Jag vet att jag borde ta chansen och skriva om vidriga terrordåd, hemska mordbränder, lama politikerinsatser, Jimmy Carters arbete för att få slut på förfärligheterna i Syrien samt allas envisa ”någon borde göra något [men inte jag]”. Men jag skriver inte mer än så: andra gör det bättre.
Istället övergår vi till trivialiteten ”att väcka Lotten”.
Det är nämligen inte alls svårt. Jag lägger mig alltid för sent och hinner liksom inte sjunka ner i djupsömn innan jag blir väckt av något. Det kan vara en snarkning (som inte är min egen), en liten mus i väggen, en passerande nattbuss eller barnbekymmer. (Nu är de för stora för att gå upp och kissa i garderoben, kräkas på trösklarna eller trilla ur sängen, men ibland kommer de med mardrömmar om fysikprov eller simpel, akut basketmatchnervositet.)
Inatt sov Tjugoettåringen och jag på hotell Park Inn i Lund. Det är ett synnerligen modernt och piffigt hotell i räta vinklar och med pratande hiss. Vi snusade sött och drömde om den annalkande hotellfrukosten, när en dansk man klev in i vårt badrum.
Eller … i alla fall lät det som om han var där.
Jag gick ner till receptionen och berättade hur det stod till med akustiken i rummet och spelade upp den lilla filmsnutten.
– Jag vet inte om ni vet det, men det är oerhört lyhört (pun intended) i vårt rum, sa jag.
– Oj, det måste komma från våningen ovanför.
– Hm. Ja. Du hör? frågade jag.
– Ja. Det visste vi inte. Tackska du ha för att du talade om det, sa receptionisten och menade det verkligen.
Äääääsch då. Jag hade tänkt mig en dialog mer i den här stilen:
– Jag vet inte om ni vet det, men det är oerhört lyhört i vårt rum.
– Oj. OJ! Man hör ju allt jättetydligt!
– Hm.
– JÖSSES! Får jag höra en gång till? Var det danska?
– Javisst.
– Det här var det värsta! Där kan ni ju inte sova! Här har du nyckeln till vår bröllopssvit. Och jag stryker förstås räkningen. Vill ni ha en eller två flaskor champagne? MÅÅÅÅRTEN! Kan du ge damen här en voucher med sju gratisövernattningar i New York? Vi ber verkligen om ursäkt.
Jag läser i en ett år gammal artikel att vissa bostadsområden i västra USA har drabbats av något som börjar likna epidemier. Och att det underligt nog handlar om barnsjukdomar som man nästan har lyckats utrota med hjälp av vaccinationer.
(Som faktiskt borde stavas annorlunda. Fast inte som på polska [szczepień] eller walesiska [brechlyn] och isländska [bóluefni] utan mer som norska [vaksine].)
Det är obegripligt dumt. Joorå, jag begriper att folk har rätt att vara misstänksamma när det gäller nya vaccinationer och kanske till och med onödiga vaccinationer – särskilt om de orsakar narkolepsi eller förlamning. Men nu är det de facto bevisat att vaccinationerna mot barnsjukdomarna har fungerat. Det är idioti att pga. sin egen vuxenångest bestämma att barnen ska slippa sprutan mot mässling, röda hund, kikhosta och påssjuka. (Brukar man vaccinera mot vattkoppor? Jag vet att vaccin finns, men här i huset har alla barn kliat sönder sig varsin gång. Trooor jag.)
Tydligen är det bland de absurt förmögna människorna som denna anti-vaccinations-vurm sprider sig – bland hälsoivrande Hollywoodskådespelare. Idioter. (Förlåt, men det kan inte uttryckas annorlunda. Jo förresten: troglodyter!)
I en annan artikel läser jag att man i Beverly Hills vaccinerar färre barn än i Sydsudan, där man har ett inbördeskrig som står i vägen för vaccinationerna. ”When actors play doctors on TV, that does not make them actual doctors.”
Själv hade jag i tur och ordning röda hund, vattkoppor och mässlingen under tre år och led fasansfullt av att vara prickig. Mamma försökte fotografera mig (som om hon vore en bloggande mamma 30 år senare), men jag lät henne inte, så fåfäng jag var.
Påssjuka hade jag först på ena sidan och sedan på båda, vilket ju var djupt orättvist. Jag var så sjuk, så sjuk under den fantastiskt varma sommaren 1975, när familjen Stenson hyrde mormors kusins jättehus på Ljusterö. Alla i huset packade badprylar och tjoade och skrek samt åt knäckebröd och annat hårt och raspigt som jag inte ens ville titta åt. Isglass rev och slet i halsen och allt var verkligen bedrövligt. Och ingen ville ta i mig ens med tång. (Jag minns nog fel här: man ville väl ha barnsjukdomarna så var de liksom färdighavda?)
Nu till era erfarenheter: minns ni era barnsjukdomar?
Precis som att man sällan kan definiera ett mode när man befinner sig mitt i det, kan jag inte definiera en hipster. Jag har förvisso även svårt att definiera professorstyp, feminist, sko och husmanskost, men nu ska här försökas!
(Mycket enklare hade förstås varit att bara googla hipster och läsa artiklarna som tycker upp i flödet [1, 2, 3, 4] och istället blogga om dagens basketmatch. Pfft.)
För det första är hipster ett ord från 1940-talet, och precis (eller ungefär eller i alla fall kanske lite grann) som 2015, handlade det om att vara ”hipp”. Ball. Cool. (Mina ord andas stenålder.)
Hipstern på 1940-talet.Hipstertidning från 1958. Med en ung Danny Saucedo!
Hipstern hängde med, var modern på sitt eget sätt, men bara så länge inte alltför många var moderna på samma sätt. Känns det igen? De svartklädda poeterna på 80-talet vill inte smälta in och klädde sig därför i svart precis som alla andra svartklädda poeter – men smälte in gjorde de icke.
Hipstern på 1960-talet var … hippien! Ordet hippie kommer alltså från ordet hipster!
Tanken svindlar. Hipstern på 40-talet födde hippiesar, som fick barn som sedan blev hipsters. Varannan generation är hipster, varannan är hippie. En ny hippie-era närmar sig nu: de små barnen som idag heter Tage, Astrid, Ingegerd och Sven kommer att … hm. Ha skägg och färgglada kläder som en hipster …? Eller skägg och färgglada kläder som en hippie?
Tydligen typisk hipster i USA.
En synnerligen oventeskaplig undersökning gav vid handen:
Jag har egentligen ingen aning om vad en hipster är egentligen. Folk brukar ju tro att jag är det bara för att jag har skägg … (Man, ca 35 år, Stockholm.)
Hipster är något man skyller andra för att vara, säger skämtsamt om sig själv men inte till någon man gillar och/eller är starkare. Typ: Jag är ”hipster”, du är cool, hon/han hipstrar. (Kvinna, 50-årsåldern, Stockholmsområdet.)
Kille som är urban, medveten, vill vara unik men eftersom alla är samma blir det inte så. Fristående vill han vara men eftersom det är en trend går det inte. (Man, 50-årsåldern, Stockholmsområdet.)
Surdegsdagis, ekologiskt, dagiskollektiv, skägg. (Kvinna, ca 45 år, Stockholmsområdet.)
En hipster är en person som tar illa upp av att bli kallad hipster. (Man, 23 år, Lund.)
Någon som gör något innan det blir inne. Lyssnar på musik som ingen har hört, har på sig konstiga kläder som man själv har på sig ett halvår senare. (Kvinna, 28 år, Gävle.)
Det är både en förolämpning och en komplimang att bli kallad hipster och en hipster förnekar alltid att den är en hipster. (Kvinna, 25 år, Eskilstuna)
Okej, det som verkar vara någorlunda gemensamt för alla som försöker definiera hipstern, är att
det mycket oftare handlar om män
ansiktshår är en fördel
det är ett storstadsfenomen (men att universitetsstäderna räknas som storstäder hur små de än när)
glasögon inte är något man skäms för, tvärtom
man gärna talar vitt och brett om hur höga krav man ställer på det man äter
man inte vill tillhöra massan, för massan gör fel.
En hipster från 1902. Som råkar heta Stalin. Ja, den Stalin.
Det som nog mest skiljer schablonbilderna av hipstern och hippien från varandra är att hipstern inte har något emot konsumtionssamhället medan hippien inte har något emot fri kärlek.
Okej, här kommer mitt försök till definition:
Hipstrarna tillhör en grupp människor som ingen säger sig tillhöra, men som som full av människor som tydligen vet ”hur allt ska vara” och som inte vill vara en i mängden.
Uppdatering!
I kommentatorsbåset har man enats om följande hipsterrelaterade formulering: ”Ansträngt trendkänslig.”
Den enda person som jag känner som verkligen inte smälter in och som njuter av det, är faktiskt Femtonåringen här hemma:
Olika färger på skorna, morotsmössa (en nästan likadan i grönt) och en ständig förljeslagare i surikaten som heter Will (Shakespeare). Men en hipster är hon tydligen inte.
En vecka senare:
Det är för att förstå sådana här kloka texter av Margit Richert som man faktiskt behöver veta vad en hipster är.
På samma sätt som jag som liten bara accepterade att ”en kvarting” var ett halvt helrör och därmed trots namnet ju var det inte alls kvartiga 37,5 cl, ryckte jag på axlarna när mina farföräldrar mumlade ”tolvskilling” om den inte alls tolviga 25-öringen som i rättvisans namn ju borde ha hetat ”kvarting”.
Nu vet jag bättre. En kvarting var från början en kvarts stop och alltså nästan 33 cl. Då är det värre med tolvskillingen, för den är krångligare att förklara …
Vips, befinner vi oss i Sverige i början av 1800-talet. En tolvskilling som då utges av Riksgäldskontoret (”12 skilling riksgälds”) motsvarar åtta skilling som utges av Riksens Ständers Bank (”8 skilling banko”). Verkligen jättepraktiskt.
Följaktligen kallades åttaskillingssedeln av folk och fä samt pöbeln naturligtvis för tolvskilling. Nu citerar jag NE:
Vid decimalsystemets införande 1855 blev 1 riksdaler riksmynt=100 öre. Eftersom det tidigare gått 48 skilling på 1 riksdaler riksgälds kom 12 skilling att motsvaras av 25 öre. Vid inväxlingen 1873 var 1 riksdaler riksmynt likvärdigt med 1 krona och därför användes benämningen tolvskilling på 25-öringen långt in på 1900-talet.
Solklart.
Och hur mycket kunde man då t.ex. 1810 köpa för 12 skilling banko eller 8 skilling riksgälds? Jättemycket – det motsvaras av 1 300 kr 2015!
Nu är jag ju på väg hem från en liten småländsk föreläsningsturné i Oskarshamn, så varför yrar jag om tolvskillingar istället för att berätta om Liljeholmens ljus eller …
… nakna rekryter?
Lugn, det kommer. Oskarshamn ligger vid Döderhultsviken i norra Kalmarsund, och är alltså Axel Robert Peterssons – Döderhultarns – domäner. Precis som det där med kvarting och tolvskilling, har jag bara tänkt på Döderhultarn (1868—1925) med en liten obekymrad gäspning. Jodå, han karvade i trä som Emil i Lönneberga. Jodå, det är finfina träskulpturer. Jodå, han var begåvad. Men gäääsp, basket är roligare och förresten känner jag mig lite hungrig.
Liksom.
Men se, där ligger ju Döderhultarn som en annan döing. (Med snusdosan på magen.)
Den unge Axels passion var alltså träsnideri. Inledningsvis karvade han och avslutade som alla andra snidare med ett himla sandpapprande, men han trivdes inte med finliret. Han lyckades med sin egen stil skapa sig ett namn i Oskarshamn och sålde smågubbarna för 25 öre styck:
– Fin gubbe. Vad ska han ha för den? sa kunderna.
– Tja, vi säger väl en tolvskilling? svarade Axel alltid.
Och vips, kallades han för ”Tolvskillingen”. Det där 25-öringarna blev man ju inte fet på (eftersom 25 öre motsvarar runt 20 kronor idag), men han var glad ändå. Och poppis bland brudarna – en riktig Don Juan, sägs det.
Ett av alla brev som Döderhultarn lämnade efter sig. ”Möt mig i afton på översta terassen kl. 9.”Ja, såhär slits överrocken när man sitter och arbetar i den för att hålla värmen i den kalla stugan.Kärleksbrev från 1912. ”I tack kysser jag Dina ögon, Din mun och Ditt goda hjärta – ja Du förstår att hjärtat kysser jag på den fläck där jag hör det klappa.”
Först runt 1909 blev Döderhultarn mer känd i vidare kretsar. Det var bl.a. Hasse Z (Kar de Mummas pappa) som blev förtjust i gubbarna och som beställde ett gäng.
Här tackar Hasse Z för den utmärkta gåvan och talar om att han på onsdag ska göra nåt med de andra gubbarna. (Nej, inte alls. Annika i kommentatorbåset har klurat: ”Bäste Broder. Mitt hjärtliga tack för den utmärkta gåvan. Har gett Nord. Bokh. order att hämta de andra gubbarna. Hälsning! Din tillgivne Hasse Z”)Oj, här är det någon som är ilsken. Om inte Axel hämtar sina saker före den 1 oktober (med versal!) så kommer sakerna att lyftas ut på gatan och förmodligen kommer även en poliskonstapel att tillkallas!Så här såg det ut i Döderhultarns verkstad. Kvinnan kan vara en viss Mathilda, som födde två barn som hette stor-Axel och Lill-Axel, men det var visst inte riktigt klarlagt om Axel Pettersson var far till båda. Mathilda dog 1977, 103 år gammal.
Med detta sagt ber jag Döderhultarn om ursäkt för mitt tidigare ointresse och mina banala gäspningar. Döderhultarmuseet i Oskarshamn är jättefint och både de nakna och de påklädda gubbarna och gummorna är oerhört uttrycksfulla, så tillyxade de är.
Hej Oskarshamn … det var visst en sak till …
Pssssst! Museum har ingen fnutt, museer ska heller inte ha det. Dsssssst!
”Han åt middag hos mig. Ärter och fläsk. Mitt under middagen gick han ifrån bordet och satte sig i en soffa, fortsättande att tala om allt mellan himmel och jord.
Jag tänkte: det är hans sätt att äta middag. Jag gick efter honom med tallriken och satte den på ett litet bord framför honom. Om en stund återvände han till vårt bord och då fick jag upp och flytta tallriken igen. På det viset promenerade vi fyra fem gånger fram och tillbaka mellan middagsbordet och soffan. Det var en mycket livlig middag. Men glad och underhållande.”
Tänk om Miss Marple hade hittat mig död på den äkta mattan framför öppna spisen med detta utskrivna mejl hopknycklat i vänsterhanden:
Ärendemening: Hej!
Text: Du är automatiskt anmäld till vår kurs på lördag. Om du inte kan komma måste du säga till 12/10.
Ses!
/X.
Miss Marple hade nu sagt:
– Oh, dear. I’m afraid I must read this e-mail. You see, I’m really not very fond of them.
Sedan skulle hon (efter att snabbt ha lärt sig svenska) ha analyserat mejlet och kommit fram till följande:
– Det är en lite, vad ska man säga, en lite slarvi… nej, en person som är lite bakom flötet, om jag får säga så. Ärendemeningen ska man ju fylla med information så att den som läser omedelbart kan avgöra om mejlet är av vikt eller ej.
(Deus ex machina, även kallad ”Gud i skruven”, kliver nu in i berättelsen och byter för den dramatiska effektens skull tempus i historien.)
Miss Marple sniffade lite försiktigt på papperet och fann att det varken luktade viol eller Old Spice utan blott tonerpulver från den ständigt krånglande skrivaren.
– Skulle det vara möjligt att få en kopp te? sa hon sedan till någon, som förhoppningsvis lyssnade, och satte sig därefter ner i den blommiga fåtöljen vid fönstret eftersom hon ville granska blomkrukan i fönstret, vari det överraskande nog låg ett skosnöre.
(Hon skulle senare finna att skosnöret inte alls var viktigt för gåtans lösning utan bara hade hamnat där av en ren slump. Men det visste hon inte än.) Miss Marple mumlade för sig själv:
– Vem tar sig friheten att automatiskt anmäla någon till en kurs? Och dessutom skicka mejlet en dag efter deadline för återbud? Och varför skriver denna någon bara under med ett X? Hm. Det där skosnöret är verkligen ovanligt långt.
Och plötsligt förstod hon. Miss Marple tittade på mejlet igen och skakade på huvudet som för att uttrycka ”hå hå ja ja”.
– Ursäkta, Miss Marple, sa en civilklädd polis som kom in med en mugg te som Miss Marple tyckte var barbariskt oskön. Who dunnit?
– Oh dear. Te utan fat. Oh, yes, who do you think did it, young man?
– The butler maybe? sa polisen till Miss Marple.
– No. Oh no. The poor woman … She had a faint heart. Died of shock. I’ve too often wondered if människor är helt obildbara och inte kan läsa innantill när det gäller mejldirektiv. Jag förstår henne. Se, ärendemeningen … automatisk anmälan … datumet … signaturen … allt är bedrövligt. We should count ourselves blessed att vi slipper sådant här.
Agatha Christie skriver mejl.
Fotnot: Ja, på förekommen anledning skrevs detta i affekt eftersom jag verkligen fick mejlet ovan. Men nej, jag är inte död än.
Istället för att rulla in en stor tv i klassrummet, kan man idag kl. 13 be eleverna plocka fram mobilerna och titta här.
SVT:s programledare. Analysera gärna bilden.
Om det inte som hemma hos mig ser ut så här …
Den nya, ständiga sekreteraren Sara Danius kommer då att i höga klackar och mörkröda läppar inte alls att se ut som Sture Allén, Horace Engdahl eller Peter Englund när hon tar ett steg upp på den där lådan som är klädd i grön heltäckningsmatta. Jag hoppas så att hon pratar många språk.
Eftersom det är bra att nobelpristagarna har enkla namn som – till skillnad från Nobelkommitténs kanslichef Odd Zschiedrich – går att stava utan googling, tror jag i år på Ko Un, som skulle göra denna lista både längre och vackrare:
Oe (1994) Fo (1997) Mo (2012)
Eller vänta, vi kan göra som man gjorde 1904, 1917, 1966 och 1973 och låta Un och Oz dela på priset! Oe – Fo – Mo – Un & Oz! Och sedan be Eminem skriva en rap(p) om dem!
Kodnamnen som de ungefär 17 akademiledamöterna (de är inte aderton eftersom Kerstin Ekman fortfarande protesterar mot Salman Rushdie-hanteringen och jag tvivlar på att 97-åriga Gunnel Vallquist går på jättemånga möten) använder under överläggningarna är nästan genomskinliga även för små barn:
Jag tror att årets kodnamn för vinnaren är … Prosit.
And the winner is …
Svetlana Aleksijevitj!
– Prosit!
NE före uppdateringen.
Hm, hon föddes i Ukraina och bor i Vitryssland men skriver på ryska, inte vitryska. Och har tidvis bott i Göteborg. Nu bor hon i en liten pyttelägenhet inredd i brunt på åttonde våningen i ett hyreshus i Minsk.
Hej Putin, det här var väl kul?
Men nu har vi problem med motiveringen igen. Förbaskat. Jag som till och med mejlade Akademien 2010 för att tala om att det kommer att bli fel på sina och hennes i alla artiklar om motiveringen inte formuleras smart. Så här står det i pressreleasen:
Nobelpriset i litteratur år 2015 tilldelas den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj ”för hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”.
Korrekt och fint. Inga problem. Men nu kommer copy–paste-problemet. Det borde alltså i tidningarna stå:
Svetlana Aleksijevitj fick priset för sina ”mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”.
Men det kommer att stå ”hennes” där istället eftersom man ofta inte tänker efter. Ack.
Bloggat på detta sätt har jag gjort förut: 2005 (Pinter), 2006 (Pamuk), 2007 & 2007 (Lessing – två blogginlägg på en och samma dag: det var fan bättre förr), 2008 (Clézio), 2009 (Müller), 2010 (Llosa), 2011 (Tranströmer), 2012 (Yan), 2013 (Munro) och 2014 (Modiano).
I Laholm finns inte bara ett stadshotell med temarum och drygt 23 000 invånare (ungefär lika många som t.ex. Kiruna, Avesta och Härnösand), utan Sveriges kanske trevligaste människor.
Jag bara gick omkring som en helt vanlig brud i stan och tyckte att jag inte på något sätt signalerade ”tala med mig”. Men vad hände? Jag blev attackerad – gång på gång!
– Jag undrar så vart sybehörsbutiken har tagit vägen. Syr du?
– Är du vilsen?
– Var det dig jag pratade med förut? Jag hittade sybehörsbutiken!
– Ska du möjligtvis till Stadshotellet? Gå ner där och till vänster!
– Meeeen vilket väder vi har!
– Har du sett därborta, rosen blommar igen!
– Nämen där är du ju igen! Jag köpte blå sytråd!
Centrum är helt tomt på stora klädkedjor, men fyllt av sådana där butiker som heter som de hette förr. (I neon.)
Frummerins!Fönsterspröjsmålarna har inte skyddspapp utan skyddar trottoaren (bara det!) med gamla trasmattor.De offentliga toaletterna är hur gedigna som helst.Bokhandeln heter ”Bokhandel”. (I guld!)Laholm har kvar den vackra Rikstelefon-kiosken från början av förra seklet. Med telefon i.Laholm har naturligtvis en sån här institution.I Laholm har man gärna Skeppshultscykel, för det är bra att investera i en rejäl cykel och den kan man ju dessutom ha resten av livet fastän man bara låser den med ett enda litet lås eftersom landets alla cykeltjuvar är och stjäl cyklar hos Lotten i Eskilstuna.På gymmet i Laholm låser man inte in sina kläder om man inte har lust, eftersom de ju alltid hänger kvar där man lämnar dem.Och minsann: i Laholm kostar en räkmacka inte 290 kr som i Göteborg, utan 70. Sjuttio kronor. Sjua nolla.
Men främsta anledningen till att man kanske skulle vilja bosätta sig i just Laholm, måste vara att man då har ett brandförsvar som leds av fantastiskt trevlig personal. (Som alltså har gått kurs för mig och nu skriver den bästaste svenskan av alla, och – utgår jag från – släcker bränder lika väl som de skriver.)
En av brandmansgrabbarna fann i inlägget om pengarna häromdagen ett pinsamt slarvfel …
… som jag har korrigerat nu, förstås.
Men han skrev inte en kommentar i båset, utan mejlade följande till mig:
En en är en en En ätt är en ätt Ett fel är ett fel Ett rätt är ett rätt På sin blogg kan man skriva att tvåkronans vikt är större en enkronans och få sig en dikt.
Det är ju det jag säger. Laholm is da shit!
Om det bara inte vore för den här skylten …
… med den där accenten … hade allt varit perfekt …
Numera är jag Gun Hägglund, Bernt Johansson och Bröderna Fåglum hela tiden för jag cyklar, cyklar och cyklar. Vi sparar bensinpengar, mina knän och fötter gör inte det minsta ont och så får jag rosor på kind och solsken i blick.
Och nu undrar jag: är det helt klarlagt när man som bilist ska släppa cyklister över övergångsställen? Gångtrafikanter ska alltid släppas över – även om det innebär att 17 puttrande bilar väntar på en ensam gångare – men när får jag som cyklist vina över ett övergångsställe?
Bernt Johansson i Montreal 1976. (Loppet kommenterades av en slump av en nybörjade vid namn Arne Hegerfors, som egentligen bara skulle kommentera mer perifera bollsporter.)
Eskilstuna är inte en cykelstad, fast jag gör mitt bästa och cyklar bara på trottoarerna när det är fullkomligt livsfarligt att vingla omkring ute bland bussar och lastbilar. Men när har jag då företräde framför bilarna på övergångsställen? Transportstyrelsen meddelar:
Bra, utmärkt. Ibland ska man släppa fram bilarna, ibland inte.
Nu ser ni framför er hur jag far fram dagarna i ända? Jag har hjälm, reflexväst, lampor och tre lås; att cykla är fantastiskt när man väl sätter igång men det är ett himla bänglande med alla attiraljer. Min cykel har en sadel som är kamouflagemålad med fågelbajsfärg (tack för presenten Pysseliten!) och är dessutom spraymålad orange på ett flammigt, fult sätt för att tjyvar och banditer ska avskräckas. (Jag har dock ingen plinga, för den har rostat sönder. Måste fixas, även om PLING! PLING! med magstödsrösten brukar funka bra.)
Okej, nu cyklar jag i en behaglig, lätt nedförsbacke. Jag närmar mig en cykelöverfart ganska fort, ser en bil komma krypkörande från höger, och bestämmer mig för att mannen i bilen är en snäll hantverkare med full koll. Men ack!
Antingen är jag en femarmad bläckfisk eller så gestikulerar jag lite yvigt. (Bilden föreställer inte det riktiga övergångsstället, men symboliserar det.)
Och ve! Bilen stannar inte! Den nästan gasar på och jag får nu fatta snabbt beslut om att tvärnita eller trycka på ordentligt. Jag väjer undan lite samtidigt som mina finfina lårmuskler (jag går ju på gym gubevars) tar i. Och jag hinner!
Men [plats för svordomar som t.ex. %&&¢&%€&”}¶¥¢‰”&!] vad arg jag är nu. Svettig, ilsken och uppskrämd. Jag blänger mot chauffören som … som … hötter med näven åt mig! Nä nu! En troglodyt! Screeeeeetch! så bromsar jag cykeln och gestikulerar mot bilisten i bilen som sakta kommer emot mig. Han öppnar bilfönstret å ja ba:
– Det där är en cykelöverfart! Du ska lämna företräde! Det där var livsfarligt! vrålhojtar jag med bistra, blängande ögon.
– Ja, jag vet! säger mannen i bilen.
– Du får faktiskt int… huh?
– Jag vet. Jag vill be så väldigt mycket om ursäkt, jag såg dig helt enkelt inte.
– Oj, förlåt, jag trodde att du hötte med näven åt mig! Efter att du hade tänkte köra över mig!
– Nejnej, förlåt att jag skrämde dig! Jag vinkade så att du skulle stanna.
– Men jösses. Förlåt att jag blev arg! Här borta finns en till cykelöverfart – du kan få köra först över den! säger jag och pekar.
– Åååå, så snällt! Då tackar jag för företrädet! Ha en trevlig dag! säger bilisten och puttrar iväg.
– Hejhej! piper jag och önskar mig en näsduk för att först torka ögonen och sedan vinka adjö med.
Min cykel har jag gömt i klänningen.
Sensmoral:
Ta det lilla lugna, både vad gäller cyklandet och utskällandet. Tids nog kommer du fram och kan skälla på någon som verkligen är värd det.
Om en månad kommer vi (om vi vill ha prassel i plånboken och kling och klang i börsen) att njuta av nya sedlar och slantar. Det är på det viset att:
Selma byts till Astrid Lindgren med Småland på baksidan.Jenny byts till Evert Taube med Bohuslän på baksidan.Linné byts till Greta Garbo med Stockholm på baksidan.Karl XI byts till Birgit Nilsson med … oj! På baksidan syns repetitionen av första akten av Valkyrian i Jan Brazdas uppsättning 1968!Vasa byts till Dag Hammarskjöld med Lappland på baksidan.
Det är proppfullt med finesser som mikrotext och säkerhetsdetaljer som byter färg och motiv om man vickar lite på den. På Birgits sedel kan man med lupp läsa:
Karin, Ninotchka, Marie Walewska, Anna Karenina, Katrin, Christina, Mata Hari, Susan Lenox, Yvonne, Anna Christie, Irene, Arden Stuart, Lillie, Diana Merrick, Tania, Marianne, Felicitas von Rhaden, Elena, Leonora, Grevinnan Dohna
Fast vi får vänta i ett helt år på Greta Garbo och Birgit Nilsson, för de är inte färdigsminkade än. Det nästan mest spännande är att vi ska få en helt ny 200-kronorssedel med …
… en underläppssnusande Ingmar Bergman med Fårö på baksidan …
… och en tvåkrona med …
… kungen som har små söta lockar i nacken!
De nya mynten kommer att vara nickelfria – och väga nästan hälften av de gamla! Det är kanske lite underligt att en- och tvåkronorna kommer att vara så rysligt lika varandra. Vi kommer alla att stå och leta efter läsglasögonen som vore vi utomlands. (Jodå, tvåkronan är lite större och tyngre en än enkronan. Men den har likadana lockar i nacken.)
Aha! Ted Gärdestads sol, vind och vatten! Enkronan har på baksidan små streck, som är ”stiliserad solkorona”. Tvåkronan har en ”stiliserad virvelvind”. Femkronan har ”stiliserade vågor”. Stackars tiokronan får inga nya kläder och saknar därmed helt stilisering.
Och nu till det ytterst sorgliga i att jag ju inte brukar ha pengar på mig. Det är säkert 20 år sedan jag höll i en tusenlapp, och då var den inte ens min. Vi betalar allt med kort, swishar fram och tillbaka, har autogiro och måste förmodligen gå till en bank och växla till oss de gamla sedlarna och mynten som kommer att bli ogiltiga nästa sommar eftersom man ju måste ha kvar ett minne eller två av flydda tider.
Jorå, jag har gamla, stora femöringar och de pluttesmå tioöringarna i en burk nånstans. Ena halvan av en sönderriven femkronorssedel har jag också. (Jag och en killkompis från Luleå hade en mystisk deal som innebar att vi gick omkring med varsin halva i plånboken. Nu minns jag inte alls varför vi gjorde så.)
Tänk om jag vore Riksbankschef. I så fall hade det stått LB på baksidan av de nya mynten. Nu står det SI för Stefan Ingves istället. Tänk om Riksbankschefen hette Ärlig Håkansson. Eller Nora Yngves. Malin Ulvesson?
Ni minns väl att om ni ska singla slant gäller detta: Kronan är framsidan med en bild på kungen. Den sidan kan också kallas för ”gubbe”, för det är han ju en. (Problematiskt när [om] Victoria blir drottning.) Klaven är baksidan med t.ex. riksvapnet (eller en stiliserad solnedgång). Den kan oavsett om det finns pilbågar eller pilträd på, kallas för pil.
Alltså är sidan med ”Tre kronor” inte sidan som heter krona. Solklart!
Uppdatering
Jag har blivit tillsagd att inte gömma de ”osynliga” texterna i kommentatorsbåset, så nu kommer de här också! Astrids mikrotext:
Om ni skulle ta och gå hem nu, sa Pippi, så att ni kan komma tillbaka igen i morgon. För att om ni inte går hem så kan ni ju inte komma tillbaka. Och det vore ju synd.
Fina lilla krumelur, jag vill aldrig bliva stur.
En barndom utan böcker, det vore ingen barndom. Det vore att vara utestängd från det förtrollade landet, där man kan hämta den sällsammaste av all glädje.
Jag vill skriva för en läsekrets som kan skapa mirakel. Barn skapar mirakel när de läser. Därför behöver barn böcker.
Evert Taube:
Rönnerdahl är gammal men han valsar ändå. Rönnerdahl har sorger och ont om sekiner. Sällan får han rasta – han får slita för två. Hur han klarar skivan kan ingen förstå.
Ingmar Bergman:
Jag vet nämligen att vi med filmens hjälp kan tränga in i hittills obesedda världar, verkligheter utanför verkligheten.
Den tillhör er, världens dyrbaraste stol, var rädda om den. Den är mycket ömtålig, den går lätt sönder, metallen som levat i milliarder år, femtioniotusen meter under jorden har tröttnat på mänskorna, den kan falla sönder i stoft och damm precis som kejsarinnan om ni inte är rädda om den.
Dag Hammarskjöld:
Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.
Uppdatering igen!
Niklas i kommentatorsbåset har ju ett förflutet inom filmbranschen. Därför sitter han på dyrgripar som denna …
Det fanns en tid när kvinnor varken kunde rösta, jobba som normalt folk eller gå på stan utan korsett. Någon hade exlibris, en annan köpte vårhatt och åter andra bodde på stampat jordgolv och åt mest potatis. Eller så gjorde man något annat, precis som att världens befolkning idag lever olika liv.
Den som ägde exlibriset ovan var den franske vykortsgiganten Albert Bergeret (1859–1932), som 1902 funderade på det här med det täcka könet och hittade på något så vansinnigt tokigt och fantastiskt som ”kvinnor i mansyrken”. Han tryckte upp några guldkorn, som jag tycker är vansinnigt vackra. (Jag har dock inte riktigt förstått om de är vykort, byteskort eller samlarkort.)
En kvinnlig journalist med Tintin-feeling.Kvinnlig general, naturligtvis både bararmad och urringad.Kvinnlig politiker – med vin?Kvinnlig läkare i hög hatt.Kvinnlig soldat med pösbrallor.Kvinnlig brandman med bara armar och medalj.Kvinnlig konstnär med pipa.
Men … var är grabbarna?
Här! En gubbe med tre meter långt skägg!
Här kan ni botanisera bland fler kort – det är faktiskt som en liten tidsresa till 1902, när vi svenskar demonstrerade för rösträtt, grunden för det svenska skattesystemet lades och man i södra Sverige anordnade välgörenhetsinsamlingar som skickades norrut för att lindra effekten av missväxten där. (Säga vad man vill om dagens samhälle; vi slipper numera svälta för att skörden slog fel.)
