Etikett: höst

Ledbruten, men lamplycklig

Publicerat av Lotten Bergman den 5 september 2026 12:37

Jag har ont i hela kroppen – som vore det en influensa som fräser och bubblar och lurar runt hörnet. Men det är det inte.

Tidigare i veckan tog jag tag i en av de 23 sakerna som står på fixalistan (där trivialiteter som att köpa nagelsax blandas med städa källaren, leta reda på fasadfärgsetiketten, ringa Samsung för att kylens handtag har spruckit, fixa hål i fasaden med plastiskt trä, hänga upp gardiner åt Trettiotvååringen, hälsa på min Alzheimerpappa och slänga de tre antika cyklarna som skulle ha renoverats 2007).

Det gällde en liten trappa som leder från en tvättstuga ut till en trädgård här i grannskapet. Nej, inte alls mitt ansvar men ju ett kul projekt!

Hopplöst dumt och vingligt konstruerad är ”trappan” – så jag tog en Ikeakasse med mina finaste verktyg och ett gäng brädstumpar från verandabygget och åkte till nyss nämnda vingeltrappa. Jag stoppade plastpluggar (blå, stl 8) i öronen eftersom hörselkåporna var kvar hemma, och ritch, ratch, fillibombombom – så stod en stadig ramp-trappa på plats, trots att skruvdragaren dog strax innan alla skruvar hade dragits på plats.

Vingeltrappsteget till vänster, nya trapprampen till höger. Men fokusera lite på betongtrappan som leder uppåt i bildkanten.

Mitt i bygget skulle jag med en geringssåg i handen bara ta ett stort kliv över en hög med brädor, men glömde bort att jag är följsam som ett järnspett och rätt kass på att lyfta på benen samtidigt som jag böjer på knäna. I slow motion nu:

Shit, foten fastnade.

Jag faller.

Bäst jag slänger sågen ifrån mig.

Bättre att inte landa på tänderna.

En liten saltomortal sidledes här blir nog bra.

Oh, på axeln.

Aj, rumpan.

Uff, handen.

Hur kan jag i detta läge sitta fast med foten i brädhögen?

Helveeeeteeeee! Jag är ju två centimeter från betongtrappsteget!

Allt gick bra!

Jag reste mig upp, gnuggade lite på några skrapsår, svor åt mig själv och betongtrappans hårdhet, fortsatte att snickra och gick sedan hem, åt kvällsmat, somnade sött och vaknade dagen efter med värk i hela den jädra gamla skruttiga kroppen som kan spela basket i en timme, men inte kliva över en liten brädhög.

Dagen efter fick jag efterlängtat besök av två elektriker som skulle sätta upp en arkitektdesignad jättelampa på fem meters höjd, där det inte fanns något uttag. Lampan är ett monster på drygt en meter i diameter, designad för offentliga miljöer på 1930-talet av Sven Markelius – och ”nej vi tar inte småjobb” är svaret jag har fått av alla elektriker i ett halvår.

– Men det är ju en STOR lampa! var inget hållbart argument.

Här är en mindre modell. De större lamporna sägs ha hängts upp i LO-borgen, Kungliga tennishallen och Stockholms universitet.

Jag har med bilder och bokstäver berättat att det alls inte är ett fjuttigt jobb utan faktiskt ganska komplicerat, men tillgång och efterfrågan, yada yada.

De två elektrikerna som till slut kom krånglade, bänglade, åkte och hämtade sladdar och grejer, provade mina stegar, kom med en egen stege, började prata om fjärrstyrning via wifi, återgick till den ursprungliga planen, och plötsligt!

Plötsligt satt lampan där!!! (Trappstegen målades 2011, om ni minns.)

Elektriker har som alla vet ett farligt jobb som kräver koncentration och säkerhetsföreskrifter, så jag störde dem så lite som möjligt med frågor om hur ofta de får stötar, om de har kul på jobbet, om de inte tycker att lampan är störtcool eller om de ville ha en macka. Men ibland smög jag dit och tog en bild eller två.

När jag såg detta, var jag tvungen att reagera.

På fyra sladdkartonger och en kartongbit stod stegen och vinglade.

– NÄMEN! sa jag uppbragt.
– Jomen … sa elektrikern på trappsteget.
– Huff, sa elektrikern som vinglade omkring på drygt två meters höjd.

Jag sprang (eh, trippade eller hasade kanske är lämpligare ordval) ut till ännu en av alla brädhögar och hämtade hjälp.

Såja. (Men egentligen är detta inte heller godkänt: om elektriker ska jobba på en höjd där fötterna är på nivån mer än 230 cm över marken, måste man ha en byggställning.)

Sedan prickade jag av ytterligare några punkter på listan, fick en jätteförkylning med feber och lade mig tillrätta för att vila ett par dagar.

De tre antika cyklarna gavs bort till en cykelrestaurerare.

Nytt handtag till kylen beställdes via en chatt-bot som faktiskt funkade jättebra – tills jag förstod att jag kommunicerade med en riktig människa.

När jag är helt frisk igen, ska jag ta mig an dessa trista hål i fasaden.

Igår ringde en kompis och sa:

– Min reskompis har öroninflammation. Kan du åka till Paros med mig imorrn? Planet lyfter kl 07.45.
– Javisst!

Plötsligt började hjärnan glittra av förväntan. Jag funderade på solhatt, nästa veckas momsredovisning, radiouppdrag, knäröntgen och basketträningar – och slängde allt överbord. PAROS! Sol! Båtar! Värme! Ansvarstagande? Nääää, fast man lever bara en gång!

Men ack!

– Sorry, det var bara en vaxpropp! Men vi kan åka en annan gång!

Braaaa, okej, den där röntgentiden måste jag ju ta vara på.

Och hur har ni det, nu när hösten rullar in och jobbuppdragen sinar för alla egenföretagare, hyn bleknar, svampen lyser med sin frånvaro och maj ligger oerhört långt bort i framtiden?

När bollen mötte den färgmatchade svampen häromåret.

14 kommentarer

Höstsvammel!

Höstsvammel!

Publicerat av Lotten Bergman den 10 september 2021 21:05

– Gomorron Lotten Bergman, hur känns det?
– Jodå, fötterna upp och huvudet ner – som vanligt asså.
– Är det månne en liten mörk skugga jag anar där strax under de nedre ögonfransarna?
– Ja, i så fall beror det nog på att mina ögonfransar är så vackra, långa och tjocka.
– Hm. Så du är inte trött?
– TRÖTT? Ha! Vem fan hinner vara trött these days?

(Komna så här långt så förstår ni att jag ju bara hittar på. Det är ju ingen som intervjuar mig. Och jag är förstås så trött att jag inte ens vet om det är torsdag eller måndag. Oj, det är visst fredag.)

– Så … det här med att jobbar som adjunkt på 60 % känns lite slitigt?
– Pftt, nä, ja, jo. Alltså. Jag har ingen överblick. All planering finns i små digitala moduler som påminner om hårsnoddar i ett minfält. Jag ser inte skogen för alla knän, säger dunkla tankar och tänker dunka på träningen samtidigt som de lärde hoppar twist.
– Och korven den har två?
– Nej korven heter professor Kalkyl.

Ja, ni ser ju: det är ingen ordning på allting och jag gör fel hela tiden. I morse låste jag fast cykeln som stod bredvid min i det feldesignade cykelstället som jag nämnde häromdagen.

Röd pil pekar mot min cykel. Gul pil pekar mot nån annans cykel – med mitt lås.

Men spik i foten! Suffragetterna och gruvarbetarna i England hade det värre för drygt hundra år sedan! Och år 536 hade nästan alla i hela världen det värre än jag pga. konstigt väder. För att inte tala om fotbolls-VM 1990, när vi åkte ut efter tre raka förluster i gruppspelet.

Nä, nu får jag rycka upp hakan och sluta storma i ett vattenpass. Det är de små detaljerna i livet som man måste se som uppiggande energikickar!

Då kan man glädjas åt det absurda faktum att vi igår i skafferiet hittade en sesamolja som gick ut 1999.

Och si, så spännande de designar bilarna i Eskilstuna numera.

Och apropå trött: kolla vad granbarkborren har fått jobba för att ta kål på alla Sveriges gamla granar.

Imorrn lördag är jag ledig, och då ska jag bara flänga runt på matcher, auktioner, i skogar, i min egen källare och slutligen röra ihop världens bästa köttfärssås. På måndag är det jobbdags igen – i den här miljön som om två veckor kommer att vara knökfull med studenter och lärare som har suttit hemma sedan mars 2020.

Allt är designat, arrangerat och välordnat samt tyyyst. (För ingen är där.) Nyss kom en av mina kolleger längst ner vid pilen och rättade till det vita bordet som inte stod riktigt rätt i förhållande till sofforna intill.

Såja. Nu har jag tjatat så himla mycket om tröttman att till och med jag är less på mig själv. Låtom oss alla höja en skål med sallad och hylla med hattar och se hösten an med tillförsikt!

Hösthattarna enligt SvD 1905. ”Modets skapare vaka med svartsjuk omsorg …” Källa.

29 kommentarer

Adjunkt Bergman is back!

Adjunkt Bergman is back!

Publicerat av Lotten Bergman den 24 augusti 2021 22:33

Corona slog som bekant undan benen för mina älskade skrivregelsföreläsningar i mars 2020, men då fick jag hösten 2020 ett finfint halvårsvikariat på MDH (Mälardalens högskola, som i januari av outgrundlig anledning blir universitet) och hade så kul, så kul.

Och nu kör vi en repris! I sex månader ska jag planera undervisning, hitta på massa uppgifter, rätta tentor och ha kaffepaus!

Här springer jag omkring i tomma lokaler tills de små studenterna släpps in om en månad.

Men … egentligen vill jag bara ha sommarlov. Det går förstås inte för sig att som vuxen vända på dygnet, dricka vin till alla måltider, gå på långa skogspromenader, sova middag utomhus och plötsligt åka iväg på en roadtrip med bilen som håller på att tappa avgasröret. Men det är faktiskt vad jag vill!

(Säger jag trotsigt med plutande underläpp.)

Nåväl, adjunkt Bergman har börjat i stor stil genom att planera helgaktiviteter så att det stänker om det. Lör- och söndagar i augusti–september är fyllda av

kräftskiva
grannkalas
kusinparty
arbetsläger i Horndal
Lund Comedy Festival
basketprotokollkurs
svampplockningsbonanza i Dalarna
tjolahopp med basketlaget.

Men … egentligen vill jag bara ligga hemma i soffan och kolla på film. Det kaaaan man ju bara inte göra nu, nu när vi som är vaccinerade börjar umgås nästan normalt – vi måååste ju ses! Svinga en bägare och svänga våra lurviga! Klämma ihop oss i små bilar och åka på äventyr! Sörpla soppa i en igloo! Men är det det jag vill?

(The Return of the plutande underläppen.)

Gnissel och gnööööl, sa vårtbitaren där han satt på en bräda.

Tssst. Jag bara gnisslar, gnölar och gnäller! Välkommen hösten och alla röda kinder samt frusna händer! Det blir nog bra det här …

34 kommentarer

Äventyr, upptäckter och lite blod

Publicerat av Lotten Bergman den 15 oktober 2018 16:14

Vad händer när man är van vid att ha fem–sex barn i huset hela tiden och plötsligt har blott ett? (Som nästan inte ens är ett barn längre – den där lillen som var ”Treåringen” när jag började blogga på lotten.se är numera ”Sextonåringen”.)

För det första har vi fått beställa en mindre soptunna eftersom det ekade tomt i den vardagsrumsstora.
För det andra ligger saker liksom kvar där man lade dem nyss; min strumplåda är full av strumpor numera.
För det tredje är det ingen som tömmer diskmaskinen – det gjorde alltid nån annan förut.

Men den största skillnaden är att jag kan ta mig för saker lite spontant och utan eftertanke, t.ex. att

ta ett senare tåg hem än planerat
gå ut mitt i natten och spela basket
jobba som volontär på en kulturbiograf
granska sådant som jag har varit hemmablind inför i två decennier
spela Beatles eller Vivaldi på högsta volym utan att först hålla en föreläsning om nyttan och bildningen med just dessa två musikskapare.

Nu brinner förstås allmänheten av längtan efter en utförlig, lite för lång bildrapport från de senaste dagarna …?

Varifrån kom denna trasa och hur länge har den i nytvättat skick sett ut så här?

Och vem i hela friden har varit så gullig och virkat kanter på den? Min mormor gjorde alltid det, men hon dog 1991 och så gammal kan trasan väl inte vara?

PLÖTSLIGT dog tygblöjorna som vi investerade i 1992. De har sedan 2004 används som skultrasor och handdukar, men sedan oktober 2018 ser de ut så här allihop! Mysko!

Efter att inte ens under pistolhot ha kommit på annat än ”vadsomhelst” till min egen önskelista, dök dessa fyra ting upp som måste-genast-ha-saker.

Jag fotograferade listan och skickade den till alla barnen, som genast kontrade med att de redan hade köpt alla julklappar redan. Jädra ungar till att ha fallit långt från sitt äppelträd.

Äventyr 1

Sent igår kväll var det 20 °C och jag gick därför på en kort promenad i shorts. Min djefla man lider av en bajs-i-lövhögar-fobi, så när jag promenerar med honom får jag inte göra så här:

Lyckan visste inga gränser. Och inga bajskorvar lade jag mig i! Jag gick småtrallande hemåt igen och fann utanför dörren att jag

var utelåst eftersom Sextonåringen och Den djefla mannen vet att man måste låsa när man släcker för natten
måste ha tappat både dörr- och bilnyckeln i lövhögen
hade en synnerligen jättedöd mobiltelefon.

Jag tog med mig en räfsa och gick sur som ett åskmoln i Ruhrområdet 1977 tillbaka till lövhögen och letade.

En väldigt användbar liten cykellampa hade jag med mig att lysa med. (Mobilen var ju död; bilden tog jag med en liten, gammal digitalkamera som jag ofta har med mig som vore jag en spion.)

Inga nycklar hittade. Jag gick hem och hämtade cykeln och cyklade hela den väg som jag hade promenerat. Inga nycklar. Hem igen och kasta stenar på Sextonåringens fönster.

– Men mamma hur blev du utelåst?
– Jag tappade nycklarna i en lövhög.
– Vad gjorde du i lövhögen?
– Lekte.
– Men mamma! De är ju fulla med hundbajs!

I morse gick jag upp i ottan och tog räfsa och cykel och åkte iväg till lövhögen igen.

Och si!!! Där låg de och gömde sig! Utan hundbajs!

Äventyr 2

Jag var ute och körde bil, när jag långt bort i fjärran såg en väldigt berusad man (som vi förr kallade a-lagare) i röd jacka som hade förvirrat sig ut på körbanan på en 70-väg, och som inte kunde resa sig upp utan vinglade än hit, än dit. Hans polare stod på trottoaren och bara tittade på honom.

– Pruttkorvar! Nu ska jag hjälpa till! sa jag högt och tvärvände bilen.

Men oj, så fel jag hade. Och så vansinnigt tokigt jag drog slutsatserna just denna eftermiddag.

A-lagaren var inte alls en a-lagare utan en prydlig, nykter dam i röd kappa. Polarna var inga polare utan helt ovidkommande människor som gick med ryggen mot damen – så långt från henne att de inte hade haft en chans att upptäcka något mankemang.

Damen hade stupat på näsan och slagit sönder både den och en glasbehållare med mjölk så att alla hennes nyköpta veckotidningar var dränkta. En kålrot hade hon i handen också – en kålrot som dröp av både blod och mjölk.

– Jag har inget papper (nån klant hade städat bilen!), men ta den här strumpan och håll mot näsan så kör jag hem dig.

Sa jag och tänkte ”den där strumpan måste ha legat i bilen i ett par år”.

Damen, kappan, veckotidningarna, kålroten och den blodiga strumpan.

Nej, nu har jag inte tid att sitta här – jag måste gubevars tömma diskmaskinen!

41 kommentarer

Fiffig design

Publicerat av Lotten Bergman den 10 september 2018 10:17

När jag häromdagen skrev att jag verkligen inte gillar mina läsglasögon och då på vägen hittade uppfinningen ”smink-brillor”, anade jag inte att jag gläntade på dörren till en design-guldgruva. För mitt bland hopplösa bilbarnstolar, wåbblande matvaruvagnshjul och konstiga plastförpackningar, finns det uttänkt design som är så bra att jag häpnar.

Detta (bilden nedan) kallas ”nudging”, och är ett sätt att puffa folk att fatta vissa beslut:

Rökare slänger alltså sina förnicklade fimpar här istället för på marken eftersom det är roligare.

Jag, som en gång jobbade på JC och där lärde mig hur man ska attackera presumtiva kunder så att de köper mer än de egentligen hade tänkt, gillar verkligen dessa varukorgar. För att inte tala om personalen i affären – de måste känna en stor lättnad.

Orange märkning: jag vill ha hjälp av nån i personalen. Svart märkning: fuck off, jag klarar mig själv.

På alla ställen där en uteliggare eller en trött fylltratt kan tänka sig att lägga upp fötterna för en stunds vila en bit ovanför marken, försöker designuppfinnare hindra dem. Bänkarna får piggar, små barriärer, de lutar så att man trillar av – eller är bara i största allmänhet användarovänliga. Och fula.

Men kolla här! Staketet är utformat så att man faktiskt kan sätta sig i det. Det är kanske inte bekvämt och inte heller uteliggarvänligt, men … Så coolt!

En stol som kanske glädjer både bovar och banditer samt kvinnor utan fick-kläder är den här.

Så enkelt, så praktiskt … och så himla lättstulet.

När jag var ute och reste i somras, lade jag märke till att särskilt barnvagnsmänniskor hade det lite tufft. Nästan alla bar de nämligen på sina telningar samtidigt som de bar och släpade på rullväskor – och puttade den tomma vagnen framför sig. När man har famnen så full, kan en sådan här hiss vara en lisa:

Knappar som man kan sparka på utan att för den skull vara en thaiboxare!

Om alla hotell hade haft hissknappen placerad i korridoren – och inte blott framme vid hissdörrarna – hade man kunnat eliminera …

… Hollywoodfilmernas hotellkorridorsjakter och hjältens nervösa tryckande på hissknappen medan mördaren närmar sig på den fula mattan.

Poängen med hotellens vita, fräscha handdukar är förvisso att man ska kunna se att de är rena, men det måste vara frustrerande för tvätterierna med alla handdukar som pga. mascara ser ut som tvättbjörnar.

Men det är inte blott ny design som ska lyftas fram. Här ligger jag i sängskåpet i Lilla Hyttnäs (i Sundborn), vilket är det bästa ställe jag någonsin har sovit på. Inte alls fett ös – men nästan medvetslös.

Kanske var det Selma Lagerlöfs ande som vaggade mig till sömns, men kanske var det bara myspyskänslan.

Denna dag, när alla är missnöjda med gårdagens valresultat och jag är bedrövad för att Frank Andersson gick och dog så tidigt i livet och hösten står och stampar i tamburen, är mitt tips till er alla: njut av fiffig design, bygg ett sängskåp och sov lite mer!

33 kommentarer