Hoppa till innehåll

Etikett: teater

Hostattack på teater – förbjud publiken!

Nu blir det ett hejkäradagboksinlägg här. Bafatt. Men med en aftonbladsk rubrik blir det kanske mer intressant?

Femtonåringen och jag gav oss med gipsad arm och alla lagkompisar till en basketcup i Norrköping klockan 06 i morse. Nu får man ju inte spela med gips eftersom det är ett dödligt vapen, men hon fick hoppa in i ett par minuter och känna på bollen så att hon kan få ännu en medalj. Ty hon är fortfarande i den åldern när det är viktigt med medaljer. (Så kan bara en bitter mamma med alldeles för få medaljer i sin samling skriva. Och inte fick jag hoppa in och spela med Femtonåringens lag heller.)

Förutom brutna tår och stukade händer samt brännande hälsena, lider jag nu av en ny, intressant åkomma: extensorius gluteus maximus. Det vill säga en sträckning i rumpmuskulaturen. Eftersom just detta är kroppens största muskel är smärtan stor och stark – men främst när jag sitter för länge. Och ”för länge” är t.ex. Norrköping tur och retur: när jag öppnade bildörren och klev ut, stånkade jag som Robert De Niro och Nick Nolte och gick som Harvey Keitel.

Inte blev det bättre av att jag åkte tåg till Stockholm i eftermiddags och satt och satt och satt igen.

På perrongen stod ett extremt omaka gäng med fantastiska kläder. Jag ville jag vore 16 igen – i rutiga brallor.

På tåget satt förutom skorna som ser ut som gjorda av silvertejp (på bilden ovan) även ett tyskt par, ett danskt par och Bellman. Eller … han såg ut som en hårdrocksbellman. Och som han drack! Först tre snabba starköl, sedan djupa klunkar direkt ur en whiskyflaska. Knäpptyst. Inte en rap eller nubbevisa slapp ur honom. Bara fokuserad koncentration. Han laddade förmodligen för något viktigt.

Som om min rumpa inte hade fått nog, satte jag mig sedan för att på Stadsteatern med lillasyster Orangeluvan titta på ”Födelsedagskalaset” av Harold Pinter. Där satt jag och var konfunderad och hade ont och blev lite mer förvirrad och hade ont och blev ännu lite mer förbryllad. För i den pjäs som vi tittade på, hade skådespelarna konstiga repliker som de klämde ur sig på ett stolpigt skolteatervis, underliga kläder som satt illa, klumpiga rörelser och ett utdraget agerande i beckmörker. Vad betyder det här t.ex.?

– Du utnyttjade mig! Du kom till mitt rum med din portfölj mitt i natten!
– Ja, men vem var det som öppnade portföljen?

Orangeluvan föreslog att det kanske var en missuppfattning av orden ”briefcase” och ”briefs”. Om inte: vad i hela friden fanns i portföljen? Och varför?

Men den pjäs som resten av publiken tittade på var tydligen alldeles lysande, för skådespelarna klappades in fyra gånger, folk visslade och stampade i golvet och var alldeles lyriska. Eller fulla.

(I pausen drack jag och Orangeluvan te när alla andra hinkade vin. Förmodligen var det därför de andra anade pjäsens innersta mening medan vi förtvivlat försökte förstå.)

Men stackars tekannorna hade tappat sina keramiklock. Här behövs statliga anslag en masse.

(Jämför.)

Nu till hostningarna i rubriken. Ingmar Bergman ogillade många människor – men särskilt sådana som hostade på teater. När han satte upp pjäser på Dramaten stod det alltid ”Hosta lagom!” med feta bokstäver i programmet. Ikväll hostade alla i publiken som pestsmittade sälar innan pjäsen började och som Kameliadamer under hela pjäsen. Nu är ju Harold Pinter känd för sina typiska Pinter-pauser som lär skapa en talande tystnad i replikskiften. Tyvärr fylldes alla dessa tystnader av stackare som förtvivlat försökte hosta i sina halsdukar och kväva sig själva. Och det var på väg ut som jag hörde en man säga:

– Man borde förbjuda hostningar på teatrar.

Avslutningsvis tar vi en bildgåta.

Vabaha? Är det månne en bloggtofs på huset mittemot Kulturhuset?
Share
22 kommentarer

Kulturchock och Centraldammsugare

Kulturmätaren i familjen slog igår i taket när några var på teater hemma medan jag åkte till Stockholm för att även jag gå på teater. Mitt lilla kusinbarn (ok, han är 32 år, men kusinbarn är av naturen små och jag har faktiskt bytt blöjor på grabben) satte upp och agerade i ”Cloning Frankenstein”. Kan ni tänka er en skräckkomedi på en scen, fylld av allmänbildning, genetiska fakta och fruktansvärt mycket blod? There you go: succé! Broder Jakob, mina kusiner och deras barn häpnade, tjoade och dunkade skådespelarbarnet i ryggen … men glömde helt bort att vi kunde ha gett honom blommor.

Det enda som var kvar på scenen efter applåderna: ett hjärta.

Så var det dags att åka till landet igen. Eftersom SJ vill förbättra servicen för oss kunder, går tågen hemåt alltmer sällan. För tio år sedan gick de en gång i timmen; numera går de med överraskande stora mellanrum. Därför satt jag på Centralen i nästan två timmar och försökte hitta något sätt att göra länkar i min nya bloggkostym. Då kom Kulturbloggen spatserande och berättade att även hon hade varit på teater. (En vetenskaplig undersökning ger vid handen att av de människor som jag talade med under gårdagen, var 87,3 % teaterbesökare.)

När klockan var ungefär 22:01 dök städpatrullen upp i väntsalen. Med borstar och kvastar rörde de upp avgrundsdamm som vore de grävande journalister eller frenetiska arkeologer. Jag lyfte på fötterna och försökte konversera lite, men det var som förgjort. De var alla fokuserade som Ragnar Skanåker eller Janne Boklöv.  Det som sopades fram, lades i små högar överallt i väntan på … något stort.

Den låg nästan stilla.
Är detta en dags damm?

Grus och sand samt pappersskräp och kaffespill tror jag på i mängder varje dag — men sickna ohemula mängder damm? Blir det det? Tappar folk sina peruker eller kammar sina hundar på Centralen? Är det alla yllekläder som fäller? Tur då att man har ett rejält muskelpaket som orkar ta hand om grovsoporna. Tada:

Den var inte knäpptyst.
Den stora brum-brum-städmaskinsbilen. Centraldammsugaren?

De dammhögar som efter ihopsopandet inte hade spritts ut av stressade tågresenärernas fötter och rullväskor, for rakt upp i innanmätet på städbilen som körde i en till synes oplanerad slinga på Centralens golv.

Det är jag som sitter i den röda ringen och det gröna strecket som symboliserar städmaskinsvägen.

När jag städar, brukar jag se till att först köra ut störande element. Vad tror ni om det, SJ – för att göra städningen mer effektiv och förbättra servicen på ännu fler plan, kanske ni kan be alla väntande att gå ut på perrongerna kl 22:01 varje kväll?

Share
23 kommentarer

Kulturella fru Bergman

Snart har jag inte sovit på två dygn, men kan både stå, gå, kliva på rätt tåg samt lyssna på Lasse Berghagen och tre trallande operasångerskor i det ölskvalpande Kungsträdgården. Men det var förstås bara uppladdningen inför kvällens övningar.

För si, jag har varit på tijaaaater.

Det var lillasyster Orangeluvan som när biljetterna till ”I väntan på Godot” släpptes, kastade sig över internetkön, knuffade sig förbi alla sajbermänniskor och trängde sig före html:are som inte visste bättre. Och så fick hon de allra, allra finaste biljetterna – ganska långt fram och prick i mitten av Stadsteatern.

En helt annan anledning att besöka just denna teater: teaterteet i pausen! I tiokiloskannor med etiketterat te.

Långstånken strax bakom mig somnade visserligen och snusade med enorma näsvingefladdrande andetag när Micke Persbrandt på scenen höll en slutmonolog med bl.a. denna replik:

– Han sover, han vet inget, låt honom sova.

Och visserligen ringde en satans mobiltelefon när Persbrandt och hans kompis Johan Rabaeus dansade tryckare det allra sista de gjorde på scenen. Men annars skötte sig publiken bra (även om Gunnel Lindblom framför mig stack i pausen).

Plötsligt vill jag nynna på ”Främling”. Foto: Eva-Marie Rundqvist

Som jag njöt – ”I väntan på Godot” är en vansinnigt cool pjäs. Och Micke Persbrandt är ungefär en miljard gånger mer karismatisk på scen än på film, så det så. Föreställningen rekommenderas varmt.

Nästa gång någon till dig säger ”vad väntar du på?”, kommer du inte att tjoa ”bättre tider!” utan bara undslippa dig ett stilla:

– Jag väntar på Godot.

För det gör vi ju alla. (Djupinglotten har talat.)

Share
31 kommentarer

Teaterröster

Ännu ett Dramaten-besök har lagts till handlingarna. ”Drottningens juvelsmycke” tar fyra (4!) timmar (timmar!) att se och var en sådan här upplevelse:

I dipparna somnade den djefla mannen. Så länge han inte snarkade var det helt ok.

Funnes det aktier till salu i en spirande storstjärna, skulle jag ha investerat i Peter Engman. Även om han alls inte är spirande – det är bara det att jag aldrig tidigare har lagt märke till honom.

Tulledutt.

Liksom Johnny Depp baserar sin rolltolkning av Jack Sparrow på Keith Richards, är Peter Engman som Ferdinand på Dramatens scen ibland farligt snarlik en ung Jonas Hallberg i Måndagsbörsen. Och skitrolig! Tvärtom är det med Gunnel Fred som pratar så här:

Jag önskar åtminstone av hans namn få välja det, so …. och det är
Laz…
Detta är en fråga, som fordrar sva... Är Lazuli en fli..?
Jag hatar honom. Jag vaurien min familjs ytte…
Av samma skäl tar jag för avgjort, att Lazuli ej är en fli…, ty jag har aldrig sett honom annorlunda kostymerad än som …

I pausen, när vi åt och drack så att vi nästan sprack, gick jag fram och tillbaka genom den hemliga dörren. Det måste man göra på Dramaten. Åh, känner ni inte till den hemliga dörren?

Var är den, var är den, den är så hemlig så att jag inte ser den!

Åskådarnas genomsnittsålder var ungefär 82,3, vilket fungerar alldeles utmärkt eftersom Dramaten numera är utrustad med ramper och hissar samt hörselslingor och … tadaaa … hörlurar med kontinuerlig beskrivning för de synskadade. Framför mig satt en man som tröttnade på den beskrivande rösten och tog av sig lurarna. Så att alla vi andra också skulle få höra, kanske?

När Rolf ”Vi hade i alla fall tur med vädret” Skoglund tar några steg mot Tintomara hör vi en beslöjad röst:

– Han tar några steg mot Tintomara och hon vänder honom ryggen.

När Tintomara blir bestulen på smycket hör man:

– Han smyger fram och tar av henne smycket. Hon märker ingenting eftersom hon sover.

Detta skulle man ju ha [paw rihk-titt]. När någon på jobbet beter sig underligt och lägger armarna i kors istället för att slå sig på knäna och skratta när man är hur rolig som allrahelst, hör man:

– Hon lägger armarna i kors och ser trumpen ut eftersom hon har bekymmer på hemmafronten.

När Femåringen påstår att pyjamasar är till för små barn och inte för honom, hör man:

– Han bara testar gränserna för att sådan är femåringens natur.

När jag leende lyssnar på en människa som berättar om sin senaste dröm där den och den slogs med ögon i tomatsoppa i Gävle fastän det var Karlskrona och liksom på 800-talet och enorma myror dök upp och massa flaggor fick ben, hör man:

– Lotten låtsas lyssna men gör det inte.

Share
26 kommentarer

Underliga saker hända i bloggvärlden

Sisådärja, nu har jag fått mig en välbehövlig teateröverdos. Igår såg jag en föreställning kl. 16 och en kl. 19. Men hur kommer det sig? Är jag plötsligt teaterbesatt eller bara lite allmänt från vettet?

Jo, jag skrev ju för ett knappt år sedan om ett förfärligt fult släktfoto. Jämtlands läns teater hittade det på bloggen och bad om att få använda det i fonden i föreställningen ”Historien om en Grävling” – med versalt G där, ja.

Pappa (vid pilen) och jag satt och fnissade längst fram. Pjäsen var bra och skådespelarna fick (trots att jag är ogin och kritisk mot nästan alla som har mitt drömyrke) med beröm godkänt.

En annan teater bad att få låna en av mina telefoner som jag har gömt i källaren (för att kunna pryda … livet med). Denna agerar sedan två månader med *ryyys* Staffan Westerberg i ”Bländ verk” – med mellanslag där, ja. Nu är ju Staffan Westerberg från Luleå och gick nästan i samma klass som min pappa, så det kanske är dags att förlåta honom för Vilse i pannkakan och Syster Yster? Fast bara kanske.

Telefonen såg misstänkt smutsig och kladdig ut. Undrar jag om den mådde bra bland dessa neurotiska rollfigurer.

Mellan pjäserna hann jag och pappa äta på en restaurang som tydligen har varit hans stamlokus sedan 1957. (Han går dit en gång vart tionde år.) Då åt han entrecôte för 4 kronor och 75 öre, igår kostade den 192 kronor men var sig tydligen lik. Själv åt jag fisk eftersom jag aldrig äter fisk.

Om ni hade varit som Sherlock Holmes, hade ni ur bilden kunnat utläsa massvis. De elementära ledtrådarna är kartor, gammal mobil, målad duk, menyer, utepågatanservering, askkopp och en liten öl.
Share
13 kommentarer

Underliga saker hända i bloggvärlden

Sisådärja, nu har jag fått mig en välbehövlig teateröverdos. Igår såg jag en föreställning kl. 16 och en kl. 19. Men hur kommer det sig? Är jag plötsligt teaterbesatt eller bara lite allmänt från vettet?

Jo, jag skrev ju för ett knappt år sedan om ett förfärligt fult släktfoto. Jämtlands läns teater hittade det på bloggen och bad om att få använda det i fonden i föreställningen ”Historien om en Grävling” – med versalt G där, ja.

Pappa (vid pilen) och jag satt och fnissade längst fram. Pjäsen var bra och skådespelarna fick (trots att jag är ogin och kritisk mot nästan alla som har mitt drömyrke) med beröm godkänt.

En annan teater bad att få låna en av mina telefoner som jag har gömt i källaren (för att kunna pryda … livet med). Denna agerar sedan två månader med *ryyys* Staffan Westerberg i ”Bländ verk” – med mellanslag där, ja. Nu är ju Staffan Westerberg från Luleå och gick nästan i samma klass som min pappa, så det kanske är dags att förlåta honom för Vilse i pannkakan och Syster Yster? Fast bara kanske.

Telefonen såg misstänkt smutsig och kladdig ut. Undrar jag om den mådde bra bland dessa neurotiska rollfigurer.

Mellan pjäserna hann jag och pappa äta på en restaurang som tydligen har varit hans stamlokus sedan 1957. (Han går dit en gång vart tionde år.) Då åt han entrecôte för 4 kronor och 75 öre, igår kostade den 192 kronor men var sig tydligen lik. Själv åt jag fisk eftersom jag aldrig äter fisk.

Om ni hade varit som Sherlock Holmes, hade ni ur bilden kunnat utläsa massvis. De elementära ledtrådarna är kartor, gammal mobil, målad duk, menyer, utepågatanservering, askkopp och en liten öl.
Share
Lämna en kommentar

Teatern, Dramaten och jag

(F’låt, många länkar idag. Men man behöver ju inte klicka på dem.)

I sexårsåldern sa jag för första gången att jag skulle bli skådespelerska.

– Men hur ska du bli skådespelerska då? Det är ju jättesvårt och inga jobb får de och allt är ju så förfärligt politiskt! sa alla vuxna uppmuntrande.
– Jag ska bli upptäckt av Ingmar Bergman! sa jag tvärsäkert utan att för den skull söka upp mannen ifråga.

Detta med skådespelaryrket upprepade jag med emfas tills jag som 24-åring fick ett jobb som alls inte hade med teater att göra (NE). Istället gifte jag mig med en man som hette Bergman och heter som ”tant Lotten” som Ingmar Bergman så innerligt hatade.

Igår visade tv en hyllningsföreställning till ”Ingmar”, som jag säger sedan 1984 när jag pryade på Dramaten och lade bort titlarna med honom. (Kan man läsa lite om här.) Skådespelare på Dramatens scen hyllningsläste alltså i tv på teatermanér upp bokstäver skrivna av den numera hädanfarne. Och som jag njöt!

Börje och Åke.

Börje Ahlstedt ser numera ut som Åke Strömmer, varför jag ville hojta ”prata fortare”. (Han låter inte alls som när han läste in Barbapapa på 70-talet.) Gunnel Fred har en mystisk, metallisk, spännande röst, men ageeeeeerar och sväljer halva ord:

– Allt finns kvh … ibland tycker jag att jag sh dh … egna angelägenhtr bortvh … älskar dom som företeehh … eller vad du vill kalladhh… men dom bind hss … min innersta överthyghls …

Roligast blir det när Elin Klinga läser orden som Sean Connery:

– Dischigt … luscht … präschten … koschmischka vischoooner!

Vissa skådespelare var bra på att vara skådespelare (Gunnel Lindblom), andra var bra på att läsa texten så att man hörde den istället för skådespelaren (Marie Richardsson) och åter andra läste den faktiskt roliga texten så att publiken plötsligt skrattade (Ingvar Kjellson). Det ska fan vara skådespelare!

Allan och Johan.

Björn Granath hade en härlig röst, men mörkblå skjorta till svart kavaj och Johan Rabaeus såg ut som Allan Svensson medan Jonas Malmsjö var den enda som hade klätt ut sig till hallick. Om jag hade stått där hade jag förstås gråtit, gestikulerat och varit bäst, men så hade väl någon bloggare hatat mig och hela huset ändå.

Trots min kärlek till tiljorna, står jag numera aldrig på scen annat än som föreläsare. Men om jag sitter i publiken och aktören plötsligt bryter den fjärde väggen för att be publiken hjälpa till, går jag gärna över lik och levande barn för att armbåga mig upp först. När min djefla man var i London i somras, blev han av en aktör i Covent Garden uppdragen för att delta i en Commedia dell’arte-liknande Mr. Punch-föreställning. Om jag hade varit där, då … ja, ni förstår. Mitt teatraliska självförtroende går inte av för hackor eller kritik.

Den djefla mannen uppåner. (Hela showen här. Tungt.) Foto: Gustav Bergman


Fotnot
Astrid Lindgren har också skrivit om en tant Lotten (”Jag vill inte gå och lägga mig!”), men hon är inte så vedervärdigt beskriven som Ingmars Lotten, som tappade både tänder och förstånd och hade hår i näsan.

Share
22 kommentarer

Det här luktar inte illa

I gymnasiet var jag med i en skoluppsättning av Kent Anderssons ”Sandlådan”. Ett av replikskiftena gick till så att vi skådespelare stirrade ut i tomma intet, in i strålkastarna med stela ögon – ut mot publiken. Det skulle gå snabbt, snabbt, replikerna skulle nästan gå in i varandra.

Självklart drabbades jag då av en totalsvart black out. Det var tyst i kanske tre sekunder. Sufflösen kom till min hjälp, och de andra aktörernas repliker kom därefter kvickt som pistolskott ut i luften. Så blev det förstås min tur igen, men då var jag så fylld av skam och ånger för min förra miss att jag inte ens hade en tanke på att det var jag som skulle säga något. När sufflösen efter kanske bara två sekunder (hon var ju beredd) hjälpte mig med min replik, släppte jag strålkastarlooken och stirrade ner på henne och ville väsa ungefär ”Vad tusan snor du min replik för?”.

Sedan fortsatte det bra ändå, jag föll in i min roll igen och strålkastarna blev åter mina vänner. Pjäsen tog slut, vi fick stående ovationer och rosor av våra av stolthet gråtande föräldrar i publiken. Jag satte mig efteråt på scenkanten och tyckte synd om mig själv en stund.

(Gjorde man inte ofta så … satte sig att må dåligt inför publik så att någon skulle komma och säga ”hurere”? Eller var det kanske bara jag? Jag kunde ställa mig och stirra ut genom ett fönster och säga ödesmättade repliker också. Som: ”Jag ville, jag vore en sten i en mörk skog där döda fåglar skrika.” Sedan rusade jag ut och spelade basket och ville alls inte vara en sten. Nåväl.)

Där satt jag på scenkanten. En för mig helt okänd man kom då fram och gav mig beröm för min insats på scenen. Han formulerade sig fantastiskt väl och tog fram små detaljer som han hade sett och förmodligen fungerade min förvånade uppsyn som fotogen på hans berömmande brasa, för han bara fortsatte. Och fortsatte.

Här har vi då dagens uppgift. Jag vill av er som läser – antingen i kommentarerna eller på era egna bloggar – höra om beröm ni har fått och som ni aldrig kommer att glömma. Ja, visst minns man negativ kritik mycket bättre, men den 11 maj är Den Stora Berömmardagen. Och eget skryt luktar inte illa. Jo, ibland. Men inte alltid i alla fall. Inte just idag.

(Jag lyckas för övrigt inget vidare med mina xx-dagar. Bloggtröjedagen den 1 mars – minns ni den? Nä, tänkte väl det.)

Share
18 kommentarer