– Nej, jag vill inte gå på promenad.
– Nej, jag vill inte plocka svamp.
– Nej, jag tycker inte att hösten är vacker.
Sa jag i mer än halva mitt förmodade liv. Baskethallarna lockade mer, för där blir man inte blöt om fötterna och kall om näsan. ”Dessutom är alla svampar giftiga, så det så”, sa jag också.
Men oj, vad folk inte lämnade mig ifred. Det skulle promeneras, tjatade de, på med stövlarna, nu går vi runt hagen, titta en orienteringstävling, kom så tittar vi på solnedgången och plockar svamp och gudvet allt.
År 2012 drog pappa ut mig på svampjakt. Jag tog då denna bild på honom utan att reagera nämnvärt på förgrunden.
Men så kom corona och med den massa tid att gå på basketbollpromenader. Och svamparna blev plötsligt intressanta. Fåren i hagen sa BÄÄÄÄ och vädret skiftade så underbart! Blåbär och lingon är ju utströsslade överallt! Till och med snöslask i motljus är fint! För att inte tala om goretex-skor! Wow, liksom!
Därför får ni nu ta del av de senaste dagarnas promenadupplevelser.
Klockan halv åtta i morse sa fåren bäää medan dimman sa schwwwooo. (Ja, jag kan tala med dimmor.)På hällen syns ett fotavtryck. Enligt legenden klev drottning Kristina ur sin vagn just här.Stora Sture snok låg och zzzzz:ade med tungan ute på gatan där vi bor. Han blängde på oss. Vi trippade iväg, storligen förvånade över att det faktiskt inte var en gummiorm.Den här är släkt med Smurfarna, och inte ätlig. (Så himla piffigt med den matchande pälskragen där på foten.)Och så en gigantisk spilkum-svamp.Klementinsvamp och en beundrare i bakgrunden.En katt bland flugsvampshermelinerna.Och så har vi denna enorma skörd efter två timmars letande.
Och nästa helg ska jag åka till Dalarna och röja i skogarna där uppe med mina gamla gymnasiekompisar. Huuuur ska detta sluta?
Corona slog som bekant undan benen för mina älskade skrivregelsföreläsningar i mars 2020, men då fick jag hösten 2020 ett finfint halvårsvikariat på MDH (Mälardalens högskola, som i januari av outgrundlig anledning blir universitet) och hade så kul, så kul.
Och nu kör vi en repris! I sex månader ska jag planera undervisning, hitta på massa uppgifter, rätta tentor och ha kaffepaus!
Här springer jag omkring i tomma lokaler tills de små studenterna släpps in om en månad.
Men … egentligen vill jag bara ha sommarlov. Det går förstås inte för sig att som vuxen vända på dygnet, dricka vin till alla måltider, gå på långa skogspromenader, sova middag utomhus och plötsligt åka iväg på en roadtrip med bilen som håller på att tappa avgasröret. Men det är faktiskt vad jag vill!
(Säger jag trotsigt med plutande underläpp.)
Skogspromenad.
Nåväl, adjunkt Bergman har börjat i stor stil genom att planera helgaktiviteter så att det stänker om det. Lör- och söndagar i augusti–september är fyllda av
kräftskiva
grannkalas
kusinparty
arbetsläger i Horndal
Lund Comedy Festival
basketprotokollkurs
svampplockningsbonanza i Dalarna
tjolahopp med basketlaget.
Roliga kandelabersvampar.
Men … egentligen vill jag bara ligga hemma i soffan och kolla på film. Det kaaaan man ju bara inte göra nu, nu när vi som är vaccinerade börjar umgås nästan normalt – vi måååste ju ses! Svinga en bägare och svänga våra lurviga! Klämma ihop oss i små bilar och åka på äventyr! Sörpla soppa i en igloo! Men är det det jag vill?
(The Return of the plutande underläppen.)
Gnissel och gnööööl, sa vårtbitaren där han satt på en bräda.
Tssst. Jag bara gnisslar, gnölar och gnäller! Välkommen hösten och alla röda kinder samt frusna händer! Det blir nog bra det här …
Precis som för ett år sedan åkte vi – gymnasiekompisarna – mot Dalarna för att äta oss feta norr om Säter. Svamparna var det inte mycket bevänt med i år; på dubbelt så lång tid fick vi ihop ungefär hälften så mycket. Men då hann vi också förirra oss ut på en stor myr för att leta efter tranbär, som plötsligt blev väldigt viktiga.
– Tranbärssåsen! sa såsmakaren.
– Vilken sås? sa vi andra fyra.
– Till lammet! Samma sås som förra året! sa såsmakaren uppbragt.
– Gjorde du en sås förra året? sa de fyras förvirrade gäng.
– Minns ni inte min sås från förra året? snyftade såsmakaren.
– JO! DEN VAR JÄTTEGOD! sa fyra glömska kamrater i korus utan att minnas ett jota.
– Dom växer i långa revor så hittar ni ett, finns det säkert fler i närheten! ropade den av oss som var van vid tranbärsjakt.
Efter en lång stunds klafs och klet i vätan, kände vi oss färdigplockade. Vi samlade ihop oss för att skåda den samlade skörden.
Ett tranbär! Alla beundrade vi den lilla röda juvelen.
Och så fortsatte vi den ämrans jakten på trattisar som förklär sig till lövhögar och barksräp.
Det här lovade gott, men var tyvärr bara en enda ensam tratt-tuva.Plötsligt fick jag lite ont i hålfoten.
När man går där och fnular och letar svamp, far samtalsämnena som pingisbollar i en tornado. Vi avhandlade bl.a.:
föräldrar som går vilse
föräldrar som cyklar omkull
barn som inte flyger ut
barn som skaffar barn
en herrans massa coronaerfarenheter – framför allt det faktum att det är ganska tyst om patienter som har drabbats av bestående hjärnskador pga. syrebrist.
Och så var det ju det här med storskiftet. Och Lillskiftet? Stötskiftet? Lankskiftet?
Vi kunde inte alls enas om vad skiftena hette eller när de ägde rum, och bestämde oss snabbt för att det var våra lärares fel. Men nu har jag försökt få klarhet i detta.
Storskifte – mitten av 1700-talet. Man ville minska jordsplittringen och tvingade bönderna att sätta ihop de små åkerlapparna till stora, mer lättbrukade åkrar.
Enskifte – i Skåne 1803 (andra delar av Sverige, men inte alla, från 1807). Man kan fortfarande se resultatet med ensamma gårdar som har stora åkerarealer runt sig. Detta var inte lika effektivt i övriga Sverige där jordkvaliteten kunde variera stort på ganska små områden.
Laga skifte – en sorts kompromiss från 1827, som mer byggde på frivillighet. (Som inte kunde uppbådas i Dalarna.) Åkrarna slogs ihop och husen flyttades, fast mildare än under Storskiftet.
Skiftesreformerna under 1700- och 1800-talen (och för all del även på 1900-talet) förändrade landsbygden: den samlade Bullerbybebyggelsen spreds ut som när man slänger ut tärningar i Yatzy och ägorna samlades i stora Monopolbrädesliknande fyrkanter runt husen. Som exempel kunde sex tättbebyggda byar förvandlas till åttio solo-gårdar med varsin stor åkermark runtenom. Gymnasiekompisen Marit konstaterade stilla:
– Skiftesreformen är nog orsaken till det svenska vemodet: vi fick ju liksom inte bo kvar i byarna med våra polare efter 1830-nånting.
I Dalarna gällde en specialare som komplicerade jordlotterna – realarv – där inte blott den äldste sonen utan alla barn vid föräldrarnas bortgång fick dela på jorden och arvet (fast sönerna brukade få dubbelt så mycket som döttrarna). Då delades marken i allt mindre bitar och alla var ganska nöjda med det. Eller som Ninja-Malin skrev i en kommentar:
”Problemet är ju att efter alla arvsskiften så finns det ägoremsor i skogarna som är ett par kilometer långa och en halvmeter breda. Väjer man för en storvuxen tall är man genast inne på nästa äga, om inte den bredvid nästa äga.”
Karin mindes i en annan kommentar:
”När syrrans make var bestämkarl i Mora hade han ärende uppåt kommunens norra trakter och knackade på hos en äldre kvinna för att diskutera någon kommunal angelägenhet. Kvinnan gläntade förskrämt på dörren och frågade om det var krig. Nej, det var det ju inte.
– Usch då, mente kvinnan, då ä dä laga skifte!”
Men nu tillbaka till nutiden och svamparna. För inte nog med att jag hade ont i hålfoten efter pinnen – när pinnen var utdragen hade jag ju ett hål där istället. Hål i hålfoten! Och strax därefter en blöt yllestrumpa. Sedan hände detta, när jag helt obekymrad gick och trallade på en svampsång:
Hela högerbenet försvann ner i underjorden!
När jag med kamraternas hjälp hade kommit upp ur den mystiska hålet, ramlade vi alla fem istället ner i en liten myr som var proppfull med … tranbär.
Nästan två liter!
Skyddsombuden i församlingen godkände inte tranbärsplockarpositionerna, så med krum rygg vacklade vi alla hemåt i kvällningen.
Men först trillade jag förstås omkull och spillde ut en hel korg med svampar.
Dagen efter – på väg söderut – stannade vi till på en stor loppis, där man på toaletten kunde njuta av denna poesi:
Heja Dalarna!
Pssst! I SVT:s Öppet arkiv finns tv-serien Macklean (1993), som handlar om skiftet och om Rutger Macklean.
Nämen usch, vilken helg. Jag bannar mig själv. Det blev alldeles för mycket av sånt därnt fint och trevligt, nämligen
mat
dryck
skog
luft
natur
skratt
släktsamvaro
dans i köket
efterrätt
promenad
sömn.
Det är ju en jävla tur att man inte har det så här hela tiden, för då hade ju allt gått åt helskotta. Allt gick nämligen helt enligt planerna utan missöden, vilket ju inte kan vara bra i längden eftersom man då kan drabbas av hybris, von oben-tänkande och diverse höga hästar samt åsikter om pöbeln.
Så här färgkooordinerat klyftar vi äpplen. Det gör väl alla?
Men lite verklighetsförankrat lyckades vi trots allt trilla omkull i skogen och slå hål på både knä och skinn.
