Hoppa till innehåll

Etikett: höst

Höstsvammel!

– Gomorron Lotten Bergman, hur känns det?
– Jodå, fötterna upp och huvudet ner – som vanligt asså.
– Är det månne en liten mörk skugga jag anar där strax under de nedre ögonfransarna?
– Ja, i så fall beror det nog på att mina ögonfransar är så vackra, långa och tjocka.
– Hm. Så du är inte trött?
– TRÖTT? Ha! Vem fan hinner vara trött these days?

(Komna så här långt så förstår ni att jag ju bara hittar på. Det är ju ingen som intervjuar mig. Och jag är förstås så trött att jag inte ens vet om det är torsdag eller måndag. Oj, det är visst fredag.)

– Så … det här med att jobbar som adjunkt på 60 % känns lite slitigt?
– Pftt, nä, ja, jo. Alltså. Jag har ingen överblick. All planering finns i små digitala moduler som påminner om hårsnoddar i ett minfält. Jag ser inte skogen för alla knän, säger dunkla tankar och tänker dunka på träningen samtidigt som de lärde hoppar twist.
– Och korven den har två?
– Nej korven heter professor Kalkyl.

Ja, ni ser ju: det är ingen ordning på allting och jag gör fel hela tiden. I morse låste jag fast cykeln som stod bredvid min i det feldesignade cykelstället som jag nämnde häromdagen.

Röd pil pekar mot min cykel. Gul pil pekar mot nån annans cykel – med mitt lås.

Men spik i foten! Suffragetterna och gruvarbetarna i England hade det värre för drygt hundra år sedan! Och år 536 hade nästan alla i hela världen det värre än jag pga. konstigt väder. För att inte tala om fotbolls-VM 1990, när vi åkte ut efter tre raka förluster i gruppspelet.

Nä, nu får jag rycka upp hakan och sluta storma i ett vattenpass. Det är de små detaljerna i livet som man måste se som uppiggande energikickar!

Då kan man glädjas åt det absurda faktum att vi igår i skafferiet hittade en sesamolja som gick ut 1999.
Och si, så spännande de designar bilarna i Eskilstuna numera.
Och apropå trött: kolla vad granbarkborren har fått jobba för att ta kål på alla Sveriges gamla granar.

Imorrn lördag är jag ledig, och då ska jag bara flänga runt på matcher, auktioner, i skogar, i min egen källare och slutligen röra ihop världens bästa köttfärssås. På måndag är det jobbdags igen – i den här miljön som om två veckor kommer att vara knökfull med studenter och lärare som har suttit hemma sedan mars 2020.

Allt är designat, arrangerat och välordnat samt tyyyst. (För ingen är där.) Nyss kom en av mina kolleger längst ner vid pilen och rättade till det vita bordet som inte stod riktigt rätt i förhållande till sofforna intill.

Såja. Nu har jag tjatat så himla mycket om tröttman att till och med jag är less på mig själv. Låtom oss alla höja en skål med sallad och hylla med hattar och se hösten an med tillförsikt!

Hösthattarna enligt SvD 1905. ”Modets skapare vaka med svartsjuk omsorg …” Källa.
Share
28 kommentarer

Adjunkt Bergman is back!

Corona slog som bekant undan benen för mina älskade skrivregelsföreläsningar i mars 2020, men då fick jag hösten 2020 ett finfint halvårsvikariat på MDH (Mälardalens högskola, som i januari av outgrundlig anledning blir universitet) och hade så kul, så kul.

Och nu kör vi en repris! I sex månader ska jag planera undervisning, hitta på massa uppgifter, rätta tentor och ha kaffepaus!

Här springer jag omkring i tomma lokaler tills de små studenterna släpps in om en månad.

Men … egentligen vill jag bara ha sommarlov. Det går förstås inte för sig att som vuxen vända på dygnet, dricka vin till alla måltider, gå på långa skogspromenader, sova middag utomhus och plötsligt åka iväg på en roadtrip med bilen som håller på att tappa avgasröret. Men det är faktiskt vad jag vill!

(Säger jag trotsigt med plutande underläpp.)

Skogspromenad.

Nåväl, adjunkt Bergman har börjat i stor stil genom att planera helgaktiviteter så att det stänker om det. Lör- och söndagar i augusti–september är fyllda av

  • kräftskiva
  • grannkalas
  • kusinparty
  • arbetsläger i Horndal
  • Lund Comedy Festival
  • basketprotokollkurs
  • svampplockningsbonanza i Dalarna
  • tjolahopp med basketlaget.
Roliga kandelabersvampar.

Men … egentligen vill jag bara ligga hemma i soffan och kolla på film. Det kaaaan man ju bara inte göra nu, nu när vi som är vaccinerade börjar umgås nästan normalt – vi måååste ju ses! Svinga en bägare och svänga våra lurviga! Klämma ihop oss i små bilar och åka på äventyr! Sörpla soppa i en igloo! Men är det det jag vill?

(The Return of the plutande underläppen.)

Gnissel och gnööööl, sa vårtbitaren där han satt på en bräda.

Tssst. Jag bara gnisslar, gnölar och gnäller! Välkommen hösten och alla röda kinder samt frusna händer! Det blir nog bra det här …

Share
34 kommentarer

Äventyr, upptäckter och lite blod

Vad händer när man är van vid att ha fem–sex barn i huset hela tiden och plötsligt har blott ett? (Som nästan inte ens är ett barn längre – den där lillen som var ”Treåringen” när jag började blogga på lotten.se är numera ”Sextonåringen”.)

För det första har vi fått beställa en mindre soptunna eftersom det ekade tomt i den vardagsrumsstora.
För det andra ligger saker liksom kvar där man lade dem nyss; min strumplåda är full av strumpor numera.
För det tredje är det ingen som tömmer diskmaskinen – det gjorde alltid nån annan förut.

Men den största skillnaden är att jag kan ta mig för saker lite spontant och utan eftertanke, t.ex. att

  • ta ett senare tåg hem än planerat
  • gå ut mitt i natten och spela basket
  • jobba som volontär på en kulturbiograf
  • granska sådant som jag har varit hemmablind inför i två decennier
  • spela Beatles eller Vivaldi på högsta volym utan att först hålla en föreläsning om nyttan och bildningen med just dessa två musikskapare.

Nu brinner förstås allmänheten av längtan efter en utförlig, lite för lång bildrapport från de senaste dagarna …?

Varifrån kom denna trasa och hur länge har den i nytvättat skick sett ut så här?
Och vem i hela friden har varit så gullig och virkat kanter på den? Min mormor gjorde alltid det, men hon dog 1991 och så gammal kan trasan väl inte vara?
PLÖTSLIGT dog tygblöjorna som vi investerade i 1992. De har sedan 2004 används som skultrasor och handdukar, men sedan oktober 2018 ser de ut så här allihop! Mysko!

Efter att inte ens under pistolhot ha kommit på annat än ”vadsomhelst” till min egen önskelista, dök dessa fyra ting upp som måste-genast-ha-saker.

Jag fotograferade listan och skickade den till alla barnen, som genast kontrade med att de redan hade köpt alla julklappar redan. Jädra ungar till att ha fallit långt från sitt äppelträd.

Äventyr 1

Sent igår kväll var det 20 °C och jag gick därför på en kort promenad i shorts. Min djefla man lider av en bajs-i-lövhögar-fobi, så när jag promenerar med honom får jag inte göra så här:

Lyckan visste inga gränser. Och inga bajskorvar lade jag mig i! Jag gick småtrallande hemåt igen och fann utanför dörren att jag

  1. var utelåst eftersom Sextonåringen och Den djefla mannen vet att man måste låsa när man släcker för natten
  2. måste ha tappat både dörr- och bilnyckeln i lövhögen
  3. hade en synnerligen jättedöd mobiltelefon.

Jag tog med mig en räfsa och gick sur som ett åskmoln i Ruhrområdet 1977 tillbaka till lövhögen och letade.

En väldigt användbar liten cykellampa hade jag med mig att lysa med. (Mobilen var ju död; bilden tog jag med en liten, gammal digitalkamera som jag ofta har med mig som vore jag en spion.)

Inga nycklar hittade. Jag gick hem och hämtade cykeln och cyklade hela den väg som jag hade promenerat. Inga nycklar. Hem igen och kasta stenar på Sextonåringens fönster.

– Men mamma hur blev du utelåst?
– Jag tappade nycklarna i en lövhög.
– Vad gjorde du i lövhögen?
– Lekte.
– Men mamma! De är ju fulla med hundbajs!

I morse gick jag upp i ottan och tog räfsa och cykel och åkte iväg till lövhögen igen.

Och si!!! Där låg de och gömde sig! Utan hundbajs!

Äventyr 2

Jag var ute och körde bil, när jag långt bort i fjärran såg en väldigt berusad man (som vi förr kallade a-lagare) i röd jacka som hade förvirrat sig ut på körbanan på en 70-väg, och som inte kunde resa sig upp utan vinglade än hit, än dit. Hans polare stod på trottoaren och bara tittade på honom.

– Pruttkorvar! Nu ska jag hjälpa till! sa jag högt och tvärvände bilen.

Men oj, så fel jag hade. Och så vansinnigt tokigt jag drog slutsatserna just denna eftermiddag.

A-lagaren var inte alls en a-lagare utan en prydlig, nykter dam i röd kappa. Polarna var inga polare utan helt ovidkommande människor som gick med ryggen mot damen – så långt från henne att de inte hade haft en chans att upptäcka något mankemang.

Damen hade stupat på näsan och slagit sönder både den och en glasbehållare med mjölk så att alla hennes nyköpta veckotidningar var dränkta. En kålrot hade hon i handen också – en kålrot som dröp av både blod och mjölk.

– Jag har inget papper (nån klant hade städat bilen!), men ta den här strumpan och håll mot näsan så kör jag hem dig.

Sa jag och tänkte ”den där strumpan måste ha legat i bilen i ett par år”.

Damen, kappan, veckotidningarna, kålroten och den blodiga strumpan.

Nej, nu har jag inte tid att sitta här – jag måste gubevars tömma diskmaskinen!

Share
41 kommentarer

Fiffig design

När jag häromdagen skrev att jag verkligen inte gillar mina läsglasögon och då på vägen hittade uppfinningen ”smink-brillor”, anade jag inte att jag gläntade på dörren till en design-guldgruva. För mitt bland hopplösa bilbarnstolar, wåbblande matvaruvagnshjul och konstiga plastförpackningar, finns det uttänkt design som är så bra att jag häpnar.

Detta (bilden nedan) kallas ”nudging”, och är ett sätt att puffa folk att fatta vissa beslut:

Rökare slänger alltså sina förnicklade fimpar här istället för på marken eftersom det är roligare.

Jag, som en gång jobbade på JC och där lärde mig hur man ska attackera presumtiva kunder så att de köper mer än de egentligen hade tänkt, gillar verkligen dessa varukorgar. För att inte tala om personalen i affären – de måste känna en stor lättnad.

Orange märkning: jag vill ha hjälp av nån i personalen. Svart märkning: fuck off, jag klarar mig själv.

På alla ställen där en uteliggare eller en trött fylltratt kan tänka sig att lägga upp fötterna för en stunds vila en bit ovanför marken, försöker designuppfinnare hindra dem. Bänkarna får piggar, små barriärer, de lutar så att man trillar av – eller är bara i största allmänhet användarovänliga. Och fula.

Men kolla här! Staketet är utformat så att man faktiskt kan sätta sig i det. Det är kanske inte bekvämt och inte heller uteliggarvänligt, men … Så coolt!

En stol som kanske glädjer både bovar och banditer samt kvinnor utan fick-kläder är den här.

Så enkelt, så praktiskt … och så himla lättstulet.

När jag var ute och reste i somras, lade jag märke till att särskilt barnvagnsmänniskor hade det lite tufft. Nästan alla bar de nämligen på sina telningar samtidigt som de bar och släpade på rullväskor – och puttade den tomma vagnen framför sig. När man har famnen så full, kan en sådan här hiss vara en lisa:

Knappar som man kan sparka på utan att för den skull vara en thaiboxare!

Om alla hotell hade haft hissknappen placerad i korridoren – och inte blott framme vid hissdörrarna – hade man kunnat eliminera …

… Hollywoodfilmernas hotellkorridorsjakter och hjältens nervösa tryckande på hissknappen medan mördaren närmar sig på den fula mattan.

Poängen med hotellens vita, fräscha handdukar är förvisso att man ska kunna se att de är rena, men det måste vara frustrerande för tvätterierna med alla handdukar som pga. mascara ser ut som tvättbjörnar.

Make up, make off.

Men det är inte blott ny design som ska lyftas fram. Här ligger jag i sängskåpet i Lilla Hyttnäs (i Sundborn), vilket är det bästa ställe jag någonsin har sovit på. Inte alls fett ös – men nästan medvetslös.

Kanske var det Selma Lagerlöfs ande som vaggade mig till sömns, men kanske var det bara myspyskänslan.

Denna dag, när alla är missnöjda med gårdagens valresultat och jag är bedrövad för att Frank Andersson gick och dog så tidigt i livet och hösten står och stampar i tamburen, är mitt tips till er alla: njut av fiffig design, bygg ett sängskåp och sov lite mer!

Share
33 kommentarer