När jag gick ut både nian och gymnasiet, var ett besök hos SYOn obligatoriskt. Så är det tydligen inte längre – man får boka en tid om man vill hos studie- och yrkesvägledaren, som det nu heter om man ska vara korrekt. (Vilket jag faktiskt inte vet om man ska i sammanhanget eftersom de stackarna tydligen inte alls är särskilt korrekta själva.)
Kommer jag nu som en hungrig varg att kasta mig över en hel yrkeskår och slita den i stycken? Nej, jag ska bara berätta lite om de två som jag har stött på.
I nian var jag fullt och fast övertygad om att jag skulle bli skådespelare. Jag klev in hos SYOn, knyckte på nacken och inväntade alla dumheter.
– Jag ska bli skådespelerska! sa jag.
Förmodligen hade jag armarna i kors också. SYOn bad mig välja bland de 30 små orangefärgade foldrarna som listade utbildningar som ledde till yrken som svetsare, syslöjdslärare, jurist, läkare, gympalärare, bibliotekarie, OÄ-lärare, agronom och några lärare till (överrepresenterade med flit, väl). Men det var för mig fullständigt otänkbart att bli lärare eftersom både mamma och pappa var det – och de satt ju och rättade prov och tentor hela helgerna. Min plan var förstås att spela basket på helgerna.
Så jag tog foldern om ”journalist”. Och fick höra att det var ett bedrövligt yrke som dessutom var osäkert och illa betalt och att det kunde jag glömma.
– Förresten ska jag flytta från Luleå, sa jag. Till Stockholm.
SYOn blev upprörd å NJAs och Norrbottensteaterns vägnar och sa att hon var övertygad om att Stockholmsbubblan skulle brista vilken dag som helst. Och att rejäla yrken lönade sig i längden. Utom för läkare och jurister, för de befann sig också i en bubbla som skulle brista endera dagen.
Under sista året på gymnasiet var jag fortfarande fullt och fast övertygad om att jag skulle bli skådespelare. Jag klev in hos SYOn, knyckte på nacken och inväntade alla dumheter.
– Jag ska bli skådespelerska! sa jag.
– Jahadu. Dramatens scenskola? sa SYOn, som borde ha sagt ”Teaterhögskolan”.
– Japp, jag provar in om två månader. En pjäs av Dario F…
– Nä, det där kan jag inte rekommendera. Kvartersteatrar, minimilön, att hanka sig fram på bidrag. Nej.
– Fast jag ska ju alltså bli världsberömd skådespelerska.
Sa jag. Och blev nästan lärare (föreläsande redaktör, liksom).
Jag frågade på Facebook vad mina vänner kommer ihåg. Vissa minns exakta repliker som jag, andra minns ingenting:
”Tror han hade skägg, eller så var det en tant och i så fall hade hon inte skägg.”
Vad minns ni? Skäggen, foldrarna, råden eller oråden? Om ni inte minns något kan nu tala om hur i hela friden man illustrerar ett inlägg om SYO när man inte ens kan hitta bild på foldrarna.
Är SYO ett yrke? På dotterns skola tjänstgjorde killen som även jobbat som fritidspedagog och spanskalärare som SYO. När hon blev dit kallad för att diskutera vilken gymnasieskola hon skulle gå, tittar han i sina papper och öppnar med repliken: ”Du har ju inte så bra betyg”.
Ojoj, det var katastrof och samtal ringdes. (lång bortklippt historia) SYO fick gå till dottern och be om ursäkt. Hon kom in på sitt förstahandsval till gymnasiet och han vikarierar säkert som specialpedagog.
Vad minns jag från min SYO? Inte mycket. Jag lyssnade säkert inte, för jag var inte intresserad. Inte mogen att fundera över och planera min framtid. Jag var 29 när jag kom på vad jag ville bli.
… jag blev sär skrivare!
Jag tycker min dotter på åtta år har kommit på både vad jag är och vad hon ska bli: Allgörare! Det behövdes minsann ingen SYO till det.
Jag minns foldrarna… Och att min SYO på gymnasiet försökte få mig att INTE tenta av engelskan efter ett år på High School i USA eftersom grammatiken var så svår…
Jag lyssnade inte på honom och fick min femma redan på höstterminen i ettan.
Jag fick berätta att jag läste böcker och då sa hon att jag skulle bli bibliotekarie. Jag hade en gul kjol på mig.
Jag tror inte att dom där stackarna kallades för SYO på vår tid. Det enda jag minns var att de hette Fröken Knapp och Herr Stake. Det tyckte alla var mycket underhållande.
Fröken Knapp tyckte att jag skulle söka ett stipendium till Sigtuna och Herr Stake tyckte att jag skulle bli lärare.
Intressen, tillfälligheter och energiska rekryterare på ASEA, som ABB hette på den tiden, gjorde att jag blev elingenjör. Och det var nog bäst så. Det är tydligen fortfarande lika illa med dom där konsulenterna.
Fôlk som int begrip ska int rå anner fôlk.
För mig var det mycket klara besked från fröken Knapp. Ungefär såhär flöt (nåja) samtalet (FK= Fröken Knapp och LJ= lilla jag):
FK: Vad är du bra på då lilla vän?
LJ: Jag har rätt bra betyg i matte. Och fysik.
FK: Jamen kära nån då, så tokigt, nog kan du väl något annat också?
LJ: Njae… vet inte riktigt.
FK: Något som du tycker är roligt kanske?
LJ: Svenska. Ju. Skriva, och sånt.
FK: Jamensedärja! Är du inte lite bra på språk också?
LJ: Njaeokanskelite.
FK: Jamen där ser du ju! Du ska söka till latinlinjen på gymnasiet. Se här, och här och skriv på här bara och sisådärja!
Vad tror ni hände? Ni får väl gissa lite.
På gymnasiet var det en liten man med stor måne som var syo.
När man kom med en fråga som: biologlinjen, vad är det? Eller egentligen ”x-linjen, vad är det”, där x är en godtyckligt vald linje, så fick man som snabbt standardsvar: det är en mycket bra linje.
Och så kunde det komma en replik som: ”men man får inga jobb när man blir klar”, eller ”men jag vet ingenting om den”.
Foldrarna med ett oranget huvud minns jag!
Jag tänkte nåt om att det fanns väldigt många yrken.
När jag kom till Umeå och träffade en som gått biologlinjen (som man inte får nåt jobb på) och fick reda på att han skulle bli konsult så tänkte jag att det nog inte fanns nån sån folder och så insåg jag att folderstället hos syo inte stod för hela sanningen.
Och det stämmer ju utmärkt. Var det nån som såg nån folder om webdesigner t ex?
Karin, du kanske fick göra som jag – en längre resa? Jag utbildade mig efter lite om och men och hum på gymnastet till civilingenjör. Varför ska allt vara enkelt? Kanske var SYO insyltad i detta? Jag minns bara att matteläraren tyckte att jag pratade för mycket, att syslödsläraren inte tyckte att broderi med samma färg som tyget gilldes och att kemiläraren tog in mig i rummet med hjärnor i burkar (tillhörande biologisalen) och frågade om jag hade problem hemma. Jag var kanske bara understimulerad? Det är nämligen precis dom ämnen jag gillar idag som jag hade sämst betyg i då! (Utom slöjden, som var en 4:a – tack vare broderiet. Hade haft 5:a annars)
Karin: Träffade du aldrig Herr Stake?
(Jo, vi gick i samma skola några år)
Nej SG, någon Syokonsulent-Stake träffade jag aldrig. Han ägnade sig nog bara åt gossarna. Fröken Knapp lade desto mer energi på att övertyga flickorna om att de borde gå på hushållsskola eller i allra värsta fall latinlinjen. Det absolut bästa resultatet för min del gav ju bildämnet, men när jag nämnde det såg fröken Knapp så skandaliserad ut att jag snabbt förnekade varje antydan till talang på det området. Så, Pysseliten, det blev en rätt lång resa och jag undrar fortfarande: Vart är vi på väg?
PS Pysseliten: Broderi i samma färg som tyget är såvitt jag förstår höjden av raffinemang inom broderikretsar.
Jag vet fortfarande inte vad jag ska bli när jag blir stor. Men jag lyssnar till min kloka kamrat som säger detsamma, med tillägget ”men det verkar ordna till sig nu”, han fyllde 65 i höstas.
Jodå vi har arbeten båda två och har haft hela våra liv, men emellanåt undrat ”hur hamnade jag här egentligen?”.
Det kanske är tack vare dessa SYO-konsulenter som det faktiskt är OK att göra lappkast i sitt karriärval i vårt land? Jag möts ofta av förvåning från folk från andra länder om jag händelsevis skulle (våga) berätta om min resa.
Inatt jag drömde någonting jag aldrig dröhömt förut: om de där Fröken Knapp och Herr Stake! Det var liksom i Cluedo-miljö med mörka mysterier – sedan minns jag inget mer.
Någon här som skriver romanen? ”Fröken Knapp och Herr Stake bestämmer framtiden” kanske?
Lotten
Är det inte fragment av just den romanen vi totar ihop här på din blogg? Lite redigering och ett innovativt grepp om storybuilding så tror jag att det kan bli både förvirrande och lite roande läsning.
Det är ju ett oerhört komplext material om man ser tillbaka genom åren.
Min SYO på gymnasiet blev helt förskräckt när jag sa att jag ville flytta till en annan stad för att plugga på högskola. Hennes dotter hade nämligen gjort det och blev deprimerad på direkten och flyttade tillbaka efter tre månader. Det skulle hända mig också, det visste hon minsann.
Det gjorde det inte.
Språkpolisen, kan man använda ”ta vid” och ”vidtaga” synonymt? Jag menar, är dom utbytbara mot varandra?
För övrigt så slog det mej igår kväll när jag låg och läste i min bok att ordet ”giljotin” är ett tämligen onomatopoetiskt ord.
Språkpolisen här. (En barsk sådan.)
För det första har ”ta vid” och ”vidtaga” helt olika stilvalörer – det första är normalt och nästan talspråk, medan det andra andas kanslisvenska.
För det andra är betydelsen helt olika. Ta vid betyder fortsätta medan vidtaga betyder ta till.
(Det var faktiskt inte meningen att låta så barsk. Jag tog liksom på mig rynkade ögonbryn när jag skrev. Konstigt.)
Syo på högstadiet var historia- och samhällsläraren. Hon var inte någon vidare h- och s-lärare, men det gjorde inte mig något för det var min mamma så jag fick all nödvändig information hemifrån. (Det var värre för de andra i klassen, men mamma brukade få agera frågelåda när det var dags för plugg inför prov.) Hon (läraren, inte mamma) hade också en enorm bakdel, och det gick en historia om hur hon några år innan vi började hade fastnat i katederstolen, en sån där i trä med armstöd, och någon fått hämta träslöjdsläraren som fick komma och såga loss henne. Huruvida den historien var sann vet jag inte, men under våra lektioner satte hon sig aldrig i katederstolarna och även en snabb jämförelse mellan hennes bakdels omfång och utrymmet mellan armstöden gjorde det troligt att det faktiskt kunde ha inträffat.
Men jag minns inget från hennes syo-insats. Däremot minns jag hur de allmänna tankarna kring min vidare utbildning gick: Jag var bra i alla ämnen utom gympa och var väl inte särskilt intresserad av något visst ämne, men jag tyckte att teknisk linje lät intressant. Men nej, det tyckte inte lärarna, troligen inklusive syo, utan jag skulle läsa naturvetenskaplig linje som var sååå mycket bättre om man ville läsa vidare sedan, bla bla bla. Jag ångrar fortfarande att jag inte följde min känsla där, men när ens matte- och fysiklärare säger att man bör välja en viss inriktning väger det ganska tungt, så jag valde N.
Jag hoppade av N efter ett år, eftersom det var så satans tråkigt. Och eftersom jag i den satans tråknaden hade sänkt mina betyg så mycket, var inte teknisk linje något alternativ. Så det fick bli humanistisk, och det gick ju bra det också!
Tack kära Språkpolis. Då är det som jag trodde att det var. Anledningen till min fråga är att på lokalnyheterna i morse på tv så dom att en organisation skulle vidtaga där en annan hade slutat. jag gissar att dom menade att den nya organisationen skulle ta vid där den andra slutade. Kanske tänkte dom att det var analogt med att ”ta över” och ”övertaga” som ju känns ganska utbytbara mot varandra.
Och företa sig och ta sig före?
Ah, foldrarna finns kvar även efter grundskolan, dåligt kamouflerade, hos Arbetsförmedlingen.
”Du kan alltså ditten och datten och har x antal högskolepoäng och en och annan examen också ser jag, jaha, jaha, men vilken yrkestitel har du då? Utan yrkestitel kan vi inte registrera vilka jobb du söker förstår du.”
Allgörare göre sig icke besvär. Där. De får vi släppa ut i hagen bland ”övriga: osorterbara”.
Vad skönt man inte längre är ung!
http://www.youtube.com/watch?v=K03W1oBHIvc
Tänker jag som gick ut gymnasiet 1953, långt före fria skolmåltider SYO-konsulenter mm –
MEN
Vi fick en hel del kunskaper. T.ex hade vi UPPSATSskrivning varje vecka. Min lärare hade även hon en stor bakdel – men hon var en än värre SPRÅKpolis än Lotten
Måste tacka för den fina historien om klosettpalatset, som jag idag kunde bidra med under samtal om hotell i Uppsala. Varken mögel eller baconvagnar nämndes.
Det är, tror jag, det bästa som finns: när man har lärt sig något som man sedan kan lära andra. Som lär andra. Som lär … i all evighet, amen.
Jag minns en rund syo-gubbe men inte vad han sa. Så småningom halkade jag in i tidningsbranschen, det ena gav det andra och i höst kvitterar jag ut guldklockan.
En intressant fråga i sammanhanget är om båset i allmänhet är nöjt med hur det blev? De flesta verkar ju ha glidit iväg efter andra spår än de av diverse sakkunniga konsulenter och rådgivare stakade ut. Tror ni att det blivit bra om ni gjort som tanten/farbrorn sa?
NEJ. Jag vill fortfarande bli världsberömd skådespelerska!
(Eller vänta, det var ju fel svar på en helt annan fråga.)
Gaaaahhhh! Språkpolisen, hilfe! Tillskriva och skriva till är väl för faen inte utbytbara? Vad är det för sopprötter jag omger mig med?
@Luna. Nej. Vet ej.
Nej, Luna de är för faen inte utbytbara. Men sopprötter kan vara bra att ha till annat. I matlagningen kanske?
Ökenråttan: För att inte tala om företag!
Om jag skriver till Bröderna Nelson om dåligt fungerande råttfällor så kan jag väl säga att jag tillskrivit Br. N. om fällorna?
Inte så att jag använder den senare konstruktionen. Men jag har alltid trott att de är utbytbara.
Sign. Sopprot?
Tack. Jag har lugnat mig nu. De stackarna begriper inte bättre. Och när jag fräst av mig här kan jag lugnt och sansat fokusera på innehållet i dokumentet som någon illiterat tomte säger sig ha tillskrivit mig.
[Rrrrys.]
Vem är det som säger att du skrivit vad, Luna? Är det dit vanliga fan?
Sedan kan man förstås tillskriva någon ett uttalande. Men då handlar det väl om ett ords olika möjliga betydelser?
Syo på engelska:
http://www.youtube.com/watch?v=xGGeLHnDQk8&feature=youtube_gdata_player
SYO-konsulenten i min högstadieskola sa åt alla tjejer att gå tvåårig teknisk linje (eller någon praktisk teknisk linje som bygg och anläggning) och alla killar att gå vårdlinjen. Jag vet inte om det berodde på att hon försökte föra sin egen kamp för jämställdhet, eller om hon tyckte att vi alla behövde de 0,2 extra könskvoteringspoängen till våra betyg. (Vi snackar 1989, för den som undrar.)
Hos vår SYO-konsulent fanns en dator i väntrummet där man kunde svara på ett antal frågor. Datorn talade sedan om vilka yrken man hade fallenhet för. Efter sanningsenligt svarande på frågor som: ”Skulle du tycka det var roligt att gräva ett hål i gatan?” skulle jag antingen bli cirkusartist eller lots.
Vi passade också på att svara så negativt vi kunde på alla frågor. Då blev resultatet att man skulle bli: *trumvirvel* SYO-konsulent!
Detta är en sann historia.
Luna: Rekommenderar en titt i Svenska Akademiens ordbok, som kom ut 2009, betr användningen av ”tillskriva”. Och notera vilken betydelse som står först! Därav förstår man att ”tillskriva” och ”skriva till” är utbytbara, om än ”tillskriva” anses något högtidligare och varande ett äldre språkbruk. Alla de aderton sopprötterna kan väl inte ha fel, eller hur?
De aderton sopprötterna kan ha jättefel, Hyttfogden. (Även om jag nästan får hjärtsnörp av att erkänna det.) Sedan 1998 envisas de med att vi ska ha tre svenska namn på det engelska ”e-mail”, nämligen
• e-post
• e-brev
• mejl.
(Det här har faktiskt sedan 1998 varit en hjärtefråga för mig.)
Hur många de än är så är just detta ett solklart fall av kanslifiering, något som människor gärna tar till när de försöker ge en text mer substans. Som om det inte blir tillräckligt viktigt annars. Nu fick jag hjärtsnörp – tänk om de faktiskt förstår att de inte begriper bättre!
Niklas, nej, jag har inte hört något mer från vår vän i viken. Tyvärr, kanske?
Jag minns rummet hon satt i, Syon, men inte henne själv och alls inte vad vi sa. Däremot minns jag när min mattelärare i brun kostym och sandaler sa till mig: ”Du kommer aldrig klara dig här i livet”. Tack för den, liksom.
”jag har inte hört något mer från vår vän i viken”
Den blyga?
Jag hade en SYO-konsulent som jag tror fick höga bonusar om hon fick flickorna att välja mansdominerade yrken och tvärtom. Jag vill minnas att det var ett VÄLDIGT prat om det och att det kvoterades hit och dit, om man valde ”rätt”. Själv valde jag Jordbrukslinjen, vilket inte var tillräckligt mansdominerat för att man skulle bli kvoterad, men tillräckligt udda för att SYO-konsulenten skulle klappa i händerna och jämna min väg. Jag som alltid hade sagt att jag skulle bli författare och hade högsta betyg i svenska språket, släppte det helt för att få vara nära djuren och jobba med kroppen. Sen blev ju vägen, som man kan förstå lång och vinglig och jag är varken lantarbetare, eller litteraturvetare (som jag snuddade vid på min långa vingliga väg) och egentligen jobbar jag bara på det där extrajobbet, som jag hade medan jag pluggade… Det kanske borde få mig att känna mig ganska usel, men jag trivs rätt bra med att aldrig bli riktigt vuxen och har insett att ofta är vägen bra mycket trevligare än det där målet…
Maj Korner: Tänk så himla mycket som folk säger – som man glömmer på två röda. Och så finns det de där få tjuvnypen och elakheterna som sitter som berg och aldrig glöms.
(Tyvärr minns många de dumheter jag själv har klämt ur mig.)
Dammråttan: Vad i hela världen har du för yrke som borde få dig att känna dig ganska usel? (Men som tydligen inte gör det?)
Ja, alltså… det är ju inte själva yrket som borde få mig att känna mig usel, utan att jag aldrig ”blev nåt” av det där jag pluggade. ”Borde” alltså, får jag klart för mig i vissa sammanhang, men gör inte, eftersom jag trivs med det jag gör och fortfarande känner att jag utvecklas. ”Yrket” är försäljare – på Systembolaget.
Nämen oj, Dammråttan, det visste jag ju; det har du nog nämnt tidigare. Och det är ju även Broder Jakobs arbetsgivare sa jag nog även den gången.
Nu får ju du inte komma med vintips hä… vänta, det kanske du får om du är jätteanonym och kallar dig Dammråttan? I så fall: gör det!
SYOn var en hon men inte sjutton kommer jag ihåg vad hon hette. Däremot kan jag se hennes rum längst bort i korridoren, mittemot biblioteket. Med alla oranga foldrar i någon plastupphängning utanför dörren. De var kul för det var alltid ”udda” yrken typ frisör, aldrig ”ordentliga” typ läkare.
Ja, hade man vetat då vad man vet nu, hade jag valt humanistisk med latin och grekiska. Eller nåt annat kul. (Betygen ”sade” N …)
Man (jag) blev ju vad man (jag) blev i alla fall (säkert ett halvdussin ”yrken”), utan någon som helst anknytning till vad man lärt sig på gymnasiet. Och än är det inte slutlärt och slutyrkat!
Jag valde latin i gymnasiet, men hoppade av för att latinmajen luktade illa. (Mooooget.)
Hatade min SYO för när jag skulle välja extraämne i 6:an till 7:an blev jag kallad till högstadiet till ett möte med SYO. En förälder skulle också följa med. Väl där sa hon ”Béatrice måste ha skrivit in fel kod för extraämnet hån har valt praktisk teknik men det är det bara pojkar som går, jag antar att hon vill ha praktisk svenska, det brukar de flickor som har det lite svårt i skolan välja”. Öhh svårt i skolan jag? Praktisk svenska nä du tanten det vill jag inte. ”Ja men franska då?, det läser många flickor”. Du jag vill inte läsa något språk, jag har svenska, finska och engelska, haft finska 2 år på hälften mina engelskalektioner och vill faktiskt koncentrera mig på det. ”Öhh men men då får det bli praktiskt svenska då.” Då minns jag att jag lackade ur totalt på tanten och undrade om det var förbjudet för tjejer att läsa praktisk teknik. Och nej det var det ju inte. ”Men det är ju bara pojkar som läser det, finns bara ett omklädningsrum så kom inte till mig och gnäll sen när det bara är pojkar och alldeles för svårt för dig och du måste byta om på toaletten”. Så det som praktiskt lagda killar går för att slippa språk skulle vara för svårt för en tjej uppvuxen i garaget med pappa. Underligt.
Under 3 år var jag bäst i gruppen i praktiskt teknik, jag svarvade, ritade ritningar, byggde ihop motorer, gjorde en egen verktygslåda mm mm. och stortrivdes i en grupp med bara pojkar även om de blev lite generade när jag bytte om med dem.
I 9:an var det dags att bli inkallad till SYO:n igen. Dags för att prata vad man vill bli. Inte vet jag sa jag men går jag 4-årig Teknisk så kan jag nog bli det mesta sen sa jag och var på väg därifrån. Men se nä så lätt var det visst inte. ”4-årig teknisk det väljer ju bara pojkar från medelklass/akademikerhem, du är flicka och från en arbetarfamilj, det kommer aldrig gå. Vem skall hjälpa dig med läxorna hade du tänkt?”. Jag höll på att lappa till tanten. Åh så arg jag var på henne. Hon satt på allvar och föreslog att jag nog borde inrikta mig på handel & kontor eller undersköterska, då fick man jobb och det passade min bakgrund. Tog mina grejer och störtade ut ur hennes rum.
Trodde jag aldrig mer skulle behöva träffa henne igen. Men av någon underlig anledning valde hon att byta från SYO på högstadiet till SYO på gymnasiet där jag gick. i 2:an på 4-årig Teknisk som jag klarade utan några som helst problem skulle vi välja avslutning, bygg, el, kemi och det nya data. Jag valde givetvis data varpå det åter igen var dags att få en uppsträckning av tant SYO. De få tjejer som gick på 4-årig T visste i alla fall hut och valde bygg, om de var väldigt intelligenta och hade rätt bakgrund valde de kemi och det fick jag höra. Flickor skulle inte gå dataavslutning den var likställd med el och alldeles för svår. Jag bara log, sa att jag hittills klarat mig bra och sa att jag nog inte behövde råd från henne.
Den där SYOn är ju värd en hel antipedagogikbok, Béatrice!
Ibland skulle jag vilja leta upp henne och visa att jag fortfarande lever och att som tjej funkar det rätt bra i mansdominerat yrke.
Men varför inte, Béatrice? Egentligen? Go for it!
Minns ju inte vad hon heter, men det kanske går att luska ut från någon gammal skolkatalog. Hmm….
Jag har världens roligaste jobb för jag jobbar som studievägledare och hjälper mina komvux-elever att både tänka stort och låta sig begränsas. Mitt jobb är sjukt spännande för jag möter människor i förändringssituation och som söker upp mig frivilligt och som alltid tackar och bokar efteråt. Ibland brukar mina elever säga att jag är världens bästa studievägledare och tälta utanför mitt kontor för att vara först i kön till mitt drop in. Ibland säger de att jag är från en annan planet för att jag inte är som andra myndighetspersoner. Man kan likna mitt jobb vid en gammal tant som nystar upp människors trassliga liv och tankar. Ändock är jag bara 30 år och har varken glasögon, knälång kjol eller heter Kerstin.
Heja Jenny!