Vi går och går här i Riga. Det är fantastiskt vad alla här kan gå på knöggliga gator i högklackade skor. Och det är alldeles fantastiskt med alla svepande, halvgenomskinliga kjolar som nästan alla kvinnor har på sig. Vi har lärt oss att cigarrökande män i stora, svarta bilar inte är att lita på och att det faktiskt inte är sådär billigt i Lettland som vi ju vill att det ska vara. (För att vi ju ska kunna köpa lite lycka i form av väskor, skor, böcker och ett par svepande, halvgenomskinliga kjolar.)
Igår gick jag och Artonåringen över en bro på väg mot norra Europas största marknad för mat och annat. På bron låg en ohyggligt mager man på rygg i en onaturlig ställning med huvudet hängande utanför broräcket. Han hade inga fötter.
Han hade inga fötter, nej, men stumparna var lindade med blodig gasbinda och hans kryckor låg slängda i kors, som ett par åror i en övergiven eka. Mellan smalbenen, där fötterna en gång fanns, stod en pappmugg med några slantar i.
Vi passerade utan stirra, för det sägs ju vara ohyfsat. Vi gick vidare mot marknaden, men Artonåringen skällde på mig.
– Varför gjorde vi inget? Han hade … han kunde ju inte … Vi måste göra något!
Precis då råkade den djefla mannen ringa till mig för att berätta vem han skulle äta middag med och att släpet orkar han ju inte åka till tippen med, men kanske ska de handla i eftermid… Fast jag avbröt och vi pratade istället om mannen utan fötter på bron. Ska vi prata med honom? Nej, han kan inte engelska. Ska vi försöka kolla hur han mår? Nej, det spelar ju egentligen ingen roll. Men även om han lever ska han ju inte ligga där, eller hur? Vad ska vi göra?
Vi gick tillbaka till bron, där mannen i en liten stund halvsatte sig upp för att hosta.
Sedan föll han bakåt igen, till synes medvetslös. Jag ringde 113, som man ju ska om folk ligger och dör på gatorna. Den som svarade först, la på luren när hon insåg att jag varken kunde prata lettiska eller ryska. Jag ringde igen, och hamnade hos någon som kopplade mig till två personer som kors och tvärs översatte det jag sa. I detta trepartssamtal förstod de till slut att mannen såg medvetslös ut, att hans andhämtning var ojämn och stötig samt att hans amputerade fötter såg ut att vara förfärligt illa däran. Men de ville mest ha klarhet i hur gammal han var.
– Seventy-five, perhaps, svarade jag.
– Seventy-five?
– Yes, seventy-five.
– Ah. Seventy-five. We send ambulans. Seventy-five. Yes, Seventy-five.
När vi väntade, såg vi hur många andra förbipasserande reagerade när de gick förbi mannen utan fötter. De satte handen för munnen av både stank och förfäran, de pekade och någon stannade till och tvekade lite, men alla gick sedan vidare. En man passerade, sneglade, stannade och tog sedan några steg bakåt för att helt enkelt bara ta den liggande mannens pappmugg med slantar.
– Excuse me, did you just steal his money? sa jag till honom när han passerade oss.
– Yep, sa han på förvånansvärt slängig engelska, och gick snabbt vidare i livet.
Ambulansen kom efter ungefär en kvart, men stannade på fel ställe och ingen såg mina viftande armar, så jag gick ut i trafiken och busvisslade bland skramlande spårvagnar, susande cyklar, skrämmande, svarta bilar och tänkte fånigt ”men vad bra med ambulans om det händer nåt”.
De två i ambulansen suckade och skakade på huvudet och fräste något till varandra på lettiska när de såg den gamla mannen utan fötter. ”Stackars sate” tänkte jag att de sa till varandra. Men förmodligen sa de ”men alltså, idioter till turister”. För det första de fräste till mig (på engelska) var:
– Det här var väl inget att ringa på ambulans för? Han sover ju bara. Så onödigt, totalt onödigt.
De försökte skaka liv i honom, men inget hände. Så tog de till något som fungerade som luktsalt, för mannen frustade till och öppnade ögonen. När han på ett till synes onödigt bryskt sätt sattes i en bättre ställning.
Ambulanspersonalen blängde på mig och den ene sa (på engelska) med hat i blicken:
– Där ser du!
– Men skulle jag inte ha ri…
– Nej, han bor här.
– Men han mår ju inte br…
– Pfffft.
De himlade med ögonen mot mig och skrev något på ett papper och åkte sedan därifrån. Utan mannen som inte längre hade några fötter.
Men vi då? Ja, vi gick och köpte en svepande, halvgenomskinlig kjol som tillverkas här i Lettland, och som tydligen efterfrågas i hela världen numera.
Fotnot
Bilderna ovan togs inte hyenalikt eller i sensationssyfte.
Jisses. Jag hoppas att den mannen är välkänd hos sjukvården och att förklaringen är att alla vet att han inte på villkors vis VILL ha hjälp av någon någonsin.
Ja, låtom oss hoppas, Marianne. Eller så får vi hoppas att han hann dö innan allt blev värre. (Ja, så tänker jag.)
Jag sommarjobbade som vårdbiträde under sex år, och är sannerligen inte sjukvårdskunnig för det. Fast den där ojämna andhämtningen med lååååånga pauser, den är helt klart ett tecken på att det inte är långt kvar.
För**vligt… Men tyvär så är det fruktansvärt vanligt i bådet baltikumländer och Ryssland. Alkohol och andra orsaker kan ligga bakom… Jag brukar ge dem pengar även om jag vet att dem hellre går och köper vodka istället för ett bandage eller tabletter. Men det var ändå bra att du ringde ambulans… ”en fjärils vingslag kan starta orkan …”
Bra gjort Lotten!
Jag hoppas att jag med flera skulle gjort likadant… Helt ärligt så är jag inte helt säker… Tyvärr skulle nog de flesta först kolla lite hastigt för att sen titta bort och gå förbi.
Jag ska från och med nu bli mer som du 🙂
(Ja, inte blogga o spela med Damer B, men i övrigt!)
Ok, om ni inte vill spela med Damer B i Eskilstuna, så nöjer jag mig absolut med att ni ringer ambulans och tar emot arga blickar när ni är utomlands.
Jag har (via mejl) fått frågor om ambulanspersonalen. Det var mannen i vita sladderbrallor och en helt vanlig skjorta som körde, medan tjejen som tog fram luktsaltet var blåklädd, men inte uniformsklädd. (Hon syns yttepytte på andra bilden uppifrån där jag står till vänster och försöker förstå.)
Nån mer som kollar os-invigningen?
Jag misstänker starkt att Lotten i synnerhet satt klistrad under
den del av inför programmet som avhandlade basketen. 😉
Avslutningssången innan intåget. ”Abide by me”. Otrolig sångrsöst!
Jag rös nästintill.
Självklart tittar jag på OS-invigningen — vågar knappt släppa blicken från tv:n av rädsla för att missa någon av alla basketspelare som bär fanan.
Däremot är jag grundligt trött på kommentatorerna som under hela första delen sa ”det kommer mer, vi lovar” och ”här visste vi inte vad som skulle ske, men nu vet vi det” samt ”det här var ju ännu bättre än på genrepet” eftersom JAG SKITER I DET!
(Förlåt, jag var lite upprörd.)
Ni som inte tittar: i Tjeckiens OS-kostym för deltagarna ingår 1) paraply 2) gigantiska gummistövlar.
Snygg avslutning med ungdomar som tänder gemensam fackla, där alla deltagande länder finns med.
Men skall olympiska elden stå kvar där mitt på idrottsplanen?
[…] och jag har … eh … inte gjort så himla mycket mer. Förra sommaren försökte jag som en idiot rädda en man utan fötter, vilket gick åt pepparn. Jag letar efter civilkurage eller anekdoter om hur jag står upp för din […]