Hoppa till innehåll

Etikett: idol

Herrmiddagen juni 2019

Sedan ungefär 2001 är jag ett par gånger per år medbjuden till en herrmiddag som varande den enda damen. Hur det kom sig från början vet jag inte, men däremot vet jag att herrarna

  • lär mig hur det funkar i den lite finare världen
  • upplever livets skiften lite före mig (jag är ungefär tre år yngre)
  • äter och dricker mycket, länge och gärna
  • har samma referensramar som jag.

Igår var det som vanligt fast helt annorlunda: Sten Feldreich satt vid bordet strax intill oss. Han må vara den skönsjungande Bengts son, men framför allt är han ju basketspelare.

Basketlandslaget 1975. Stående: Mike Perry, Håkan Wettersten, Dick Degernäs, Peter Nyström, Werner Schaffer, Bengt Lööv, Bo Persson, Kari Marklund, Miki Herkel. Sittande: Sten Feldreich, Thomas Tjäder, Jan Hjorth, Tommy Hansen, Peter Niegmann, Jörgen Hansson, Torbjörn Taxén.

Jag smygtog bilder på hur Stene (208,5 cm) böjde sig dubbel när han gick in på toa och jag försökte snegla på honom diskret och jag försökte verkligen komma på en anledning att gå fram och prata med honom. (Vilket jag har gjort en gång tidigare utan större framgång; jag var oerhört blek och ointressant.) Sedan drällde tusen och en andra kändisar in i en sådan fart att jag höll på att sätta rödingen i halsen.

Vidare lärde jag mig igår att man numera gärna åker på skidsemester till Kanada. Och tar helikopterliften upp på toppen och sedan snirklar sig ner off pist och riskerar lifvet.

– He-he-helikopterlift? sa jag så att sparrisen stod som ett paraply ur munnen.
– Ja!
– Men är det inte helvetiskt dyrt?
– Jo! Och så måste man investera i lavinspade, karbiner, isskruvar, lavinsond, specialkompass, klättersele, transceiver, höjdmätare, avalung och …
– Vänta, måste anteckna. Ava…lung?
– Ett slags snorkel som är bra om man är begravd i en lavin.

Tydligen en avalung.

Sedan fick jag se små filmsnuttar som visar hur vettvillingarna till medelåldersmän klättrar omkring på klippavsatser och bergskammar med skidorna på ryggen och slalompjäxor på fötterna.

– Jag kan ju inte ens GÅ med slalompjäxor på fötterna! sa jag och trampade en av herrarna på foten när jag skulle bevisa min klumpighet.
– Men numera finns det speciella slalompjäxor som liksom öppnar sig baktill så att m… ja. Du fattar.

Jag bara gapade. Skidåkning medelst bergsklättring låter ju som höjdhopp i pik, diskus med trippel lutz och boxning i balettskor.

De nio herrarna och jag lyckades inte bli utslängda denna gång (vilket vi har blivit tre gånger tidigare), men vi kanske var – när jag nu tänker efter – lite väl högljudda när vi jämförde föräldrarnas status, knävärk, segelbåtslängder och uppväxt under det numera ljuvliga 70-talet. Mest tjoade jag nog när det visade sig att jag och en av de distingerade männen mindes hur ett par i Luleå ville döpa sitt barn till Grus i analogi med Sten och Stig. Jag trodde inte att någon annan än jag mindes detta, och vände mig till mitt husorgan: SvD:s arkiv. Bevis!

Svenskans förstasida 26 maj 1981!

Mot min egentliga vilja lyckades jag hoppa på sista tåget hemåt, där jag hamnade bakom en man som satt och kräktes morotstärningar. Se det, det var en festlig kväll!

Share
21 kommentarer

Att strö beröm omkring sig

För ett par veckor sedan plingade telefonen till och det kom ett sms från den nyblivne civilingenjören, ergo Tjugofyraåringen som vi kan kalla Erik, som berättade att han var i bryderier. Jag visste att han satt i tyst avdelning på tåg, och såg framför mig hur han hade gått ut till tjoffa-tjoff-dragspelsavdelningen för att kommunicera med mig.

Hm. Det hade han förmodligen inte alls; den där skarven finns ju inte på moderna tåg. Och sms:a kan man göra helt ljudlöst. Men jag tänkte mig att det var där han stod. Ungefär som att jag tänker mig att alla tågtoaletter är öppna ner till spåret och att dörrarna fortfarande har sådana här fina lås.

Men tillbaka till bryderierna. Så här låg det till: han hade sett en idol. Och visste inte vad han skulle göra. Men det visste jag.

svenn_erikJag är själv bedrövlig på att approchera mina idoler, och när jag väl tar mig i kragen och gör det, blir det bara pinsamt. Men Erik gjorde det på detta vis:erikslappsvenn_erik2

Jaaa. Man måste dokumentera. Ju.

Och med detta hade historien kunnat ta slut. Men … Sydsvenskan hade i förra veckan en artikel om Sven Nordqvist:svenintervjVi måste zooma in lite:eriks_sven

Sensmoral: nu när alla idoler går och dör på löpande band, är det dags att vi skriver till dem och gör dem lite glada. Fast inte som jag gjorde när jag skrev till Carl Z. (Jag skäms så jag blir alldeles röd om öronen nu.)

Share
106 kommentarer

Birgitta Andersson – Sveriges roligaste komedienne

Många personer får inte sitt beröm förrän de är döda, så jag tänker nu hylla en av de fortfarande levande – om än en numera väldigt osynlig en: Birgitta Andersson (f. 1933).

birgitta-andersson

Jag ser att jag har nämnt henne flera gånger tidigare, så det här handlar om djuuuup beundran. Kommer någon annan svensk aktris ens i närheten av hennes kaliber? Eller är det bara jag som är mossig och gammaldags och som inte har vett att förnya mig och hänga med i humorsvängarna? Vilket ju är ett ord som påminner om något helt annat: ”Husmors filmer”, som man kan se med Birgitta Andersson som värdinna. Men det är en väldigt konstig företeelse: bioreklam som sägs vara faktainriktad, men ändå är reklamig. Dessa filmer visades gratis på bio på dagtid … och tydligen var de (underligt nog) våldsamt populära. Analysera om ni orkar!

Jag har hittat ganska många klipp med henne och Povel och Hasse & Tage på Tuben och vansinniga mängder i Öppet arkiv, men inte den som jag minns starkast: en 60-talssketch där hon blir uppbjuden till dans av en massa karlar. Lasse Ekborg är en, jag tror att Carl-Gustaf Lindstedt (som ju var hennes make i Teskedsgumman) är en annan. Uppdatering! Kommentatorn Magnus A. har hittat klippet! (Här, spola fram till 15:20!)

Birgitta är då Milda-Münning, som inte vill dansa och därför tackar nej till uppbjudningarna (där kavaljererna heter bl.a. Hasse & Tage och Svante Thuresson) med allt galnare repliker, t.ex.:

– Dansa? Nakna? Här på bordet? NU? Nej, vet ni vaaad!

Kolla nu på den vansinnigt snygga Birgitta Andersson som i absurd utstyrsel sjunger en konstig sång:

En torftig visa.

Pitt!

Björkman & Lundberg vaknar … dagen efter.

Hedvig frågar Olof Palme vad demokrati betyder.

Öppet arkiv med Birgitta Andersson.


Birgitta Andersson erbjuder sin kärlek till Hasse Alfredson. (Observera “Tar ni köpkort?” efter tre minuter.)

Reklam för Emser.

Fyra år gammal intervju i Hemmets Journal.

birgitta-andersson_ljung
Birgitta Andersson och Martin Ljung kan inget annat göra än att röka, så trist är det.

Hur som helst är Birgitta Anderssons begåvning en kombination av mimik, plastik, den nästan metalliska rösten, de talande ögonen, modet att vara tyst och den fantastiska tajmingen. Och jösses milda pannkakor så snygg!

Share
64 kommentarer

På konsert med Kent

Den enda idol jag har haft på det där stalkeraktiga sättet är Johnny Depp. Jag faxade “Keep up the good work” till hotellet som han bodde på en gång runt 1991. Men närmare så har jag inte kommit varken honom eller känslan av dyrkan.

Igår kväll var jag på Kent-konsert och såg några tjejer och killar som säkert hade faxat till bandet om de hade kunnat. De bosatte sig utanför konsertlokalen redan i torsdags och uppfann ett eget tursystem så att den som  kom först verkligen skulle få välja plats längst fram allra, allra först.

Kent på Lokomotivet i maj 2012 var nedtonad vad gäller ljuset, vilket gjorde fotograferingen svår.
Kent på Lokomotivet i maj 2012 var nedtonad vad gäller ljuset, vilket gjorde fotograferingen svår.

Själv gav jag mig på lånad cykel hemifrån ungefär en halvtimme innan grabbarna skulle kliva på scenen. På vägen smet jag in på Coop för att hämta ut biljetten eftersom det är ett ATG-ombud med Ticnetservice. För det står det faktiskt på Coop.se att det är:

Men … computer says no, sa personalen. De kunde inte lämna ut Ticnetbiljetter, det kunde bara Turistbyrån som stängde för ett par timmar sedan. Och så ryckte de på sina axlar och pekade på datorskärmen som ju vet att styra precis allt.

Här hade jag kunnat ställa till en scen och hänvisat till sajten (“my computer says yes!”) samt vrålat att det var bättre förr när man köpte biljetter i ordentliga biljettluckor med skjutfönster och tanter i virkade sjalar – men istället tog jag mitt bokningsnummer och gick. Cyklade. Jag förberedde mig noggrant på hur jag skulle övertala de alltid lika obevekliga, oflirtbara konsertvakterna. Övningsfladdrade med ögonfransarna, harklade och kollade så att jag inte hade spenat mellan tänderna eftersom det kunde distrahera.

"Eh, heeeej, jag har ett litet biljettproblem för att eh …"
“Eh, heeeej, jag har ett litet biljettproblem för att eh …”

Men. Tre sekunder efter att jag hade stammat fram mina ursäkter och rynkat pannan åt i tur och ordning Coop, Ticnet och Turistbyrån, var jag inne. Inga problem. Och klockan 20:01 började Kent lira – inga divalater där, inte. Hela Eskilstuna svimmade av pur glädje när Jocke Berg lade in “Tuna” i en låttext och när han berättade att han jobbade på ett sjukhem där alla andra också har jobbat … och att hans kompisar från förr numera sitter i kommunfullmäktige.

Inte särskilt deppigt, nej. (Och precis exakt på pricken sådär ser min Broder Jakob ut, ska ni veta.)
Inte särskilt deppigt, nej. (Och precis exakt på pricken sådär ser min Broder Jakob ut, ska ni veta.)

Efter konserten stod de allra mest inbitna fansen kvar och tittade efter plektrum och annat som grabbarna hade lämnat efter sig, som t.ex. … hårstrån? Snytpapper? Jag hittade en vattenflaska som bandet lämnade till fansen närmast scenen – och fotograferade den lite lamt i brist på plektrum.

Någonstans på denna flaska finns det spännande fingeravtryck.
Någonstans på denna flaska finns det spännande fingeravtryck.

När jag satt där på huk kom en kille i 28-årsåldern fram till mig och sa:

– Du, förlåt, ursäkta, kan jag … få den där? Jag tror att Jocke Berg har hållit i den …

Och så såg han så rart överlycklig ut.

Bakom honom stod en tjej och grät hysteriskt. Av lycka. Hon hade nämligen fått händerna på spellistan som var upptejpad på scenen under spelningen.

Spellistan. (Det är inte den gråtande tjejen som håller i listan.)
Spellistan. (Det är inte den gråtande tjejen som håller i den.)

Jag dröjde mig kvar och tjuvlyssnade lite.

– Jag svär! Han tittade rakt i mina ögon! Under hela låten!
– Svetten hamnade här! Här! Kolla, på kinden! Det är Martins svett!
– JAG HITTADE ETT PLEKTRUM!
– Ses i Malmö på lördag!

Ja, ett gäng på ungefär 50 personer följer Kent på alla vårens konserter.

Häromdagen var lillasyster Orangeluvan i Oslo samtidigt som Justin Bieber tydligen var i krokarna. Gatorna var fyllda av tjejer som skrek och tjoade och irrade omkring i jakten på en idolskymt. Avgudadyrkan säger någon, det kan inte var nyttigt säger någon annan och många skakar på huvudet och suckar och påtalar att ungdomarna ju hade vettigare saker för sig förr i tiden.

Presleyfans i Bremen 1958.
Presleyfans i Bremen 1958.
Beatlesfans i London 1965.
Beatlesfans i London 1965.
Springsteen i Tampa 2009.
Springsteenfans i Tampa 2009.

 Och så har vi ju dessa sansade män:

Deppig Sverigematch någonstans någon gång.
Deppig Sverigematch någonstans någon gång.

Nä, jag behöver faktiskt hitta en idol att vara lite hysterisk inför. Som

  1. är någorlunda åtkomlig
  2. inte älskas av alla andra
  3. lever.

Hm. Jag är alldeles för sansad och ohysterisk.

Share
64 kommentarer

Vem var John Wooden?

Jo, han var en amerikansk basketcoach som skulle ha fyllt 100 år i höst, men som dog igår.

John Wooden. (Men så här står man faktiskt väldigt sällan med sin basketboll.)

Spring nu inte iväg bara för att ni blir rädda och ointresserade när jag skriver ordet ”basket”. Det här är intressant. John Wooden var en spännande person. Snabbt nu:

  • född 1910 i en fattig familj
  • fantastiskt duktig basketspelare på 20- och 30-talen
  • fantastiskt framgångsrik coach på 40–70-talen
  • fantastiskt inspirerande talare nästan fram till sin död.
John Wooden sitter tvåa från höger i mittenraden. Observera gärna de symmetriska armhåleplaceringarna av dem som sitter med benen i kors.

Det roliga med John Wooden är att han var så väldigt noga med hur man var som människa – hans coachframgångar kom till stor del för att han fick sina spelare att sköta sig vid sidan av basketplanen. Han fick dem att tänka rätt, komma i tid och att fokusera på sig själva och sitt agerande istället för hur andra är och beter sig.

Och han är en citatmaskin; han drällde citat omkring sig som folk faktiskt inte gör i lika hög utsträckning idag. (Eller så är det bara jag som tycker att nästan allt redan har sagts av honom eller Oscar Wilde.) Här är min favorit – som inte är särskilt fyndig eller rolig, men som jag tror så innerligt på:

”Young people need models, not critics.”

(Jag tycker alltså inte att man ska skrika och skälla utan att man ska vara ett gott föredöme. Som förälder, som medmänniska eller som idrottstränare. Hm. Den här parentesen är ett tydligt bevis på att jag sedan i onsdags har snöat in på övertydliga förklaringar.)

John Wooden pratade väldigt mycket om att man måste ha tååålamooood och att unga människor vill ändra allt omedelbart, men att de glömmer att allt tar tid och att man måste ha tååålamooood. Jomen, jamen, jovisst, säger jag, fast vill ändå protestera lite mot den gode Wooden: för så är ju vi vuxna också! Allt ska ske utan ansträngning, helst utan ett enda nederlag, gå snabbt och ge stor tillfredsställelse!

Men jag och John Wooden är däremot helt överens om att:

”Failure is not fatal but failure to change might be.”

Idag hittade jag ett trösterikt Wooden-citat för mig som far land och rike runt för att berätta om skrivregler och som behagar kalla mig språkpolis (fast jättesnäll) och som för att inte irritera medmänniskorna biter mig i tungan istället för att vråla ”du sa fel!” eller ”det heter faktiskt ..!” eller ens ”så intressant, dubbel supinum, varifrån fick du det?”. Tadaaa:

”A coach is someone who can give correction without causing resentment.”

Fast vid närmare eftertanke stämmer det ju inte alls. Jag har tyckt innerligt illa om några av mina coacher. Äsch, aldrig får man vara riktigt nöjd.

Men nu vet ni i alla fall vem John Wooden var!

Ja, John Wooden stod 1969 på golvet precis som sina två spelare: Lew Alcindor och Sidney Wicks. (Lew Alcindor är mer känd som Kareem Abdul-Jabbar.)
Bill Walton, lille John och Kareem Abdul-Jabbar 1980. (Observera handväskan.)
Och år 2007 – ännu en gång med Bill Walton och Kareem Abdul-Jabbar (som håller handen).

Och nu till alla slitvargar som hamnar i skuggan av fixstjärnan och till alla ungdomstränare som har fattat fel:

”A player who makes a team great is more valuable than a great player. Losing yourself in the group, for the good of the group, that’s teamwork.”

Share
30 kommentarer

Jag har då aldrig hört på maken

Olle åt idag lunch med en tjej som jobbar med tv och film … å sånt. Precis när de skulle säga hejdå, ringer hennes telefon. Hon säger i luren:

— … ett ögonblick, jag ska bara säga hejdå till en annan Bergman.

Det var Ingmar. Hon hade Ingmar i luren. Ingmar Bergman i örat.

(Jag hyser sedan Kung Lear på Dramaten 1984 stor … enorm … gargantuastisk … respekt för honom.)

Share
11 kommentarer