Att vara stenograf

Jag hade ingen aning om vad ”I Seraillets have” var och The Real Group är … ehrrm. Inte min kopp te. Däremot kan jag fonetiska!

Lektion 1: sätt hakar runtom: [fonetiskan]
Lektion 2: hitta på, kör på med vanliga bokstäver med barnslig stavning!

När jag blir stor ska jag ha ett yrke som heter ”studiebesöksrapporterare”. Detta yrke kommer att vara lukrativt och givande. Jag ska ha en agent som portionerar ut mina planerade besök på olika arbetsplatser i en annars behagligt ofylld almanacka. Och världen kommer att bli en bättre plats.

Igår var jag alltså i Riksdagshuset för att se hur förste stenografissan Cruella sköter sig på jobbet. Det lät så här:

– Det här är första kammarsalen, där soss…
– Ååååååh!
– Och här är andra kammarsalen, där mod…
– Meeeen tittaaaa!
– Till höger har du plenisalen, men vi f…
– Wow! Wow! WOW!
– Och där gick Baylan förbi oss.
– Men kolla vilken häftig stol!

Jag är lättimponerad i vissa sammanhang. Och då hade jag ännu inte sett stenografiblocket.

– Mina stenograferade kråkor ser ju inte ut som andras kråkor. Jag kan knappt läsa mina egna anteckningar om de är ett par veckor gamla, förklarade Cruella.
– Men ååååh! Ändå! Det är ju underbart!
– Här står det nog … äh, vi tar en annan.
– Och hur skriver du in allt i datorn sedan?
– Då öppnar jag ett dokument och sätter samtidigt igång det inspelade ljudet och så lyssnar jag och skriver samti…
– Han pratar! Datorn pratar! Och du skriver! Wow!

Riksdagshuset är ljuvligt, överdådigt pyntat, allmänt fantastiskt och väldigt intressant. När man först kommer förbi de inte alls bistra vakterna i entrén, kliver man in i en väldig sal som en gång i tiden rymde Riksbanken – men som är nyrenoverad och nu hyser Sveriges sista regelrätta postkontor. Där kan man telefonera också. I en riktig telefonkiosk med sladdtelefon!

Huset byggdes 1897–1905, delvis under inflytande av Lunds stolthet Helgo Zetterwall, som jag hoppas kunna återvända till en annan gång. När huset stod färdigt, var de som hängde med i arkitekturmoderniteter förgrymmade eftersom det såg så ruskigt omodernt ut. ”Byggnaden hade kommit till i en brytningstid mellan nationalromantiken och nyklassicismen” säger Wikipedia. Man borde alltså ha låtit jugendstilen dominera, inte nybarocken. Må så vara, jag gillar också jugend – men Riksdagshuset är fantastiskt i sin pompösa stil!

Den entrén som man inte använder idag (den som vetter mot Operan) är grön och ser ut som marmor – men är bara målad. Det känns lite som att sitta inne i en pistagenöt.