Hoppa till innehåll

Etikett: stök

Ombyggnad pågår fortfarande här …

Bloggen görs om!

Men. Jag ångrar mig, och tänker att det väl kunde ha fått vara som det var. Som de gamla inrökta lägenheterna som säljs ”i befintligt skick” eller gamla skådespelare som idag vandrar omkring uppsminkade som vore det fortfarande 1966.

Vissel, vissel. Rent och snyggt. Tiden står stilla. Humdidum.

Sent igår kväll kom kommentatösen Béatrice till min hjälp, och nu sitter istället hon och sliter sitt hår med kod som hoppar omkring och oförklarliga mystifikationer som dyker upp.

[insert: bild på hur man sliter sitt hår med en kod, tihi]

Med andra ord är det precis som i verkligheten när man bygger om. En treåring går iväg med min hammare, jag tappar vattenpasset i hinken med vatten, jag sväljer en spik och hela tiden tänker jag ”VARFÖR SATTE JAG IGÅNG MED DET HÄR?”

Share
61 kommentarer

Hjälp! Jag bygger om!

Om Prinsessan Leia dör en dag och hennes mamma från Singin’ in the rain dör dagen därpå, så måste man vända blad, tänkte jag. Ta på sig blåkläderna, spotta i nävarna och lägga in en snus.

Eller trycka på en knapp.

Nu kommer jag att installera ett nytt tema här som heter Enfold – framför allt kommer nog mobilläsarkretsen att bli gladare.

Ni bloggkramare får gärna ha åsikter och hjälpa mig i största allmänhet med feedback! Eller bara länka till roliga saker kanske?

Tills vidare:

Gene Kelly, Debbie Reynolds och Donald O’Connor 1952.

Share
119 kommentarer

Någon har stökat till …

… och det värsta är att jag misstänker att det är jag.

Sovrummet just nu.

Så här var det (uppdatering)

Jag lånade för flera år sedan en viss årsredovning och glömde omedelbart att ett lån är ett lån. För en tid sedan skulle den lämnas tillbaka, varför jag tog fram den och lade den i ett kuvert och … tappade bort den. Så hittade jag kuvertet, skrev på en adress (rätt, kanske ska tilläggas), och … förlade det igen. Jag letade lite slött, men bara lite grann.

Under tiden gick lifvet vidare. Läxor gjordes, barnen blev större, skor slängdes, tänder tappades och … Ja. Nej. Det finns inget att skylla på: jag slarvade helt enkelt. I fredags satte jag en deadline åt mig själv; nu ska den förnicklade årsredovisningen postas. Den hittades (på hatthyllan mellan två par galonbyxor, kan ni begripa?), kuvertet fick ett frimärke och … sedan tappades kuvertet bort igen.

Tyvärr skedde detta när jag slängde sju kilo heminredningstidningar och möblerade om i källaren. Samtidigt som Artonåringen begick A-lagspremiär i basketettan, jag höll tre föreläsningar i tre olika ämnen och en konsert i Stockholm besöktes.

A-lagsdebuten för unga fröken Bergman:

Artonåringen kan dribbla utan att ha blicken på bollen! Foto: Sebastianskog.se

Men ack. Artonåringen fastnade i en ormgropsliknande röra där kroppar lades på fötter och fötter vreds till oigenkännlighet och speakern som råkade vara jag blev tvungen att agera mamma och allt blev extremt rörigt.

Artonåringen säger med sitt kroppsspråk "Nämen mamma du är ju speaker, gå härifrån!).
Artonåringen säger med sitt kroppsspråk “Nämen mamma du är ju speaker, gå härifrån!”

Bara ett par timmar senare befann jag mig på konsert, där förbandet Walk the Moon hade stökat till det på scenen.

Kaffefilter, snorpapper, notblad och handdukar samt ett par trosor.
Kaffefilter, snorpapper, notblad och handdukar samt ett par trosor.

För att inte tala om huvudbandet Fun (som egentligen ska skrivas ”fun.” men det bryter mot mina redaktionella principer och det går ju alls inte för sig), vars gitarrist plötsligt begav sig upp till trumsetet och allt blev hur stökigt som helst med plötsligt uppdykande konfetti som mest av allt överraskade bandet, som inte alls hade haft med sig konfetti från Amerikat.

Fortsättning följer. Jag måste leta vidare Klockan är 21:40 och någonstans ligger kuvertet nog …

Uppdatering

Nu är klockan 23:03 och den där bilden på stöket här ovan var ju bara en västanfläkt. Nu har jag öst ut ytterligare 23 kilo inredningstidningar (ungefärlig uppskattning), ett resestrykjärn, en locktång och en ask med mina egna visitkort. Att allt har stoppats undan i väntan på bättre tider är alls inte konstigt eftersom

  • jag inte inreder ett dugg numera – jag stökar bara till med jämna mellanrum
  • jag inte har strukit ett klädesplagg sedan senaste dopklänningen 2002
  • locktång ju är helt ute (vilket vi har avhandlat tidigare)
  • jag så sällan går på visit per se.
Men nu kan jag gå till sängs och vila efter en relativt ansträngande helg. Årsredovisningen är nämligen funnen.
Puh.
Puh.

Den låg i källaren i en av vällingkartong tillverkad tidskriftssamlare (1992) och gömde sig mellan två mappar med räkningar (1994), NE-redaktionsbrev, klasslistor och sju nummer av Pålsjö Ängsblad. Imorrn ska jag sortera det övriga stöket i fem högar:

  1. fjärrkontroller och annan teknisk apparatur
  2. trasiga örhängen
  3. för små jeans
  4. A4 skrivna på skrivmaskin
  5. gamla tidningar.

Sedan ska jag slänga allt utom jeansen.

(Ni som är lika listiga som jag, inser förstås att det finns en hög som heter ”övrigt” också.)

Share
49 kommentarer

Dagens visdomsord från ett dåligt föredöme

Det luktar illa i huset. Jag vädrar och korsdrar mig så att glas far i golvet och böcker faller ur hyllorna – men inser ju att jag måste gå till botten med lukten.

  • Det är inte mögel.
  • Det är inte sur mjölk.
  • Det är inte kräftskiverester.
  • Det är inte kattpiss i en gammal orienteringsdoja.

En gång hörde jag av en kusins kompis bästis mosters dotters pojkvän (eller nåt) om en bortglömd gympapåse i Tibbleskolan i Täby. (Hm. Eftersom jag har gått på just denna skola kanske jag inte hörde historien av någon utan var där i alldeles egen hög person? Ack, jag börjar hitta på minnen. Hm.) Korridoren där det fanns gympaskåp luktade alltmer illa tills någon bestämde sig för att bryta upp ett skåp, som om det hade haft en bärande roll i en tecknad film hade puffat ut små röksignaler som ett rop på hjälp. I skåpet fanns en stinkande gympapåse med innehåll som skulle ha gjort en surdeg stolt.

luktar det i vårt hus. (Tydligen flyttade gympapåsens svettiga ägare till en annan skola två månader tidigare.)

Jag har tömt alla papperskorgar (hittat ett par örhängen!), tvättat all tvätt, pillat barr och grus ur underkläder som råkade tvättas tillsammans med orienteringskläder, röjt bort badstrandspåsar ur hallen (snyft), slängt slitna skor, hittat en främmande 40-talshatt, slängt en en vecka gammal persika som låg och jäste i Åttaåringens skolväska i hallen – och så har jag lagt tre mossiga orienteringskartor i frysen. (Ni ser att vi återkommer till orienterarämnet? Det är ju mycket som kan lukta i en orienterares vardag.)

Några av de i hallen hittade hattarna.
Några av de i hallen hittade hattarna.

När jag röjde som värst i vår dagisliknande hall där alla har varsin plats, hörde jag ett släpande och rasslande utanför den på vid gavel öppna dörren. Det  lät som ett spöke i en slottskorridor; kedjor skramlade, metall slog mot sten och någon stönade högt. Det var sotaren.

– Hallå? ropade sotarn och rättade till sina pinaler som hängde från hela honom som girlanger på en julgran.

Sotarn! Satan! Det hade jag glömt! Han tittade på de pyramidliknande klädhögarna på golvet, noterade att jag hade på mig min pappas studentmössa från 1950-talet (ja, den hittade jag också i röran) och sa stilla:

– Jag ser att ni fortfarande inte har skaffat en stege …? Så att jag ka…? Vi har ju pratat om det i tre år nu …
– Stegen! Fasen! (Jag svär väldigt mesigt.) Förlåt! Men ser du vilka fina stuprör vi har tejpat upp?

Den här skulle enligt reklamen på ett smidigt sätt rulla ut sig som en tunga och släppa ifrån sig vattnet en bit bort.
Den där skulle enligt reklamen på ett smidigt sätt rulla ut sig som en tunga och släppa ifrån sig vattnet en bit bort. Trots vattenkannans uppbackning faller vattnet inte tillräckligt hårt för att trycka ut plasten. (Det där högra röret är jättesmart: det leder vattnet rakt ner på tvättstugegolvet.)
Tegelstenen och hans kompis Flinta där brukar hjälpas åt med fallhöjden.
Tegelstenen och hans kompis Flinta brukar hjälpas åt med fallhöjden.

Och nu kommer dagens visdomsord. ”Skjut inte upp till morgondagen, det du kan göra idag” känner ni ju till sedan tidigare – ett ordspråk som jag inte tycker stämmer riktigt. Vissa saker är himla bra att få skjuta upp, faktiskt. Men say after me nu: “practical debt”. Praktisk skuld kan vi kalla det på svenska så får vi in en liten dubbelbetydelse också.

Technical debt” och ”design debt” är etablerade uttryck som beskriver hur dumt det är att göra något förhastat, dåligt, vårdslöst eller halvhjärtat: man får sota för det i ett annat skede. Det kostar alltså att fixa det som inte är välgjort.

Man kan dra paralleller till nästan allt som man inte sköter som man borde – t.ex.förseningsavgift på en räkning som kunde ha betalats, men som glömdes längst ner i högen med obehagliga kuvert.

Vår praktiska skuldlista kan inledas med stuprören och den förkättrade stegen och sedan fortsätta med källarstöket, hatthallen, väsklagret, blomvasmisären och bilraset. Vi har skuld upp över öronen när det gäller praktiska ting som borde ha fixats igår. Men nu ska det bli andra bullar av!

Jag måste bara hitta källan till lukten först.

Share
58 kommentarer

Men hur jävla stökigt kan det bli?

Friktion: fem barn (6–17 år) med sommarlov och två frilansande föräldrar som jobbar arslet av sig för att få ihop de där slantarna som ska räcka till skatter och avgifter (meeen så luddigt det låter), omkostnader för resor och litteratur, skatt, pensionsinbetalningar, försäkringar samt datorutrustning för inkomsternas förvärvande. Alla bor de i ett stort hus i en lagom stor, mellansvensk stad.

Inte så himla konstigt. Nästan normalt, om jag riktigt tänker till.

Men så regnar det nu. Och det regnar varenda och vareviga dag. Under junis fjortonde regniga dag regnar det 100 % av timmarna. Jag letar i mitt barndomsminne och finner blott soliga somrar med bad, solhattar, plåster på knäna och sololja på magen.

– Det regnar! Jag har inget att göra! Det här är tråkigt! säger Lotten, 11 år.
– Regnar? Nämen titta. Det drar snart förbi, säger pappa tröstande och har förstås helt rätt.

Men nu, när den globala uppvärmningen inte sköter sig som den ska, låter det inte riktigt likadant.

– Kaaan vi inte få spela på datorn nu när det regnar? säger de fem med bedjande blickar.
– Kommer inte på fråga, säger den elaka modern. Datorförbud mellan tio och fem. Förresten blir det ju enligt SMHI sol om åtta dagar!

Och vad händer? De hårt arbetande föräldrarna tillbringar helgen – visserligen hemma i huset – med redigeringsarbete och två festarrangemang och låter barnen fara vind för våg. Resultat:

  • All nysorterad tvätt hamnar på golvet i tre olika rum som inte har några som helst klädslukande garderober.
  • Papperspysselklipp ligger precis överallt.
  • Smutstvättshögarna når nya höjder trots att tonåringarna tar sitt ansvar och tvättar och hänger som vore de livegna.
  • Rullgardinerna är neddragna dygnet runt.
  • Rullgardinerna som någon ängel försöker dra upp går sönder som ju moderna rullgardiner plägar göra.
  • Nioåringens garderobsdörr trillar av sina fästen.
  • Maten tar slut fem dagar efter min handling för 2 173 kr.
  • De två yngsta leker Robin Hood ovanpå monsterkylen.
  • Tvestjärtskolonin flyttar in i vardagsrummet.
  • Jag skrattar så att vinet sprutar ur näsborrarna.
  • Barnen äter strutar med glass med – i brist på strössel – chips på toppen.

Snälla rara sommar med sol och bad och cykling samt tystnad inomhus – kom nu!

Bonus: Pippi Långstump (förlåt, Inger Nilsson, väldigt underligt det där) som provfilmar 1968. Bara för att jag än en gång ska få stökcitera henne (alltså Pippi): ”Det är ingen ordning på allting. Jag hittar inte vartenda dugg”.


Uppdatering

I kommentatorsbåset minns vi 1987 som Den Värsta Sommaren.

Share
27 kommentarer

Ojoj, hurra samt aj

Jag har förstått att Julkalendern rubbar cirklar. Inte nog med att vi inte följer Socialstyrelsens rekommendationer när det gäller sömnens inträde före midnatt – några gråter sig till sömns av utanförskapet trots att de varje dag borde gå in och gissa på

a) Hjalmar Söderberg
b) den där Fuglesang
c) Ranelid eller vad han heter.

Men nu till ett glädjande budskap.

Jag har i tre dagar talat med snögudarna. Jag har dansat min årliga snödans och offrat isglassar. Det funkade.

Nu till en tillstökande nyhet.
Det här med snön gör att Olle och jag ideligen hittar varandra, förvirrat stirrande i hallen, perplexa av överraskningen: barnen har vuxit sedan senaste snön och var tusan är vantarna?

Och slutligen till ett sorgligt besked.
Jag har totalskurit mig själv i ett pekfinger mitt i salladstillverkningen. Familjen vet inte att de är kannibaler och jag har jättedvårrrt attt skrivba meddddd dettta fodddral.

Share
15 kommentarer