Kulturmätaren i familjen slog igår i taket när några var på teater hemma medan jag åkte till Stockholm för att även jag gå på teater. Mitt lilla kusinbarn (ok, han är 32 år, men kusinbarn är av naturen små och jag har faktiskt bytt blöjor på grabben) satte upp och agerade i ”Cloning Frankenstein”. Kan ni tänka er en skräckkomedi på en scen, fylld av allmänbildning, genetiska fakta och fruktansvärt mycket blod? There you go: succé! Broder Jakob, mina kusiner och deras barn häpnade, tjoade och dunkade skådespelarbarnet i ryggen … men glömde helt bort att vi kunde ha gett honom blommor.
Så var det dags att åka till landet igen. Eftersom SJ vill förbättra servicen för oss kunder, går tågen hemåt alltmer sällan. För tio år sedan gick de en gång i timmen; numera går de med överraskande stora mellanrum. Därför satt jag på Centralen i nästan två timmar och försökte hitta något sätt att göra länkar i min nya bloggkostym. Då kom Kulturbloggen spatserande och berättade att även hon hade varit på teater. (En vetenskaplig undersökning ger vid handen att av de människor som jag talade med under gårdagen, var 87,3 % teaterbesökare.)
När klockan var ungefär 22:01 dök städpatrullen upp i väntsalen. Med borstar och kvastar rörde de upp avgrundsdamm som vore de grävande journalister eller frenetiska arkeologer. Jag lyfte på fötterna och försökte konversera lite, men det var som förgjort. De var alla fokuserade som Ragnar Skanåker eller Janne Boklöv. Det som sopades fram, lades i små högar överallt i väntan på … något stort.
Grus och sand samt pappersskräp och kaffespill tror jag på i mängder varje dag — men sickna ohemula mängder damm? Blir det det? Tappar folk sina peruker eller kammar sina hundar på Centralen? Är det alla yllekläder som fäller? Tur då att man har ett rejält muskelpaket som orkar ta hand om grovsoporna. Tada:
De dammhögar som efter ihopsopandet inte hade spritts ut av stressade tågresenärernas fötter och rullväskor, for rakt upp i innanmätet på städbilen som körde i en till synes oplanerad slinga på Centralens golv.
När jag städar, brukar jag se till att först köra ut störande element. Vad tror ni om det, SJ – för att göra städningen mer effektiv och förbättra servicen på ännu fler plan, kanske ni kan be alla väntande att gå ut på perrongerna kl 22:01 varje kväll?
Jag måste ha passerat dej mins två gånger!
Var det PK som körde dammsugarfordonet?
Med tanke på att han sade sig vara i hatten, kombinerat med den rörelse som Lotten redovisar medelst ett grönt streck.
Och vet ni att det hände mer — som är SJ:s fel?
När jag väl kom hem, hade bussarna slutat gå. Och ALLA taxibilar var kommenderade till andra städer för att diverse tåg hade ställts in. Så hela Eskilstuna var tömt på taxibilar vid midnatt.
Så jag och min ömmande hälsena fick gå hem. I 57 minuter. Ack, ock och ve.
Jag fick med gå hem när jag kom, 30 minuter försent (tack SJ), till stationen i Knivsta. Fast det tog bara 20 minuter utan ömmande hälsenor. Dvs, med hälsenor, utan ömhet.
Kolla — varje gång jag ska skriva en ny kommentar får jag se en ny, rolig bildfältsbild!
Kolla — varje gång jag ska skriva en ny kommentar får jag se en ny, rolig bildfältsbild!!
Kolla — varje gång jag ska skriva en ny kommentar får jag se en ny, rolig bildfältsbild!!!
Jag var också på teaaaaater igår! Födelsedagskalaset av Pinter. För långt om man nu får vara så vulgokulturell.
Nämen Ingrid, då var du ju på premiären samtidigt som Kulturbloggen — och enligt ryktena även Persbrandt och Micke Nyqvist.
För att förenkla städningen på Centralen skulle de helst se till att det gick tåg, så man slapp sitta där och vänta.
Men så synd att jag inte visste att alla taxibilar i Eskilstuna lämnat stan när ditt tåg kom hit. Jag hade troligtvis inte somnat än – kanske inte ens gått och lagt mig – och bor ju precis i närheten så jag hade ju kunnat köra hem dig så hade du fått spara din hälsena!
Nämen alltså. Yvonne. Nu är det dags att vi träffas. Om du ska bli min personliga taxichaufför på okristliga tider på dygnet kan vi ju inte fortsätta att bo i samma stad och vandra på varandras gator och titta in i samma telefonkiosker på olika tider.
Tips: gå på hundpromenad på söndag. Hamna i Bollhuset. Där är jag speaker mellan 14 och 19 ungefär. Nej, skit, hundar får ju inte komma in. Ska komma på något bättre.
Bilden nu visar städredskap som ligger på ett grått golv, linoleum kanske. Olika borstar och så nån vagn också, det finns ett hjul med gult nav.
Ihop med texten så inses lätt att det är såna redskap som de hålls med på Centralen. (Och hur länge det dröjde innan jag förstod vad du talade om för centraldammsugare tänker jag inte tala om.)
Men vänta nu! Det var väääldigt spretiga borstar det där …
Hm. Sotarprylar.
Härstammar från annat blogginlägg.
Yes, Cecilia N. Korrekt på alla punkter!
Här hoppar man in helt ofokuserat stirrigt, mitt i maten, för att man hör rykten om att man är på bild i bloggen och så är det bara en gammal avlägsen släkting. Jag skulle ALDRIG bete mig på det sättet. Jag skulle naturligtvis hoppat fram och skakat hand och sagt ”Nämen, är det inte Lotten Bergman, som är på besök – jag flyttar genast på mig, kan jag erbjuda en öl i väntan på tåget?”
Dammtussarna påminner lite om mitt köksgolv. Dock är mina tussar mycket mindre än Centralens. Det kan ju förstås bero på att mitt kök bara används som (gäst)väntrum medan jag brygger kaffe/te och tinar bullar. I SJs lokaler är väntan MYCKET längre – ibland evig.
Men himmel och plättar, vem är det blonda, lättklädda bombnedslaget med rasspirorna som sitter koolt tillbakalutad i en lustjakt med vind i håret och en bira i näven? *Busvisslar febrilt och diskret* (jag menar givetvis på bilden i bildfältet)
Jag är alltid blond, lättklädd, coolt och tillbakalutad, PK. Öl har jag däremot alldeles för sällan in näven.
(Bilden togs på en resa i USA i juli år 2007. Kolla i arkivet — särskilt den vadderade toalettsitsen fascinerar.)
Jag menar coooool, inte coolt. Gah.
Dammråttan (vars släkting ni ju ser på en av bilderna i inlägget) — tänk, jag trodde att det var du. Ya’ll look alike, liksom.
Just nu är Higgins väldigt otrimmad och smutsig så jag kanske kan smuggla in honom i bollhuset genom att påstå att han är en dammråtta! Visserligen stor som en cocker spaniel, men det finns väl ingen hejd på hur stora dammråttor kan bli. De största kan säkert väga 15 kilo. Men förresten, tänk om de har centraldammsugare även i bollhuset. Då blir det nog besvärligt, för det finns väl inga sängar där antar jag. Kommer dammsugaren fram försvinner nämligen Higgins in under sängen.
Aha, det är du på bilden Lotten. Då vet jag hur du ser ut nu. Det kan vara bra att veta om jag hamnar på Centralen någon mer gång. Jag bara ser mej omkring efter en blond och lättklädd ung kvinna, koolt tillbakalutad med sällan en öl i handen. Ser jag en sån är det ju bara att vråla så det hörs över hela centralen ”HEJ LOTTEN, DET ÄR JAG, PK.”
”… med sällan en öl i handen …”
Poesi. Helt i klass med ”stenarne där barn jag lekt”.