Etikett: tåg

På tåget med Lennart och Micke

Publicerat av Lotten Bergman den 27 januari 2010 21:20

Igår åkte jag tåg med Micke och Lennart. Eller, åkte och åkte … de förpestade tillvaron för mig, där jag i lugn och ro bara skulle åka lite tåg. Micke och Lennart var nämligen aspackade.

– Höwru Micke. Din jäla sopa. Va ful du är.
– Käften. KÄFTEN!
– Jag tr…
– KÄFTEN!

Ja. Jag tog en bild på dem. So sue me. Jag var arg.

Efter att ha försökt få tyst på Lennart, lade Micke av den första av ungefär femton långtradar-rapar. Eftersom de satt snett bakom mig, kände jag vinddraget och doften tydligare än min egen andedräkt. Pffffft, så öppnade de varsin burk starköl och rapade lite mer.

– Varu stinker! Vaffan, haru pissat på dej?
– Käften, det gjorde jag redan i Strängnäs.

Sedan diskuterades det på 100-decibelsnivå kvinnors

utseende (”negresser ser ut som chokelaaa”)
intimhygien (grabbarnas egen hygien borde ha varit ämnet för dagen)
ställningar i vågrätt läge
bristande intelligens.

Tåget var proppfullt. Publiken var knäpptyst. Tiden gick långsamt. Tänk er nu denna dialog med rosslingar, rapar och lungdjupa hostningar inskjutna efter vart tredje ord:

– Flämpan!
– Vanurå? Vare hon du fick ungen med?
– Nä, vi är ju i Flämpan!
– Jag sa ju det, äre hon du fick din unge med?
– Nej, Flemingsberg! Kolla, i dom där höghusen bilade jag bort alla badrum som hade brunnit upp.
– Å fan.
– Fast jag blev kickad efter två dar. Fick inte vara hög på jobbet.
– Äre inte där det brann?
– Jag sa ju det! ÄRU DÖV?
– Det var där det brann. Kolla där uppe. Jag har jobbat där.
– DET ÄR JU JAG SOM HAR JOBBAT DÄR!
– Med mig? Nä för jag blev kicka…
– DET VAR JU JAG SOM BLEV KICKAD!
– Ok. Fast jag blev kickad när jag var full. Armarna skakade såhärva, av allt dedära bilandet men jag trodde att jag hade druckit för lite öl bara.

Här skrattade de så att de spillde öl i skäggen på varandra och blev tvungna att spotta lite flimmerhår på golvet. Jag var så irriterad och arg att jag fantiserade om tågolyckor och fälleben samt folk som tappar resväskor i huvudet på fullegubbar. Så kom slutklämmen som fick mig att känna mer sorg än ilska:

– Öh, din unge, va heter han.
– Pontus.
– Kommer han att bli som du?
– Total jävla … Ja. Total jävla loser.
– Men asså. Kommer han att bli som du?
– Nä, som du! (Jättestort skratt från bägge.)
– Alltså, går han i skolan?
– Näe, han går på Plattan. Hante vatt i skolan sen han var 13 bast. Va fan.

Jag ville plötsligt öppna min famn, donera mitt liv och hjälpa dem på fötter.

– Nu är vi framme! Mot Bromma! Hasch!
– Men vaffan, sket du? DET STINKER! FAN VILKEN JÄVLA RÖKARE!

Tänk, så blev jag snabbt arg och irriterad igen – och lite förvånad. Jag trodde inte att man sa ”hasch” längre, men det gör man tydligen.

26 kommentarer

Vanligt inlägg: tågjävlar, blögg, Eddie Izzard och en liten lucka

Publicerat av Lotten Bergman den 20 december 2009 13:54

(Lucka 20 i Julkalendern finns som vanligt här nedanför.)

Jag och min djefla man skulle igår ha åkt hemifrån klockan två, kommit till ett centralt hotell klockan tre, drällt omkring och kollat mögel i duschen till klockan fyra, åkt på blögg hemma hos Cruella, gått med henne till Eddie Izzard klockan åtta och sedan gått på en cooooool isbar och svingat en bägare samt dansat hela natten.

Redan klockan två pajade planeringen, när vårt tåg var en timme försenat pga. motorfel. Det underliga var att när det trasiga tåget väl anlände, fick vi order att gå på och åka med det.

– Varför ska vi kliva på ett tåg som är trasigt?
– Lokföraren har fattat beslut. Vi ska prova om det går.
– Så tåget som har tagit dubbel så lång tid på sig att komma hit ska laga sig självt, hokus pokus?
– Eh. Ja.

Vi klev på, åkte 3 km, och fastnade sedan i två timmar ute i skogen. Nu var det dessutom ett gammeltåg utan el, så datorerna slocknade en efter en och folk blev ilsknare och ilsknare. Någon missade en konsert, några missade en kryssning till Finland, någon missade ett tåg till Skåne och några höll på att missa Cruellas blögg. Till slut kom tåget igång och tuffade tillbaka. Hemåt. Så tre timmar efter att vi kom till stationen, var vi tillbaka på samma plats.

Ett fungerande tåg trollades fram och alla passagerarna satt gladeligen i varandras knän. När vi slutligen kom fram till blöggen, hann jag äta och dricka och prata jättefort i en halvtimme.

Min egen julburgare. Mandelmassa och pepparkakor.

Kommentatorerna Ingrid, Niklas, Dieva, AB och Anna var där – och Dieva gav mig en gran som jag ska ta med mig till Anna Ankas julhus i Gryt! (Mer om det senare.)

Högtidligt överlämnande av gran. (Förlåt, Dieva till vänster blev väldigt avklippt.)

Denna lilla gran och min kamera skulle en liten stund senare tvinga oss till ett intressant besök i en lucka i Globen. För när vi skulle tränga oss in i Hovet tillsammans med alla andra av snöoväder rosiga människor, kastade sig en hårdocksmutantstriffidsgrobian fram emot mig och pekade på systemkameran som jag ju inte alls hade gömt eller tänkt gå in med utan faktiskt lämna in i garderoben.

– DEN DÄR! DEN DÄR KAMERAN KOMMER DU INTE IN MED! HÖRRU! DIN KAMERA ÄR FÖRBJUDEN HÄR! STOPP!
– Hihi. Jag vet. Var ka…
– DU MÅSTE GÅ TILL EFFEKTINLÄMNINGEN RUNT HÖRNET 200 METER BORT INNE I GLOBEN!
– Hihi. Ok.

Så nu kommer dagens fiffigaste tips: se till att ni blir ivägskickade till effektförvaringen i Globen (ingång 2), för där är det helt tomt och inga köer och den stackare till liten flicka som satt där hela kvällen helt ensam och bara kunde ana hur hela Hovet gungade av skratt, behövde våra väskor, kameror och grankvistar som sällskap. Och när vi skulle hem, var vi de enda som hade lämnat in effekter i luckan!

Hejdå, luckan.

Eddie Izzard var fantastisk. Hans entré påminde om Robbie Williams och hur han nu bär sig åt vet jag inte riktigt, men han får mig att tycka att en musikalisk höna med bacon på näbben är rolig när hon tutar åt en velociraptor. Och vet ni att giraffer hostar som diskreta britter? Samt att det engelska språket har slagit i hela världen för att de latinska ändelserna är så förbaskat krångliga? Och att det faktiskt inte finns en gud, för i så fall hade han hälsat på Armstrong när han klev ner på månen? Och inte heller visste ni att Dickens och Darwin bodde bara ett par bokstäver från varandra på Alfabetsgatan.

Vem behöver väl en finkamera? Jag kunde ju ta jättejättebra bilder med mobilkameran. (Har ringat in vårt fokus där nere.)

Men vet ni att Hovet kommer att falla ihop som ett korthus inom kort? Bänkraderna och trapporna gungeligungar av ingen vikt alls! När jag med min späda basketkropp gick på de 30 cm höga trappstegen som får alla att fokusera som när man trär en tråd i en nål, gungade allt. Sanna mina ord, det kommer att ske.

Titta! Jag äger Hovet! (Eller så vill jag bara ha en bild på trappan som gungade.)

Efter Eddie Izzard-konsertenföreställningen åkte vi med granen i en fullpackad tunnelbana där granen gav oss men inga andra lite svängrum.

Stick!

Sedan loggade vi in (jag har svårt att skilja mellan logga in och checka in i dessa dagar) på ett hotell som ligger nästan på på perrongen på Centralen. Eftersom vi ska hålla i pengarna nu när huset brann och alla bilar går sönder, valde den djefla mannen det billigaste rummet i stan: ett utan fönster och med våningssäng. Och eftersom jag inte är nämnvärt romantisk, tyckte jag att det skulle bli jättespännande!

– I get to be on top! skrek jag och sprang in i … ett helt normalt hotellrum.

Ack. Tyvärr hade vi blivit uppgraderade.

När vi sedan skulle gå ner till hotellets isbar och slå klackarna i taket och jag i plommonstopet skulle slå världen med häpnad, visade det sig att inträdet för hotellgästerna var 150 kr. Per person.

Därför tillbringades kvällen på detta sätt istället.

_____
Nu går ni väl tillbaka till Lucka 20?

28 kommentarer

”Nä, jag läser inte bloggar”

Publicerat av Lotten Bergman den 24 april 2009 18:23

Jag är på väg till herrmiddag i Stockholm. (Information för nytillkomna läsare: jag räknas som herre i vissa illustra sammanhang ett par gånger per år.) På tåget sitter jag mittemot en man som är 30–50 år och en kvinna som är 41 år. (Elementärt: han är senig och tunnhårig och omöjlig att gissa på medan hon nyss talade om att hon var född 1968.)

– Skorna som jag köpte igår är vita med lite guld och silver på, säger kvinnan. Jag tänkte köpa röda med blått på, men dom fanns inte i min storlek. Men dom blåa med rött på var också fina. Fast dom vita med lite guld och silver på var finast. Fast jag har ju inga röda skor. Vad tycker du att jag skulle ha gjort?
– Öh. (Han verkar ha varit med förr.)
– För om jag hade köpt dom röda hade dom passat bra med den här kjolen, eller hur? För den är ju vit. Men de vita passar ju också, förstås.
– Mmm.
– Den blåa kjolen hade inte alls passat med dom blåa skorna med rött för det är inte alls samma färg på dom två, alltså inte samma blå. Du vet att det finns liksom olika blåfärger som inte passar ihop? Men rött passar alltid med vitt. Och tvärtom! Hihi!
– Ja.

Jag ber verkligen om ursäkt, men vid det här laget var jag så uttråkad att jag ville vrida av mig öronen och gräva fram trumhinnan och knyckla ihop den i vredesmod. Plötsligt (i realtid, alltså nu när jag skriver, liksom!) blev jag tilltalad av den tystlåtne Mannen Med Okänd Ålder.

– Du. Är du en sån som bloggar?
– Jaaa. (Jag ler brett, för jag blir glad över frågan.)
– Nä, jag läser inte bloggar. De är tråkiga. Men … i alla fall.

Vi kom inte längre än så. Men nästa gång någon säger detta till mig har jag svaret.

– Nä, själv lyssnar jag inte på prat. Det är så tråkigt.

Uppdatering närmare midnatt
Måste ju rapportera om ytterligare samtalsämnen denna kväll; för första gången någonsin har jag suttit i ett sällskap som på fullt allvar diskuterar på vilket hem de vill ”få in” sina föräldrar. Man ska tydligen ansöka i tre exemplar och intyga om inkomst eller förmögenhet och dessutom se till att det är tillåtet att ha besök på rummet. Jag bävar.

Just nu sitter jag på Centralens golv eftersom jag hade slarvat med datorns batteriuppladdning och det inte finns sittplatser intill vägguttagen. Jag är inte ensam: vi är sju personer som sitter likadant, tätt tryckta intill varsitt eluttag.

Jag har även hunnit åka taxi med en man som har kört hela sitt yrkesverksamma liv – sedan 1964. Han var mycket upprörd över avregleringen 1990 och svartåkarna och skitstövlarna som snor kunder framför näsan på honom. Men det allra värsta var killen som spillde kaffe på golvet i hans bil.

– En sån enkel grej! Han hade bara behövt säga till så hade jag torkat upp! Jävla ouppfostrade slynglar! Taxisabotörer! Spilla kaffe så där bara!

Han hade behövt en blogg.

11 kommentarer

Drabbad av en stor kärlek (och en bra idé): tågcharter

Publicerat av Lotten Bergman den 4 februari 2009 16:58

Jag ligger i en soffa och äter knäckebröd med smör. Massa smör, för det är ju numera väldigt nyttigt. Magen är full av smulor (på utsidan) eftersom jag ser till att de hamnar där och inte i tangentbordet. Och så tänker jag på denna dag, när jag har

hållit en deadline
lärt mig att alla flickkalvar får samma namn som sin mamma, varför t.ex. kossan Klara kan ha fyra döttrar som heter Klara och en tjurig son som heter Tom Jones
tackat ja till en entimmesföreläsning för 70 PRO-medlemmar i ämnet ”Vad Som Helst”
cyklat på en cykel som håller på att gå sönder i navet
inte bloggat än (jaja, fel ordföljd)
ätit köttfärslimpa till lunch
intervjuat en Peter Hellström (informatör på Fritidsresor) om tågcharter
intervjuat Christer Sjögren.

Är det nu kärleken kommer in, tror ni?

Innan Christer Sjögren (längst fram) värvades till Vikingarna 1978, sjöng han med ”Pelles”. Misstänker ni som jag att den lilla mönstrade stövelkragen faktiskt är fastsydd på brallorna? Källa.

Nej, inte kärlek än. Det lär vara så att dansbanden av skattetekniska skäl hade så iögonenfallande scenkostymer. Om kläderna inte gick att använda på fritiden, gilldes avdragen nämligen. Då får vi ju faktiskt tacka Sträng och grabbarna för den regeln – hur skulle vi annars få se så många utstuderat snäva skrev på Katastrofala omslag?

(Kuriosa: fuldatorn på radioredaktionen kraschade tre gånger när jag försökte leta fram lite information om Christer Sjögren. Den kraschar aldrig annars. Under intervjun framkom att han inte försökte sjunga som Elvis Presley när han på 1970-talet fick sjunga med dennes band och körpojkar. Sicken en, det hade jag gjort.)

Nu kommer min kärleksförklaring: tågcharter. Jag vill åka tåg till Italien! Eller Prag! Eller bara Berlin! Det tar 20 timmar (till norra Italien) och man kan blogga hela vägen ner, man kan sova och vandra omkring –helt enkelt göra precis vad man vill så länge man inte drar i handbromsen.

Vem anordnar och sponsrar första bloggtågcharterresan? Och därmed får mer publicitet än presidentvalet, Henke Larsson, Foppa och galnakosjukan tillsammans?

Jag tänker mig att det ser ut så här, som på Orientexpressen, fastän jag vet att det är helt vanliga tufftufftåg som gäller.

58 kommentarer

På tåget nu och då (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 13 januari 2009 10:06

Ur dagboken 2005:

De riktiga pendlarna är mer luttrade än jag. När tågets avgång först flyttades fem minuter framåt, ryckte de på axlarna och läste vidare i gratistidningen. När en högtalarröst sedan meddelade perrongbyte, suckade de kanske lite, men tog sina ryggsäckar och lämmelvandrade till rätt ställe. När fina blädderskylten plötsligt visade att tåget var ytterligare 20 minuter försenat, grävde alla fram sina mobiler. Jag hörde vad de sade:

– Tågfan är försenad. Igen.
– Jag kommer, men jag blir sen.
– Ställ in mötet, vi får ta det i morgon istället.
– Klä på dig, jag hinner inte idag. Ssschh. Puss.

Va? Klä p… Va? Jag vred huvudet snabbt mot mannen som sa det, jag vred så där snabbt som de gör i tecknade filmer. Mina ögon ploppade ut så där som de gör i tecknade filmer och precis som i tecknade filmer rivstartade mannen sedan med ett friktionsmoln och sprang nerför trapporna.

Och var borta. Hallå, ville jag skrika, hallå, berätta mer! Varför är hon inte påklädd och vad skulle ni göra och hallå? Men jag sa inget utan fantiserade ihop en passionerad historia uppe i det blå.

Lite senare ombord på tåget togs jag ner på jorden igen. Damen i sätet bredvid inte bara fes som alla som sitter bredvid mig alltid gör. Hon drack även sprit ur medhavd plunta. Spritdoften blandades med den omisskännliga doften av ett nyöppnat paket köpeköttbullar. Damens yttre var perfekt, från klädmärke till nagellack medan det inre borde ha stannat inne. Själv somnade jag och väcktes strax före Stockholms Central av mitt eget snarkande. Fisande spritdamen tittade med avsmak på mig.

Julkalendern 1968.

Så långt den dagboken.

Nu ska vi se, hur var det förr i tiden när man åkte tåg? Jag minns mest att man kunde avbeställa och ändra alla biljetter huller om buller till och med efter att tåget hade gått och inte förlora en spänn på det. Och att maten i restaurangvagnen var mindre plastig, men absolut inte bättre och absolut inte billigare. Eller minns jag fel? Jag klev 1978 på tåget i Luleå vid femsnåret på eftermiddagen, sov i liggkupé med fyra mystiska män och en dam med enorma fötter och var framme i Stockholm vid åttasnåret på morgonen. Ur dagboken från denna resa:

”Han som ligger snett ovanför mig är lumpenkille och jätteäcklig. När han pratar med mig låtsas jag att jag inte hör. Tanten med världens största fötter gav mig en macka, men det var gammal ost på. Jag åt ändå för att tanten inte skulle bli ledsen. Nu har jag läst både Expressen och Aftonbladet två gånger för jag vågar inte klättra upp och hämta boken i väskan ovanför äckelkillen. Bara nio timmar kvar nu.”

Idag går det förstås snabbare. Hela 15 minuter snabbare.

Fast idag är det ju sanslöst krångligt med både sträckor, tider, förseningar, priser och platser – vilket kallas förbättringar. Har ni hamnat på plats 1 i förstaklass, förresten? Strax framför en gigantisk, öppen sopsäck som luktar lik? Det har jag.

I undersökningen som presenteras idag, står det:

”Anledningarna är, enligt SJ, ett ökande resande, slitna tågset och stora trafikökningar på godstrafiksidan. Över hälften av förseningarna beror på problem med spåren och spårbrist, menar SJ och skjuter problemet ifrån sig.”

Jag hade varit en bedrövlig chef för SJ eller vilket företag som helst utom mitt eget. För att inte tala om hur illa jag hade skött budget och planering samt personalvård. (Roliga firmafester och fina veckobrev hade vi dock haft på företaget.) Men SJ, SJ, gamle vän – gör biljetteriet kundvänligare, ta bort 30-sekundersregeln och styr om tidtabellerna så att de stämmer med verkligheten även om det ser illa ut. (Det enda som jag kan tycka har blivit betydligt bättre på tågen är internettillgången, som var bedrövlig 1978 och som bäst 2005–06.)

Jag gillade de forna småkupéerna. Källa.

Hur funkar tågen i andra länder, ni som reser runt? Ska vi skicka SJ på studiebesök eller bara åka tidsmaskin bakåt för att orka att fortsätta åka tåg?
____
Fler SJ-undringar:
Månhus
Studiomannen
Pysseliten
Ica

Annika Bryn

34 kommentarer

Bara en rapport om gårdagen

Publicerat av Lotten Bergman den 25 november 2008 09:31

I snöstorm tog jag mig igår till Stockholm för en föreläsning på Språktidningens redaktion. Jag pekade med hela kryckan och gav order om vininköp, stolsförflyttning, olivplacering och golvtorkning efter eget vinspill. Folk har krupit och krälat för mig i flera dagar och jag har haft fruktansvärt kul. Gårdagens förutsättningar:

Faktum 1: Jag tycker om språk och regler.
Faktum 2: Skrivreglernas redaktör Ola Karlsson tycker om språk och versaler samt skrivregler, men är mer uppmärksam på hur språket används på riktigt än vad jag är.
Faktum 3: Språktidningens chefredaktör Patrik Hadenius tycker att det är skitkul med språk, men det där med regler kan man väl ta med en nypa salt, right? Peace, love and understanding. (Och jag överdriver aldrig.)

Ni förstår hur kul det är att med dessa två föreläsa i tre timmar? Inför en yster publik som visste att skratta på rätt ställen? Och dricka vin klockan 16 en vanlig måndag? Samt gräla om petitesser i skriftspråket? Mums.

Men hör nu hur svårt det är att låtsas vara normal när man har brutit en tå. (För den ovane läsaren kan detta tyckas vara ett drastiskt hopp från den trygga, varma föreläsarmiljön till utomhusvärlden med snöstorm och människor som bara vill stjäla mina saker. Men så är det.)

Kl. 17:20 satte jag mig i en taxi. Mitt tåg gick 17:50 – lugna puckar även när det blåser snö på tvärsan. Planen var att jag skulle betala taxichauffören för att få hjälp med rullväskan in på Centralen när jag själv hoppade på kryckor, precis som jag kommer att göra när jag har rullator om 30 år. Men då hade jag inte tagit med tjyvar och banditer i beräkningen – de där som ju utövar fällebenstaktiken på distans:

Rånaren greps alltså nästan en timme innan jag dök upp.

Hela Stockholms Central (med omgivningar) var avspärrad. Taxichauffören började hyperventilera och svettas när jag bad honom om hjälp – han kunde ju inte lämna sin taxi i en snödriva när det var rånare i farten. Så jag kastade mig ut (betalade dessutom 70 kronor för den tid som gick när vi satt blickstilla och tittade på bistert viftande, frysande poliser i kuvertmössor), satte ryggsäcken på ryggen, tog rullväskan i ena handen och kryckorna i den andra och slääääpade mig som i filmen Alive mot ljuset i horisonten: tåget hemåt. Fem olika män hjälpte mig genom att ta rullväskan i trappor och över stup medan tån liksom domnade bort och inte var till besvär alls. Jag hade inte reagerat nämnvärt om någon hungrig hade bestämt sig för att bita av den. (Tån lider däremot idag av en bultande baksmälla.)

Synen som mötte min djefla man en timme senare: den frysande föreläsaren som utan vantar väntar på räddningen i rustning. (=Bil.)

Fotnot
Det är detta jag menar med kuvertmössa. (Som är mindre lämplig i snöstorm.)

Kallas den kanske egentligen ”båtmössa”? Men visst påminner den om ett kuvert?

38 kommentarer

Jag borde verkligen inte vara vaken

Publicerat av Lotten Bergman den 8 oktober 2008 00:03

Och jag borde sannerligen inte ligga här med datorn i knät och irritera mig. Runt midnatt. Jag borde inte ha ont i huvudet, tänka på semlor och vara torr i munnen samt stirra på en i och för sig trevlig dator så här dags. Särskilt inte eftersom jag ska upp kl. 05:30 för att radioprata.

Men jag har precis alldeles nyss roat mig storligen med att beställa SJ-biljetter. Det är kul, för man kan välja exakt plats och man kan välja om man vill ha mat för en relativt rimlig summa och det är helt enkelt tillfredsställande eftersom jag – trots alla förseningar och mystiska rödvinspoeter i första klass – gillar att åka tåg. Dessutom tycker jag om att föreläsa om skrivregler och till yttermera visso gillar jag att göra det i Göteborg, dit jag ska den 20 oktober. Så här beställde jag biljetterna tur och retur nyss:

… klicketiklick, beställ, beställ, klick, klick, välja-välja, trallalalaaa …

Ännu roligare än vanligt var det att beställa just denna biljett eftersom hemresan inte skulle gå hem utan direkt till Stockholm för Sulos megajättekalasreleaseparty av sällan skådat slag. ”Jag ska ha kajal för att framstå som tuff och cooool …” nynnade jag medan jag klickade loss.

Extra noga läste jag sedan vad jag hade beställt eftersom biljetterna är o-ombokningsbara:

Till Göteborg den 19/10.

Från Göteborg den 20/10.

Sedan klickade jag på KÖP-knappen, så var det färdigt. Synd bara att jag för några minuter sedan upptäckte att det är i Uddevalla jag ska föreläsa den 20 oktober.

Blipparna på kartan symboliserar det senaste årets föreläsningar. (Men betyder egentligen något helt annat eftersom jag snodde kartan någonstans.)

Uppdatering
De oombokbara biljetterna var extremt lättombokade. Även om det tog en timme i telefonkö – där jag till slut lyckades få könummer noll.

30 kommentarer

På väg mot bokmässan i Göteborg

Publicerat av Lotten Bergman den 24 september 2008 19:51

Jag sitter på X2000 på väg mot Göteborg, och vi är än så länge bara en timme försenade. Nu är vi lyckligtvis i samma situation allihop här, eftersom alla tåg är sena.

I början av resan hördes en konduktör med både tång och rolig dialekt i högtalarna. (Oj, vilken rolig syftning. Den måste jag ha kvar.)

– Ja, vi har ett meddelande. Det är svart i hela Mälardalen, så vi kommer att stå stilla … ett bra tag.

Jag och Ica (som inte alls hade planerat att resa ihop) kastade oss mot fönstret för att kolla på jordens undergång i Mälardalen, men såg inget annorlunda. Tydligen var det bara alla monitorer i Stockholm som hade svartnat – som om John Cusack skulle stirra på en tom skärm när han leder alla flygplan rätt.

Vi hade installerat oss på ett för benen väldigt snålt tilltaget säte. Det kändes instängt som på minimala toaletter, där man sitter med näsan i dörrhandtaget. Så på ungdomars vis slängde vi upp benen mot närmsta stöd. Som var en vägg.

Ica vill äga en sådan där röd hammare som man kan slå sönder vad som helst med. Vi enades om att det inte var lämpligt att stjäla en.

Nu ska jag snart ut på spårvagnsäventyr och köpa sms-biljett och installera på mig på ett hallgolv sova i ett hemligt rum hemma hos Översättarhelena. Om hennes man snarkar inatt, kommer jag att blogga om det. (Jag har ju med mig SR-mikrofoner, så jag kan ju spela in allt och lägga ut ljudklipp!)

10 kommentarer

Rese- och hotellrapport som på vykort?

Publicerat av Lotten Bergman den 17 oktober 2007 07:04

Nämen, så han skriver:

”Blogg är, om ni ännu inte lyckats lista ut det, en slags sopstation på internet där kända och okända skrapar ihop resterna av ett liv och lägger ut till allmänt beskådande. Bloggarna är våra tiders sladdertackor, vet inte ens om de behövs, tycker mest de skickar små ointressanta vykort som folk förr adresserade mera privat till varann.”

Nåmen, inte ska jag göra honom besviken, inte. (Fast egentligen svär jag så det osar. Över min egen dumhet. En gång i tiden – när jag var skåning – tyckte jag att han var en av de klokare på den sydsvenska tidningen.)

Så här kommer sladdertacksvykortet!

PP vid pilen.

På väg hit till Göteborg var det byte i Katrineholm. Jag gick till tavlan som visar var i tåget just min vagn skulle vara, och ställde mig vid punkt B och började fantisera om Sänka skepp. Tänk om man på biljetten kunde läsa positioner som ”B2” som då betyder att man ska stå två meter till höger från punkten B och … ja.

Då kom perrongpersonalen i lysgul väst och skrek med högst omyndig stämma:

– Alla som har plats i vagn tolv till sexton ska gå till punkt E och F däääärborta [i fjärran]!

Det underliga var att då lösgjorde sig majoriteten i den klunga som vi stod i och började vandra bortåt. Ungefär elva personer som hade musik eller mobiltelefon i öronen attackerade perrongpersonalen och skrek med ena lyssnaproppen uttagen:

– Va?
– Va?
– Är tåget sent?
– Är vi på fel perrong?
– Va?
– Ända dit bort? Men för i helvete!

Min förvånade fråga är: kollar inte alla på den där ”var-ska-jag-stå-tavlan”?

Hotellets ännu orörda barskåp.

Men vänta nu, jag skulle ju sladdra som på vykort. Så här: ”Vi har supit varenda dag och solen lyser. Hälsa alla där hemma!” Var det ok?

Hotellets ännu ostulna morgonrock och fina produktsortiment.

Nu undrar jag: får man bättre rum och mera godis och sprit och hudkrämer när man bor två nätter i rad på hotell? Förra gången jag sov här hade jag ett puttesekruttrum och utgångna snacks. Nu kan jag inte ens hitta mögel i duschen.

Hej på dej, tv:n.

Fast internetsladden är för kort och på tv:n höll jag nästan på att kladda korrekturtecken när jag kom in.

27 kommentarer

Idag 1: På tåget (uppdat. korv)

Publicerat av Lotten Bergman den 27 september 2007 11:18

På väg mot Göteborg åker jag med tre så utmejslade karaktärer att om jag hade placerat dem i en roman hade recensenterna kallat dem ”överdrivna” eller ”orealistiska”.

En är två meter lång och nästan lika bred. Hans underarmar ser ut som mina väldigt muskulösa basketvader. Han är helt snaggad och har grov, svart skjorta och svarta byxor med fler fickor än jag har om jag så slår ihop alla i hela min garderob.

Smygtagen bild 1.

På hans skärp sitter åtta (8) skinnbehållare som var och en är lika stor som en proper aftonväska. Nu har han säkerligen inte läppstift, rouge, huvudvärkspulver och näsduk i dem utan snarare handgranater. Två par handklovar hänger också och skramlar. Både kängorna och nacken är grövre än Sportknäcke.

Den andre mannen är 100 år och har en orienteringskarta av rynkor i ansiktet. Hans kläder är nog inköpta för ett par decennier sedan och gjorde av något material som slutar på -on och på huvudet sitter en rutig hatt. Med sig har han en otympligt stor bur med två undulater.

Smygtagen bild 2.

Nu kommer den tredje – en rastaman i dreadlocks och grön-gul-röd mössa som hade passat på en treliterstekanna. Han vill prata med den gamle.

– Du har fåglar med dig?

Ingen reaktion.

– Fina fåglar du har, man!

Fågelmannen tittar med knipande läppar upp mot rastalockarna och två världar krockar utan ljud.

Och däääär hällde jag kaffe över mig. Aj. Jag som var så snygg och proper nyss.

Men! Rastamannen bluejackar mig! Och kallar sig Bob Marley! (Det ploppar alltså upp en ruta på min dator där det står att jag antingen kan acceptera en invit av honom eller inte.) Och nu pratar högtalaren! Stopp, alla intryck krockar i huvudet!

– Knaster knaster. Vi har problem med korvvagnen. Ni kanske känner att det gungar ovanligt mycket idag. Det är pga. problem med korvagnen men handlar inte om säkerheten utan bara komforten. Använd lock på kaffemuggarna och sitt ner så mycket som möjligt. Jag upprepar: det är bara fel på korvvagnen. Knaster klick.

Hon kan inte ha sagt korv. Korg? Kurv? Tjorv?

——-
Uppdatering
Ah. Tack! SJK mejlar en förklaring:
”Det var fel på korglutningen – det där som lutar vagnskorgen i kurvorna så att det inte ska kännas att tåget går så fort som det faktiskt gör.”

21 kommentarer