Etikett: musik

David Bowie och hans Life on Mars

Publicerat av Lotten Bergman den 11 januari 2016 10:44

Trettonåringen här hemma har snöat in helt på ”R.I.P”, som han säger så fort något tar slut, går sönder eller i största allmänhet inte funkar. Idag fick han användning av de tre bokstäverna på fullt allvar, när alla i familjen fick en bekymrad rynka i pannan och försiktigt sneglade mot sin far, aka DDM, som obekymrat trallade omkring och pratade om deadlines och musfällor.

– Han vet inte, va?
– Han kan inte ha läst än.
– Men det står ju överallt.
– Mhm. Vi väntar en stund.

Vid halv tio hörde jag ett högt näääääää och en duns, så kom den djefla mannen, alltså DDM, ut i köket med ena handen på hjärtat och och ett ovanligt blänk i ögonen.

– Det här var … 69 är ju … han hade ju … det här tog mig hårt … jag … Bowie var m…

Till saken hör att DDM inte talar med ellipsligaturer i vanliga fall utan som en aldrig sinande svada; vi kallar honom P1 ibland. Han hämtade andan och stegade upp en tidslinje på golvet i köket.

– Bowies karrär är så här: först tramsade han omkring i London och var en glad spelevink med spralliga låtar, sedan fick han en jättehit i och med månlandningen och då blev han en ytterst seriös artist med tre av världens absolut bästa plattor [djup suck] och sedan nästan dog han i Los Angeles och sen åkte han till Berlin med Iggy Pop och sen gjorde han sitt bästa album, Scary Monsters, och sedan hade han en ökenperiod som är så här lång [två meter] och sedan … och sedan … blev hans album bra igen och sen släppte han den här skivan i fredags och så dör han idag.

– Out with a bang, not with a whimper, sa jag.
– Mhm. Jag måste … hm.

late-nights-hero — Ibland såg Bowie ut lite som Linda McCartney.

Life on Mars kom ut på ”Hunky Dory” 1971 och har en intressant historia, som Bowie själv gärna berättade om. Han hade några år tidigare översatt Comme d’habitude (av Claude François och Jacques Revaux), som fick heta Even a Fool Learns to Love, som enligt Bowie själv var bedrövligt fånig. Men då kom Paul Anka (ja, Anna Ankas exman) och köpte rättigheterna till det franska originalet – rakt framför Bowies näsa – och skrev en egen text till låten (med tydlig inspiration av Bowies översättning), som fick heta My Way. Som ni kanske har hört förut?

För att irritera och till och med retas med alla inblandade, skrev då Bowie en parodi – Life on Mars? – som ju liknar My Way (och Comme d’habitude). And the rest is pop music history.

Barbara Streisand gjorde redan 1974 en cover på Bowies ”parodi”, som inte föll Bowie på läppen. Han sa 1976:

– Bloody awful. Sorry, Barb, but it was atrocious.

Life on Mars?

It’s a God-awful small affair
To the girl with the mousy hair
But her mummy is yelling no
And her daddy has told her to go

But her friend is nowhere to be seen
Now she walks through her sunken dream
To the seat with the clearest view
And she’s hooked to the silver screen

But the film is a saddening bore
For she’s lived it ten times or more
She could spit in the eyes of fools
As they ask her to focus on

Sailors fighting in the dance hall
Oh man look at those cavemen go
It’s the freakiest show
Take a look at the lawman
Beating up the wrong guy
Oh man wonder if he’ll ever know
He’s in the best selling show
Is there life on Mars?

It’s on America’s tortured brow
That Mickey Mouse has grown up a cow
Now the workers have struck for fame
’Cause Lennon’s on sale again
See the mice in their million hordes
From Ibiza to the Norfolk Broads
Rule Britannia is out of bounds
To my mother, my dog, and clowns
But the film is a saddening bore
’Cause I wrote it ten times or more
It’s about to be writ again
As I ask you to focus on

”This song was so easy. Being young was easy. A really beautiful day in the park, sitting on the steps of the bandstand. ’Sailors bap-bap-bap-bap-baaa-bap.’ An anomic (not a ’gnomic’) heroine. Middle-class ecstasy.

I took a walk to Beckenham High Street to catch a bus to Lewisham to buy shoes and shirts but couldn’t get the riff out of my head. Jumped off two stops into the ride and more or less loped back to the house up on Southend Road.

Workspace was a big empty room with a chaise longue; a bargain-price art nouveau screen (’William Morris,’ so I told anyone who asked); a huge overflowing freestanding ashtray and a grand piano. Little else.

I started working it out on the piano and had the whole lyric and melody finished by late afternoon. Nice.

Rick Wakeman came over a couple of weeks later and embellished the piano part and guitarist Mick Ronson created one of his first and best string parts for this song which now has become something of a fixture in my live shows.”

(David Bowie 2008.)

67 kommentarer

Först kommunala musikskolan – sedan kommunala idrottsskolan?

Publicerat av Lotten Bergman den 21 september 2015 11:45

Som liten palt i Lund gick jag hos en privat pianolärarinna under två år, men bytte sedan till kommunala musikskolan när vi flyttade till Luleå. Jag var sannerligen inte någon tangenttalang och när väl basketen kom in i mitt liv (relativt sent), blev det allt längre mellan pianospelningarna.

Flera gånger har jag nu sett att Max Martin och alla andra svenska popvidunder som skriver musik till alla stora artister i världen sägs ha sprungit ur kommunala musikskolans sköte. (Hej metafor.)

Det ”svenska musikundret” inkluderar multiindustrier som ABBA, Roxette, The Cardigans, producenter Max Martin eller om gitarristexporter som Georg Wadenius och Yngwie Malmsteen. (Alla som vill att jag också rabblar Ace of Base, Europe, Neneh, Robyn, Tove Lo och Avicii samt Sveriges Musik- och Kulturskoleråd får härmed sin vilja igenom, men jag har inte faktakontrollerat deras musikskolenärvaro eller faktiska påverkan på musikvidundret.)

Av Sveriges 290 kommuner har nästan alla någon form av kommunal kulturskola. Arjeplog, Laxå, Sorsele, Surahammar, Torsås och Överkalix har det inte. Jokkmokk sägs ha startat en musikskola 2013, men jag kan inte hitta någon. (Aha, det finns en kulturskola, får jag lära mig i komentatorsbåset!)

karta_musikskolor — I de fyra jättestora musikskolelösa kommunerna norrut bor 13 950 personer. I de tre södra pyttekommunerna bor 17 450. (Back to nature: flytta norrut!)

Till de kommunala kulturskolorna är 5 000 lärare och 200 000 elever (64 % tjejer, 36 % killar) knutna, och dessa elever betalar 600–1 600 kr per termin (det är dyrare i höginkomstkommuner som Danderyd). Varför har jag snöat in så brutalt på siffror och fakta idag? Hm, jag vet inte – allt fanns liksom så tillgängligt och det blir så tydligt.

Nu kan vi nog enas om att de kommunala musikskolorna har en finfin påverkan på barn och blivande musiker. Även uttalanden som antyder tvärtom finns naturligtvis:

– Nejnejnej, ty de små stöps alla i en och samma form!
– Det är blott de priviligierade som spelar!
– Min son har stått i gitarrkö i tre år!

Well. Alla kan inte vara nöjda med allt.

Musikskolan tillkom någon gång på 1940-talet som en utveckling av ”Hagström Musikskola” (intressant läsning här) och nu tror jag banne mig att jag ska börja propagera för … kommunala idrottsskolor!

Här får ni en pausfågel i form av pingiskvitter.

Ordet ”idrott” inkluderar just här – i min värld – all form av rörelser som påverkar andhämtning och svettkörtlar. Det finns så många barn som slutar idrotta för att det inte finns någon som helst pedagogisk tanke bakom coachandet och tränarna faktiskt inte ser att olika barn är … olika. Alternativet är förstås att tvinga alla ungdomstränare som brinner för sin sport att följa mina råd och skippa kollektiv bestraffning, toppning och utskällningar tills barnen är tillräckligt … fokuserade?

olikastora — Bilden symboliserar ”alla har olika förutsättningar”. (Källa.)

Ja, som ni märker har jag inte tänkt längre än så. Men i min kommunala idrottsskola får man hålla på med massa idrotter och vara hur långsam som helst, bara man vill vara där.

idrottskroppar — Idrott för liten och för stor och för kort och lång från lattjo-bolaget …

Man måste underligt nog inte fokusera på att spela basket, utan kan kanske dela in den kommunala idrottsskolan i (se nu hur jag tittar snett uppåt vänster och hittar på)

bollsporter
styrkesporter
konditionssporter
tekniksporter
gymnasistiska sporter
verktygssporter.

Oj, hoppsan, vad de överlappar varandra. Alla som tycker om idrott men inte kan röra på sig, kan välja teoretisk idrottsutbildning som inbegriper hur man t.ex. är

funktionär
klubbledare (Lotten Bergman gästföreläser om kommunikation)
coach
specialist på skador & kost.

En annan pausfågel: Lisa Nordén.

Inte nog med att man bygger upp de unga – avdankade elitidrottare kan ju specialdrillas i pedagogik och bli lärare! Kommunala idrottsskolan go-go-go!!!

Förtydligande!
Min kommunala idrottsskola ska inte ersätta de befintliga klubbarna utan vara ett komplement som på sikt gör att fler ungdomar idrottar och att idrottsklubbarna blir lika stora som de fordom var.

50 kommentarer

När jag träffade basgången i Walk on the Wild Side

Publicerat av Lotten Bergman den 28 juli 2015 10:44

Jag är nu i södra England på mitt andra brittiska bröllop – förra året gifte sig årets brudgums syster. Kusin Ann (hon som äger Paul McCartneys glasögon) har nu bara ett ogift barn kvar, så jag har sagt att vi väl tar det bröllopet nästa år.

Som jag berättade förra året, är ”signeringen” det näst efter ”I do” viktigaste momentet i vigseln. Årets brudpar tar inte så seriöst på gamla traditioner och är befriande opretentiösa vad gäller allt.

John och Jo håller på att ladda för en landsomfattande turné med en pjäs om Marie och Pierre Curie. (Där John är Marie och Jo är Pierre.) De gifte sig på dagen 130 år efter paret Curie och enligt inbjudan skulle vi gäster lyda denna dress code:

”In your element, or as an element.”

Alltså kom några i gympadojor eller högklackat, några som silver eller neon. Och en som Freddie Mercury.

Regnet fullkomligen öste ner hela dagen, varför alla mumlade ”lite regn i brudslöjan betyder tur” som ett mantra. Anns brittiske make Mike (som i sin ungdom var ihop med en tjej som var syster till Paul McCartneys dåvarande flickvän Jane Asher) översatte detta snabbt till ”Wet Wife, Happy Life”.

annparaply — Kusin Ann, iklädd i folkdräkt från Dalarna, hade ett oerhört omatchande paraply.

Bröllopet skulle äga rum i Brighton Town Hall …

… där vi alla samlades, fulla av förväntan och plaskblöta av regnet. Då upptäckte brudparet att något saknades.

– Ringarna!
– The rings?!
– Mamma! Ringarna är kvar i taxin!
– What’s happening?
– We forgot the rings in the taxi!
– Call the taxi! The driver gave dig ju kortet!
– Telefonen is not working!
– Numret är totally wrong!
– Let me try!
– I can’t hear anything!
– You can use min telefon!

ringstaxi — Denna panik såg i kronologisk ordning ut så här.

taxi_jo — Men titta! Allt löste sig och vår hjälte taxichauffören blev hyllad hela kvällen.

alley — Inte blott Stockholm smala gränder har. (Bröllopsparet smet verkligen in i den här gränden för att komma undan en stund. Å ja ba jättediskret: **TITTA HIIIT!**)

Efter vigseln spelades det musik av olika slag hela kvällen lång. Det var enmannaband, en blåsorkester på uppåt 20 personer, brudgummen och hans två systrar, pappa Mike, en och annan trubadur och så var det ju en av Mikes bästa kompisar – basisten Herbie Flowers.

Det var Herbie Flowers som spelade ståbas och elbas på det här lilla örhänget:

”Not that the modest musician will himself blow his own trumpet. ’You do the job and get your arse away,’ he once said, humbly, of his vital contribution to one of the best-known songs in rock. ’You take a £12 fee, you can’t play a load of bollocks. Wouldn’t it be awful if someone came up to me on the street and congratulated me for Transformer?’ In fact, Flowers received the grand sum of £17 for his now legendary work.” (Källa.)

Men allt det där visste ju inte jag.

Jag stod där och pladdrade på som vanligt med vilken gammal man som helst. Vi pratade om väder och vind och bröllop och andra ganska banala ting och skrattade åt än det ena, än det andra. Herbie ville prompt att vi skulle ta en selfie med min stora kamera, så det gjorde vi.

Och sedan sa han lugnt ”Excuse me, Lotten, I have to …” och klev upp på scenen.

42 kommentarer

Boken om Olympen i Lund och t.ex. tusen försvunna stolar

Publicerat av Lotten Bergman den 21 november 2014 01:02

”Hur en felbyggd handbollsarena blev ett tempel för glitter, boaormar och rock ’n’ roll” står det på framsidan av boken som flera av personerna i kommentatorsbåset har bidragit till genom crowdfunding. Och historien om Olympen i Lund är verkligen alldeles, alldeles fantastisk. Läs vidare, för nu ska ni få kuriosa om Bryan Ferry, en missad storartist, ABBA, en absurd bildtext och drygt tusen försvunna designstolar.

I våras skrev jag om två intressanta, konsertrelaterade händelser och berättade om projektet:

olympenboken — Ser ni två de två saknade mellanslagen? Tihi.

Sedan rasslade det in pengar och så gick sommaren och så blev det november och boken trycktes och DHL körde den snabbt till Lund. Eller vänta, nej, bara till Värnamo. Projektledaren Pip-Petter höll på att trilla av pinn av pur frustration, men en i ilfart beställd budbil såg till slut till att böckerna kom till Lund och till min hand.

På releasepartyt idag – på Akademiska Föreningen i Lund – var medelåldern av naturliga skäl ”hög”. De flesta på plats var nog med under tidigt 70-tal och såg … ptja, till exempel den här konserten:

helasalen_sjuanstolar — Här är alltså den felbyggda handbollshallen omgjord till konsertlokal med en herrans massa designstolar som Julius Malmström hittade i ett förråd under arenan.

De där stolarna kallades idag på releasefesten för ”Myranstolar”, men det är ju för oss designnördar (harrrkl) som att påstå att betong är samma sak som cement.

sjuanmyran — Sjuan till vänster. Myran till höger. Fast det står naturligtvis rätt i boken. (Arne Jacobsen heter designern.)

Men titta på konsertbilden där uppe igen. Alla sitter! Det är ju så underligt! Och till historien hör att efter ett par konserter hade mer än tusen stolar försvunnit ut med publiken, så Julius bestämde att nä nu fick rock- och poppubliken faktiskt stå upp och digga musiken.

cooper — På vissa bilder – t.ex. här från Alice Cooper-konserten – kan man dock se publiken sitta ner alldeles vid scenkanten. På golvet med benen i kors! Med pipa! Medan någon döden dör på scenen!

Men vi backar lite: titta på konsertbilden igen. Vilka är det som uppträder där borta i fjärran på den lilla scenen? Vi zoomar in som de gör i de amerikanska deckarna på tv. Bzzzzz …

abba_closeup — ABBA. Det är faktiskt ABBA.

abba_uppslag — Naturligtvis med ett hemsytt ABBA-skynke.

Artisterna som kom till Olympen sa att de gillade stället lite extra trots att det egentligen var en enda stor betongklump med handbollsstuk. Det kan ha berott på att Julius vände ut och in på sig för att alla artister skulle få exakt det som de önskade sig – ovanlig sprit i logen eller orm på scenen: allt gick att ordna.

År 1985 fick Julius ett erbjudande om en up and coming artist som bara hade framträtt på småklubbar, så Olympen skulle få artisten nästan alldeles gratis. Julius funderade ett tag, läste på, lyssnade på låtarna och tackade efter moget övervägande nej.

Till Madonna.

En annan historia i boken berättar hur det kom sig att Bryan Ferry mitt i natten stod genomsvettig på Clemenstorget i Lund och sköljde ner en varmkorv med champagne. Man kan också läsa hur Lou Reed hamnade i en kundvagn från Ica. Och om pizzadiscot som inte funkade så bra. Och om Tina Charles figur.

tinacharles — Det här kan väl inte ha varit okej ens på 1970-talet?

Men för mig – som aldrig var på konsert på Olympen eftersom jag bodde i Luleå – var det en helt annan sorts bild som fick mig att rycka till och säga NÄE! när den dök upp. Det var nämligen så att den stora konsertlokalen även användes som tentalokal av Lunds universitet.

tentasal_olympen — Och precis så där satt jag ju och tentade! Litteraturhistoria! (Vilket jag alltså helt hade förträngt.)

Åh, så roligt det här var!

31 kommentarer

Gilbert O’Sullivan och hans Ooh-Wakka-Doo-Wakka-Day

Publicerat av Lotten Bergman den 31 oktober 2014 20:08

Jag minns precis var jag var när jag hörde att

John Lennon hade blivit mördad (i mitt rum hemma)
prinsessan Diana var död (i en bil strax utanför Viken i Skåne)
Björn Borg skulle lägga av med tennisen (vardagsrummet hemma).

(Nej, Lennon mördades inte i mitt rum, Diana dog i en annan bil och Borg … ja, ni förstår.)

Dessutom vet jag precis var jag var när jag 1972 hörde världens absolut bästa låt.

Jag stod i min kompis Lisas vardagsrum på Bygglovsgr. 13 i Lund och stannade mitt i steget. O-acka do-acka dej sjöng någon någonstans och det var alldeles ljuvligt och fantastiskt. Jag lyfte blicken, såg mig om och stirrade sedan mot musikkällan och kände hur hjärtat slog lite snabbare än nyss. Ungefär likadant brukar musiknördar berätta om sina känslor när de hörde t.ex. Beatles första gången, vilket ju är hemskt mycket coolare. Min första idol var alltså en irländare med svintohår: Gilbert O’Sullivan.

Gilbert_O'Sullivan_-_TopPop_1974_1 — Gilbert O’Sullivan som 28-åring 1974.

Jag känner ingen, säger ingen, som har haft Gilbert O’Sullivan som idol. Å andra sidan känner jag heller ingen som prioriterar basket framför städning eller grammatik framför fungerande bil. Ah well.

Om ni inte hade hört den låten, kanske den här har något bekant över sig?

Inte det? Okej, kanske Gilbert & Sullivan är intressantare? (Pffft!)

Jag har fortsatt med min trallala-musiksmak och är just nu fokuserad på denna låt: ”Love Runs Out” med One Republic (som inte är One Direction):

Så! God fredag på er alla! Här har vi tvåmetersmän i köket och det är faktiskt nästan lika underbart som O-acka do-acka dej var 1972.

41 kommentarer

Ryssen kommer! Sjung av hjärtat, sjung!

Publicerat av Lotten Bergman den 22 oktober 2014 23:08

Idag vid kvällsmaten kom vi att diskutera stamsånger och kunde konstatera att det var ett himla tjoande om nationalism och höga nord samt fjällens skönhet och att det säkerligen fick oss alla att stå starka mot främmande krafter. *host*

stamsonger — År 1942 kom detta 32-sidiga häfte ut.

Dessa 20 visor skulle alla skolbarn lära sig på 40- och 50-talen:

När man för snart ett decennium sedan diskuterade en litterär kanon (böcker som alltså ska läsas i skolan), berördes även stamsångerna – sådana som skulle ingå i läroplanen och tillhöra allmänbildningen.

Som den sucker för allmänbildning jag ju är, välkomnar jag utantillkunskaper, poesiuppläsningar, boktvång (fast det låter ju bedrövligt, det ordet) och nu även stamsånger. Men inte de gamla mossiga, nej. Jag vill ha andra! Fast vilka?

Vid köksbordet satte barnen igång att sjunga svenska och norska nationalsångerna och Ted Gärdestads Sol, vind och vatten medan min djefla man hävde ur sig gammelsånger på löpande band – som jag tyckte påminde lite för mycket om den gamla listan: Bellman, Taube, Lundell och Cornelis.

Nej, mina stamsånger som alla ska kunna, ska uppfylla tre kriterier.

De ska kunna sjungas även om man är berusad eller har svårt att hålla sig till en tonart och vacklar lite allmänt på tonerna.
De ska vara roliga eller allmänbildande – eller bara oerhört vackra.
De ska inte vara skrivna av Ulf Lundell.

Mina förslag:

Allmänbildning
fem nubbevisor
nationalsången (tänk er att ni spelar landskamp och ni är Zlatan)

zlatan sjunger inte — – Mhmmm hm hmhmhmmm hm hm hm hm mmmm.

Humor
Mitt namn är Karl Nilsson
Här i min skrivmaskin (även allmänbildning med rader om ”porto”, ”skrivmaskin” och ”poste restante”)

Vackert
Den blomstertid nu kommer
Idas sommarvisa
I denna ljuva sommartid

Förresten tycker jag att vi kan dra in lite internationella låtar också. Den här kanske? (Liksom We are the World gjord av välgörenhetsanledning.)

Men ojojoj så många kändisar som var med, tänker ni nu. Japp: Dave Grohl, Alison Balsom, Lorde, Pharrell Williams, Zane Lowe, Sam Smith, Paloma Faith, Eliza Carthy, Nicola Benedetti, Chris Martin, Jaz Dhami, Martin James Bartlett, Danielle de Niese, Stevie Wonder, Florence Welch, Lauren Laverne, Brian Wilson, Jake Bugg, Katie Derham, Gareth Malone , Kylie Minogue, Chrissie Hynde, One Direction, Emeli Sandé, Elton John, Baaba Maal, Ethan Johns, Jools Holland, Jamie Cullum, Brian May och Tees Valley Youth Choir samt BBC Concert Orchestra. Int’ så odumt, som man säger i Luleå.

Kom med egna förslag – fyll kommentatorsbåset med förslag och länkar!

83 kommentarer

Se hit, cellofantaster! (Och alla andra.)

Publicerat av Lotten Bergman den 5 april 2014 23:37

Fotomodeller? Skådespelare? Nej – mina nya idoler.

När folk frågar vad jag gillar för musik, svävar jag ut i ursäkter och förklaringar eftersom jag inte finner min smak särskilt originell eller intressant. Jag skulle kunna säga:

– Vivaldi och AC/DC och allt däremellan med Beatles på en piedestal.

Döm då om min förtjusning när detta dök upp på en länk nånstans i irrfärderna på nätets vågor.

De kroatiska cellisterna Luka Šulić och Stjepan Hauser kallar sig 2CELLOS och är tydligen världsberömda – så till den milda grad att de inte längre kan vandra på städers gator som vanliga människor. Våren 2011 lade de ut en videosnutt av sig själva på Youtube (med baktanken att kunna tjäna ett par kronor på det) och sedan hann de bara gå på toa, så hade snutten visats en miljon gånger. De fnittrar sig genom intervjuer världen över och verkar ha såpass roligt att de kanske faktiskt står ut med uppmärksamheten och det faktum att alla som intervjuar dem ställer samma frågor.

– Så. Vad säger alla hemma i Kroatien åt er framgång?
– Fåren bräker lite högre när de ser oss.
– Vem av er var det som laddade upp filmen på Youtube?
– Båda. Kolla, vi tryckte såhär, exakt samtidigt med våra händer. Klick!
– Nu ska ni spela något för oss. Vad ska ni spela?
– Cello.

Himla fin reklam för kommunala musikskolan.

73 kommentarer

Pausmusik

Publicerat av Lotten Bergman den 31 mars 2014 23:06

Eftersom jag har våldsamma problem med bloggens funktion och möts av allehanda inte särskilt fantasifulla felmeddelanden och det tar evigheter att … bla bla bla (är trött på krånglet!), så får ni idag bara lite pausmusik medan vi (ergo min bloggtomte) försöker fixa och dona lite.

Jag väljer nu (och förlåt nu alla som redan har hört mig berätta om och sångillustrera det här tidigare idag) lägga ut tre låtar som spelades på raken i Mix Megapol vid elvatiden när jag satt i bilen och kunde yla för allt jag var värd:

Uu-huuundo (Sanna Nielsen):

Halooo-ohooo (Beyoncé):

Yyyy-hooooouuuu (Robin Stjernberg):

Jag undrar jag, vad nästa låt skulle ha kunnat vara för att passa in i ooohooooo-stuket.

81 kommentarer

ABBA The Museum

Publicerat av Lotten Bergman den 29 september 2013 00:04

Igår bjöd barnens farmor – tillika den djefla mannens mor – både min och sin släkt på restaurang och museibesök. Restaurang Hasselbacken med världens godaste skagenröra hade dock problem med logistiken eftersom buffématen nåddes blott från ett håll och en enda lång, ringlande kö. Hör nu här alla bufféplejs!

All mat ska nås från minst två sidor.
Man ska inte behöva stå i köttbullekön om man bara ska ha pannkakor.
Svenskar är ett ohyfsat folk som envisas med att breda sina mackor i kön, så sätt gärna upp skyltar med tipset att lägga smörklick och pålägg på tallrikskanten och sedan bygga Dagoberttorn vid matplatsen.
Spela inte musik: folk är ofta på restaurang för att få prata med mat i munnen.
Lägg krut på toaletterna: vi ser skavanker och tänker ojojoj.

Efter att ha ätit oss osunt mätta, tappade vi bort två barn och när de var funna hade vi tappat bort två vuxna som letade efter de försvunna barnen så då skickade vi iväg tre andra barn att leta efter de försvunna vuxna, som plötsligt dök upp utan barn eller den blekaste aning om kalabaliken.

Sedan attackerade vi ABBA-museet med full kraft. Men höll faktiskt inte ens på att komma förbi vändkorsen i entrén eftersom logistiken även där var komplett felprioriterad.

Man får när man köper biljetterna online välja en insläppstid; besökare kommer bara in fyra gånger per timme. Detta är väldigt smart och gagnar både besökare och personal, som kan planera personalåtgång och minimera anstormningar. Frågan är bara varför de i så fall inte planerar – vi fick stå i en extremt obekväm hög och vänta på att en svagröstad kille skulle dela ut lyssna-guide-apparater med abbornas egna röster som berättar kuriosa när man rör sig runt i museet. Allt är liksom väl uttänkt, men någon uppföljning verkar inte ha gjorts.

Texterna i museet är bedrövliga – uppånervända citattecken, Engelska och Svenska med versaler, infantila formuleringar och … HAAALLÅÅÅÅÅÅ! Be mig korrläsa! Så här beskriver Benny natten efter Waterloo-segern i Brighton 1974:

”Vi kommer inte tillbaka till hotellet förrän vid 4-snåret. Vi sätter oss en stund i Napoleon-vinsten där – ja den heter faktiskt så! Halv fem är vi i säng.”

Jag antar att det ska stå ”Napoleon-sviten”?

Men materialet är helt fantastiskt. Scenkostymerna, platådojjorna, guldplattorna, tidningsurklippen – allt, allt, allt! De har byggt upp Polarstudion och Stikkan Anderssons arbetsrum samt sommarhuset som ABBA fick på köpet när de investerade i en hel ö i skärgården. Det finns ett självspelande piano som är direktkopplat till Bennys piano där han bor; när han sätter sig och spelar, spelar museipianot också. Man får försöka mixa låtarna som Tretow gjorde och man kan stå på scen som en femte ABBA-medlem och man kan få dansa och sjunga och dessutom registrera sina göranden digitalt och sedan ladda ner allt hemma via entrébiljetten. Man kan köpa hur mycket prylar som helst — men bara med kort. Museet hanterar inte pengar eftersom Björn Ulvaeus tror att ett slantfritt samhälle minskar brottsligheten. (Intressant.) Och så kan man se hela ABBA The Movie i en biosalong!

Kommentatösen Agnetas man Folke Hallin gjorde denna ABBA-karikatyr för MAD. Och Agneta rotade nu ikväll fram originalet, lade det på golvet och fotograferade det, uppflugen på en stege. (Hon säger att färgerna blev fel och att det är lite snett, men jag ser bara att det är en perfekt bild!) — Kommentatösen Agnetas man Folke Hallin gjorde denna ABBA-karikatyr för MAD. Och Agneta rotade nu ikväll fram originalet, lade det på köksgolvet och fotograferade det, uppflugen på en stege. (Hon säger att färgerna blev fel och att det är lite snett, men jag ser bara att det är en perfekt bild!)

ABBA-museet är alltså helt fantastiskt – samtidigt som det är taffligt. Hade skaparna lagt en bråkdel av budgeten på logistiker, språkgranskare och proffsskribenter hade det varit ett sanslöst bra museum.

Men nu kommer jag faktiskt till det allra, allra bästa. För ABBA-museet är även Swedish Music Hall of Fame med små musikrum för alla årtionden från 1920 (jag fastnade förstås i 1970-rummet), artistkläder och scenskor, foton och dagböcker, låtlistor och almanackor, gamla skivspelare och radioapparater samt en jukebox från 1920:

"Lägg 10 öre i öppningen.” — ”Lägg 10 öre i öppningen.”

Och så det mest fantastiska. Som jag har sparat till sist. Håll i er. Har ni någonsin sett på maken?

Okej. Man måste vara i en ålder som ligger min nära. Och tycka om Robban Broberg kanske.

Det handlar alltså om The Pling & Plong Show (1970).

Att tåget på väg till Stockholm var jätteförsenat pga. personalbrist och tåget hem var ännu mer jätteförsenat pga. ställverksfel och sena reparatörer samt att jag fick gå på kryckor hela dagen, försvinner i ett ena lyckligt skimmer: jag har fått vara nära Robban Brobergs Robbot, som bodde i en ”garderobbotorob”.

113 kommentarer

Igår Baditudes – idag bad i sjö

Publicerat av Lotten Bergman den 2 juni 2013 17:14

Detta är egentligen bara ett dagsboksinlägg. Eller … vaddå ”bara”?

Tsssst, nu börjar jag om:

Nu ska jag berätta vad jag gjorde igår! För jag var på punkkonsert med det famösa bandet Baditudes (med gästmusiker från Sator och familjen Bergman). Det hela började med en högst normal och ickepunkig bjudning hemma hos sångaren, som till vardags jobbar på lokaltidningen. Vi minglade verserat, doppade morötter i tsatsiki (heja den svenskstavningen!) och uppförde oss väl (förutom när jag klev så brutalt i soffan att ett vinglas for upp i någons näsa). För så är det med alla dessa musiker i medelådern: de må hoppa, skutta, fara omkring och vråla – men på måndag står de där och är tjänstemän eller lärare samt projektledare. Ni vill se vilka låtar de drog av, va?

1. Sex Noll Två (AGAG)
2. Holidays In (CBAG)
3. Nasty Nasty (GGCC)
4. Cretin Hop (EADEE)
5. Clampdown (AAA)
6. Ever Fallen in love (C#mC#mB)
7. Levande begravd (AAAA)
8. Bodies (EEEE)
9. Kill The poor (CAmFG)
10. Janie Jones (EEEE)
11. Atomreagge (AAA)
12. Sedated (EEEE)
13. Basket Case (DA……)
14. White Riot (ADAD)
15. Sheena is… (CCCC)
16. Rövarnas Visa (BBBB)

1. Party in Paris (GA#FG)
2. Homicide (DDCG)
3. Pretty Vacant (AAA)
4. Radion (ADAE)
5. Borstal breakout (EEEE)
6. Rockaway Beach (DDD)
7. Wasted Life (AAAAA)
8. Anarchy in the UK (GFEDC)
9. Should I stay… (DDGGD)
10. New Rose (DBEA)
11. Blitzkrieg Bop (AAADE)
12. Kids are united (AAAA)
13. I Fought the Law (DDGA)
14. Klockan 8 (ADAD)
15. Dancing with myself (EEEE)
16. Punkrocker EAC#mC#m)

Det ska fan vara tonårsrebell när 45-åringarna ser ut så här.

Kvällens Iggy Pop tog av sig tröjan efter 15 sekunder.

Min djefla man repar genom att be om en madrass där han planerar sitt stage dive. — Min djefla man repar före konserten genom att be om en madrass där han planerar sitt *stage dive*.

Själv hade jag tagit på mig 17 armband (jättepunkigt ju) och övade på mobiltelefonsduell genom att ha en i vardera ficka (fyra sammanlagt). DRA! (Lite Kenneth Andersson över posen, va?)

Nu ska jag berätta vad vi gjorde idag! För vi åkte iväg till vår badsjö. När vi gjorde det för för tio år sedan hade jag alltid fem barn och minst tre stora väskor med mig; numera är det bara två som är intresserade – och de bär sina egna handdukar. Skallrande tänder och iskallt vatten och hundbajsluktande sandstrand – allt är precis som det ska vara, säger de.

Jag lyckades ta en bild precis när Tretton- och Tioåringen skulle landa:

Jag stirrade på bilden där jag i gåshud satt och hackade tänder på den kluckande bryggan. Om det hade varit en amerikansk skräckfilm, hade hela skogen strax sugits ner i ett slukhål större än Johnny Depps säng.

Nightmare on Elm Streets berömda sängscen.

Jag vandrade upp på stranden, trippade försiktigt mellan hundbajskorvarna, dumpade skorna, satte mig ner och tog den här bilden samtidigt som jag ropade på barnen.

"Skor framför sjunkande container" kallar jag detta konstverk. — ”Skor framför sjunkande container” kallar jag detta konstverk.

– Nämen ska vi ligga här, mamma?
– Javisst!
– Alltså det är fullt med myror här!
– Bra, då ser det verklighetstroget ut!

I själva verket var det inte mer dramatiskt än att containern helt enkelt hade tippat.

Det är ju lätt hänt när man är en sisådär tjugofem personer som ställer sig på den och verkligen tar i.

Om det var varmt i vattnet? undrar ni nu. Nähedå, verkligen inte.

– Frrrrys, hutter, ska-a-ak, som Kalle Anka hade uttryckt sig.

53 kommentarer