Hoppa till innehåll

Etikett: musik

I söndags morse tjuvlyssnade jag

I söndags morse klev jag av nattåget i Örebro för att invänta en buss hemåt. (Vansinne, begriper inte hur SJ placerade mig så långt västerut.) Klockan var strax efter åtta och stationshuset fullt av små barn, idrottslag, far- och morföräldrar samt både bak- och helfulla karlar.

En kille i 20-årsåldern släntrade in och satte sig några meter ifrån mig. Han var klädd i jeans och T-shirt som under en vacker julidag, medan vi andra hade både fingervantar och mössa. Han halsade ur en liten burk med energidryck när hans telefon ringde.

Telefonkillen. (Anonymiserad eftersom jag inte vågade fråga om fotograferingstillstånd.)

Detta var vad jag hörde:

– Tjena. Näh, jag är alldeles blöt ända upp till knäna för jag fixade översvämning i cellen. Ställde upp madrassen mot väggen bara och satte på vattnet i en halvtimme. Men snutarna släppte inte ut mig så jag fick sova på den där blöta madrassen. Och vet du att dom inte har öl i kiosken! Fick köpa Red Bull istället. Jamen vad skulle jag göra? Darrar som ett asplöv och har svinont i ryggen. Visste du att Pressbyrån inte säljer öl?

När han sa ”darrar som ett asplöv” plockade jag fram papper och penna och började anteckna.

– Skitont i handlederna har jag också. Mmhm, handklovar. Snutarna hoppade på mig ute på gården, grannarna hade ringt efter dom för att jag var ett störande element.

Jag antecknade ”handlederna” och ”störande element”.

– Nää, har inga pengar kvar, det sista gick till redbullen. Bussen går inte förrän om tre timmar så jag hinner sno ett busskort. Nä, hur ska jag annars komma hem? Det är lugnt, jag snor ett busskort, det brukar inte vara några problem.

Jag antecknade ”brukar inte vara några problem”. Precis bakom denne kille satte sig nu en A-lagare. (Säger man A-lagare fortfarande?) Det var en tomteskäggig man i nerkissade byxor, tre plastpåsar och en Willie Nelson-gitarr på magen. Han plockade fram en flasköl, öppnade kapsylen och började halsa. Kapsylen föll ner på marken och rullade iväg.

Den telefonpratande killen stelnade till och tystnade abrupt när ölen sade psssscht. När kapsylen klinkade mot stengolvet vände sig killen om och stirrade på A-lagaren (som faktiskt kunde ha varit just Willie Nelson). När första klunken rann ner genom strupen på Willie Nelson-typen, ställde sig telefonkillen upp och tittade på ölflaskan som om det var en ko med sju ögon eller en naken Lill-Babs. Han höll fortfarande telefonen mot örat. Han sa ingenting, han bara tittade på flaskan med folköl och stod beredd som en sumobrottare inför ett anfall. Så vaknade han upp ur ölförtrollningen.

– Va? Va? Äh, det hände en grej bara. Måste sluta nu. Tja! Nä, det ordnar sig, sa killen och satte sig ner igen.

Då kom ännu en sliten A-lagare in och började prata med Willie Nelson. Den nytillkomne såg ut lite som Morgan Freeman, fast 30 år äldre. Han pekade på gitarren och sa:

– Har du spelat länge?
– Nä, jag har precis börjat. Men jag kunde ha blivit något om jag hade börjat i tid. Annat var det när jag var 21 år 1955 och såg på Owe Thörnqvist. Men annars är livet bara skit. Har inget att leva för, man borde dö, sa Willie Nelson.
– Nejnej, varje dag som är en gåva! Jag vaknar varje dag och är lycklig för jag lever! Jag har en fru! Det är det bästa vi karlar har, det är det. Våra fruar. Är du gift? undrade
– Ja, ja. Hon är fin. Och söt. Ska se om jag minns vad hon heter, du förstår vi har inte setts på ett tag för jag skäms så för mitt dåliga beteende. När du säger sådär, då känns det faktiskt lite bättre. Du har gjort att jag är lite mer tillfreds med livet! sa Willie Nelson till den leende Morgan Freeman.

Jag skrev så att den skrivovana handen brände. Jag antecknade ”f. 1934” och ”skäms så för mitt dåliga beteende” och ”tillfreds med livet” samt en farlig massa ord som inte går att tyda. Sedan blev jag tvungen att gå till min buss. Jag läser nu det sista jag skrev i mina anteckningar från denna morgon:

”Alla som tittar på ’Hollywoodfruar’ och njuter av att förakta dem borde göra något vettigare av sin tid.”

Eller så står det bara:

”Akl fem gluppa in MaHu.fluga miolan frakta lem kunde vettizzzz a tidn.”

Jag frågade om lov, och fick ta en bild. ”Inga problem, damen!”

Djupinglotten avslutar idag med en dikt av W.B. Yeats:

Come swish around, my pretty punk,
And keep me dancing still
That I may stay a sober man
Although I drink my fill.

Sobriety is a jewel
That I do much adore;
And therefore keep me dancing
Though drunkards lie and snore.

O mind your feet, O mind your feet,
Keep dancing like a wave,
And under every dancer
A dead man in his grave.

No ups and downs, my pretty,
A mermaid, not a punk;
A drunkard is a dead man,
And all dead men are drunk.

Share
20 kommentarer

Jag är aldrig så cool som när jag går på konsert: Coldplay!

Vad gör jag när jag har gått in på konsertområdet, besökt en bajamaja, spruttat handsprit överallt, (svininfluensan skapar högtryck för många produkter), köpt en t-shirt och tryckt in proppar i öronen?

Svar: köper en 3,5-öl. (Traditionell konsertbild.)

 

Hur många levde månne i nuet just nu och här? (Analysera bilden nedan.)

”Jag måste messa en snutt till mamma.”
”Jag måste spela in för att visa barnbarnen.”

”Jag måste dokumentera för min blogg.”

Att gå på konsert, har jag ju berättat tidigare, är jag inte särskilt van vid. Därför är varje tillfälle storslaget, egendomligt, fantastiskt och sådär pirrande som när man träffar Johnny Depp. (Inbillar jag mig. Jag har ju aldrig träffat Johnny Depp. Vilken synnerligen dum jämförelse.)

Arenan igår var Stockholms stadion. (Stockholm Stadion? Stockholmsstadion? Stadion i Stockholm?) Den byggdes till vårt enda sommar-OS för 97 år sedan (aha, den heter egentligen Stockholms Olympiastadion) och har lite av en borggårdskänsla. En av tjejerna i vårt sällskap hade sprungit 400 m i SM här en gång, och visste att berätta allt om löparbanorna på Stadion. Men av dem ser man förstås intet – innerplan och banorna är klädda med balkongplastpussel.

Bandet var Coldplay. Låt mig nu och här slå fast att storkonserter är fantastiska. Men: man ser ju ingenting av de fysiska scenpersonerna på de här tillställningarna. Chris Martin trollade så vackert med tangenterna där framme på scenen och alla femtusen som stod framför mig var två och en halv meter långa utom de som fuskade med högklackat. Diskriminering är vad det är.

Men hur dum och ovan jag än är, går jag ju inte på konsert i obekväma skor. Så himla imponernande stamina – sisu – hos denna tjej. Blåa tår, någon?

När man inte kan se scenen, får man titta på tv-skärmarna vid sidan av scenen. Det funkar helt ok, men är ändå inte på riktigt, tycker jag – som vill sitta i knät på sångaren och sedan killa trummisen bakom örat.

Men går man alltså på konsert för att titta på tv? Ja – musiken går genom märg och ben. Och det är alldeles fantastiskt. (Förutom när baskaggen gick i otakt med mina hjärtslag och jag fick för mig att jag var nära en hjärtattack.) Men det där med att den vänstra skärmen visar allt spegelvänt är förvirrande.

– Hjälp! Jag har inte bara en hjärtattack – mina hjärnhalvor håller på med en rockad! Ring efter ambulans! Nej vänta. Jag är nog ok. Det är bara bakvänd bild där borta.

Publiken dansade ytterst sparsamt, men sjöng med en röst med i alla versrader. När Chris Martin stod där på scenen och gav oss beröm, blev vi som små tacksamma barn och trodde att vi var speciella samt att ingen annan publik någonsin tidigare hade gett grabbarna den respons som vi gav dem just då. Halleluja! (Och jag tänker inte påstå att det är osant, för det är ju liksom inte lika kul då.)

Men sedan tog ju konserten slut, och vi lomade hemåt … vadande genom det som vi människor tydligen kräfver på dylika tillställningar.

 

Så här, packade som sillar, stod vi i en dryg halvtimme efter konserten eftersom man tydligen skulle få en nyinspelad platta vid utgången. Jag sa med hög röst, inklämd bland okända människor, något om svininfluensan. Det roade några, dock inte alla.

Jag tror att jag nu med mina ivriga konsertupplevelser suktar efter att få vara med om något historiskt. Jag vill vara som dessa:

– Nämen jag var ju alltså i Eskilstunas Sporthall och såg Beatles. Alltså 1963. Det var sådär.
– Jag såg Springsteen på Strøget. Lattjo kille, den där.
– Alltså jag visste att Madonna skulle bli något redan när jag såg henne i N.Y. 1982.
– Lars Gyllensten? Ja, honom peppade jag att skriva mer, jag tror det var 1943.

Fast jag var ju faktiskt på plats när Thomas Di Leva slängde av sig locken 1986. Jättestort, verkligen historiskt.

Apropå skodon, så såg jag dessa klackar i Gamla Stan i eftermiddags. På kullersten och likande underlag. Så himla imponerande! (Men bara historiskt vad gäller miljön, inte klacksituationen.)

Historisk premiär: min egen, känslofyllda videosnutt från konserten.

Er tur: när var ni med om något historiskt?

Share
25 kommentarer

Kentrallalaaaa

Här sitter man i en refug och lajvbloggar.

Fast de där borta är coolare, de sitter ju i rondellen.

Kent spelar i sin gamla hemstad, där alla har lämnat släkt, grill och bira hemma på altanen för att få lyssna på grabbarna. Nej, vänta förresten, biran har de tagit med sig:

Ett av många vrålåk.

När jag var liten, togs jag och mina syskon omhand av barnflickor. En hette Eva Larsson, och hon var raggare. (Henne har jag berättat om förut.) Därför känner jag mig ikväll som hemma bland bilarna. Snart kommer jag säkert att känna mig hemma på konserter också – jag som knappt har varit på en handfull. (Hur många är då en handfull konserter? I runda slängar sju.)

Den orangefärgade pricken där borta är Jocke Berg.

Egentligen borde jag här och nu bli upprörd och kränkt och yra om orättvisor. ”Klassamhället!” skulle jag kunna dra till med och peka med min kränkta hand mot staketet som är en Berlinmur och mot alla där inne som har råd att köpa biljett och sedan dystert rynka min panna och snyfta lite och med darrande hand peka på min refug.

Men kolla, vi är fler som åker i tredje klass på konserttåget:

Den som ändå hade neonfärgade pumps. Varför har hon råd med sådant när inte jag har det?

För säkerhets skull-fotnot:
Nejdå, här är det inte någon som är kränkt. Jag är bara trött på alla med den där det-är-synd-om-mig-fast-allt-är-andras-fel-jag-är-ju-ett-offer-inställningen. Förlåt om jag nu retar upp halva läsekretsen.

Lajv-fotnot:
Publiceringen av detta dröjde eftersom batteriet stendog i just det ögonblick som jag klickade på ”publicera inlägg”. Vilket ju gjorde att jag helt förlorade lajvpoängen. Ah well.

Kent-fotnot:
De var förstås helt fantastiskt bra. Men (för att nu reta upp den andra halvan av läsekretsen) förbandet med Håkan ”jag sjunger som en ostämd saxofon” Hellström var b-e-d-röv-l-i-g-t. Jag frågade ett Hellström-fan:

– Men vad är det som är bra?
– Texterna! Och som han hoppar omkring på scenen! Hur mycket jävla energi som helst!
– Men betalar du alltså för shåwwen för att han skuttar omkring så bra? Och sjunger så finurligt:

”Men den gamla goda tiden nu kommer den aldrig tillbaka.
Och jag svär att varenda fyllo på varenda bänk i varenda hörn hälsade på oss.
Natten jag fann dig.
Och jag svär att jag aldrig sett stjärnorna tydligare ovanför.
Natten vi kysste all skit vi gått igenom här adjö.”

– Ja men så sjunger man med och så låter man bättre än han och då blir man så glad. Kom igen Lena, kom igen Le-enaaaa. Du-tu-ru-tu-ru. Du-tu-ru-tu-ru. Du-tu-ru-tu-ru. Du-tu-ru-tu-ru. Wo-oh!

Jättebra.

Share
13 kommentarer

Vem var Florence Foster Jenkins? (uppdat!)

Nej, jag menar inte henne, hon på bilden – Florence Griffith-Joyner (1959–98) och heller inte hennes svägerska Jackie Joyner-Kersee.

Inte heller ska jag berätta om Florence Nightingale även om hennes efternamn kan sägas ha med ämnet att göra. För att inte tala om Farrah Fawcett-Majors, som har lika lite med detta att göra som t.ex. Jodie Foster.

Det finns många lexikon och uppslagsböcker. Jag vill äga dem alla och kunna allt som står i dem. Men det går ju inte. Den enda person som jag vill minnas i Sohlmans musiklexikon brukar jag dessutom glömma bort namnet på, vilket komplicerar när jag vill briljera med kunskap.

– Jomen i Sohlmans finns ju en rolig, den handlar om vahettere, vahette hon, det börjar på J … J … Jonsson?
– Jönsson?
– Nej, hon var britt. Eller amerikan.
– Jones?
– Åh, kommer du ihåg Alias Smith & Jones?

Och så har man tappat bort henne igen.

Ben Murphy & Pete Duel, alias Kid Curry & Hannibal Heyes, alias Joshua Smith & Thaddeus Jones.

Men nu ska jag en gång för alla memorera hennes namn. Jag citerar ur Wikipedia:

Florence Foster Jenkins (1868–1944) was an American soprano who became famous for her complete lack of rhythm, pitch, tone, and overall singing ability.”

Klicka här om ni vill lyssna på henne.

Se på skivomslaget: ”Mord på de höga C:na”! (Vilket påminner mig om Melodifestivalen 1985.)

Nu är Florence Foster Jenkins ju inte den enda som är känd för sin omusikalitet, men hon är den som har den roligaste artikeln i Sohlmans musiklexikon. Om jag får tag i texten, kommer den här nedan.

(Har jag skrivit ett helt blogginlägg om en text som jag inte har tillgång till? Jahapp.)

Äntligen uppdatering!
Jag har varit på biblioteket:

Jenkins, Florence Foster, amerikansk sångerska (1870–1944). Genom ett stort fädernearv kunde J. framträda som mecenat, främst åt en av henne grundad Verdiklubb. Fullt utlopp för sin konstnärliga kallelse fick J. dock först när hon började ge privata konserter, där de av henne själv högst personligt designade dräkterna alltid utgjorde ett viktigt inslag.

J. hade blott erhållit rudimentär sångutbildning, men hade ändå en ovanligt välegaliserad röst: den klingade lika förskräckligt över hela det begränsade omfånget. Härtill kom J:s eminenta förmåga att intonera varje ton felaktigt, att sjunga helt egna intervall och hennes originella rytmuppfattning, som blott undantagsvis sammanföll med ackompanjörens (vilken dessutom fick vara beredd på överhoppade takter och plötsliga tonartsbyten). Som den koloratursopran hon ansåg sig vara, gav hon sig i kast med de mest krävande verk, såsom Nattens drottnings aria ur Trollflöjten, om vilken hon sade att ”Tetrazzini behövde tre andetag, men jag klarar av den i ett”. (—)

Produktidé: man samlar alla roliga uppslagsverksartiklar i en bok. En kanske ganska tunn bok.

Share
30 kommentarer

Hårdrockstanten

Med Solusfemina, Ica och Alice intogs först bloggöl och bloggpizza på ett av innehaken i stan. Än en gång var jag en alien som storstirrar på krogar som har två hulkar till dörrvakter … men inga kunder. Jag fascineras av alla tjejer som har tights leggings och två killar blev jag faktiskt tvungen att dra upp byxorna på eftersom de höll på att tappa dem och kalsongerna de visade upp inte var det minsta snygga.

Plötsligt befann jag mig med Ica och högskolestudenter i en takvåning med dito ölbalkong. Inte särskilt imponerade blev de av att jag på rak arm visste att Tommy Nilsson vann med ”En dag” 1989 och att Yvonne Ryding då i direktsändning meddelade att hon var gravid.

– Ja, du var i alla fall född på den tiden! sa någon.

En stund senare befann jag mig på rockkonsert med tema ”läder och nitar” på Kåren. I publiken stod tre tjejer och en kille iklädda hudfärgade kroppsstrumpor med påsydda svansar samt en tjej i sköterskeuniform. Och jag. Eftersom bandet var bra och säkert hade gått i kommunala musikskolan, ville jag gå fram till dem och säga det och moderligt trösta dem för den skrala publiktillströmningen. Men se, det fick jag inte.

– Nänänä, sa någon som nog var arrangemangets boss. Du kan inte, stopp, jag kan inte släppa fram dig, tänk om alla skulle, nejnej, hur länge har du varit här, du kanske ska dra dig undan lite …

Därefter klev ett annat band fram på den lilla scenen: Blowsight.
Karismatisk sångare, cool trummis, mystisk basist och mullrande gitarrist – the whole shebang. När sista tonen hade brummat ut, tänkte jag på Streaplers och Hep Stars, som har berättat hur de i karriärens första, stapplande steg blev så vansinnigt glada av beröm. Nu skulle här berömmas!

Men … då kom samme boss som förut och grep mig i armen för att dra mig ut ur lokalen. Om det hade varit en amerikansk film, hade jag tittat på hans hand och väääst ”Don’t you touch me”.

– Kom nu med här, ut, du ska ut, vi stänger och låser nu. Ut, sa jag, ut! Vi stänger och låser dom här dörrarna nu! Kom nu! Ut!
– Aj, sa jag och pekade lite lamt mot de andra i den lilla publiken som inte blev tagna i armen.

Jag lydde och gick ut, men tänkte ”Nobody puts Lotten in a corner” och gjorde en snygg basketfint, vände och rusade in igen. Jag vinkade ”kom hit” med pekfingret mot sångaren, som stod och drog ut sladdar. Sedan gav jag honom det beröm han förtjänade.

– Jag heter Niklas. Tack. Tack. Bara man vet att någon har tyckt om … jag … ja. Tack! sa han och tackade än en gång med ett fast handslag.

My deed is done. Jag är språkpolis, maskingräsklipparmotståndare, fembarnsmamma och numera även för all framtid ”tanten som gav beröm”.

Share
17 kommentarer

Annorlunda? Vem? Jag?

Igår hände något i kommentatorsbåset. Man behagade krafsa på Lottenskalet!

Man undrade vem jag skriver för. Jag skriver bara. Jag ser vad jag har skrivit och finner att det är gott, njuter av eventuella kommentarer och inväntar inspiration för nästa dags bloggande. För … för vem tar man på sig mascara? För vem fixar man blommor i trädgården? För vem ordnar man barnkalas? För vem ger man ut en roman? För vem diktade Ekelund? För vem … ?

Nu tar vi en historia som jag först hörde i The Crying Game (1992):

”The scorpion, wishing to cross a stream, asked the frog to let him ride his back over the stream. When the frog asked the scorpion how he could be sure that the scorpion would not sting him, the scorpion replied that if he did sting him, it would mean death by drowning for both of them. The frog complies, carrying the scorpion on its back across the stream. Before they reach the other side, however, the frog feels pain and realizes that the scorpion has stung him. He protests, “Why did you sting me, Mr. Scorpion? For now we both will drown!” The scorpion replies, “I can’t help it, it’s in my nature.”

Man påtalade också att jag visserligen kåserade (tack), men att det ju inte var särskilt varierat. Nä nu!

Därför ska jag idag skriva om musik. Analysera, tolka eller ta ett glas vin och var som en människa eller två. Följ med barnen på bio medan ni funderar – hälsa på en gammal mamma eller ägna dagen åt meditation. Vi är inte hemma (hej igen alla tjuvar) utan borta.

Tio låtar som jag kommer att tänka på just nu, trallala!

1. Icko-icko, tjicketikaa ko-ko-ko-ko (Vem?)
2. Ballroom Blitz (Sweet)
3. Tinseltown is in the Rain (Blue Nile)
4. ’74 – ’75 (Connells)
5. Hotel California (Eagles)
6. Sofia dansar go-go
7. Jag ska va som en toalett för dig (Nisses stuga)
8. Wake up (Boo Radleys)
9. Tribute (Tenacious D)
10. I Am the Walrus (Beatles)

Ska vi inte ta lite poesi också?

Kalkeringspoesi anno 2007!

Jag diktar för ingen-
för att källarn gömmer,
för att barnen gråter,
för att sängen ju är arbetsplatsen,

som knarrar och gnyr
i skärmens sken
jag talar med läsarn
och ingen och alla.

(Fritt efter Vilhelm Ekelunds ”Jag diktar för ingen” 1904)

Share
29 kommentarer

En låt på skallen

Ibland fastnar ju en låt i skallen. Man nynnar den på insidan utan att någon hör något, ja ni vet. Plötsligt öppnas munnen och man liksom måste pysa ut lite av musiken. Så från att gå omkring och vara helt tyst och putsa lite här och där med trasan i köket exploderar munnen i ett:

SOM EN BANG! EN BOOOOOOMEBOOMERANG! Dammidammdammi dammidamm damm …

(Det där med trasan i köket hittade jag bara på. Ville en liten stund låta påskina att jag är huslig så här på lördagsmorgonen. I själva verket satt jag tyst och stilla och läste morgontidningen.)

Denna dags explosion skrämde dock barnen från vettet. De hade inte hört låten! Men åh! Svenne & Lottas ABBA-bidrag från Melodifestivalen 1975! Den nioårige svordomspolisen deklarerade dessutom att inte ens på engelska får man svära när man sjunger. (Damn.)

Nåväl. Barnen var så vänliga och gav mig efter ett rådslag en ny sång att humma och nynna och lyssna på inne i huvudet: ”Du gamla, du fria …”. Tack. Tack. Tack. Intressant är att inledningsraderna från allra allra första början sjöngs ”Du gamla, du friska”. Oj, måste pysa.

– DU FJÄÄÄÄÄÄÄÄLLHÖGA NOOOOOOOOOORD!

Share
7 kommentarer

Fuskblogg

Nej, inte fusk. Men lite crashing the party? Kulturbloggen utmanar (eller peppar) några andra bloggare att skriva om något av fyra i förväg bestämda ämnen. Jag är inte med på listan, men … eh, hrm. Äsch, jag svarar kort på alla fyra ändå!

1. Den bästa bok jag läst
De är nog fyra: Äventyrens ö, Jättehemligt, Hundra år av ensamhet och Birdman. Jag läser och läser och egentligen är fortfarande ingen läsupplevelse större än Äventyrens ö. Tag lärdom, vuxna Lotten: låten barnen läsa vad helst de vill. (Jag försöker prångla på dem Lisa Tetzner-serien och Tordyveln flyger i skymningen samt Det blåser på månen, men de vill bara läsa kusinerna Olsson och Kamratposten.)

2. Om man tog bort ordet ”men” i det svenska språket …
… skulle användningen av ”fast”, ”däremot”, ”emellertid ” och ”dock” öka markant. Samt ”skador”.

3. Finns det någon musikstil idag som du anser dominerar och om den på något sätt anses påverka den generationen som är ung idag, likt de stora banden på 70-80-talen anses påverkat den generationen som växte upp då?
Rapandet (som jag anser ska stavas rappandet på svenska) dominerar inte idag, men är förvånansvärt stort. Rapp-livsstilen påverkar förstås lyssnarna. Men rapp-lyssnarna kommer även de att växa upp och ingå i företagsstyrelser och ha fallskärm och skaffa barnvagnar med lufttryck i däcken och vilja flytta till radhus.

Anses 70- och 80-talens musikstil verkligen ha påverkat generationen? undrar jag nu. Oavsett vilken musikstil man fastnar för i ungdomen, sitter den som ett kletigt vällingpulver under strumpan resten av livet och man rycker till när man hör den bekanta melodin, släpper blicken från tv-spelet (90-talet) eller datorn (00-talet) eller teletransportören (10-talet) … Man njuter och tänker på den första kyssen, första stage-dajvandet, första borren som kan borra ett fyrkantigt hål. Och minns. Känner. Får lite ångest. Men är jag verkligen påverkad av en musikstil? Nej, men vem är väl jag … jag som anser att Äventyrens ö är den bästa bok jag har läst … och som gärna nynnar på ”Michelangelo” (Björn Skifs 1975).

4. Om jag var Gud för en dag …
Det är så lätt att raljera. Om jag var Gud för en dag skulle jag bli förvånad. Haha. Om jag var Gud för en dag skulle jag se till att jobba hårdare. Hihi. Om jag var Gud för en dag skulle jag göra dygnen längre. Hoho. Men på riktigt, om jag var Gud för en dag, skulle jag faktiskt precis som Sven Melander vill att jag ska säga, ha sett till att det blev fred på jorden. Jag förstår mig inte på nödvändigheten av lidandet. Jag vill bara att alla ska må bra.

Om ni också vill svara på en eller flera av frågorna på er blogg: tala gärna om det i kommentarerna. Ni som inte har en blogg kan ju reflektera här!

Share
28 kommentarer