Etikett: teater

Det pågår en otroligt fjölig diskussion om vilka som är riktiga nolåttor ”nollåttor”, vilka som är ”stockholmare” och vad som dessutom kännetecknar dessa respektive personer. Och alla på Hawaii har bastkjol.

Jag kan istället som service åt er definiera ostockholmarens kännetecken. Jag må vara född på Danderyds sjukhus, ha bott i Solna, Täby och på Söder, men hur man än räknar så har jag inte bott i Stockholm i mer än fem år. (Att jämföra med t.ex. 23 år i Lund.) Jag är inte stockholmare och vet därmed vad jag talar om, så det så.

1.
Ostockholmaren kör vilse och fel samt onödigt långt.

Med illgrön penna har jag på kartan till vänster ritat in hur gps:en föreslog att vi skulle ta oss av motorvägen för att ta oss till Bandhagen. På kartan till höger har jag ritat in hur jag i verkligheten körde eftersom vi skulle ha legat i vänsterfil för att komma till höger och istället låg i högerfil och hamnade till vänster: på Stora Essingen. Vägen tillbaka upp på stora vägen var avstängd och efter ett turistiskt snurrande på Essingarna fick vi rådet att köra över Lilla Essingen och tråckla oss ut den vägen. Vi fick uppleva trafikstockning, julirusning, broöppning och vansinnigt många karlar som var klädda som på stranden: i bara shorts och sandaler. De var väl 08:or, kantänka.

2.
Ostockholmaren pratar med okända människor på bussen.

Tunnelbanan är på lagning, och då får man åka buss istället. Det är helt ok – men vansinnigt trångt. Någonstans i södra förorterna klev en gravid tjej med blod på tröjan på buss nummer 19. Jag fick obehagliga associationer och ville ropa på kokande vatten och sterila handdukar, men hejdade mig när jag såg hennes karl.

För han, han blödde överallt! På händerna, på magen, på näsan – och då såg jag dessutom att den gravida tjejen hade ett skrapsår på ena benet, stort som en tallrik med spagetti och köttfärssås. Karlen satte sig mödosamt ner på en plats som var full av grönsaker medan den blödande, gravida tjejen stod upp. Jag sa f’låt och ’schäkta och tog mig fram till dem och frågade hur det var fatt – som vore jag en utomsocknes fembarnsmamma.

– Det har ju varit bättre.
– Men vad har hänt?
– Vi har råkat ut för en olycka.
– Olycka … bilolycka? Cykel?
– Moppe. Kolla hans sår.

Karlns sår var ett hål Ett blödande hål i magen. Jag drog efter andan.

– Men ni måste ju till sjukhuset!
– Vi är på väg.
– Per buss?
– Ja, vad ska man göra? sa tjejen och tog fram en cigg och en tändare som om det var 1920 och man fick röka överallt.
– Jag måste röka. Nu. Ge hit, sa karlen och sträckte sina blodiga händer mot tjejen.

Sedan tog det tvärt slut: de beslutade sig för att gå av bussen och röka lite. Jag sa ”men” och ”skaninte” samt ”kanjahjä”, men vips var de borta. Och då satte de andra passagerarna igång att prata – de som inte hade reagerat alls nyss, de som satt kvar på sina platser och inte reste sig för en blödande, gravid kvinna – och de var upprörda. Men de pratade inte med varandra utan bara rakt ut i luften ungefär som när man sår gräsfrön.

– De var påtända.
– Det var ingen olycka.
– Har dom knarkat får de skylla sig själva.
– Röka och vara gravid och knarka och allt på en gång! Tsk!

Eh.

3.
Ostockholmarna står gärna i tunnelbanan.

När jag och Sjuttonåringen idag såg två drygt 100-åriga tanter kliva på tunnelbanan och med vitnande knogar klamra sig fast vid varsin tunnebanevagnsstolpe, reste vi oss upp. Jag till och med förvånade mig själv med att nia dem, men kom sedan på att de ju var gamlingar i plural och att det ju måste ha varit den egentliga orsaken till niandet.

– Vill ni hellre sitta? Vi står gärna för vi har suttit hela dagen och det är ju lite kul att öva på att hålla balansen när tåget kränger.
– Oh, tack, knarrade tanterna och satte sig ner.

Eller, rättare sagt: en av dem satte sig ner. För den andra hann inte – en tjej i 15-årsåldern som måste ha lekt stolleken på livets alla barnkalas, kastade sig fram och snodde platsen som jag lämnade. Sedan satt hon kvar där med musik i öronen när jag gestikulerade till henne att det var bättre att den 150-åriga tanten fick sitta.

4.
Ostockholmare äter sushi helt orutinerat precis i dörröppningar och inte lite diskret bakom en pelare.

Japp, vi går i vägen, står stilla på fel sida i rulltrappan och krockar i dörröppningar och stannar plötsligt och står stilla mitt på trottoaren utan förvarning. Och det står vi för.

5.
Ostockholmare rör sig gärna i 100-personersflockar och tittar upp mot hus som sägs ha intressant arkitektur.

6.
Ostockholmare stirrar och tappar hakan och pekar och säger KOLLA! precis hela tiden.

Pjäsen som vi såg på Dramaten (för det är där jag ler som mest, i alla fall utanför basketplanen) var ”Doktor Glas” med Krister Henriksson i den enda rollen. Under de stående ovationerna busvisslade jag så att mina bänkgrannar tog sig åt hjärtat och Krister Henriksson ryckte till och log mot mig – så stort och brett log han att jag tog mig åt hjärtat.

Här höll jag på att dra till med att ”ostockholmare busvisslar på finteater”, men enligt sufflösen som nästan satt i knät på oss, gör folk det hela tiden. Äsch. Aldrig får man vara riktigt nöjd med sina fördomar och sin förmåga att dra folk över en kam.

Men alla på Hawaii har bastkjol.