När jag och Artonåringen skulle ta oss från hotellet i Riga till båten som skulle föra oss hemåt, fick vi i hotellreceptionen rekommendationen att ta en röd taxi som har fast pris till hamnen: 4,30 lats (ungefär 50 kronor).
– Inte svart.
– Okej.
– Inte blå.
– Okej.
– Inte vit.
– Okej, vi förstår, den ska vara röd.
– Röd.
– Okej. Röd.
Nu är ju mina erfarenheter av taxi utomlands inte de bästa. Eller i Sverige, för den delen. I Malmö kör de inte för kort och föreslår att man istället ska gå. För två år sedan blev Tjugoåringen lurad på sina besparingar av en listig taxichaffis och plötsligt infördes en extraavgift på 16 kr på alla taxibilar som utgår från Centralen. Vissa taxichaufförer säger att man ska pruta medan andra påstår att ett fast pris ända fram bara gäller om klockan slår, tuppen gal och vinden vänder samtidigt som det inte är snöstorm.
Anledningen att jag överhuvud taget tar taxi ibland är en (eller en kombination) av följande faktorer –
- försovning
- tågtrubbel
- jättepackning
- obekväma skor
- brist på egen bil
- obefintlig lokaltrafik.
Men i Riga var den främsta orsaken en kopp te.
Vi hade gott om tid, en ganska behändig packning och mådde bra, men jag råkade strax innan vi skulle ge oss iväg hitta ett McCafé, som är bland det trevligaste jag har stött på. Det är McDonald’s men med kaffe, te, kakor och bullar. Snorbilligt, superservice och jättegott! Och jag tyckte att en sista mugg te skulle vara trevlig att smutta på innan vi klev på färjan hemåt. Men man kan icke gå i en kvart med ryggsäck, rullväska och en påse med champagneflaskor utan att allt det goa teet skvimpar ut.
Jag approcherade en långhårig taxichaufför med keps framför en röd taxi.
– Hello, can you take us to the boats?
– Yes.
– How much is it?
– You have voucher?
– Eh, no, they said … how much … they said …? Four lats … Four and …?
– Okay. Four. To boats. Now.
Okej, vad bra, alltså kostade det inte 4,30. Vi satte oss i baksätet och skrattade försiktigt och pekade diskret på hur extremt smutsigt sätet var och att det låg en bunt med Playboytidningar mellan sätena. Min temugg skötte sig fint trots att vi prickade varenda tjälskott och vägarbete på vägen.
Vid båtterminalen tog jag fram mitt betalkort. Och fick en hejdundrande utskällning.
– No card! No! Not pay with card! Stupid!
– But you have … the thing …
– NO! NOT PAY WITH CARD!
Bredvid ratten satt klart och tydligt kortläsaren, som jag intensivt pekade på. Naturligtvis kunde jag ha varit lite mer snabbtänkt här, men jag förstod varken ilskan mot mig eller aversionen mot kortet. Chauffören slog handen hårt mot ratten och skakade på huvudet och var allmänt högljudd när han gång på gång sa att det var kontanter som gällde och absolut inget annat.
För vi hade ju prutat. Vi hade ju prutat hela 0,30 lats (3,60 kr) när jag föreslog ”fyra” för att jag inte riktigt mindes hur mycket det var. Han hade inte satt på taxametern utan ville ha de fyra latsen direkt i fickan – insåg jag medan han viftade med armarna och slog sig själv i pannan för att visa hur otroligt pantade vi var. Jag klappade honom på ena armen, log och sa att han skulle lugna sig och att jag nu lämnar jag min dotter i pant här och så går jag och tar ut pengar, kolla nu, jag kommer strax.
Jag hämtade pengar i en bankomat, den fortfarande skitförbannade taxichauffören fick fem lats som han ilsket tryckte ner i byxfickan, och vi begav oss hemåt. Med en perfekt, full mugg rykande te.
Det finns självklart hederliga taxibolag och dito chaufförer. Men. Finns det något serviceyrke i världen som åtnjuter samma rätt att lura, skälla, bedra och utföra yrket på ett inte särskilt tillfredsställande sätt?
Annat taxitrick utomlands.
Pris övernskoms innan resans start.
40 pengar. Chauffören fick vid framkomst 50-sedel. Vägrade ge växel tillbaka., trots långdragen diskussion.
Det motsvarade ungefär 10-15 kronor i extraavgift.
I Stockholm kan man lätt drabbas av chaffisar som kör omvägar för att få in lite mer. Tror man. De är i själva verket urdåliga på att hitta.
På Arlanda finns bara tre företag att lita på: Taxi Stockholm (men akta er färförfalskade logos), Taxi 020 och Taxi Kurir. Alla andra är i stort sett lurendrejare och skrikhalsar. Undvik dem – även om det kan se ut som om ni skulle tjäna en femtilapp genom ”friåkarna.”.
Risken att bli lurad vid flygplatsen är mycket större i Stockholm än i de flesta storstäder i världen där taxiresandet oftast är väl organiserat. Jag tänker t.ex. på Budapest, Rio och New Delhi och numera även Paris. Att ”friåkare” tillåts skinna exempelvis utländska besökare vid flygplatser, tågstationer och kryssningskajer är en svensk specialitet i sann nyliberal anda.
Hamnar man trots allt i en skum bil skall man naturligtvis inte betala med kort. Respektabla hotell brukar väl f.ö. själva ringa efter taxi till gästerna och låta chauffören komma in i receptionen för att hämta passageraren.
Denna genomruttna bransch… Fast i Sydafrika var de ärliga och trevliga. (och därför var jag generös med dricksen också.)
På flyget i Sofia måste man veta exakt vilken stolpe som gäller för att inte hamna i maffiataxi. Inte rakt ut genom huvudingången, utan till höger. Det lagliga bolaget heter O.K. med blå bokstäver och röda punkter, vill jag minnas. Inte O.H. Eller OC, OK, blå prickar, röda bokstäver etc. Kreativiteten är enorm när det gäller fuskskyltandet. Och det vet liksom alla om … utom turisterna, förstås.
Sist jag åkte taxi?
Det var nog när vi efter idogt packande och förberedande för cykling till badet, jag och småbarnen, upptäckte att det var punka på nån av cyklarna.
Då blev det taxi till badet istället. Sen fick maken hämta oss efter jobbet.
Det var sisådär femton år sen …
Har, rätt berusad, skällt ut en parisisk taxichaffis för att han körde ologiska omvägar. Insåg i efterhand att jag inte har en aning om enkelriktningar etc, men jag var nog något på spåren, för han blev rätt spak och stängde av taxametern.
Champagneflaskor? I pluralis? Åh.
Åh. Orangeluvan. Vi måste vara systrar.
Lo! Jag har fått detta förklarat för mig av en historisk guide som har jobbat många år i andra länder och som har solid kunskap när det gäller de flesta nationaliteter. Han förklarade för mig att i vissa länder mår man bäst om människorna runt omkring en är nöjda, glada och vänligt inställsamma. (Ergo som de flesta svenskar är.)
Han fortsate med att man i andra länder mår som bäst och känner sig som mest peppad när man blir utskälld och bespottad och får komma med motargument och tjafsa i fånighetens gränsland.
Jag tror med andra ord att den parisiske taxichaffisen trivdes med ditt skällande.
Är två av ungarna döa?
Skräm mig inte, PK!
Men när jag tittade nu så rörde de på sig alla tre. En i taget.
VAD SKRIVER DU, PK???
Nu hann det bli mörkt och solen gå ned i boet men det där ska du ha spö för, PK. Alla i kommentatorsbåset ba pang bom tjoff smack dong boff på dig!
Men två av ungarna låg ju blick stilla, utslagna i en konstig pås? Jag var övertygad om att båda hade kolat. Mulat. Tagit sin mats ur skolan. Kilat runt hörnet. Ställ ut skorna. Men efter att jag skrev här ovan så såg jag att ett av liken rörde på sig.
Som vid ringmärkningen.
Snacka om att de då verkade dödsdrogade.
Oh… aj… oj… hjälp… inte på…. ajaj…akta vasen…inte så hårt…. uff.
PK: Hoppas du fortfarande lever.
Gjusarna är i vilket fall som helst återuppståndna. Nu gäller tydligen Jesus berättelser om att dela på fiskar. En under konsumtion. Ytterligare öring(?) tillgänglig.
Jag lever. Jag har idag sett att alla ungarna ser ut att må toppen.
C’est dur, dur d’être bébé.
Bordsfranska? Inte min gren alls!
Däremot blir jag sanslöst sugen på fisk.
Men nu ser man inga gjusar alls, varför?!!
Kameran verkar avstängd. Underhåll av något slag kanske?
PGW, antagligen för att gjusarna har ryckt ur sladden. 😉
De kanske blev trötta på Big Brother i fiskgjuseformat.
Ser ut som att det regnar i Estland. Hopkrupna fåglar.
Snacka om att de har kamouflageklädsel, passande för situationen.
Nu är det bild, men det är mörkt och ösregnar hos dom stackars små kycklingarna.
De där stackars små kycklingarna börjar växa om föräldrarna och hjälper till att möblera om. Idag flyttades den där megastora grenen från barnbarriärsidan till ”här-är-det-väl-ändå-ingen-som-hoppar”-sidan. Snart bär det iväg!
Arg taxichaufför som sköt? http://www.svd.se/nyheter/inrikes/flera-skottskadade-i-eskilstuna_7384538.svd
Nope, här är det 99 gånger av 100 orakade män i skinnvästar med pynt på ryggen som skjuter på sig själva och andra.
Vet ni vaaa, förresten. Jag ska nog inte titta på OS. Så fort jag rattar in en svensk, går det åt pipan. Hästar och tennisbollar missade jag – och där gick det utmärkt. Gruff.
Då kan du få fortsätta att oglo på hästarna ett tag till! Det är jetespännande!
(Stavningen inspirerad av mullebloggen som tyvärr inte har det så lattjo den här sommaren.)
Tittar just nu på William Fox-Pitt på OS.
Pitt på er alla.
Och ni som inte förstår vad PK menar, bör uppsöka detta drygt två gamla kommentatorsbås.
Jag har inte kollat på fiskgjusarna på ett par dagar och blev alldeles förvånad nu: vad de har stökat till!
Men han heter ju William Fox-Pitt.
Men oj, vad roligt det där gamla båset var, då! Ville bara säga det. (Och pitt, förstås, eftersom det är ett så inspirerande ord)
Undrar på vems initiativ ungarna kliver över kanten. Kommer mamman förevisa konsten eller kicka till med foten eller tar dom bara ett flaxatag och flyger iväg? Kommer mamman närvara, gör ungarna det gemensamt?
Just nu ligger dom och trycker i sin hukande ställning.
Lotten, du tittade väl inte på hästarna va?
Vänta var, vad, vilka hästar? Du menar fälttävlan? Klart jag gjorde. Därför kom vi fyra. Kan tillägga att jag ALLTID tittade på Sven Nylander på sin tid.
Allt är mitt fel!
Nu är du så god att hålla dig ifrån tv-n när Sara rider i eftermiddag!
(Du kan vända dig om och dricka te när de andra rider också.)
Dax för te!
*rusar*
SILVER! (Jag fuskade och tittade lite i en dörrspringa.)
Ja kunde jag inte tro det!