Det nyopererade knät (17/8) gör ont. Mer ont än för två veckor sedan, men mindre ont än före operationen. Jag gör mina fysioterapeutiska övningar som jag ska. Men vaff… jag skulle ju dunka, dansa jitterbugg och stappla upp på Himalaya redan igår, hade jag tänkt.
Så här känner jag mig.
Då kan man förstås påtala att det finns människor som det är mer synd om, vilket ju är en självklarhet som inte piggar upp alls.
Määääh.
Fly mig istället en hovnarr! Berätta en rolig historia! Öppna champagnen! Eller, vänta, här har vi sådant som är uppiggande …
Sådärja. Nu är jag inte riktigt lika bekymrad längre. Jag har nämligen kommit på att jag helt enkelt är Rom. Inte den här:
Nej, just nu är jag som Rom på 200-talet: ledsen över forna stordåd, flödande vin och vita pelare. Jag kravlar förstås i leran, men gör det som soldat Bom med ett leende.
Jag ska fortsätta simma som Doris i Hitta Nemo och tänka som Paul McCartneys pappa: ”Put it there [sträcker fram handen] if it weighs a ton.”
Mitt knä-Colosseum ligger kanske i ruiner, men är vackert i kvällsljus. (CC BY-SA 2.5)
Verkmästaren i knät har bara tappat en hammare bakom knäskålen, förlagt förstoringsglaset och råkat ta salt istället för socker i cementblandningen.
År 2010 var jag på Lunds Humorfestival första gången. Jag bloggade vitt och brett och for omkring som en galning på lånad cykel för att hinna se så mycket som möjligt. Det blev en farlig massa blogginlägg och jag skrattade mig halvt fördärvad.
Och nu står jag i Lund och slår ut med armarna och säger … Va? Jag hittar inget som lockar mig och det som jag hade tänkt se är antingen utsålt (eller SLUT SÅLD som festivalarrangörerna kallar det) eller på tok för dyrt för min humorbudget på 1 000 kr – Jonas Gardell kostar 525 kr.
Men ta mig nu i kragen och sluta ynka! Action, por favor, höger vänster om marsch, gör nåt!
– Vad vill jag se? sa jag till mig själv.
– Du borde gå på nåt som du inte vill se för att vidga dina vyer, sa mitt underjag.
– Tsssst, ta såna hemska risker, det vill du inte, sa mitt överjag.
– En biljett till ”Comedy in the Dark”, sa någon som måste ha varit jag, där jag stod i entrén till Stadshallen.
– Det blir 195 kr, oj, där rev jag visst sönder kvittot, sa en biljettsäljare.
– Men då kan jag tejpa som Marjasin! sa jag.
– Va? sa biljettsäljaren.
Knappt en mörk timme senare vacklade jag ut i den lika mörka lundanatten efter en pinsam historia med … nej. Jag väljer nog att inte tala om vad som sades på scenen. ”Comedy in the dark presenteras i samarbete med Leicester Comedy Festival” står det i programmet. Stackars, stackars Leicester Comedy Festival.
En av de fyra ståupparna klev plötsligt ner på scenen och in på rad två, där jag satt. Och kom fram till mig. Jag sjönk ner i mörkret. Vill inte!
– Hej, vad heter du? sa ståupparen och körde fram micken till min mun.
– Lotten, sa jag efter att i en hel sekund ha övervägt att ljuga och säga ”Anders”.
– Hej Lotten. Du heter Lotten.
Sedan följde en lång tystnad. Ståupparen mumlade lite ”ja” och ”jaha” samt ”eeeh”. De ungefär 400 i publiken satt förmodligen och grävde med naglarna i armstöden. Så kom en ny fråga.
– Så Lotten. Vad gör du här?
– Jag väntar.
– Jaha, Lotten du väntar. På att jag ska gå upp på scenen?
– Ja.
Ack. Hittills är mitt bidrag till Lund Comedy Festival 2016 alltså att vara en bortskämd publiksuris som kräver att få skratta. Och som dessutom skriver om det! Gå och ställ sig i skamvrån, Lotten!
Men det var roligt innan mörkerkomedin inleddes, för komedipersonalen hade tillverkat små svarta lådor som de bänglade med och som skulle täcka för alla lysande nödutgångsskyltar för att kompakt mörker skulle uppnås.Och Lund är en vacker stad även i mörker.
År 2007 grundade Russel Davies en årlig endagskonferens som heter ”Interesting” – det skulle vara billigt att lyssna och hållas korta föredrag med intressanta ämnen som kanske inte var yrkesmässigt användbara. När denna konferens 2010 ställdes in, klev James Ward in på scenen och proklamerade att man ju i så fall måste hålla en konferens som heter ”The Boring Conference”.
– It seemed like the obvious thing to do, sa James.
Självklart ska vi anordna en liten tråkkonferens här! Originalet har ämnen som nysningar, streckkoder, en specifik printer som tillverkades 1999, tyska filmtitlar (hur nu i hela friden det kan vara ointressant kan jag då aldrig för mitt liv begripa) och typsnittet Comic Sans.
Jag har tidigare i båset fått förslag på ”tråkiga” ämnen som
blyertspennans uppgång och fall
Svenne Hedlunds skilsmässa
bläckstråleskrivarens historia
Iteracykeln
tekniken bakom SMS
Windows 3.1 (med gitarrackompanjemang)
tips för hemmet
etikett från förr
plötslig hjärndöd i kollektivtrafiken.
Men föredragen får bara vara tio minuter långa, så jag fattar inte hur man ska hinna bli tråkig på så kort tid. Fast så här lyder förklaringen enligt James Ward:
”The basic idea is that the theme needs to be boring, but the content shouldn’t be. There has to be something in the topic that a speaker with a real enthusiasm for it can bring out and make interesting. In fact most things, if you look at them in enough detail, can become fascinating. There’s almost always something there.”
Om jag försöka bli trist, måste jag nog berätta om
mina tandlagningar (har inga)
ampere (har lite svårt att förklara just ampere)
skillnaden mellan chintz och sammet (blankt tyg och matt tyg)
mina selfies (finns inga)
fadd mat (tycker jag inte om).
På fullt allvar tror jag att det här skulle kunna bli en stor succé i vår regi. Men ”vår” menar jag alla som jag känner. Nu sätter vi igång!
