med 40-talet är deponerade på Tekniska museet och skorna sägs vara en gåva från filmbolaget Metro Goldwyn Mayer till Svenska filmsamfundet.)

Hur som helst: vi rekommenderar Tekniska museet varmt, särskilt utställningen Digital revolution – som dock bara pågår till 30 september 2015!

63 kommentarer

Lite förlamad

Publicerat av Lotten Bergman den 16 augusti 2015 22:17

Vi bor ju inte i storstan utan lite mer som liksom halvt om halvt på landet. Man kan cykla till centrum på tio minuter och hitta en bäverdamm på blott några minuters avstånd samt ta sig till till T-centralen i Stockholm på 59 minuter och det är faktiskt perfekt på alla sätt och vis.

(Detta tog mig säkert fem minuter att knattra fram. Orsaken får ni reda på strax.)

En väldigt trevlig rundgångspromenad med grusvägar, byskola, skogsstig, villahus, badplats och smultron kan man ta från vårt hus på detta vis:

Men där vid krysset måste man plöja sig genom en stig som kantas av brännässlor. Fakirer och svärdslukare må gilla’t, men själv känner jag mig mer som prinsessan på ärten där mitt modiga jag och mitt fega jag konverserar med varandra.

– Oh dear. De är ännu högre idag.
– Off you go.
– Det kommer att göra ont.
– Och?
– Det gjorde ont igår.
– Och du överlevde. Everything that doesn’t kill …
– you bla bla blaaaa… pfffffffttttttttt! Tänk om jag dör i en anafylaktisk chock!

Men igår cyklade jag ner till stigen med häcksax och kantklippare samt en sekatör och så klippte jag och röjde och for fram som ett jehu medan jag tänkte:

”Men varför tog jag inte med mig kameran så att jag kunde föreviga och dokumentera min bedrift?”

Så nu får ni tro mig på mina ord: jag har gjort en fantastisk insats och fått en helvetisk träningsvärk. Jag kan knappt borsta tänderna och en enkel snytning kommer inte på frågan. Barnen får ta hushållspapper och nypa till i min näsa och säga ”fräs””, vilket de med tanke på sin fina uppväxt med grönt snor varannan månad borde vara bättre på, om jag får säga det själv.

(Nu har jag försökt att skriva ovanstående i säkert en timme. Det går inte som en löpeld. När jag ska skriva R med vänster långfinger, busar höger pekfinger och lägger sig på J. JJJJJJJJJ betyder alltså R. Delete, delete, delete.)

Idag kom jag iväg för en inspekterande promenad och kunde konstatera att det var en fin insats jag gjorde; de f.d. stolta brännässlorna ligger numera i drivor som döda soldater i Leningrad 1942.

Men naturligtvis glömde jag ju att ta bilder igen, så nu får ni hålla till godo med ett par döda djur från min promenadväg. Som, om man hårdrar det, faktiskt är intressantare än brännässlor.

Japp. Jag fotograferar bara djur med tre bokstäver.

47 kommentarer

Domedags-Lotten

Publicerat av Lotten Bergman den 12 augusti 2015 17:55

Här springer man omkring och hurrar och tjoar över sommaren och lifvet samt barnen och basketbollarna, och så slår det mig plötsligt att jag faktiskt måste vara dum i huvudet, naiv och oseriös.

lessnabeatlar — Plötsligt passande sinnesstämning.

Jag har ju ont i foten, sommaren är snart slut, de spränger handgranater i Malmö, två personer blev halshuggna på Ikea, alla är arga på alla som tycker annorlunda än de själva, några jobbar för mycket medan andra jobbar för lite, bilarna smutsar ner, cyklar är så himla stöldbegärliga och så stjäl tjyvarna koppar från SJ/Banverket så att jag kommer för sent till allt möjligt ideligen och hela tiden.

Så då slutade jag att springa omkring och vara glad. Såpass att jag inte ens hann blogga om det igår förrän det hade gått en hel dag med funderingar över eländes elände och slöjtvång och slöjförbud och åsiktskorridorer och bantningstips i receptavdelningen samt motorgräsklippare till kroppsbyggare.

Men det gick över. Skulle bara tala om det. Livet är en fest. Rulla in en boll och låt den rulla. Vi borde alla köpa oss en tyrolerhatt.

75 kommentarer

Ett hotell med citronte

Publicerat av Lotten Bergman den 9 augusti 2015 23:27

Vi tog nyss in på hotell, jag och min djefla man, och fick i receptionen frågan om vi ville bli uppgraderade.

– JA! tjoade jag lite sådär upphetsat som man gör när man aldrig brukar bli uppgraderad, samtidigt som jag klappade händerna som en fyraåring.
– Vad kostar det? sa min plötsligt väldigt världsvane man.
– Tvåhundrafemtio kronor.

Låt oss nu på Tage Danielssonskt manér stanna upp och ställa några frågor. Kostar det pengar att bli uppgraderad? Hade vi inte redan bestämt oss för en viss prisnivå för att just den prisnivån passar just oss? Hade vi på något sätt antytt att vi ville ha … Vänta, vad får man om man uppgraderar?

– Öhm. Vad får man om man uppgraderar?
– Man får ett större rum, tekokare och en minibar.
– Men sakerna i minibaren kostar väl fortfarande?

Så vi sa nejtack och gick upp till vårt ”standardrum”. Det var helt okej, såg ut som ett normalt hotellrum utan te och utan minibar. Men … det fanns ett skrikande spädbarn i rummet intill. Vi tittade på varandra och såg båda två den andras trötta ögon och så tittade vi båda två på väggen som inte mäktade med att stänga ut ett spädbarns rop på hjälp.

(Nej. Jag vet att stackarn inte ropade på hjälp. Men jag står bara ut med barnskrik om jag kan hjälpa till; om jag bara får lyssna utan att delta, går mitt hjärta sönder.)

– Ska vi byta rum?
– Ska vi …?
– Vi har bara bytt rum en enda gång förut.
– Magnus Uggla bytte rum när han kom in i ett rum där städpersonalen hade glömt kvar en öppen flaska Ramlösa.
– Mmm. Han fick en svit.

Vi kunde tyvärr inte byta, utan fick uppgradera oss – för 250 kronor. Barnskrik får man helt enkelt stå ut med – eller betala för att slippa. Så nu har vi ett rum som är 5 m² större, en minibar som jag inte ens vågar titta in i och fem påsar med citronte. Eluttaget vid tekokaren funkar inte, men det fattade jag inte förrän jag hade tryckt och ryckt och vridit på apparaten i en kvart. På golvet har vi grus som vi inte har dragit in – men vi har badkar, morgonrockar, byxpress och strykjärn! Fast ingen badrumsmatta eller hårtork.

utsiktsolna — Men se, vi har utsikt över Blåkulla!

frukostsolnahotell — Enligt hotellets sajt ska frukosten se ut så här. Mycket lovande, jag känner baconångorna där i bakgrunden.

[Här skulle jag nu kunna skriva en uppsats i ämnet ”Citronte har i empiriska undersökningar visat sig vara närapå odrickbart”, men … nej.]

Uppdatering
Förlåt att den dröjde – här kommer frukostrapporten. Eller, ptja, det är ju egentligen bara en bacon- och äggrörerapport.

bacon_solnahotell — Jag lyckades ta en riktigt snygg bild av en inte alls särskilt imponerade äggröra! (Den var faktiskt bedrövlig. Baconet var däremot helt okej.)

Och en spegelrapport.

spegel_utttag_solnahotell — Titta så himla jobbigt de har fogat in eluttagen – precis mitt i spegeln.

När jag skulle checka ut lämnade jag en lapp med förbättringsförslag och lagningsuppdrag till receptionisten. En badrumsmatta ska det inte finnas enligt utsago, för dem har de avvecklat. Jag påpekade då att man antingen riskerar livet genom att utsätta sig för en brutal omkullhalkning med köttsår och spucket skallben, eller att man klafsar omkring i hela rummet med blöta fötter och då precis som min pappa gjorde nu i sommar när han halkade i ett hotellrum såpass att han nu haltar omkring som sin dotter med trasig menisk.

Och så pratade jag lite till, medan tjejen i receptionen tålmodigt klickade fram vår bokning och fann att vi ju inte hade betalat de extra 250 kronorna.

– Ska jag dra det på samma kort som resten av betalningen?
– Ja, och jag tror att man som hotellgäst då tar en av de andra handdukarna och lägger på golvet och då förlorar man ju incitamentet att spara på tvätt om man ska sova fler än en natt på hotellet och om man tänker på miljöhänsy…
– Tvåhundrafemtio kronor.
– Ja, och så har vi ju detta faktum att vi fick betala extra för att slippa spädbarnsgråt, vilket i mina ö…
– Nej, det har du helt rätt i. Jag tar bort den extra kostnaden.

Såja.

75 kommentarer

Att plugga (eller turista) i Oxford

Publicerat av Lotten Bergman den 8 augusti 2015 01:03

Jag är så rysligt full av goda råd.

– Se här vad man bör ha i en necessär!
– Köp inte bröd på söndagskvällar!
– Gå i ide i minst sex veckor efter förlossningen!

Men inte lyder folk mig, inte. Inte ens mina egna barn, som sedan de var nyfödda (och jag inte alls gick i ide) har fått höra att de bör plugga utomlands. Nääää, de envisas med att stanna i Sverige och vill inte ens snegla på listorna med stipendier som jag råkar lägga på toa, på en och annan huvudkudde och i kylskåpet.

Barnens kusiner, de åker däremot gärna jorden runt, jobbar i London och pluggar i Italien. Excellent, säger jag och åker dit och hälsar på.

Stina (stetoskopägaren som jag nämnde i förra inlägget) går som sagt läkarutbildningen i Oxford. Hon bara ansökte (efter att ha gått på en internationellt gångbar utbildning här i Eskilstuna – IB) och önskade sig ett par olika colleges och kom in. De 38 olika ”Colleges of the University of Oxford” har lite olika inriktning, olika rykte, är olika stora och på vissa har premiärministrar eller framstående idrottsmän gått, på andra har Monty Python-medlemmar gått och så vidare.

rogerbannister — Roger Bannister! (Som sedermera blev rektor på Pembroke, fast tyvärr en inte alls populär eller framgångsrik sådan …)

Skolorna har det gemensamt att

själva skolbyggnaden är uråldrigt gammal
ingången är diskret och utan namnskylt
studenterna bor på skolan de två första åren
innergården har bl.a. en jättestor matsal och en kyrka
allt ser ut precis som i Harry Potterfilmerna.

Potterinspirationsbevis: häcklabyrint vid Balliol College.

Det tror sjutton att det är enkelt att skriva Harry Potterböcker när man har sånt här att inspireras av! (Sade Lotten med en avundsjuk fnysning.)

Skolorna (skriver jag nu även om de heter ”college” bara för att jag hyser stark aversion mot s-plural i svenska) är öppna för allmänheten, men tar ofta en liten avgift. När jag skulle gå in på Balliol, sträckte jag fram en sedel för att betala mina £2.

– You really don’t have to pay, dear, sa vaktmästaren.
– Oh, but why not? sa jag.
– ’Cause I really don’t have any change.
– But …
– Oh, go on then, go in!

Alla skolor har som sagt en matsal (”hall”), och de ser verkligen ut som på film. Låtom oss smyga in och kolla lite!

ssschhhclosedhall — Ssssschhhhhh! Jag ska bara …

pembrokebord — Pembrokes matsal med norra Europas största fyrbenta bord.

balliolhall — Matsalen vid Balliol – med ljusstakar och slitna sittbänkar som jag ville ta med mig hem.

lamporhall — Matsalen vid New College, som alls inte är ”new”. Men så intressant, hur har de fixat med lamporna på borden?

lampsladd — Ahaaa. Sladdar undertill! Så vill jag göra hemma!

pembrokekyrka — Här är Pembrokes kyrka (”chapel”). Om man jämför med den som New College har (med fotograferingsförbud), känns det här som en liten träkoja.

I New Colleges lokaler spelades några av scenerna i Harry Potter in, vilket gör att just denna skola har några grupper med lite annorlunda turister.

pottermiljo — ”The ferrett scene” ägde rum här, t.ex.

Nu är jag ju som bekant inte ett jättestort fan av Harry Potter (på svenska, that is), så när andra insöp Potterismen i lokalerna, tog jag bild på …

varningslapp — … en annan informativ lapp …

gammelbord — … och de väldigt slitna borden som stod lite huller om buller på innergården.

Ett college är ”konstigt och mystiskt” sa kusin Stina och illustrerade detta mycket tydligt utanför just denna skolas ständigt låsta port:

konstigtcollege — All Souls College, som man inte kan ansöka till utan som man blir inbjuden till. Porten är alltid låst och aldrig någonsin syns några studenter på innergården. Spooky!

storstacollege — Christ Church College, som är störst i Oxford, hade en 100 meter lång kö med turister som var villiga att betala £9 för att komma in och titta på innergården.

Oxford är som ett stort Lund med äldre byggnader, fler studenter, fler museer och smartare stadsarkitekt – och sådär mysigt att man liksom vill stoppa ner stan i fickan och ta fram när man befinner sig i [insert lämplig, trist plats].

museumoxf — Ashmolean Museum var underbart – för några år sedan blev de tvungna att riva hela byggnaden utom den delen som står alldeles vid gatan. Allt bakom är hypermodernt och urflott och samlingarna (bl.a. en gigantiskt ringsamling) sanslöst fantastiska.

nybiblo — Det sprillans nyinvigda, nybyggda biblioteket ser ut att vara i alla fall ett par hundra år gammalt.

En kväll gick vi på utomhusteater. Det var rysligt kallt, men vi hyrde filtar, drack både vin och varm choklad och värmdes av den oerhört kompetenta ensemblen som var fysiska praktexemplar – och alla kunde sina repliker samt spela ett par, tio instrument var.

oxfordshakespeare — Oxford Shakespeare Company spelar Trettondagsafton – favoritpjäsen bland Shakespeares komedier!

Namnen på skolorna är intressanta skulle kunna fylla en hel doktorsavhandling, men det får jag nog vänta med ett par år. Men jag måste ändå nämna att University College har ovanligt många studenter från Asien eftersom de vill gå på ”university” och inte på ”college” …

34 kommentarer

Inredning: hur ser det månne ut i ett brittiskt hem?

Publicerat av Lotten Bergman den 5 augusti 2015 14:04

Ja, inte vet jag.

Jag har ju under åren bara vandrat ut och in i svenskrelaterade, brittiska hem. Där finns Ikeamöbler och dalahästar och där ligger diskborstar och osthyvlar som hemma hos oss. Men jag ger mig inte: jakten på det typiskt brittiska hemmet fortgår!

(Märk väl hur jag nu låter påskina att jag har ett sedan flera år pågående projekt att hitta den brittiska folkhemssjälen och alls inte har råkat ta några bilder här och där under min senaste tripp.)

På samma sätt som det typiskt amerikanska huset (schablonbilderna kommer att hagla i detta inlägg) breder ut sig på bredden och nästan flyter över alla bräddar och det svenska huset är rött med vita knutar, är det brittiska huset obegripligt smalt, oerhört kallt och fuktigt (inte på sommaren, nej) samt fyllt av smala trappor.

trapporna — Fyra av mina 317 trappbilder.

Vardagsrummet har alltid heltäckningsmatta och massa soffor samt en tv. Man tittar fortfarande mycket på tv här, om jag har förstått saken rätt.

vrum2 — Helbrittiskt hem där jag står mitt i rummet, vid den öppna spisen och nu tittar åt höger …

vrum2a — … och sedan vänster. Fyra soffor i ett rum – nästan som hemma hos oss!

Jag hann bl.a. se på några QI-repriser, One born every minute, Life in Squares (om Bloomsburygruppen), Partners in Crime (deckargåtor i 1950-talsmiljö) och en farlig massa nyhetsprogram om det i Sverige inte särskilt uppmärksammade Chunnel-kaoset, även kallat Calais-krisen.

I köket kokar man te. Och te. Och mer te. Men alltid med tepåsar direkt i muggen, oavsett hur många som ska ha. Min fäbless för parfymerat Earl Grey-te tar britterna med fattning, även om de finner den obegriplig.

kitchen_2 — Det kändes som om detta helbrittiska kök var svenskinspirerat. Ikea? Yes, indeed.

Min nyfunna vän David (som jag sa fel till), bor till vardags i Oxford i en huslänga som byggdes i tegel på 1830-talet.

davidute — Teglet är täckt med sandsten på framsidan, på det här viset. (Det är David där mitt i gatan, men han bor inte i just denna länga.) Ni ser: smala, höga hus. Perfekt enligt schablonbilden.

davidvrum — Se så trevligt! Man vill ju nästan flytta till Oxford!

davidost — David bjöd mig på en trerätterslunch som avslutades med ostbricka. Här är förstås en bild på den godaste av ostarna.

Davids hus och grannhusen har alltså stått sedan 1830, när de byggdes för universitetsanställda. Inne på bakgården kan man tydligt se hur ombyggnationerna och renoveringarna har förändrats med tiden. Men vi börjar uppifrån!

tomtgransuppe — Davids hus är nr 2 – som har en väldigt mycket större tomt.

Den där tomtfördelningen ser inte särskilt rättvis ut, va? Men det handlar helt enkelt om att Oxford på 1990-talet gick med på att sälja de kommunägda husen till alla som ville köpa sin bostad. Han som ägde nr 2 hade en massa pengar och sa att han ville ha större tomt. Så då fick han det. Stackarn i nr 1 vill för en hutlös summa köpa ”tillbaka” sin tomt, men David (som bara har bott här i två år) tackar artigt nej. Liksom:

– I’m so sorry, dear friend and neighbour, but I do enjoy my extended garden.

tomtgrans — Grannen fick istället bygga uppåt – såpass att det plötsligt krävdes en liten hiss i huset.

tegel1234 — Om ni zoomar in här, ser ni de olika teglen. Mycket vackert! David har kvar originalteglet (längst bak på bilden, under 2:an), medan grannarna har renoverat. Allt som är framför originalteglet är tillbyggnader.

Men i Oxford bor ju även barnens kusin Stina, hon som sedan tre år utbildar sig till läkare ett av Oxfords 38 college – det som heter Pembroke [pemmbrook]. (Mer om detta en annan dag.) Hon bor i ett fristående hus med fem studiekamrater, som alla har var sitt rum med stor säng och för många möbler samt ett sånt där avlångt vardagsrum och ett helt omöjligt kök. I det lilla köket som man knappt kan andas i finns diskmaskin, tvättmaskin, torktumlare och två stora kylskåp. Längs väggarna går en prydnadslist som är 20 cm hög och fullständigt idiotiskt 10 cm tjock – alla möbler måste alltså stå 10 cm ut från väggen!

stinasrum — Stinas studentrum – jag står med ryggen tryckt mot ett stort klädskåp.

inrednignsdetalj — Inredningsdetalj. (Det är jättejättekul att ta stetoskopet och lyssna på magkurr. Det låter som om tarmarna pratar med en!)

stinashandfat — Huset är till de sex studenternas stora glädje värmeisolerat eftersom det är relativt nybyggt. Men hur nybyggt det än må vara, ser det ändå ut så här under handfatet inne på toa …

De sex studenterna måste komma överens – de hyr huset i klump och om en vill flytta, måste alla göra det. Och om de har för höga krav (som t.ex. ett kök som man får plats i eller ett köksbord som inte kan trilla i bitar när som helst), kan the landlord bara säga ”jahaja, nämen då kan ni ju leta nytt boende, det går så bra så” eftersom tillgång och efterfrågan på bostäderna i Oxford påminner om Lund i början av september … Hu.

Eller som David skulle säga:

– Good grief, yes, I understand the predicament.

81 kommentarer

London: Lincoln & en promenad till Imperial War Museum

Publicerat av Lotten Bergman den 3 augusti 2015 17:53

Här sitter jag på en pub och äter fish and chips och dricker en pint. (Vilket jag förstås bara talar om för att få lägga ut en matbild som egentligen är precis likadan som alla andra matbilder.)

I London hinner man inte göra nästan något eftersom allt tar sån tid att göra.

ombyggdpub — Man måste t.ex. ta massa bilder på hur de bygger om precis överallt.

Det tar tid att åka tunnelbana eftersom det dels är kul, dels är lite krångligt. Att titta på broar och duvor tar tid, att leta efter papperskorgar tar evinnerlig tid. Att det är så svårt att hitta papperskorgar i London beror (sägs det) på rädslan för bomber, men hur logiskt är det när man ju får skapa sopsäcksberg som kan rymma hela raketer? Som jag ju dessutom måste ta bild på?

sopor_london — London har tydligen samma sophämtningssystem som Bryssel. (Ett system som Agneta i kommentatorsbåset visste att berätta om redan 2007.)

papperskorssomjagmissade1 — Nämen titta, där fanns ju en papperskorg!

papperskorssomjagmissade2 — Oj, där fanns ju också en papperskorg!

När jag gick omkring och letade efter papperskorgar, hittade jag andra spännande ting.

lincoln_london — Lincoln? Här på Parliament Square? Varföööre?

Lincolnstatyn mitt i London är en exakt kopia av Augustus Saint-Gaudens Lincolnstaty som på ett mera logiskt sätt står i Chicago. Nu ska vi se:

”The Saint-Gaudens statue was not intended for this spot, however. It replaces a replica of a controversial statue by George Barnard previously installed in Cincinnati, Ohio. When the president’s son Robert heard that the Barnard statue was headed for London, he was appalled, calling it ”simply horrible.” Because of his influence, the Saint-Gaudens work was dedicated in London on July 28, 1920. The Barnard statue replica, dubbed the ”stomach ache statue” because of the placement of the hands, went to Manchester, England instead.”

Ahaaa.

Och när jag inte hittade papperskorgar, hittade jag istället en fax, som på ett helt naturligt sätt låg på trottoaren. (Jag lade tillbaka den.)

sparr — Dessutom hittade jag oförklarliga ”vägspärrar” på samma trottoar. Jag frågade ett brittiskt par vad det var, och de föreslog ”some bleeming art project”.

bigben — Big Ben hittade jag inte förrän jag stod precis under honom. Hej!

Efter en tvåtimmarspromenad med tuggummi- och snytpapper samt en glasspinne i fickorna och en sedan 90 minuter tom kaffemugg i näven, kom jag fram till mitt mål: Imperial War Museums.

kanoner iwm — Entrén skyms lite av ett par kanoner.

please_climb — Jag lydde och klättrade istället på kanoner som man inte kunde göra sig illa på.

IWM, som Imperial War Museums kallas av lokalbefolkningen, har till den 31 augusti en utställning om modet under andra världskriget. (Rekommenderas.)

handvaska_gasmask — De små knapparna och tygblomman fungerade som reflexer eftersom olyckorna ute på vägarna ökade med 80 % i ett slag när folk beordrades att mörklägga.

Innan jag blev påmind om att fotografering inte var tillåten (”I’m so sorry, madam, but could you please put your camera in your bag?”), hann jag ta en bild på för gasmasker anpassade handväskor.

smygriterska — Den här bilden tog jag (i smyg) inte med fokus på utställningen utan på den unga tecknerskan som stod och ritade av alla kläder. Eftersom hon inte fick fotografera dem.

Utställningen visade hur landuniformer skilde sig från de marina och hur de kreativa och modemedvetna gjorde små förändringar för att antingen göra kläderna bekvämare eller snyggare. Särskilt eftertraktade var marinens blåa strumpor, som ansågs vara mycket, mycket snyggare än de andra, som ju var beigebruna och tydligen av ett mer korvigare material.

Det fanns brudnäbbsklänningar av fallskärmstyg och en bröllopsklänning av simpelt fodertyg. (Den senare användes av 16 kvinnor i en och samma bekantskapskrets 1941–46.) När slagen på herrbyxorna förbjöds, köpte killarna förstås för långa byxor och lät sedan sy slag på dem.

makedo Det fanns en liten folder – en kampanj kan man också kalla det – som hette ”Make-do and mend” som uppmuntrade alla att stå ut och sy om och göra det bästa av situationen. Då tänkte jag på min proppfulla resväska som hade fått tillskott av en engelsk vinterjacka och ett par fånigt trasiga jeans samt tre rutiga pyjamasar. Och så tänkte jag den absurda tanken ”nämen ett litet krig med lite katastrof och ransonering samt lidande kanske vi alla hade mått bra av?”. Jag suckade och avslutade min tanke: ”Synd bara på all död som måste till för att vi ska ta oss i den återanvända kragen.” (Vaddå banal? Jag kan faktiskt inte styra vad min hjärna tänker. Öh.)

Eileen-&-Leslie-Speller-20- — Typisk fallskärmsklänning.

Leslie Speller och Eileen Stone på bilden ovan gifte sig efter kriget (efter att inte ha träffats på fyra år eftersom Leslie sköts ner i Libyen). Klänningen syddes av hans fallskärm och färgades efter bröllopet brun för att användas som foder i en kappa. En liten (vit) bit sparades och blev med lite broderier en förtjusande, liten näsduk. Andra delar av fallskärmen använde de under resten av livet lite här och där i vardagslivet och på campingresor.

wartime_fashion-lad_3183193b — Hatt, midja, handskar … är det inte snyggt, så säg?

Vän av ordning undrar nu förstås hur det stod till med alla kanoner, bomber, tändhattar och granater på museet. Svar: jag har ingen aning ety jag är en av blott mode intresserad quinna.

Pssst. Ni som har Twitter kan leta upp den trevliga hashtaggen #WhatMyFamilyWore.

83 kommentarer

När man säger fel …

Publicerat av Lotten Bergman den 2 augusti 2015 01:49

Jag blir sällan generad numera. När man har gjort bort sig på alla kända och okända sätt, är det bara att skratta åt alla dumheter man hasplar ur sig … för det är ju urhasplandet jag sysslar med när det gäller bortgörandeavdelningen.

När jag nu kommunicerar mest på engelska, finns det ju ännu fler felsägningar att tillgå. Här kommer ett exempel:

annskitchen — Jag stod i det här trevliga köket (min kusins) och pratade med …

Han heter David [dejvid] och vi träffades redan 1976, när vi (tillsammans med två av mina kusiner) i London såg på Bugsy Malone. Ingen av oss minns något annat än Jodie Foster från denna kväll.

Han var gammal då (säkert över 30 år) och inte särskilt intressant för den lilla Lotten. Nu stod vi där i köket och pratade om lingvistik och var så vuxna och väluppfostrade. Jag drog fram min allra mest brittiska satsmelodi och försökte förtränga mitt år i USA (golly, gosh, o’ brother, ya’ll) och hänga på tag questions när jag fick en chans. Så kom kusin Ann och bad mig öppna en svåröppnad burk med kronärtskockor eftersom jag har synnerligen starka nypor.

Men jag misslyckades kapitalt och skyllde på blöta händer och oljig burk och what not. Jag vände mig mot David och skulle säga ”visa nu hur manlig du är genom att öppna burken som jag – det spröda kvinnoblomstret – inte mäktar med”. Men vad jag sa var:

– David, show me your manhood and …

Någonstans där hörde jag att det lät lite fel. Jag bläddrade snabbt i min ordlista inne i huvudet och såg plötsligt detta i språkcentrums vindlingar:

David tittade på mig, sänkte blicken och sa lugnt:

– Oh, I’d rather not.

49 kommentarer

Mary Rose är faktiskt storasyster till regalskeppet Vasa och förr drack man ju mycket mer öl än nu

Publicerat av Lotten Bergman den 30 juli 2015 17:16

När ytlänningar (skrev Lotten med ett kärleksfullt leende på läpparna och ormet krüper i tankarna) kommer till oss, drar vi alltid med dem på ett besök i Stockholm, med regalskeppet Vasa som första mål. Har man inte varit där, måste man åka dit. Jag var där redan 1975, lite ämlig med getingstick i armhålan och konvalescent efter påssjuka. Och det var underbart.

wasavarvet_1975 — Då – man gick på de där rangliga gångarna runt om och allt luktade hund och var blött.

Vasamuseet 2010 — Nu – man tar en latte, åker hiss, njuter av stillheten och värmen.

Därför är det inte alls konstigt att man känner lite extra för stackars Mary Rose, som sjönk nästan på dagen för 470 år sedan (19 juli 1545), försökte hivas upp direkt efter förlisningen, hittades igen 1971 och plockades slutligen upp 1982. Men medan Vasa numera ju faktiskt är en hel båt (om än på land), ligger Mary Rose som ett för vågor spritt skelett där styrbordssidan är … borta. Puts väck. Till skillnad från Vasa, lade hon sig på ena sidan, varför den övre halvan som inte låg i dy helt enkelt ruttnade bort.

Varför Mary Rose sjönk, vet man inte riktigt, men en teori från 1548 är att förlisningen berodde på allmän instabilitet efter en ombyggnation och bristande disciplin bland besättningen (”han hade en typ av hjon som han inte kunde styra”) och därav följde:

” … för mycket dårskap eftersom hon hade för stor bestyckning och att kanonportarna, som satt lågt, lämnats öppna, samt att de stora styckena varit oriktigt surrade, så att när skeppet skulle vända, rusade vattnet in och hon sjönk plötsligt.” (Läs mer.)

För att kompensera för det bristande skeppet på museet, är montrarna med prylar helt fantastiskt fyllda med allsköns ting. Där finns förstås en och annan kanon (vilka jag inte finner särskilt intressanta), men även kammar, skor, rakhyvlar, kirurgiska sågar, spel, guldmynt, kokkärl, kläder, spännen och ungefär 19 000 andra ting.

Man fick ta bilder inne på det extremt illa upplysta museet, men inte med blixt. Här kommer några av mina suddiga försök:

ears wax pinne — Inne hos doktorn på skeppet fanns det en kalebass-flaska som funkade lite som en vällingflaska för patienter som inte kunde sätta sig upp för att äta. Likadant funkade den ”vridna skeden”, som alltså var bra att ha om man åt liggande. De två små utsirade pinnarna av elfenben (som jag kallade ”eiffelben” när jag var liten) är öronvaxutkrafsare.

Med den där sprutan kunde man antingen suga ut var eller spruta in kvicksilver. Yay.

olika lager — Här har de satt upp saker som de hittade under de olika lagren som täckte Mary Rose.

Mary Rose-museet är en del av Portsmouth Historic Dockyard, som även kan stoltsera med bl.a. ett ”English Tea Room”, massa roliga köpe-pryttlar, u-båtsmuseum, hamnruntåkning samt förstås några båtar till: HMS M.33, HMS Victory och HMS Warrior 1860.

victory — Det här är HMS Victory … den båt som Lord Nelson dog på. Om man vill, kan man hääär läsa om Skogsgurras minnen av …

nelsondiedhere — … den här lilla mässingsskylten på båten.

Vad händer annars i England, undrar ni? Jo, jag går på pub, dansar zumba, dricker te, njuter av matbutikerna, tittar på roliga tv-program, pratar engelska utan amerikansk brytning och fotograferar lite allt möjligt.