Ur dagboken 2005:
De riktiga pendlarna är mer luttrade än jag. När tågets avgång först flyttades fem minuter framåt, ryckte de på axlarna och läste vidare i gratistidningen. När en högtalarröst sedan meddelade perrongbyte, suckade de kanske lite, men tog sina ryggsäckar och lämmelvandrade till rätt ställe. När fina blädderskylten plötsligt visade att tåget var ytterligare 20 minuter försenat, grävde alla fram sina mobiler. Jag hörde vad de sade:
– Tågfan är försenad. Igen.
– Jag kommer, men jag blir sen.
– Ställ in mötet, vi får ta det i morgon istället.
– Klä på dig, jag hinner inte idag. Ssschh. Puss.
Va? Klä p… Va? Jag vred huvudet snabbt mot mannen som sa det, jag vred så där snabbt som de gör i tecknade filmer. Mina ögon ploppade ut så där som de gör i tecknade filmer och precis som i tecknade filmer rivstartade mannen sedan med ett friktionsmoln och sprang nerför trapporna.
Och var borta. Hallå, ville jag skrika, hallå, berätta mer! Varför är hon inte påklädd och vad skulle ni göra och hallå? Men jag sa inget utan fantiserade ihop en passionerad historia uppe i det blå.
Lite senare ombord på tåget togs jag ner på jorden igen. Damen i sätet bredvid inte bara fes som alla som sitter bredvid mig alltid gör. Hon drack även sprit ur medhavd plunta. Spritdoften blandades med den omisskännliga doften av ett nyöppnat paket köpeköttbullar. Damens yttre var perfekt, från klädmärke till nagellack medan det inre borde ha stannat inne. Själv somnade jag och väcktes strax före Stockholms Central av mitt eget snarkande. Fisande spritdamen tittade med avsmak på mig.
Så långt den dagboken.
Nu ska vi se, hur var det förr i tiden när man åkte tåg? Jag minns mest att man kunde avbeställa och ändra alla biljetter huller om buller till och med efter att tåget hade gått och inte förlora en spänn på det. Och att maten i restaurangvagnen var mindre plastig, men absolut inte bättre och absolut inte billigare. Eller minns jag fel? Jag klev 1978 på tåget i Luleå vid femsnåret på eftermiddagen, sov i liggkupé med fyra mystiska män och en dam med enorma fötter och var framme i Stockholm vid åttasnåret på morgonen. Ur dagboken från denna resa:
”Han som ligger snett ovanför mig är lumpenkille och jätteäcklig. När han pratar med mig låtsas jag att jag inte hör. Tanten med världens största fötter gav mig en macka, men det var gammal ost på. Jag åt ändå för att tanten inte skulle bli ledsen. Nu har jag läst både Expressen och Aftonbladet två gånger för jag vågar inte klättra upp och hämta boken i väskan ovanför äckelkillen. Bara nio timmar kvar nu.”
Idag går det förstås snabbare. Hela 15 minuter snabbare.
Fast idag är det ju sanslöst krångligt med både sträckor, tider, förseningar, priser och platser – vilket kallas förbättringar. Har ni hamnat på plats 1 i förstaklass, förresten? Strax framför en gigantisk, öppen sopsäck som luktar lik? Det har jag.
I undersökningen som presenteras idag, står det:
”Anledningarna är, enligt SJ, ett ökande resande, slitna tågset och stora trafikökningar på godstrafiksidan. Över hälften av förseningarna beror på problem med spåren och spårbrist, menar SJ och skjuter problemet ifrån sig.”
Jag hade varit en bedrövlig chef för SJ eller vilket företag som helst utom mitt eget. För att inte tala om hur illa jag hade skött budget och planering samt personalvård. (Roliga firmafester och fina veckobrev hade vi dock haft på företaget.) Men SJ, SJ, gamle vän – gör biljetteriet kundvänligare, ta bort 30-sekundersregeln och styr om tidtabellerna så att de stämmer med verkligheten även om det ser illa ut. (Det enda som jag kan tycka har blivit betydligt bättre på tågen är internettillgången, som var bedrövlig 1978 och som bäst 2005–06.)
Jag gillade de forna småkupéerna. Källa.Hur funkar tågen i andra länder, ni som reser runt? Ska vi skicka SJ på studiebesök eller bara åka tidsmaskin bakåt för att orka att fortsätta åka tåg?
____
Fler SJ-undringar:
Månhus
Studiomannen
Pysseliten
Ica
Ännu ett förbättringsförslag: Gör om de där så kallade tysta avdelningarna till fisavdelningar! (Sopsäckar kan med fördel också placeras där, liksom bagage innehållande till exempel dansk ost.)
Läste du inte min blogg om SJ sist? Jag hade vagn 1 och plats 1 på min biljett då.
De avdelningarna kan även innehålla lumparkillar. Tillbringade fyra timmar i en sådan där liten kupé (som skulle ha varit tyst) med ett gäng gröna män. De var visserligen tysta större delen av tiden, men lukten … militärtält … när killen bredvid mig tog upp snusdosan höll jag på att kräkas på honom.
Och hur tänker SJ när de bokar in barn i tysta avdelningar? Varken ungarna eller vi andra där som tänkt jobba blir glada av det?
Men fick du SITTA på plats 1, Ica, fick du det? Nä!
(Hon fick sitta på golvet. På golvet i förstaklass, visserligen, men ändå.)
Ö-helena: Ja, inför lukt-, ljud- och krångelavdelningar! Alla som luktar, låter och vill ha nytt säte/flytväst/kaffemekonjak får sitta i den vagnen.
PGW: Snus luktar ju av naturen sådär. (Fast fisar är ju också naturliga.)
Jag kan nästan tycka att jag ser lumpenkillar för sällan idag.
Mina tågminnen är från 40-talet från den numera nedlagda linjen Hälsingborg-Värnamo.
Ett igenkännande välbehagligt skrockande upplät mina småländska släktingar när jag en minnesvärd (på grund av det fantastiska vädret – vi låg ute i trädgården) Kristi Himmelfärdsdag på 70-talet läste högt ur Sven Delblancs Åminne där det finns ett kapitel: När svenska folket åkte tåg….
Åka första klass i Danmark var i alla fall underbart senast jag gjorde det. Tyst, lugnt och svalt med massor av tidningar, frukt, juice och annat trevligt.
Att åka tåg i Thatchers avreglerade Storbritannien var däremot krångligt sista jag gjorde det. Olika bolag körde olika sträckor, och man kunde inte boka biljetten på samma ställe.
Det som är utmärkande för dagens lumparkillar … och -tjejer … är att de oftast är rena svärmorsdrömmarna. Sällan ser och hör man ”nu-super-vi-oss-fulla-inför-helgpermisen-höhöhö”-gängen numera.
Jag åkte mellan Skåne och Stockholm säkert 40–50 gånger när jag gjorde lumpen. Helt ovetande om att jag skulle ha träffat en fantastisk tjej om jag valt att stanna över hos lumparkompisen Hasse nån helg då och då.
För övrigt är jag kupénostalgiker som tillika saknar panelbeklädda förstaklasskupéer med stora fristående fåtöljer.
Och vattenflaskan .. drack ni ur den nån gång? Gjorde NÅN det?
Konduktören på DB i Tyskland tittade väldigt konstigt på mig när jag undrade om förseningen (orsakad av något virrig häst på spåret) skulle medföra att jag missade mitt tågbyte.
– Det blir ingen försening, vi kör ifatt. Detta är Deutsche Bundesbahn.
Amen, broder. Sade jag inte, men det borde jag ha sagt.
SJ, förresten. Vems idé var det från början? Någon man kan trakassera?
Men Lotten, 1978 är väl inte då? Det var ju nyss…..
Då, det var på 40- och 50-talen, när man åkte Svenljunga-Borås och fick byta i Hillared (efter Sexdrega)till ångtåget från Karlskrona.
Åkte tåg senast i Frankrike och Tyskland. Det var grejer det. Fort gick det och det var mycket vackrare än det var runt Svenljunga…
SJÄLVKLART drack man ur vattenflaskan! Man passade även på att gå på toa även på de kortaste sträckor, för det var ju så fantastiskt att se syllarna susa förbi där nere och känna fartvinden i rumpan!
Hjälp, blogger ville först inte visa någon WV! Först på femte försöket funkade det. *pust*
Nu var det länge sedan jag åkte tåg någonstans, men i slutet av åttiotalet när jag tågluffade hejvilt mest hela tiden, uppmärksammade jag att det endast var på svenska tåg som man kunde skada sig om man lutade sig ut genom fönstret. (Och naturligtvis att allt oönskat beteende listas med penalities i Storbritannien. Men det gäller ju inte bara tåg.)
E pericoloso sporgersi är en av de få uttrycken jag kan på italienska.
Och jag drack ALLTID ur vattenflaskan på tågen! ALLTID! Jag tror att det stärkte mig till kropp och själ och gjorde mig till den fulländade person jag är idag.
Japanska tåg! I Japan avgår tågen på sekunden. På perongen finns markeringar för var dörrarna hamnar och på biljetten står vilken dörr man ska använda så att påstigningen inte tar oödigt lång tid. Dessutom är japanska snabbtåg verkligen snabbtåg.
Stivere säger wv. Är blogger uppköpt av norrmän? Kanske till och med aningen ekivoka sådana.
Näe, det fick jag inte. Men han som satt fint på min plats hade endast en bänk med kaffe och vindruvor bakom sig… och min gigantiska resväska då. Medan jag satt på golvet som sagt. Han såg ut att ha det mycket trivsamt.
Jag drar högvinsten i wv. Nu tycker den: turdet.
Vänta nu? Vilka vattenflaskor?
Lustigt att du skulle skriva om tåg eftersom jag just nu inte förstår mig på såna. Jag vill åka till Tornio! Hur svårt kan det vara? (Bristen på) svar finns på SJ:s hemsida.
Howdy, möjligen måste du åka till Haparanda och byta där.
Annars kan ju SJ skjutsa dig till Torneträsk istället. Inte dumt, där är det fint.
🙂
Eller gå över bron …
Åk till Haparande och gå över bron precis som Marianne föreslår. Om tåget ska vidare in i Finland kan du väl bara glömma att gå av.
Men har du varit i Torneå på länge? Jag har hört av kompisar att det är döden i grytan och av vad jag har förstått är till och med ett byte i Bastuträsk roligare.
Nu ska jag boka biljetter till i april. De kommer att kosta nästan ingenting, eller hur?
Jag är uppvuxen intill en järnväg. För mig är allt som har att göra med tåg ljuvligheten själv. Det kan vara så att jag är SJ’s mest förlåtande kund.
Som vi smög omkring bland parkerade godsvagnar, balanserade på rälsar och drog in doften av tjära…mm…*suck*
Var vattenflaskan av samma modell som marsvin och tamråttor har i sina burar?
Det är i alla fall Finland = ett annat land = allt som barnen bryr sig i. Vi knallar över gränsen.
Ha! *bittert*
Do I know SJ or do I know SJ??
Det är klart man drack ur vattenflaskan! Den var så bullig och gullig i sitt fina ställ.
Första klass: Ha! (igen). I andra klass, nya vagnar, finns det numera STORA fina dass. Tyvärr utan fartvind i rumpan, men man i alla fall röra sig. I första klass finns det fortfarande små stinkbås kvar. Och man kan hamna i en stol precis bredvid det lilla pentryt.
Felet med nya vagnar är dock att jag aldrig når ned med fötterna till golvet. Svenska folket kanske har blivit längre, men inte jag!
Värsta resminne: Från Barcelona till Bern när man var 24. Överfull vagn, unga tågluffare ända in på toan (som hade dörren öppen) och man hade förätit sig på tortilla och hade magont. Och miss i nassen stannade tåget vid gränsen och alla fick stiga ur…
Men biljetten var i alla fall lätt att ordna hos Studentresor!
Malinka: E Pericoloso Sporgersi!
Åkte du aldrig i Italien?
Apropos byte i Hillared har jag två minnen:
1. När jag första gången fick förtroendet att åka själv till mormor: Hälsingborg – Hamneda, en sträcka där jag fortfarande kan rabbla de 21 ordinarie stationerna, blev jag i förväg nervöst instruerad under en veckas tid av mostrarna – och så stiger du inte av i Hällorna
Hällorna var en sk stationsplats, dvs en obemannad stoppunkt där tåget kunde fås att stanna om man begärde det av konduktören, eller påstigande markerade med en semafor. Hällorna låg precis mellan sista stationen Hornsborg, och Hamneda där det skulle stigas av!
2. Min makes morbror Gottfrid berättade om alla sina originella medarbetare vid järnvägen i 40-talets Bergslagen. Bla bröderna Sandgren som bodde i det inre av Kilsbergen. För att ta sig till jobbet som banbiträden i Degerfors med inställelse kl 06.00 måste de byta tåg i Mullhyttemo – och där vänta på anslutningen en timme varje morgonen. De fördrev tiden genom att läsa Schopenhauer och Nietzsche….
wv extrati(d)!
SJ, SJ gamle vän, konstigt att du lever än. Med tanke på graden av service och exakthet alltså.
Vårt jullov inramades av två bisarra tågresor, var och en på sitt sätt. Nattåget till Östersund kom först aldrig, sedan skulle det gå två, sedan hade de flyttat vår vagn från det ena till det andra tåget, fast det förnekade perrongkonduktörerna på ett oförskämt sätt – varpå ett tiotal personer höll på att missa avgången och tåget blev alldeles försenat.
När vi skulle hem var det elfel sedan många många timmar och inga tåg fanns norr om Ljusdal. Fast på SJ:s hemsida stod det att tåg skulle avgå en timme försenat. Så då fick vi som inte varit så uppdaterade utan kommit i tid till stationen och fått åka ersättningsbuss till Ånge vänta vänta vänta där på folk som åkte taxi från den mörka och övergivna stationen i Östersund.
Jag kan NÄSTAN leva med ålderstigna vagnar, snusktoaletter, äcklig mat och förseningar. Men utebliven och felaktig information ska de f-n inte komma undan med.
Jag tror att jag håller med Cruella — bekvämligheten kan jag göra avkall på, till och med internet kan jag avvara (även om det gör lite ont). Men att aldrig veta om man kommer i tid eller ens fram, det är så himla irriterande.
För att inte tala om priserna. Jag har nu beställt två resor ToR Göteborg.
1. En söndag i mars kommer jag till Göteborg för 120 kr. I första klass!
2. En söndag i april kommer jag inte längre än till Katrineholm för samma peng. Hela vägen till Göteborg kostar det 1 000 kr.
Tillgång och efterfrågan, jag vet.
Min pappa arbetade på SJ under 1950-talet. Bland annat var han bomvakt vid Tegelbacken, Sthlm.
En del av dåtidens Tegelbackselände
Min farfar jobbade också vid järnvägen. Fortfarande kan min pappa peka på tågspår och säga ”den där har nog pappa lagt dit”.
Vältajmat av dig att blogga om SJ just idag när jag nyss kom hem efter en lång tågresa och skrev följande:
Peter begriper sig inte på SJ
För övrigt är jag en svår tågnostalgiker egentligen. Med en morfar som var lokreparatör, en ingift morbror som i hela sitt liv arbetat med tåg och som nu dirigerar godståg, en morbror som är lokförare och en kusin som jobbat på reseförsäljningen är det inte så konstigt.
Jag saknar till och med skarvarna i skenorna. Och att vagnarna var bruna. Dessutom ska RC-lok vara orange. Vattnet drack man och det är ingen bra vinter om det inte blixtrar om kontaktledningarna av frost när ett lok drar förbi!
Men idag var jag otroligt konfunderad över deras helt vansinniga prissystem.
Åhh prata inte om tåg. I jul åkte vi på att åka buss i 9 timmar itället för x2000 4 timmar mellan Sthlm och Hässleholm på sonens 6-årsdag det var INTE roligt. Vi fick förvisso ersättning (hela resans belopp) för den fina förseningen MEN i fårm av värdebevis på SJ. Som om man har så stor lust att åka mer tåg.