Hoppa till innehåll

Etikett: teater

Design, informationsteknik och idioter

Jag var i Stockholm och gjorde ditten och datten:

  • besökte Dramaten, åt hotellfrukost
  • letade efter en ny dator åt min pappa
  • såg det perfekta förvaringsstället för öronproppar
  • trillade in i ett demonstrationståg
  • blev påkörd av en sparkcykel.

Demonstrationståget var oerhört välorganiserat med reflexvästförsedda ordningsmän som i sitt agerande påminde lite om hur dagisbarn beter sig i sina små reflexvästar. När jag föll av trottoaren och hamnade bland de demonstrerande, fångades jag raskt upp av en stark reflexväst och kunde fortsätta flanera. Mot Dramaten, mitt teaterparadis i världen! (Jag älskar på riktigt denna dammiga institution.)

Dramaten håller på att renoveras av ett företag som har gått i konkurs – men Lilla scenen är öppen som vanligt och den här pjäsen av och med Andreas T. Olsson kan jag verkligen rekommendera. Allt var perfekt! Inga toaköer, massa fika, snygg ridå och gratis programblad!

Det är en meta-pjäs i Pirandellos anda – den sorten som jag gillar allra mest.

Men nu till sparkcykeleländet. Innan cykeluthyrningsföretaget 2018 förlorade upphandlingen på nåt mysko sätt, hyrde jag cyklar hela tiden. Jag bara blippade t-banekortet och susade iväg, parkerade i därför avsedda ställ och njöt av livet på det stora hela. Sedan tog sparkcyklarna över, och de verkar framföras av cirkusartiser, elitatleter och idioter.

Liksom ”oooooh, här ska jag ju in!”, och plupp, släpper jag sparkcykeln precis där jag går och står.

Kanske är jag blott bitter och arg för att mina knän inte pallar sparkcykelkörning, kanske är jag inte mogen för moderniteter, kanske är jag blott en SUNT TÄNKANDE MÄNNISKA MED HJÄRNA OCH PARKERINGSVETT?

Förlåt. Men jag gillade hyrcyklarna.

Detta är ”lösningen” på några ställen: en anskrämlig, gul parkeringsplats på trottoarerna. Hoho, var är skönhetsrådet?

Under hotellfrukosten satt jag precis bredvid the måst beautiful kaffeautomat som nån industridesignprofessor glömde att ge betyg på. Som vid ett vattenhål samlades de kaffesugna och försökte trycka, plutta in kapslar och leta efter dolda funktioner – och allt detta dubbelvikta för att kunna läsa på de små knapparna.

Vid ett tillfälle stod sex män böjda mot automaten på detta vis. (Det var jättekul, men på den bilden syns ju inte själva kaffegrejen.)

På väg mot datorinköpsbestyren blev jag påkörd av en dam på sparkcykel. (Inte så mycket, bara på vaderna och ena foten.) Hon bad tusen gånger om ursäkt och sa att hon nog borde ha hjälm egentligen eftersom hon ”hela tiden krockar”. Hon for iväg igen innan jag hann fråga om logiken, knäna och parkeringsbestyren.

Apropå parkerings- och kaffeautomatsdesign, är ombyggnadsreadesign också en grej. Kolla här inne i Elgigantens affär på Kungsgatan:

Var är nummerlapparna?

Eftersom vi verkligen behövde hjälp av personalen, styrde vi genast mot informationsdisken, men kunde inte hitta nummerlapparna. Men vi hörde ju FÖRTIFEM och FÖRTISEX klart och tydligt. Var? Var? Var? Vi letade och frågade oss fram – och när vi till slut fann apparaten, kunde vi inte hitta knappen …

Som ni hör, måste personalen visa kunden att lapparna finns på baksidan av pelaren och dessutom dutta på skärmen och få fram lappen. Informationsteknikern i mig gruffade. Jag tog raskt fram papper och penna.

Såja.

Men efter all denna negativism och kass design samt dåliga lösningar ska jag nu avsluta med människans finurlighet och kanske bästa förvaringsställe. För inte bara stigbygeln och hammaren samt glasögonen kan ha nytta av öronen.

En öronproppshylla!
Share
9 kommentarer

Ankskit! (Avd. ”ingen förstår mig”)

Nu måste jag citera mig själv för … för … (herrejösses Amalia vart tog tiden vägen?) … för tolv år sedan:

Det finns två tillfällen när jag är obegriplig. Jag tycker själv att jag är hur tydlig som helst, men alla bara stirrar och undrar.

1. Den första:
Tänk er en besvärlig situation, eller kanske bara en väldigt rörig situation. Jag ger då upp ett snudd på förtvivlat, tyskt rop på hjälp:

– Hiiiiilfeeee!

Den andra:
Ett väldigt kraschande hörs. Det kan vara tre kastruller som landar på tre rostfria skålar i ett oljefat. Då säger jag med emfas – fast nästan utan volym – när tystnaden har lagt sig:

– Maaar… kera …

Tillbaka till 2018 nu, där jag härmed fyller på med obegriplighet nummer tre. Alltså:

Den tredje:
Någon ber mig säga något. Bara något. Det kan vara mitt i en nu-vet-jag-fan-inte-va-ja-ska-säga-tystnad eller ett ljudtest i micken på P4-redaktionen. Om någon säger ”säg nåt!”, svarar jag per automatik:

– Ankskit.

Reaktionen låter sällan vänta på sig. Alla studsar till och säger ”VABAHA?” eller liknande.

Detta är min dramatiklärares i gymnasiet fel. (Jfr Kungens av Danmark bröstkarameller, alla som tycker att genitiv-s:et sitter på ett omodernt och gammalt ställe.) Hon fick oss nämligen att spela gamla 60-talspjäser och plugga proggrepliker så det stod härliga till. Sandlådan av Kent Andersson var nästan riktigt kul att sätta upp (även om jag faktiskt glömde mina repliker två gånger på premiären).

Här har ni ankskitens ursprung:

Scenpratorna skrevs av Sandro Key Åberg (1922–91) 1965, och gjorde omedelbar succé. De liknas oftast vid ett vardagssamtal och är alltså repliker, repliker, repliker och repliker. Skådespelarna agerade inte, utan läste från manuset så här:

Scenpratorna på premiären på Lilla teatern 30 mars 1965.
Den här annonsen är från 25 mars 1965: utsålt redan då.

Och hur såg då ankskiten ut? Skåda prata nummer 10!

– Ankskit!

När vi repeterade detta på gymnasiet, kladdade jag in versaler och skiljetecken i manuset eftersom jag inte alls förstod poängen med Key-Åbergs skrivsätt. Min lärare tittade på mina kopierade manussidor med fina korrtecken, och så suckade hon att jag inte alls hade förstått poängen.

– Nä, sa jag, just det – det har jag inte.

Däremot har jag fullständig förståelse för alla som tjoar ankskit när de avkrävs ett uttalande. Frågan är om inte alla våra OS-deltagare skulle få lära sig lite ankskitrepliker när de står och för fnuttonde gången ombeds berätta hur viktig medaljen är.

Charlotte Kalla: Oj, joooh. Ankskit.
Sebastian Samuelsson: På en skala? Ptja. Ankskit?
Stina Nilsson: Ankskit, men jag är väldigt glad.
Share
58 kommentarer

Ensonglopedia med John Hinton

Vad gör man med sig själv om man kan agera, sjunga, spela all världens instrument, skriva, rimma och jonglera samt är djupt fascinerad av allt som har med vetenskap att göra?

  1. Man skapar en teaterföreställning om Darwin.
  2. Man skapar en teaterföreställning om Einstein.
  3. Man skapar en teaterföreställning om Marie Curie.
  4.  Man skapar en sångföreställning om vetenskap från A till Z.
Darwin, Einstein och Curie.

Detta sker i Storbritannien och den där superbegåvade kreatören heter John Hinton och är mitt kusinbarn. (”Mitt kusinbarn” – det låter ju som om jag äger honom. Ja, det känns bra, så vi säger väl att det är så: jag äger honom.)

Lägg märke till fjärrkontrollen på handleden – en egen uppfinning. Man undrar ju nu om den finns som färdig produkt eller om den bör patenteras. (Den är tejpad ovanpå ett vanligt armbandsur.)

Jag har precis kommit hem efter att ha sett den senaste föreställningen; en show där John till varje bokstav i alfabetet

  • hanterar ett vetenskapligt ämne som börjar på just denna bokstav, som DNA, röntgen, atomer, big bang
  • spelar på ett instrument som börjar på samma bokstav, t.ex. gitarr, munspel, ukulele, theremin
  • river av en låt i en musikstil på samma bokstav, bl.a. musikal, punk, opera.
Här ses några av instrumenten hemma i Johns vardagsrum.

Allt rimmar och allt är roligt och allt är så fyllt av energi att man blir trött bara av att sitta i publiken. Och alla tänker vi: ”Det här skulle man ju ha fått höra som liten i skolan!” Eller på dagis!

Isotoper är ju jätteroliga!

Och vad säger recensenterna?

”John Hinton is an absolute joy… You can’t help thinking: this guy could get anyone interested in science” – Adelaide Theatre Guide

”Hinton expertly makes the most complicated of concepts easily intelligible” – British Theatre Guide

”If you think that science is boring, think again, think Hinton” – Reviews Hub

”After beguiling me with yet another diverse, engaging show, I’m starting to wonder if John Hinton can possibly really exist” – Fringe Guru

Lysande! Hm. Här gick jag omkring i halva livet och trodde att jag skulle bli världsberömd skådespelerska utan att liksom anstränga mig. I mina drömmar skulle det gå till så här:

Ingmar Bergman, Stellan Skarsgård och Mimi Pollak skulle som en trio möta mig på gatan (ungefär 1982) och förvånat peka på mig och utbrista i ett unisont HENNE VILL VI HA! – och så skulle de sälja mig till Hollywood. Fast jag skulle få alla pengarna. Alla regissörer skulle vilja ha mig i alla roller utom sådana som Meryl Streep kunde få förstatjing på förstås. Jag skulle se till att Johnny Depp och Brad Pitt skulle spela mot varandra (och mot mig) i en och samma film. Och så skulle jag vara gift med min djefla man och få fem barn ändå mitt i alltihopa.

Mimi Pollak i en helt naturlig pose.

Näe. När jag ser hur kusinbarnet John sliter och jobbar hårt för sina fantastiska föreställningar, kan jag bestämt säga att jag inte alls har något emot att sitta på kammarn och redigera dåliga texter istället för att kyssa Depp/Pitt i Hollywood.

Uppdatering
Jag filmade föreställningen lite (ursäkta, kass kvalitet), och här kommer småbitar ur några av låtarna, dock inte den med thereminen. Men det första instrumentet är en speldosa!

Share
63 kommentarer

Lysistrate kan vara världens häftigaste pjäs

Fakta:

  1. Jag skulle bli skådespelerska. Detta är ett faktum eftersom jag är bäst på att stå på scen och dessutom alltid har haft osedvanligt lätt att lära mig repliker. Så det så.
  2. Lysistrate” skrevs av Aristofanes år 411 f.Kr. Jag ber att få upprepa: år 411 f.Kr. Och den handlar om en sexstrejk. År 411 f.Kr. Den är fantastisk.
  3. Sextonåringen har i fyra veckor intensivstuderat denna underbara pjäs och med sina finfina gener roats storligen av att den 2 juni få hålla en monolog och i toga springa omkring på en scen – om än blott i skolmiljö och alls inte på Dramaten.

skolanlysistrate

Kuriosa (som lätt skulle kunna klassificeras som fakta eftersom allt är sant):

ingvar_holm_glad
En glad Ingvar Holm.

Våren 1986 läste jag drama-teater-film vid Lunds universitet. Det är den i särklass roligaste utbildning jag har gått och den som jag har haft minst nytta av senare i livet. Mot terminens slut spelade vi upp Lysistrate, där jag hade den stora äran att få överraska institutionens professor Ingvar Holm genom att dra upp honom på scen och läsa några repliker mot honom. Bland annat fick jag klappa honom på magen och påpeka att han nog var gravid.

Antiklimax

Efter intensiva veckor där Sextonåringen har spelat in motspelarnas repliker på telefonen med lagom långa pauser för sina egna repliker och verkligen gett sitt allt, kom idag själva … eh. Slutet? Sextonåringen fann att teatergruppen under gårdagen hade dragit ner föreställningen till hälften och att hennes tid på scen låg på 2 x 30 sekunder och att hon då skulle riva av helt nya repliker. Som hon i villervallan glömde bort.

Tröst!

1. Johnny Depp hade en stor roll i filmen ”Plutonen”, men när den väl kom ut var han bortklippt till en skugga som inte sa mycket mer än mummel.

depp
– Mhnffnmhmmm.
costernsben
Kevin Costners ben i ”The Big Chill”.

2. Kevin Costner syns inte alls i en av mina favoritfilmer ”The Big Chill”, trots att han egentligen är (den döde) huvudpersonen. Alla flash-backs och närbilder på hans jättedöda ansikte klipptes bort – chop-chop, ba. Och så blev filmen jähättebra.

3. Harrison Ford var Elliots rektor i ”E.T.”, men han finns i slutversionen inte med i en enda sekund.

Asså. Det ska fan vara artist; man blir ju bara besviken …? Därför kommer den perfekta avslutningen här och nu ur en annan alldeles utmärkt film: ”A Fish Called Wanda”.

Share
71 kommentarer

En teatral krigshjälte

Någon sa:

– Det är bra med krig med jämna mellanrum. Då får man veta att man lever, och slutar gnälla över trivialiteter.

Må så vara, men krig vill vi ändå inte ha. Fast att läsa om forna tiders krig kan för en pacifist som en annan ju vara alldeles förfärligt trist och tråkigt (Napoleons slagfältsstrategier: gäsp) – eller alldeles, alldeles underbart.

Om det amerikanska inbördeskriget 1861–65 vet vi att Patrick Swayze sprang ut och in genom hus och råkade ut för trista killar som vill skjuta honom medan Clark Gable grälade med Vivien Leigh och Matthew Broderick fick basa över det första regementet med killar som Denzel Washington och Morgan Freeman.Skärmavbild 2015-11-22 kl. 05.10.21

John_B_Magruder-197x300Men det hände sig vid den här tiden också att en tiljornas man – general John Bankhead Magruder – fick användning för sina talanger på ett … ovanligt sätt.

Nordstaternas arme på nästan 70 000 man marscherade mot Richmond i Virginia och skulle bara klampa över halvön mellan floderna York och James, var det tänkt. Men det var där, på The Virginia Peninsula som Magruder höll till – med sina blott 13 000 soldater.

400px-Virginia-peninsulaDen oerhört teaterintresserade Magruder var en rolig fyllbult som läspade (utom när han sjöng) och som sluddrade ut konstiga order som ”gå omkring i en cirkel därborta, ni 200” och ”ro hit med 100 frivilliga som kan kasta stenar och tjoa och skrika och föra så mycket oväsen som möjligt”. Hans mannar lydde, men skrev i sina dagböcker att det här med att kriga inte alls var som de hade trott att det skulle vara.

– Men ska vi inte i alla fall sikta på nordstatarna som hukar därborta?
– NEJ! Panga hej vilt som om vårt ammunitionsförråd är obegränsat och se till att köra omkring med hästarna och vagnarna så att gruset yr. Vråla för era lungors fulla kraft!
– Men …
– Tyst, soldat! Hugg ner de där stora träden där borta och lägg dem med tio meters mellanrum i en vid cirkel däääär!

Det visade sig så småningom att Magruder redan på ett tidigt stadium hade förstått att han inte skulle ha en chans mot nordstatarna och att förstärkningen som han hade skickat bud efter inte skulle hinna komma innan han och hans armé var ett minne blott.

Så han använde sin fantasi.

kanoner_wood
De stora träden höggs ner och karvades samt målades till att likna kanoner …
soldat_wood_kanon
… och hans män fick order som: ”Ställ dig där och se ut som om du vet vad du gör!”

Och det funkade! Sydstatarna med teater-Magruder lyckade hålla nordstatarna på avstånd i väntan på förstärkning i en hel månad! 

generaler
Den enda bilden på sydstatarnas generaler, tagen 1869 när de hade en reunion. Magruder är den allra suddigaste; förmodligen hade han mer än bara handen innanför västen.

 

Share
44 kommentarer

Sista dagen i England – för denna gång

Jag har egentligen inget att rapportera. Från Sverige har jag hört att lillsessan har förlovat sig med ett fnitter samt att den djefla mannen fick taxiresa betald ända till Stockholm för att sitta i Nyhetsmorgon och berätta om hur man gör när man mejlar.

Och så kallar de hela grejen för både ”efftiva” och ”e-mail”, stoppar in ett felaktigt tankstreck!

Undrar vad som händer nästa söndag. Då kommer förstås Spåkpolisen och hötter med näven! (Nej, det gör hon tyvärr inte.)

Här i södra England har vi sedan sist hunnit

  • se på Sweet Charity med alla släktingar på scen eller i orkesterdiket
  • dricka a nice cup of tea
  • gå på pub
  • besöka en leksaksaffär i sju plan
  • åka dubbeldäckarbuss
  • handla skor
  • äta fish’n chips på pub – flera gånger
  • gå på stranden
  • dricka a nice cup of tea
  • titta på Brightons pir (den som inte brann upp)
  • kolla på Oliver!
  • ta en öl på en pub
  • kolla på Big Ben
  • dricka a nice cup of tea
  • äta spotted dick.

Den sistnämnda skulle värmas i mikron och såg efter tre minuter ut så här:

Varken särskilt spotted eller dick-lik.
Varken särskilt spotted eller dick-lik.
Den smakade precis som mjuk pepparkaka med russin – i och var ganska torr och mycket tristare än sitt namn.

Vidare har vi åkt till London och tillsammans med i runda slängar fyra miljarder människor försökt få plats på trottoaren, i tunnelbanevagnar och i affärer.

På tåget sminkar sig tjejerna förvånansvärt pricksäkert. (Jag kan inte ens få kajalen på rätt plats hemma i badrummet med korrekt belysning.)
På tåget sminkar sig tjejerna förvånansvärt pricksäkert. (Jag kan inte ens få kajalen på rätt plats hemma i badrummet med korrekt belysning.)

I London hann vi även stå i världens längsta kö in till Natural History Museum, som hade fritt inträde och ändå fick plats med alla fem miljarder människor som skulle in.

Där borta vid krysset började vi köa. Och nej, på bilden syns det inte att det är sex miljarder människor på plats.

Inne på museet hade vi kusinsonen John Hinton som mål. Han har en fantastiskt rolig enmansshow om Charles Darwin, som han borde framföra i Sveriges alla skolor. Denna vecka är han på National Museums innegård – utomhus – och kör en kortversion av pjäsen.

Här tittar Darwin på publiken och ber dem att inte störa. Han har faktiskt viktigare ting för sig än att konversera just nu. Han ska nämligen komma på teorin om ”survival of the fittest”. Strax. Men först måste han sjunga en sång.

Inne i affären som heter Desigual (gå inte in; allt är på tok för vackert och dyrt – man blir galen!) satt en och annan uttråkad karl i en och annan soffa.

Vissa sov och snarkade och drog till sig en obskyr, svensk bloggares intresse.

Och så har vi förstås ätit. Bacon med … ja, vad?

Vad i hela friden heter detta?

Nu ska vi snart åka hemåt till landet där man inte säger sorry, exscuse me och pardon och där man inte kan … äh, Sverige är ok. Men visst borde vi vara trevligare och titta rakt in i okända människors ögon oftare?

Uppdatering
Här hade jag som en avslutning skrivit ”Pokulera mera, liksom!”, men fick i kommentatorsbåset en fråga av Agneta, som inte förstod vad jag menade? Ska man berusa sig för att våga kommunicera? (Ptja, ja, jo, det är ju så det brukar vara, men …)

Nej, det var alls inte det jag menade. Jag har sedan barnsben gått omkring och trott att ”pokulera” betyder ”prata mycket och diskutera spirituellt”. But NO!

NE
SAOB
SAOB
Wikipedia_SAOL
Wikipedia och SAOL.

Vi hörs när jag släpper ut mig själv från skamvrån.

Share
104 kommentarer

Stockholmare, 08:or – och ostockholmare

Det pågår en otroligt fjölig diskussion om vilka som är riktiga nolåttor ”nollåttor”, vilka som är ”stockholmare” och vad som dessutom kännetecknar dessa respektive personer. Och alla på Hawaii har bastkjol.

Jag kan istället som service åt er definiera ostockholmarens kännetecken. Jag må vara född på Danderyds sjukhus, ha bott i Solna, Täby och på Söder, men hur man än räknar så har jag inte bott i Stockholm i mer än fem år. (Att jämföra med t.ex. 23 år i Lund.) Jag är inte stockholmare och vet därmed vad jag talar om, så det så.

1.
Ostockholmaren kör vilse och fel samt onödigt långt.

Med illgrön penna har jag på kartan till vänster ritat in hur gps:en föreslog att vi skulle ta oss av motorvägen för att ta oss till Bandhagen. På kartan till höger har jag ritat in hur jag i verkligheten körde eftersom vi skulle ha legat i vänsterfil för att komma till höger och istället låg i högerfil och hamnade till vänster: på Stora Essingen. Vägen tillbaka upp på stora vägen var avstängd och efter ett turistiskt snurrande på Essingarna fick vi rådet att köra över Lilla Essingen och tråckla oss ut den vägen. Vi fick uppleva trafikstockning, julirusning, broöppning och vansinnigt många karlar som var klädda som på stranden: i bara shorts och sandaler. De var väl 08:or, kantänka.

2.
Ostockholmaren pratar med okända människor på bussen.

Tunnelbanan är på lagning, och då får man åka buss istället. Det är helt ok – men vansinnigt trångt. Någonstans i södra förorterna klev en gravid tjej med blod på tröjan på buss nummer 19. Jag fick obehagliga associationer och ville ropa på kokande vatten och sterila handdukar, men hejdade mig när jag såg hennes karl.

För han, han blödde överallt! På händerna, på magen, på näsan – och då såg jag dessutom att den gravida tjejen hade ett skrapsår på ena benet, stort som en tallrik med spagetti och köttfärssås. Karlen satte sig mödosamt ner på en plats som var full av grönsaker medan den blödande, gravida tjejen stod upp. Jag sa f’låt och ’schäkta och tog mig fram till dem och frågade hur det var fatt – som vore jag en utomsocknes fembarnsmamma.

– Det har ju varit bättre.
– Men vad har hänt?
– Vi har råkat ut för en olycka.
– Olycka … bilolycka? Cykel?
– Moppe. Kolla hans sår.

Karlns sår var ett hål Ett blödande hål i magen. Jag drog efter andan.

– Men ni måste ju till sjukhuset!
– Vi är på väg.
– Per buss?
– Ja, vad ska man göra? sa tjejen och tog fram en cigg och en tändare som om det var 1920 och man fick röka överallt.
– Jag måste röka. Nu. Ge hit, sa karlen och sträckte sina blodiga händer mot tjejen.

Sedan tog det tvärt slut: de beslutade sig för att gå av bussen och röka lite. Jag sa ”men” och ”skaninte” samt ”kanjahjä”, men vips var de borta. Och då satte de andra passagerarna igång att prata – de som inte hade reagerat alls nyss, de som satt kvar på sina platser och inte reste sig för en blödande, gravid kvinna – och de var upprörda. Men de pratade inte med varandra utan bara rakt ut i luften ungefär som när man sår gräsfrön.

– De var påtända.
– Det var ingen olycka.
– Har dom knarkat får de skylla sig själva.
– Röka och vara gravid och knarka och allt på en gång! Tsk!

Eh.

3.
Ostockholmarna står gärna i tunnelbanan.

När jag och Sjuttonåringen idag såg två drygt 100-åriga tanter kliva på tunnelbanan och med vitnande knogar klamra sig fast vid varsin tunnebanevagnsstolpe, reste vi oss upp. Jag till och med förvånade mig själv med att nia dem, men kom sedan på att de ju var gamlingar i plural och att det ju måste ha varit den egentliga orsaken till niandet.

– Vill ni hellre sitta? Vi står gärna för vi har suttit hela dagen och det är ju lite kul att öva på att hålla balansen när tåget kränger.
– Oh, tack, knarrade tanterna och satte sig ner.

Eller, rättare sagt: en av dem satte sig ner. För den andra hann inte – en tjej i 15-årsåldern som måste ha lekt stolleken på livets alla barnkalas, kastade sig fram och snodde platsen som jag lämnade. Sedan satt hon kvar där med musik i öronen när jag gestikulerade till henne att det var bättre att den 150-åriga tanten fick sitta.

4.
Ostockholmare äter sushi helt orutinerat precis i dörröppningar och inte lite diskret bakom en pelare.

Japp, vi går i vägen, står stilla på fel sida i rulltrappan och krockar i dörröppningar och stannar plötsligt och står stilla mitt på trottoaren utan förvarning. Och det står vi för.

5.
Ostockholmare rör sig gärna i 100-personersflockar och tittar upp mot hus som sägs ha intressant arkitektur.

Detta kvartershörn är intressant för att husen är av helt olika stil.
Detta kvartershörn är intressant för att husen är av helt olika stil. Och alla människorna på bilden ingår i mitt sällskap – en liten smidig församling.

6.
Ostockholmare stirrar och tappar hakan och pekar och säger KOLLA! precis hela tiden.

Ser ni mitt nöjda leende: vi satt på rad 0!
Ser ni mitt nöjda leende: vi satt på rad 0! (Noll!) Strax pekar jag och ropar ”kolla!”.

Pjäsen som vi såg på Dramaten (för det är där jag ler som mest, i alla fall utanför basketplanen) var ”Doktor Glas” med Krister Henriksson i den enda rollen. Under de stående ovationerna busvisslade jag så att mina bänkgrannar tog sig åt hjärtat och Krister Henriksson ryckte till och log mot mig – så stort och brett log han att jag tog mig åt hjärtat.

Här höll jag på att dra till med att ”ostockholmare busvisslar på finteater”, men enligt sufflösen som nästan satt i knät på oss, gör folk det hela tiden. Äsch. Aldrig får man vara riktigt nöjd med sina fördomar och sin förmåga att dra folk över en kam.

Men alla på Hawaii har bastkjol.

Share
46 kommentarer

Jag behöver fler jobb

När man läser om författare eller konstnärer eller för den delen fiktiva figurer i romaner, går de alltid genom en period där pengarna tar slut, den onde fabrikören är elakare än någonsin och fotsvampen vandrar uppåt. Det är en prövning som de går stärkta ur. Och så ärver de en okänd faster eller blir upptäckta av en modellagentur.

Jag behöver fler jobb, vilket inte borde vara så svårt egentligen eftersom jag kan skriva, redigera och framför allt föreläsa om språk, retorik och presentationsteknik. Men jag är bedrövlig på marknadsföring och reklam.

Uppträda i pyjamas? Visst, inga problem!
Uppträda i pyjamas? Javisst, inga problem!

Helst skulle jag vilja anlitas av Sveriges alla skolor för att berätta hur man bättre skriver informativa lappar till stressade föräldrar eller åka runt och tala om för Sveriges alla power point-missbrukare hur de egentligen skulle kunna lägga upp sina presentationer.

Strippa på scen? Javisst, inga problem!
Strippa på scen? Javisst, inga problem!

Men ålrajt, jag nöjer mig med en föreläsning här och där. Har ni några tips på företag eller andra institutioner som skulle kunna tänka sig att lyssna i en halv- eller heldag? Eller en timme eller en vecka? Hääär finns exempel på hur föreläsningarna kan se ut.

Har jag använt mig av bloggläsarna förut? Självklart!
Har jag använt mig av bloggläsarna förut? Självklart!

För att ni inte ska tvivla, kommer nu kursutvärderingsröster som mina rådgivare tycker att jag ska lägga ut här och nu:

  • Jag tycker Lotten är kanonbra, rolig att lyssna på, enkel. En sådan lärare skall alla elever ha, man lär sig mera då.
  • Stimulerande och gav många tips! Frisk fläkt!
  • Viktigt ämne som berör alla. Presentation med mycket energi och humor.
  • Mycket bra brinner för sitt ämne och behärskar det fullt.
  • Otroligt inspirerande, underhållande och intressant. Hade velat ha dubbelt så mycket tid med henne!
  • Hon räddade hela kursen!
  • Underbart! Människor som älskar det de gör är alltid intressanta att lyssna till, och Lotten var precis sådan.
  • Oerhört inspirerande som föreläsare. Skulle haft mer tid!
  • Otroligt trevligt och roligt framförande

Tänk att ingen någonsin skriver att jag är metodisk och systematisk. Hm.

Jaså ni vil ha en helt vanlig föreläsning? Ok!
Jaså ni vill ha en helt vanlig föreläsning? Ok!
I brist på pyjamas och stripp kan man anordna snubbelfällor som piggar upp.
I brist på pyjamas och stripp kan man anordna snubbelfällor som piggar upp.

Mejla mig om ni vill. Eller gå in i kommentatorsbåset och berätta om tiden när ni levde på vatten och bröd – för att en liten stund senare ramla över en kittel med guld vid regnbågens slut.

Share
35 kommentarer

Bara liten onsdagsrapport

Jag sitter och hänger på Centralen denna sena onsdagskväll. Städarna sopar med fönsterskrapor och hånglarna intill mig äter upp varandras tonsiller. Tåget till Luleå sägs vara försenat nästan tre timmar – men jag ska ju bara till Norrköping så det är lugnt.

Dagens löpsedlar får mig nästan att längta tillbaka till dödspräster och mördarbin samt kalsongchocker:

Borg, Skifs och dansbands-Magnusson. Tänk om någon från 1976 hade rest i tiden till 2011.
Borg och Skifs samt dansbands-Magnusson. Tänk om någon från 1976 hade rest i tiden till 2011.

Att jag är här beror på att jag har varit på en liten teaterföreställning – en monolog av och med Ulph Nyström: ”48 timmar liv”. Och på scen står även hans sedan 1961 döde bror Lars som bara blev tre timmar gammal.

Lars och Ulph.
Lars och Ulph.

Det här låter ju alldeles konstigt, underligt och makabert men är det inte alls. Ulph — som uttalas [ulf] och inte [pehå] som i Lena eller sophink — är rasande rolig och finurlig.  Dessutom är han min producent när jag får vara språkpolis i Nordegren i P1, varför jag var förfärligt nervös; tänk om det skulle bli pinsamt och förskräckligt och jag skulle bli tvungen att kramas och ljuga fram ett ”guuuuuuu så braaaaaa det vaaaaa”. Jag behövde varken ljuga eller kramas för det var en väldigt bra föreställning. (Ny chans imorrn torsdag: teater Pero, tfn 08-612 99 00.)

När jag blir stor ska jag också ha en egen teaterföreställning. Jag ska läsa upp bloggtexter och inbjuda publiken till kommentering i realtid. Lysande framtidsutsikter! Sicken diva till kassako jag kommer att bli!

Share
32 kommentarer

Å nu blire teater!

”Sex roller söker en författare” är en pjäs av Luigi Pirandello. Jag såg den redan 1989 med Helena Bergström i en av rollerna och blev alldeles tagen och förtjust och förvirrad och glad. Jag sa till min dramatikansvarige kollega på NE-redaktionen att den bruden kommer det att bli något av så henne måste vi skriva en artikel om. Nej, sa han helt korrekt eftersom hon ju var så ung. Då. (Men hon har förstås en artikel nu, i pånätetversionen.)

Igår var jag på Stadsteatern och såg pjäsen igen – och blev alldeles tagen och förtjust och förvirrad och glad. Det är en metapjäs, och nu ska jag försöka förklara vad den handlar om:

  • På scenen står fem skådespelare som spelar fem skådespelare som repeterar en pjäs. Allt att är extremt roligt.
  • In kommer även två skådespelare som spelar regissör och regisassistent. Allt är hysteriskt roligt.
  • In på scenen kommer sedan sex (nåja, sju) skådespelare som är rollfigurer i en pjäs som inte har skrivits än. Allt är extremt tragiskt.
  • De sex rollfigurerna spelar upp replikskiften som de sex skådespelarna försöker öva in. Allt är extremt förvirrande.

Det är faktiskt rent av strålande. Teater när den är som bäst! Till yttermera visso fick jag sitta allra längst fram – vilket jag alltid försöker göra. Skådespelarna ska helst spotta och fräsa så att jag måste torka av mig mellan varven. Bryter de den fjärde väggen och vill ha upp någon på scen blir det värre: är jag publik, så vill jag sitta kvar i salongen.

Inte ens en meter från spottfräsarna!
Inte ens en meter från spottfräsarna!

Förutom att det var en bra pjäs, en bra sittplats, en bra uppsättning och på alla sätt en fantastisk upplevelse, vet jag nu hur jag ska inreda vardagsrummet. Visserligen kommer halva källaren att upptas av sofforna, men det är så här jag ser mina framtida festmöbleringar:

PARTYYY!
PARTYYY!

Och nu ber jag om ursäkt, men jag ska – trots att jag är helt, komplett och totalt nöjd – berätta vad som stör en sjuk hjärna under en nästan alldeles perfekt föreställning.

  1. Kläderna är noggrant utvalda av kostymören Maria Geber. De sex (sju) rollkaraktärerna som söker en författare är klädda på 1920-talsvis medan de andra sju skådespelarna har moderna utstyrslar med små inslag av teaterkläder (de repeterar ju ”Tre systrar”). Men ”flickan” bland rollkaraktärerna från 1920-talet hade moderna, bruna konstläderskor med kardborrband. Krack! sa det när illusionen brast. (Just hennes ena sko är viktig i allra sista sekunden av pjäsen. Och då var det en helt annan sko!)
  2. När en av rollkaraktärerna sa ”När den här lilla flickan tas ifrån hennes mor” tänkte jag ”VEMS MOR”?  Sedan försökte jag under en stund andas lugnt och tänka att Pirandello kanske hade italienska språkfel i sitt manus och att det kanske ska signalera något om karakt… Hm. Sedan slog jag mig själv med något hårt i huvudet och ignorerade replikerna ”Om jag var dej” och ”Undrar du vart du är?”. (Oj, vad jag ignorerar bra som fortfarande kommer ihåg det .)

Det är en pjäs om verklighet kontra illusion – kanske liiiite grann på samma tema som Groundhog Day, som ju är en underbar film. Recensionerna från i höstas är nästan lika översvallande som jag: DN, SvD, nummer.se, Expressen. Men ingen nämner de förbaskade skorna!

På väg hem till lillasyster Orangeluvan för en kort natts sömn, satt jag bredvid en tysk man på tunnelbanan. Han talade i telefon samtidigt som han ömt smekte de 14 jordgubbsplantorna som han hade i knät. Tänk, den rollfiguren skulle Pirandello säker kunna göra något klurigt av.

Share
39 kommentarer