Hoppa till innehåll

Det här luktar inte illa

I gymnasiet var jag med i en skoluppsättning av Kent Anderssons ”Sandlådan”. Ett av replikskiftena gick till så att vi skådespelare stirrade ut i tomma intet, in i strålkastarna med stela ögon – ut mot publiken. Det skulle gå snabbt, snabbt, replikerna skulle nästan gå in i varandra.

Självklart drabbades jag då av en totalsvart black out. Det var tyst i kanske tre sekunder. Sufflösen kom till min hjälp, och de andra aktörernas repliker kom därefter kvickt som pistolskott ut i luften. Så blev det förstås min tur igen, men då var jag så fylld av skam och ånger för min förra miss att jag inte ens hade en tanke på att det var jag som skulle säga något. När sufflösen efter kanske bara två sekunder (hon var ju beredd) hjälpte mig med min replik, släppte jag strålkastarlooken och stirrade ner på henne och ville väsa ungefär ”Vad tusan snor du min replik för?”.

Sedan fortsatte det bra ändå, jag föll in i min roll igen och strålkastarna blev åter mina vänner. Pjäsen tog slut, vi fick stående ovationer och rosor av våra av stolthet gråtande föräldrar i publiken. Jag satte mig efteråt på scenkanten och tyckte synd om mig själv en stund.

(Gjorde man inte ofta så … satte sig att må dåligt inför publik så att någon skulle komma och säga ”hurere”? Eller var det kanske bara jag? Jag kunde ställa mig och stirra ut genom ett fönster och säga ödesmättade repliker också. Som: ”Jag ville, jag vore en sten i en mörk skog där döda fåglar skrika.” Sedan rusade jag ut och spelade basket och ville alls inte vara en sten. Nåväl.)

Där satt jag på scenkanten. En för mig helt okänd man kom då fram och gav mig beröm för min insats på scenen. Han formulerade sig fantastiskt väl och tog fram små detaljer som han hade sett och förmodligen fungerade min förvånade uppsyn som fotogen på hans berömmande brasa, för han bara fortsatte. Och fortsatte.

Här har vi då dagens uppgift. Jag vill av er som läser – antingen i kommentarerna eller på era egna bloggar – höra om beröm ni har fått och som ni aldrig kommer att glömma. Ja, visst minns man negativ kritik mycket bättre, men den 11 maj är Den Stora Berömmardagen. Och eget skryt luktar inte illa. Jo, ibland. Men inte alltid i alla fall. Inte just idag.

(Jag lyckas för övrigt inget vidare med mina xx-dagar. Bloggtröjedagen den 1 mars – minns ni den? Nä, tänkte väl det.)

Share
Publicerat iBloggen

18 kommentarer

  1. Man skulle naturligtvis också kunna tolka “Den Stora Berömmardagen” som den dag då man ska ge sig ut att berömma lite mer än vanligt.

    (Och här tänkte jag skriva trevligt beröm till någon, men kom inte på en enda som skulle uppskatta beröm i form av en kommentar på min egen blogg.)

  2. Kotten

    Jag kommer aldrig att glömma när Wille, då 3 år, tyckte lite synd om mig för att jag inte hade några barn. Han sa då till sin mamma “Men hon behöver ju inga andra barn, hon har ju mig. Och jag vill ha henne som en andra-mamma för hon är så snäll och så bra”. Hurså han har en särskild plats i mitt hjärta?

    I övrigt är det ett tillfälle förra sommaren som jag minns. Då kommer jag gående i korridoren på jobbet, min chef står där och pratar med några besökare. Han presenterar mig som “Det här är tjejen som man alltid kan lita på, hon klarar allt. Har du ett svårt problem så be henne om en lösning, så får du minst två varianter på lösningar att välja mellan. Än har hon inte misslyckats med någonting här.” Gissa om jag log resten av dagen…

  3. Oj! Här kom skolfröken-Lotten fram igen. 🙂

  4. pernilla

    Jag minns när jag som femtonåring var på träningsläger i Jugoslavien (som det hette 1988) med basketklubben. Tränare på lägret var ett par amerikanska college-coacher och när vi tränade på att screena respektive ta oss förbi en screen fick jag beröm som forfarande värmer. Coachen berömde mitt sätt att glida förbi en screen och tyckte att om jag inte sysslade med vågsurfning så borde jag börja bums.

    Vågsurfar gör jag inte (lite ont om vågor hemma i skärgården) men berömmet värmde.

    Berömma andra försöker jag göra ofta.

  5. Aequinoxia: Är Skolfröken-Lotten som Prussiluskan eller som Dr Phil eller som någon uppe på Nordiska Språk i Lund?

  6. Ni ickebasketspelande: screening i basket är när man stänger vägen för en försvarare genom att bara stå stilla, stadigt. Pernilla är alltså bra på att undvika dessa stillastående grisar till motståndare som ställer sig i vägen. Själv märker jag inget i förväg utan springer rakt in i dem så att jag inte kan försvara längre. Oftast springer jag med en sådan fart att den stillastående faller omkull och stönar högt. Det ser domaren.

    Och så blir jag utfoulad. (Vilket man sällan får beröm för.)

  7. Nja… Skolfröken-Lotten påminner väldigt mycket om en viss Gudrun Olsson-Ahnfelt. Ta det som en komplimang! 😉

  8. Jag måste skriva lite om Lille Lasse-effekten – att man tror att allt är åt helvete när det i själva verket inte bara är ok utan fullständigt strålande fantastiskt.

    Lille Lasse sitter och gråter.
    Borta är hans fiskarebåt.
    Gråt inte mer lille Lasse.
    Din båt den ligger i vassen …

    Så långt komna konstaterar vi att läget inte alls är så illa som Lasse trodde. I själva verket har han inget problem. Men det är inte slut än. Hör bara!

    … fuller av märter och löja.

    Båten är inte bara återfunnen – den är full av fisk!

  9. Kerry

    Lotten: Apropå din kommentar till dem som spelar ickebasket, så känner jag att tillfället inte får missas! Jag måste slänga in en screenfråga som jag av naturliga skäl (se nedan) aldrig haft någon att tala med om. Är du redo att vara min screenterapeut? Nu kommer det:

    Vissa förstår inte syftet med – och logiken i – en screen. Och med vissa menar jag män. Efter 10 års spel med och mot flickor/kvinnor har jag nu spelat 10 år med och mot pojkar/män (nej, jag har inte bytt kön) och så småningom har jag gett upp! Screenandet, vill säga. Sätter jag en högerscreen, går killen med 90% säkerhet till vänster. Jo, det är sant! Han ser min screen – vi kanske t o m har ögonkontakt – och sen sätter han fart mot den motsatta sidan… Det är nästan som om han tänkte ”Där står det redan nån i mitt lag, så det är bäst jag går hitåt”. Detta har hänt mig hundratals gånger – snälla terapeuten, säg att du känner igen fenomenet! Är det screenskräck? Jag har verkligen undrat över detta i flera år.

    Usch, detta blev inget vidare berömmande…om man inte ser det som indirekt beröm till alla kvinnliga spelare, som aldrig undrat varför jag står som hemligt klistrad till en motspelare!

  10. Screenskräck! Det måste ju vara dagens bästa ord!

    (Måste ta en liten lycklig suck-paus här. Screenskräck. Åh.)

    För det första gläder det mig att du spelar och spelar med killar. Jag gjorde också det i fem år, och jädrar i min låda vad man fick buffas. Lite handbollsstuk.

    För det andra: de som går på fel sida är klantiga. Blinda också kanske. Eller så tänker de:
    “Oj, nu sätter hon en screen där, men om jag går på rätt sida kommer det där jättestora enorma muskelberget till försvarare att knuffa omkull den lilla väna, värnlösa kvinnan, och då blir det ju i förlängningen faktiskt mitt fel och … ja.”

  11. Runt 40

    Ingen har någonsin gett mig en mer målande komplimang som sonen, då fyra-fem år gammal:

    Mamma – dina bröst är som Globen, fast två.

  12. Jag har hörsammat uppmaningen idag, Lotten. 🙂 Resultatet kan läsas här.

  13. Korrektion: (för rimmet och rytmens skull)

    Lille Lasse sitter och gråter.
    Borta är hans fiskarebåt.

    Gråt inte LASSE LILLA
    Båten ligger i vassen STILLA
    full med gäddor och braxen.

    Åtminstone var det det som jag, till vemodig folkvisemelodi sjöng för DIG i dina späda år.

    Min sångröst ökade väl inte välbefinnandet, men:

    Jag bidraga till “beröm”-rapportering med denna i dag i inträffade EPISOD:
    …att en visa sjungen för 40 år sedan till lille-Olle, präglat den vuxne mannens associationer!

  14. Mammis – du är inte gammal och jag är ingen bebis…/Dante tre år

  15. Emi

    Min lilla skryt-/berömreflektion blev så lång att den fick flytta till min egen blogg istället *rulla ut röda mattan*

  16. Beröm man aldrig glömmer…? Hm. Mina är så seriösa och djupa, så jag vet inte om de riktigt platsar här. Känns lite fånigt, men what the heck.

    Kurserna jag håller har på fullaste allvar förändrats folk liv. En kvinna, som är svårt lungsjuk, åker till våra studiecirkelträffar bokstavligen med sitt eget liv som insats. “Det är värt varje sekund”, sa hon igår, med tårar i ögonen och syrgas i näsan, när hon berättade att hon riskerar att dö om vi smittar henne med något slags virus. (Ja jag sa ju att det här var snyfthistorier)

    En annan kvinna frågade en dag, högst oväntat, om jag trodde på Gud. “Mja…”, svarade jag tveksamt (med en lång förklarande utläggning som jag skippar här).
    “Tack”, sa hon. “annars hade själv helt förlorat hoppet. Du har något i din blick som är helt oförklarbart, och är det närmaste en ängel jag har kommit.”

    Det slår mig nu att jag helt hade förträngt den historien. Alla utskällningar och jobbiga kommentarer minns man minsann otroligt starkt.

  17. Jamen det var väl det jag visste! Vi går omkring med en massa solskensberömmarhistorier som måste ut!

    Mer!

  18. Minns i nuläget bara berömmet maken fick av sonen, då ca 4 år: *häpet* “Kan inte du ALLT?”
    Det hade han tydligen trott dittills.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.