Jag var på studiebesök i tingsrätten. Det var ett misshandelsfall som jag inte hade någon som helst relation till. Målsägande och den anklagade var ett par, där mannen hade slagit kvinnan upprepade gånger. Vilket tydligen är vardagsmat i rättegångsvärlden.
Precis som på tv visades bilder på blåmärken och sms-konversationer, uträkning av förlorad arbetsinkomst och uppskattning av hur mycket sveda, kränkning och annat lidande är värt i pengar. Mannen kom in i rättssalen i kraftiga bojor, arm i arm med en bister polis.
– Precis som förväntat, tänkte jag, fascinerad av bojorna som konstigt nog var brutalare än medeltida tortyrinstrument.
Pffft.
Men det jag inte hade förväntat mig var stämningen. Luften kändes som ärtsoppa, som rosbuskar, iskallt vatten och som dimma på en gång. Sammanlagt var vi 15 personer i rummet, där blott en person talade åt gången och där ingen ens skruvade på sig oombedd. Språket var förstås högtravande och alla läste innantill, hur lite som än sades. Och apropå papper, så fick jag för första gången på kanske 25 år se en balloptikon.
Men detta ord kom jag inte på då. När målsägarbiträdet först lade ett vanligt A4-papper på OH-apparaten tänkte jag snabbt ”oj, nu blir det ju svart”, och i nästa sekund ”nämen ooooooh, det är ju en sån där, en sån där, vahettere, en sån där”.
Episkop, balloptikon, opaque-projektor. Enbent och enögd.
Ett episkop eller en balloptikon kan man alltså köpa än idag! Och använda på allvar! Coolt, säger nostalgikern i mig, men tvivlaren undrar varför man inte använder en dator med kanon istället. Finns det något juridiskt hinder? Målsägarbiträdet sa flera gånger beklagande att blåmärkena ju syns bättre på papper.
Ett episkop från slutet av 1800-talet. Vi kanske ser på den idag som man ser på Nokia 3310 om 100 år? (GNU Free Documentation License)
Hur det gick i rättegången? Jag vet inte – det kändes lite som att spionera eller vältra sig i andras olycka att sitta där och lyssna. Jag gick hem i första pausen, då fortfarande inte säker på vad den där förnicklade apparaten hette.
Fotnot
Jag har kvar säkert 100 OH-bilder, som den lilla samlarråtta jag är. De ligger bredvid karbonpapperen och gnuggbokstäverna och tar ingen plats alls.
För snart tre veckor sedan läste jag att ett snöoväder var i antågande. Som den sansade och välplanerade människa jag är (eh), såg jag till att få båda bilarnas sammanlagt åtta hjul bytta.
– God hjul! sa jag hurtfriskt till de vansinnigt trötta däckbytarna som tog sig åt ryggen varje gång de reste sig upp.
– De här är olagliga, sa de och pekade på Saabens dubbdäck som de nyss hade satt på.
– Nej god hjuuuul, sa jag och pekade på hjulen.
– Titta, spårdjupet är nästan inte ens ett djup.
– Nääää. Vad trist, sa jag och tänkte på Kalle Ankas börs som det flyger gröna sedlar ur och på det faktum att han har fickor i sin lilla sjömanskostym.
Igår var det så dags att byta bort de relativt nypåsatta dubbdäcken till nya med spårdjup och dubbar som syns. (Märk väl hur jag på ett relativt korrekt sätt varierar mig med både ordet ”hjul” och ordet ”däck”.)
– Oj! Stackars bilen ser ju ut som en människa som har rakat av sig ögonbrynen! utbrast jag.
– Om du fryser kan du sitta i bilen medan jag …
Omtanken var förstås oerhört fin, men inte hade jag kunnat sitta i bilen och njuta av värmen medan däckbytarn (som egentligen var snickare) for omkring som ett jehu med hjul, däck, muttrar och apparater.
Fälgarna var helt okej, så de nya däcken skulle krängas på dem. Och det går till precis som när man lagar en punka på ett cykeldäck. Förutom att bilens hjul
inte har innerslang
är så ini helskotta svårjobbade
fixas med hjälp av brutala maskiner som kostar lika mycket som röntgenapparater.
Först töms däcket på luft och det låter som när man piskar mattor med oerhörd kraft. Sedan läggs hjulet på en fälgavskiljare (heter den nog inte) som bänder loss medelst snurr.
Sedan sätts det nya däcket på och det ser ut så här:
Den skarpögde kan här misstänka att jag bara har vänt på bildordningen. Och det är förstås helt korrekt.
– Hjulet ska fyllas med 4 kg luft* tills det säger pang** när det glider över den här kanten på fälgen. Lite luft släpper jag ut nu … tills det blir lagom.
Luftpysandet var på säkert en miljon dB – och proceduren upprepades sedan på de andra tre hjulen. Aj, sa öronen.
Sedan ska hjulen balanseras, och det är lika viktigt som att inte gå omkring i pumps på ena foten och sockiplast på andra. Den fiffiga maskinen som mäter balansen i gram anger på en skärm hur mycket felbalans det är.
Kolla, den lyser lika fint som mitt tangentbord.På skärmen står det hur många gram fel det är, och här är det brutalfel: 23 på ena sidan och 31 på andra.Däckbytarn knäpper då på små clips som väger olika mycket (se där barn, det är viktigt med matematik i skolan) tills skärmen visar 0 och 0. Den där lådan som pilen pekar på kostar förresten tusen kronor.
Här kom vi att prata om pengar, trasiga ryggar, knävärk och vad saker och ting kostar. Mina fyra nya däck kostade inklusive påsättning (höhö) 4 500 kr, vilket man kan jämföra med t.ex. vad det kostar att klippa håret ett par gånger. Man kan också jämföra med vad en språkföreläsare får för några timmars jobb eller vad nya barnvagnar kostar … så det gjorde vi. Medan däckbytarn lyfte, slet och drog och huffade och puffade och tog sig åt ryggen.
– Vad ska du göra när däckbytarsäsongen är över? sa jag.
– Åka till Maldiverna.
Jahaja.
– Det är bra med värme för min rygg. En kota är förstörd, så de vill steloperera mig. Men jag har svårt att sitta still, så jag jobbar tills det helt enkelt inte går längre.
Jahaja.
Klippetiklips, nu är vi nere i 6 och 5!
När alla fyra fälgarna hade fått nya däck, muttrades de fast på bilen till ett ljud som fick mina trumhinnor att fladdra som en spinnaker i vinden. Men däckbytarn verkade helt obekymrad.
– Hur mår dina öron av det här?
– Va?
Sedan pratade vi återvinning och miljötänk och jag fick höra om när Ove Pettersson (som jag inte har hört talas om förut, men som tydligen är en i stan känd däckgubbe) på 1970-talet ringde till brandkåren och varnade för att han skulle bränna lite skräp.
– Lite skräp? sa brandkåren?
– Japp, bara lite skräp.
– Det går bra. Tack för att du varnade oss.
Sedan följde panik och katastrof eftersom hela Eskilstuna plötsligt försvann i ett svart rökmoln. Ove Pettersson hade nämligen satt igång att elda upp 2 500 gamla däck.
Och på den platsen växer det fortfarande inte ens ett litet grässtrå …
Hejdå alla hjulen, nu ska ni malas ner i asfalt!
*) Det var inte 4 kg luft utan kanske ungefär 2,5 bar som sedan tömdes till 2,2 bar. (Rätta mig gärna!)
**) Panget kallas tydligen även ”ett popp” och det uppstår alltså när kanttråden på däcket, av lufttrycket, trycks på plats mot fälgkanten. (Tack, PK.)
Jag hörde talas om en italiensk pastakock som i sin helt vanliga lägenhet här i Eskilstuna hade inrett ett rum till pastalaboratorium. Sådana tokerier måste ju undersökas – studiebesök here I come! Tänk om jag kunde inreda ett av barnrummen till basketsanatorium! Eller tänk om jag blir galen och bygger om vardagsrummet till ett hajakvarium!
Såja. Nu tar vi saker och ting i rätt ordning.
Pastaplattningsmaskinen och kocken i lägenheten.
Marco Moretti kom till Sverige för två år sedan och har sedan ett år förberett pastarevolutionen i stan. Lägenheten är verkligen en helt normal lägenhet – men med en nästan alltid stängd dörr. Bakom dörren finns pastalaboratoriet, dit man inte får gå utan skyddskläder. Marco var hur prydlig som helst i typiska kock-kläder och foppatofflor …
… medan jag packades in i en inte alls figurnära plastrock och en hårmössa.
Pastarummet var sterilt, rent, prydligt och ganska kallt. Jag häpnade.
– Wow. Verkligen. Wow. Oj. Men. Vad säger Hälsovårdsnämnden om det här?
– Miljökontoret var här i våras och godkände allt. Och som du ser har jag inga andra maskiner än assistenten som rymmer fem liter och pastadegstillplattaren här samt kylskåpet som är exakt +3 °C. Och så den här apparaten som är lite hemlig för att den använd när degen behöver eh … vila. Men jag tillagar ingenting, så jag behöver inte spis eller fläkt.
Jag stod där i min plastrock och lyssnade medan Marco på engelska med svenska inslag berättade om din stora pastapassion och hur fantastiskt fina råvaror han har hittat här. När han hade bestämt sig för att satsa på pastan åkte han runt i närområdet på motorcykel och letade fram särskilt miljövänliga mjöl- och äggleverantörer … som också är hemliga. Nu i höstas deltog han i en speciell pastautbildning i Italien hos en superkock som är pastanestor och vars namn … också är lite hemligt eftersom det är han som har kommit på det där jättehemliga som man använder sig av när degen vilar.
Fast det här är inte ett dugg hemligt: blåbärsravioli, fylld med rökt vildsvin, gärna serverad med kantarellsås. (De undre, normalfärgade, är nog vanliga ravioli med kanske … skinka?)
Marco åkte sedan hem till Sverige och laborerade fram det ultimata pastareceptet där proportionerna mellan mjöl och ägg är på procenthundradelen exakt. Om äggen råkar väga bara liiiiite för mycket, blir det ju fel, så då måste man väl korrigera mängden ägg …?
– Men … tar du bort lite ägg då? Hur tar man bort lite ägg? De är ju så sle…
– Nej, tvärtom Lotten. Jag behöver inte korrigera eftersom jag väger äggen och då vet exakt hur många gram vetemjöl som ska i.
– Aha. Tänkte inte på det. Men vänta, vetemjöl?
– Ja!
– Ska man inte ha vehettere … durum?
– Nej, det har man till torr pasta. Det här är färsk pasta. Och vetemjöl funkar alldeles utmärkt och är ju det mjöl som ni använder här i Sverige!
Marco gör här ostravioli. När han skär dem, får de bara en taggig sida så att han vet att det är ostravioli. Om de har två taggiga sidor är det kanske lax i, om det är tre taggiga sidor är det något annat i dem. Coolt.
Efter att ha oooo:at och ahaaaaa:at i en timme, tackade jag för besöket och gick med haltande hoppsasteg ut för att leta reda på nya äventyr, när jag hörde någon ropa mitt namn.
– LOTTEN! VÄNTA! Jag glömde!
Så kom Marco springande med en tårtkartong med alla raviolisarna som han nyss hade kreerat. Vi kokade dem till kvällsmat och åt med en puttanescainspirerad sås – och de var alldeles underbart delikata.
Bakelser! (Nästan.)
Alla borde egentligen ha tillgång till ett passionsrum där man kan skapa pasta eller något annat. Fast det kanske räcker med en passionsgarderob? Nä, nu ska jag inreda gästrummet till jeansmuseum. Eller …
Gustav III var en klok man eftersom han redan 1786 instiftade Svenska Akademien, utan vilkens existens mitt liv hade varit fattigare. Jag hade t.ex. inte sovit med SAOL under huvudkudden eller ens kunnat berätta för er om nystavningen kasjunöt. Och jag hade definitivt inte (tack, Flinn!) varit på studiebesök på SAOB:s redaktion i Lund.
Några av er som läser nu, skakar säkerligen på huvudet och kliar er på hakan.
– SAOL? SAOB? SAAB? SO?
Det här till vänster är Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien (SO) 2009. (Jag har förstås ställt ett stort M framför mina band.) Den ”beskriver det moderna svenska ordförrådet med tyngdpunkt på ordens betydelse och användning i kombination med historiska uppgifter”. Och det var den jag när den var alldeles nyinförskaffad glömde på tåget och aldrig fick tillbaka. Uhuuu. (Jag har naturligtvis köpt en ny, kan tilläggas.)
Det här är Svenska Akademiens ordlista (SAOL) 1874–2006. (Fast alla 13 upplagorna är inte med här på bilden. Sorry.) Den är ”normerande för stavning, uttal och böjning av svenska ord” och alltså en lista där orden i de flesta fall saknar förklaringar.Det här är Svenska Akademiens ordbok (SAOB) 1893–2013 – en ordbok över svenska språket från 1521 och framåt med uppgifter om uttal och böjning samt etymologi – med vansinnigt många språkprov (”exempel” för lekmän) från säkra källor.
Okej, nu ser ni skillnaden va? (Alla språknördar gäspar stort och funderar på om den där Lotten tror att läsarna är debila.) Det är ju viktigt att kunna skilja på SAOB och SAOL! Som att kunna skilja på handboll och basket eller kjol och klänning samt dill och persilja!
Jag var en gång och pratade om mina älskade skrivregler för ett stort försäkringsbolag, som dock klagade på att ”ordlistan” var så svårläst och att det stod så många ord på utrikiska.
– Vabaha? sa jag och tryckte min kära SAOL till bröstet. Svårläst?
– Ja, liksom gammaldags.
– SAOL?
– Ja. Kolla här länken från vårt intranät!
Sa försäkringstjänstemannen och klickade på en SAOL-länk som gick till SAOB:s sajt.
– Mhhhhhhrrrnfffff! sa jag, som ju vareviga dag sitter tryggt och fnyser på mina höga hästar.
Men nu till saken. Jag har alltså varit på ett av mina studiebesök som förgyller livet och får mig att orka gå upp ur sängen i november och februari.
SAOB-redaktionen ligger lite hemligt och gömt i Lund, i Sten Samuelsons egenritade villabunker från 1960-talet – ett hus påminner om Norrköpings stadsbibliotek. Arkitekten tog i så han nästan sprack och göt huset i helt i betong och uppfostrade där ett antal betongomslutna barn, som måste ha älskat huset ity det är alldeles fantastiskt.
SAOB:s mastodontbetongbalkong.
På redaktionen jobbar 20-talet personer där minst 10 % visade sig känna igen mig från studierna i Lund i mitten av 1980-talet. De letar alla efter fakta och fel med lupp i alla möjliga och omöjliga källor och förbereder det sista uppslagsordet som skulle kunna bli något i stil med ö-öken under 2017. Dessutom förbereds en helt ny digital version … och en app! App-app-app!
SAOB-appen!
När det är dags att ladda ner den, kommer förmodligen Peter Englund att berätta om det, förhoppningsvis med fanfarer och fyrverkerier. Man håller som bäst på att i Kina via ett företag i Tyskland skanna in texterna på nytt eftersom skanningstekniken från förra århundradet inte var så bra – många bokstäver (och då särskilt ligaturer som æ och œ) avlästes fel och de åtta olika ”stilarna” kunde inte alltid separeras. Idag kostar det mer att korrekturläsa och korrigera än att börja om och skanna från början igen.
Till vänster gammelskanning, till höger nyinskanning.
Det som är nästan mest fascnerande med redaktionen är blandningen mellan gammalt och nytt. Håll i er nu och njut av världens finaste pennvässare.
SAOB:s pennvässare som jag minns kristallklart från mitt studiebesök på redaktionen 1985.Vi tar väl en liten närbild på mekaniken också?Kolla: överallt står gamla trasiga böcker och nya otrasiga huller om buller. (Fast det är förstås inte rörigt utan strikt ordnat.)
Pulpeterna på SAOB är ett helt eget kapitel, som jag just nu tänker fokusera på. De är från anno dazumal och det finns bara ett fåtal kvar på redaktionen eftersom de inte är riktigt kompatibla med nutidens arbetssätt och ergonomiska krav.
Så här såg det ut när SAOB-redaktionen fanns på UB1 i Lund och jag var där på studiebesök och skrek ”här vill jag bo!”. (Sedan bosatte jag mig på Nationalencyklopedin istället.)Så här ser pulpeterna ut framifrån – med fack för alla lappar med textbelägg. Men vänta, vad är det där i mitten?En specialhylla för pennor! Fantastiskt! Men – vad är det för glipa där i övre kanten?Ett lönnfack för hemliga gem!
Det är idag bara en anakronist på redaktionen som använder sig av den otympliga pulpeten med de så praktiska facken. Han sa att han inte skulle klara sig utan sin pulpet och ville på inga villkor skänka den till mig.
Om man nu googlar ”telefonlåda” kommer man att hamna här och ingen annanstans.Men hu! Stackars pulpeten har lagats med fultejp!
Nu hade jag kunnat göra detta inlägg ungefär fem gånger så långt genom att beskriva hur jobbet går till med kapslar och lappar och kontroller och excerpter och crosschecking och gud vet allt. Men det får bli en annan gång.
Jag luktar här på böcker från 15- och 1600-talen – inlåsta i klimatskyddat kassaskåp. Nyste gjorde jag inte.
Jag fick tips av kommentatören LL99 om att det under denna helg skulle finnas en ubåt att undersöka i Stockholm.
Well. Ooooj. Det är lika häftigt som att
hänga backstage med Rolling Stones
dyka ner till Titanic
vara statist i Die Hard IV
äga Julia Roberts Oscarsklänning
kunna dunka från straffkastpunkten.
Jag tog med mig Nioåringen och Tolvåringen, tog tåget till Stockholm och klev ner i ubåtens inre. Den hette Sörmland och var så fin, så svart och matt och knottrig och jag vet inte allt.
Där på en halkig avsats som var max tio centimeter bred trippade vi på tå för att sedan klättra ner i ett avgrundsdjupt hål.
Tyvärr får man inte ta bilder på insidan eftersom Sovjetunionen då kommer att spionera på min blogg och kopiera alla finesser och sedan invadera Tjeckoslovakien och Jugoslavien.
Men tänk er vilken ubåtsfilm med Sean Connery som helst, för så såg det ut. Förutom vissa detaljer som att det var … stökigt. En låda som det stod marshmallows på stod på sniskan i ett hörn, överallt fanns det odiskade porslinsmuggar upphängda och jag hade inte blivit förvånad om det plötsligt hade legat ett par kalsonger på golvet.
Det var förbjudet att ta bilder, men jag flirtade med en ung rekryt och fick dispens eftersom främmande makter säkert vill ha sina muggar upphängda på annat sätt.
Vid periskopet fann jag en ubåtsman som kunde svara på alla våra frågor.
– Gungar det mycket i storm?
– Har ni nånsin sett något jättekonstigt när ni tittade upp?
– Men herregudihimlen! HETER DU JONAS THERN?
För det stod det ju på hans namnskylt på bröstet. Och visst hette han Jonas Thern – fast naturligtvis var det inte 1994-Thern, men nästan lika häftigt ändå. Ubåten Sörmland byggdes 1989, berättade han, men klipptes itu och fick ny mittendel för drygt tio år sedan och rustades upp och fick nya elektroniska delar för tre år sedan. Vi pillade och klämde på saker och fick prova periskopet – som såg ut precis så här:
Periskop-Lotten i moderiktiga shorts.
När Nioåringen kollade ut via periskopet, sa han som kusinen från landet:
– Kolla! Coop-tornet? Jag ser Coop-tornet!
– Coop-tornet? sa jag och tittade ut en gång till.
Katarinahissen heter den ju.
Det mest komplicerade inne i ubåten var faktiskt att snyggt och smidigt ta sig genom de runda dörrarna. Vi högg tag i överkanten och svingade oss igenom och landade jämfota på andra sidan.
Jag och Jonas Thern pratar här om viktiga ting.
Men när vi sedan frågade hur man egentligen ska göra, sa grabbarna att man naturligtvis bara tar ett kliv igenom med ena benet och sedan låter det andra följa med samtidigt som man kryper ihop lite för att inte slå huvudet. Åhå. Jaha.
Kungliga biblioteket – den ursprungliga mittendelen från 1877.
När jag och den djefla mannen åren runt 1987 skrev i Pålsjö Ängsblad, fascinerades jag av att varje nummer (med mina texter!) skulle skickas till KB – Kungliga Biblioteket i Stockholm. För dit ska allt skickas – ett s.k. plixtexemplar. Jag såg framför mig ett slott med tidningshögar och boktravar och tänkte att där, där skulle man ju jobba. Och slott var det nästan – biblioteket var ju inhyst i det kungliga slottet ända tills 1) det gamla slottet brann och 2) prylarna inte fick plats i det nya slottet längre.
Huset är alltså såpass gammalt att det inte ens fanns elektrisk belysning, varför det bara var öppet ”alla söckendagar kl. 10–15”. (När huset sedan fick el 1892, var det öppet ända till 19.)
Och nu har jag tack vare bibliotekarien Pär Nilsson, aka ”Gnesta-Pelle”, varit på studiebesök på KB! Tyvärr råder fotoförbud, varför jag inte har bilder på allt som ju skulle kunna vara så intressant för er att se. Jag frågade dock om lov och fick ta några få bilder här och där, men avhöll mig från att krypa in i garderober och förråd och rota i skrivbordslådor.
Ingen protesterade dock när jag tog denna bild i entrén. (Nej, jag vet inte vad det kan ha varit för intressant hål här.)
Just nu håller man för trettifjuttonde gången på att bygga till och om samt modernisera på insidan. Därför är våningsplanen ovanför själva läsesalarna utrymda, tömda och absurt röriga. Samt fulla av stolpar!
Stolpar och pelare med båtvarvsliknande gjutjärnsmuttrar!
Jag läser i NE: ”Biblioteket, med drag av nyrenässans, var en av de första byggnaderna i Sverige som hade stomme i gjutjärnskonstruktion.” Aha! Det är den ni ser på bilden! (Det kommunalgråa golvet är dock av senare datum.)
På ett av de översta planen finns en ”museiö” – en museal inrättning som ser ut precis som det gjorde på KB förr, med rustika gjutjärnsupphängda hyllplan, ekskrivbord med matchande stolar och allt.
Den där gigantiska skrivaren i förgrunden ingick egentligen inte i det museala. Än.Jag skulle ta en bild på de campande öldrickarna ute i Humlegården, men kameran fokuserade på något vackrare: en fönsterhake från 1877.
Men nu till det mest fantastiska: underjorden. Under själva KB-byggnaden ligger fem våningsplan, i urberget, stora som en liggande Hötorgsskrapa. Gångarna är längre än sjukhuskulvertar och bokhyllorna fler än hemma hos t.ex. Jan Myrdal. Det är så fantastiskt att man tar sig åt hjärtat och andas lite häftigare och drar in dammdoftande syre som andas 1800-tal. (Om syre kan andas? Självklart.)
På vissa ställen ligger tidningar inbundna i läderpärmar, på andra ställen är de blott inpackade i brunt papper och trådiga snören – paket som är förseglade med 150 år gamla knutar och som inte öppnas så länge det finns dubbletter som inte är inpackade. Om man ändå öppnar paketen, har tidningarnas fibrer åldrats så att papperet är trasigt i alla vikningar och veck. (Om tidningen inte är ännu äldre och gjord av linnelump, för den håller mycket bättre och är smidigt, mjukt och inte ens skört.)
Inbundna tidningar från 1800-talets första hälft.
Jag fick titta i en Aftonbladet från 1846. Den hette då ”Det tjugondeförsta Aftonbladet” beroende på de ständigt indragna utgivningsbevisen och påminner – som gamla tidningar ju gör – om telefonkatalogen i fråga om layout och läsbarhet. Att Aftonbladet drogs in på detta sätt berodde på att den var ”vådlig för allmän säkerhet, eller utan skäl och bevis förnärmande personlig rätt eller av en fortfarande smädlig egenskap”. Ehum.
I tidningen kan man läsa om effektiv råttbekämpning, hårpomada, godt körsbärsvin, vitriololja, rysk lackfernissa, Havanna-cigarrer, Carolina risgryn (”utmärkt vacker, på Kontoret, en trappa upp i huset Nr 80 vid Jerntorget, hos L. Vallentin”). Diverse fullkomligt nyktra män i 30-årsåldern söker anställning och någon vill byta sitt stenhus ”med tillräckliga uthus” mot en ”landtegendom nära staden”. Benjamin Leja tillkännager följande:
MACASSAR-OLJA och KALIDOR.
Af dessa begärliga artiklar, hvaraf jag den sednare tiden icke kunnat med tillhandahållande motsvara den starkare efterfrågan, har jag nyligen åter inbekommit ett större parti, hvarom jag ansett mig böra hafva äran avertera den resp. allmänheten.
(Benjamin Lejas son Joseph startade det varuhus som sedermera blev NK. Folk var så himla driftiga förr i tiden.)
Den förra tillbyggnationen på KB ägde rum på 1990-talet och är av typen nybrutalism. Betong är ett vanligt material.
Detalj i hörsalen. (Ni ser att fotograferingsförbudet efterlevs såtillvida att jag inte tog bilder med blixt och inte på sådant som är kontroversiellt eller särskilt intressant.)
Mikrofilmsavdelningen är så fin, så fin. Papplådorna är så noggrant sorterade och alla som sitter och läser här på mikrofilmsapparaterna är så tysta och försynta. Och gamla. Jag tror att jag vill dö inne i mikrofilmsavdelningen.
Apropå dö, så har ju väldigt många mikrofilmer dött en förfärlig död; nitratfilmerna självantände och brann upp medan acetatfilmerna förvandlades till filmgegga. De nuvarande är av polyester och ska nog hålla lika bra som av syntet knastrande skjortor från 1977.
Rullande hyllor. Man känner sig som Jack Sparrow när man kör dem.
Katalogiserandet, alfabetiserandet och den fantastiska ordningen är förstås några av grundbultarna på KB. Jag läser i Ugglan (Nordisk Familjebok, 1905) om detta:
”År 1862 påbörjades en för all framtid beräknad katalog, skrifven på lösa oktavlappar, hvar och en upptagande titeln på blott en bok.”
Åh, ”för all framtid”. Där satt de – bl.a. August Strindberg – och plitade med vacker handstil, hukande över lösa kort. För all framtid.
En i sammanhanget intressant sak är Kungliga Bibliotekets logotyp från 2005. (Eller 2006. Ruskigt svårt är det att få fram information om den och den ansvariga personen på just KB har semester.) Låtom oss hoppas att den inte är för all framtid, så klumpig och ful som den är.
De där strecken i mitten ska tydligen vara
en uppslagen bok
en stiliserad krona
liksom pixelerade för att vi lever i en nydigital värld.
Pixelerad? Hur modernt känns det? Kolla hur man skulle kunna kombinera kronor och böcker:
Den gamla loggan var från 1950-talet (osäkert, som sagt) och skapad av Karl-Erik Forsberg:
”Bibliotheca Regia Holmiensis”. Usch vilken bakåtsträvare jag är – men var inte nästan allt på 1950-talet vackert?
KB:s stora läsesal – där jag har ringat in den ljuvliga, encyklopediska avdelningen. (Bild från Wikipedia.)
Men nu till det kanske allra mest fantastiska bland alla mikrofilmer och dammiga hyllor och cementrum och gjutjärnspelare och gamla människoinventarier:
De har jättejättejättemånga telefonkataloger på KB! ”När kriget kommer!” Hurra!
När jag blir stor ska jag ha ett yrke som heter ”studiebesöksrapporterare”. Detta yrke kommer att vara lukrativt och givande. Jag ska ha en agent som portionerar ut mina planerade besök på olika arbetsplatser i en annars behagligt ofylld almanacka. Och världen kommer att bli en bättre plats med antika klädavhängningsställen som jag har inspirerat till!
Se bara! Och tänk att här samlades politikerna förr i tiden när de inte hade tillgång till lika fina arbetsrum som idag. 1. Plats för plommonstop. 2. Plats för käpp eller paraply. 3. Plats för galoscherna. (Det var bättre förr!)
Igår hamnade jag alltså i Riksdagshuset för att se hur förste stenografissan Cruella sköter sig på jobbet. (Utan kamera. Alla bilder är tagna med mobilen. Suck.) Det lät så här:
– Det här är första kammarsalen, där soss…
– Ååååååh!
– Och här är andra kammarsalen, där mod…
– Meeeen tittaaaa!
– Till höger har du plenisalen, men vi f…
– Wow! Wow! WOW!
– Och där gick Baylan förbi oss.
– Men kolla vilken häftig stol!
Ja, jag är lättimponerad i vissa sammanhang. Och då hade jag ännu inte sett stenografiblocket.
Stenografens handstil. Strax efter MS där i mitten står det: ”Jag ber att få hänvisa till det utdelade svaret.”
– Mina stenograferade kråkor ser ju inte ut som andras kråkor. Jag kan knappt läsa mina egna anteckningar om de är ett par veckor gamla, förklarade Cruella.
– Men ååååh! Ändå! Det är ju underbart!
– Här står det nog … äh, vi tar en annan. Oj vad svårt, vänta, här kanske.
– Och hur skriver du in allt i datorn sedan?
– Då öppnar jag ett dokument och sätter samtidigt igång det inspelade ljudet och så lyssnar jag och skriver samti…
– Han pratar! Datorn pratar! Och du skriver! Wow!
Cruella har här tolkat sina kråkor.
Riksdagshuset är ljuvligt, överdådigt pyntat, allmänt fantastiskt och väldigt intressant. När man först kommer förbi de inte alls bistra vakterna i entrén, kliver man in i en väldig sal som en gång i tiden rymde Riksbanken – men som är nyrenoverad och nu hyser Sveriges sista regelrätta postkontor. Där kan man telefonera också. I en riktig telefonkiosk med sladdtelefon!
När jag stod här och poserade, ringde min mobil på riktigt. Så jag har nu talat i telefon i en telefonkiosk för första gången på säkert tio år.
Första kammarsalen är röd och brukar hysa Socialdemokraterna. Andra kammarsalen brukar hysa Moderaterna – men är också röd.
Cruella (i bildkanten ovan) är en av 25 riksdagsstenografer som går på ett rullande schema och som skriver ner precis allt som riksdagsmännen säger. I plenisalen (där alla får plats) pallar de bara att stenografera i tio minuter i stöten, medan de i mindre lokaler som Första och Andra kammarsalen kan sitta i uppåt en halvtimme. Allt som sägs spelas även in på digitala bandspelare (se röda ringen).
Riksdagshuset byggdes 1897–1905, delvis under inflytande av Lunds stolthet Helgo Zettervall (som jag hoppas kunna återvända till en annan gång). När huset stod färdigt, var de som hängde med i arkitektursvängen förgrymmade eftersom det såg så ruskigt omodernt ut. ”Byggnaden hade kommit till i en brytningstid mellan nationalromantiken och nyklassicismen” säger Wikipedia. Man borde alltså ha låtit jugendstilen dominera, inte nybarocken. Må så vara, jag gillar jugend också – men Riksdagshuset är fantastiskt i sin pompösa stil!
Överallt finns det förstås konst – både modern och inte så värst modern. Men ojojoj, den gamle talmannen hänger snett. (Och inte vågade vi rätta till honom.)
Nu till scoopet!
Den entré som man inte använder idag (den som vetter mot Operan) är grön och ser ut som om den är marmorklädd – men är bara marmoreringsmålad. Det känns lite som att sitta inne i en pyntad pistagenöt. Men plötsligt, när jag stod där och ooooade och aaaahade, såg jag mitt scoop – en lite smutsigare del av den målade marmorn. Hade någon månne kastat en politisk kombattant i väggen?
Ser ni, visst ser det lite ostädat ut där?
Jag och min fjuttiga mobilkamera klev närmare väggen. Cruella hängde på och sa att nä, det där hade hon inte lagt märke till tidigare. Vi behövde inte kisa, inte ta fram ett förstoringsglas och heller inte fylla i med medhavda pennor. Marmorn talade sitt tydliga språk:
Ingvar Carlsson was here. So was Lotten Bergman, the superscooping woman.
OBS: Han är inte datormanipulerad i efterskott, jag ljuger inte och överdriver aldrig. Alla politiker som läser denna blogg (jättemånga förstås) kommer att intyga äktheten.
Jag hade ingen aning om vad ”I Seraillets have” var och The Real Group är … ehrrm. Inte min kopp te. Däremot kan jag fonetiska!
Lektion 1: sätt hakar runtom: [fonetiskan]
Lektion 2: hitta på, kör på med vanliga bokstäver med barnslig stavning!
När jag blir stor ska jag ha ett yrke som heter ”studiebesöksrapporterare”. Detta yrke kommer att vara lukrativt och givande. Jag ska ha en agent som portionerar ut mina planerade besök på olika arbetsplatser i en annars behagligt ofylld almanacka. Och världen kommer att bli en bättre plats.
Igår var jag alltså i Riksdagshuset för att se hur förste stenografissan Cruella sköter sig på jobbet. Det lät så här:
– Det här är första kammarsalen, där soss…
– Ååååååh!
– Och här är andra kammarsalen, där mod…
– Meeeen tittaaaa!
– Till höger har du plenisalen, men vi f…
– Wow! Wow! WOW!
– Och där gick Baylan förbi oss.
– Men kolla vilken häftig stol!
Jag är lättimponerad i vissa sammanhang. Och då hade jag ännu inte sett stenografiblocket.
– Mina stenograferade kråkor ser ju inte ut som andras kråkor. Jag kan knappt läsa mina egna anteckningar om de är ett par veckor gamla, förklarade Cruella.
– Men ååååh! Ändå! Det är ju underbart!
– Här står det nog … äh, vi tar en annan.
– Och hur skriver du in allt i datorn sedan?
– Då öppnar jag ett dokument och sätter samtidigt igång det inspelade ljudet och så lyssnar jag och skriver samti…
– Han pratar! Datorn pratar! Och du skriver! Wow!
Riksdagshuset är ljuvligt, överdådigt pyntat, allmänt fantastiskt och väldigt intressant. När man först kommer förbi de inte alls bistra vakterna i entrén, kliver man in i en väldig sal som en gång i tiden rymde Riksbanken – men som är nyrenoverad och nu hyser Sveriges sista regelrätta postkontor. Där kan man telefonera också. I en riktig telefonkiosk med sladdtelefon!
Huset byggdes 1897–1905, delvis under inflytande av Lunds stolthet Helgo Zetterwall, som jag hoppas kunna återvända till en annan gång. När huset stod färdigt, var de som hängde med i arkitekturmoderniteter förgrymmade eftersom det såg så ruskigt omodernt ut. ”Byggnaden hade kommit till i en brytningstid mellan nationalromantiken och nyklassicismen” säger Wikipedia. Man borde alltså ha låtit jugendstilen dominera, inte nybarocken. Må så vara, jag gillar också jugend – men Riksdagshuset är fantastiskt i sin pompösa stil!
Den entrén som man inte använder idag (den som vetter mot Operan) är grön och ser ut som marmor – men är bara målad. Det känns lite som att sitta inne i en pistagenöt.
