Medan alla i förra kommentatorsbåset diskuterade kål och ärtskockor, fortsatte jag att fascinerat kolla på århundradenas dammode och samtidigt följa de dödliga stolligheterna som Trumpen och hans anhängare ägnade sig åt i Washington. Jag rättade dessutom uppgifter och pluggade inför min egen tenta i filmhistoria som ska lämnas in den 15 januari – och så gick jag på promenader.
Inte så färgglatt, men frisk luft och ljuvligt snöfall samt –2 °C!
Och därför kommer nu en kort redogörelse för hur det känns att vara konvalesche… konvalesk… att få tillbaka krafterna och tillfriskna från covid-19. Någon borde faktiskt återinrätta 1800-talets konvalescenthem (där satt stavningen!) för alla oss tröttingar som bara vill sova, titta i taket, vila, äta, kolla på en film och sova lite mer. Ur NE:
”Konvalescenthem var vanliga till och med 1970-talet; de placerades gärna i naturskön trakt och med en verksamhet som byggde på god och närande mat, hög och ren luft samt skogspromenader, på sina håll också badbehandling och sjukgymnastik.”
Fast detta tycker jag nog bara för att det finns så många vackra, svartvita foton från ståtliga, men nu nedlagda och rivna châteauer.
Måsnaryds konvalecenthem utanför Södertälje.Stockholms konvalescenthem Stortorp.Yxe konvalescenthem utanför Örebro.
I sammanhanget måste jag nu tala om att man faktiskt enligt alla tillgängliga källor kan uttala konvalescent som [kånvale ∫ent], där ∫ är ett ljust sje-ljud. Jag har provat nu ett par gånger, och känner mig precis som Sean [∫aan] Connery. Kånvallescheent.
Pandemirestriktionerna står som spön i backen och överallt undrar man hur skolorna nu ska kunna vädra hela tiden (i januari) när fönstren inte ens är öppningsbara, varför man rekommenderar halvklass men inte talar om vem som ska ha hand om andra halvan, säger till lärarna att sprida ut bänkarna i klassrummen (!) och framför allt se till att nästan ingen äter samtidigt som nån annan. (Ja, jag har många lärarkompisar som är smått konfunderade.)
Vilken soppa! Allt i hela världen är ju helt galet! Corona galopperar och muterar och vårdpersonalen vädjar förgäves!
Svenska makthavare och politiker åker på semester utomlands och påstår att de inte alls måste föregå med gott exempel medan stackars skolever i England går i skolan i en dag efter jullovet, varefter nya order kommer och alla skolorna stänger pronto. När den brittiska vårdpersonalen inte hinner vaccinera folk kan inte pensionerade läkare och tandläkare hoppa in och hjälpa till eftersom de då bl.a. måste ha gått en speciell kurs i konflikthantering.
I USA ringer Trumpen till folk och ber dem valfuska åt honom och en apotekare förstörde 500 vaccindoser eftersom han var fullt och fast övertygad om att vaccinet skulle sabotera allas DNA. I Tyskland stängdes nästan allt redan den 15 december 2020 – utan märkbar effekt trots att ju tyskar vanligtvis har ordning på allt.
I Italien tar kreativa elever Zoom-aversionen till en ny nivå, när de protesterar genom att i den italienska ”vintern” placera skolbänkar utanför skolorna och där sitta och stirra in i datorerna.
Lite svårt att göra samma sak i Sveriges nollgradiga gråvinter.
Så då kan man väl i början av januari år 2021, fokusera på … modekläder? Ja! Nåt i sammanhanget banalt och roligt! Helt pandemi-ickerelaterat!
Det cirkulerar på internet en jättefin sammanställning över kvinnomodet 1794–1970, vilket är hur irriterande som helst. Varför sätter sig inte några och tecknar 1970–2020 och fyller på med det manliga modet när de ändå håller på?
Men okej. Kolla nu på fluffet, tygåtgången, korsetterna, absurditeten, snörningen, idiotin och fan och hans moster och se vad som inte syns förrän ungefär 1910. Klicka på bilderna en eller två gånger så flärpas de upp.
(Se vilket skönt mode det var 1795–1818, med midjan placerad strax under bysten. Nattlinne hela dan, liksom.)
Skorna! Skorna är liksom inte viktiga. Och ändå lägger vi ju så stor vikt vid just skorna.
Så nu är min fråga till er, alla människor – män som kvinnor – kommer vi att sakna att vingla omkring på de absurt högklackade skorna som förmodligen alla kommer att låta stå kvar och damma igen i garderober, källare och skolådor under 2021?
Bonus: en bild från 2001, när jag i vår hall valde att visa upp sparade skor från 1870 till 1972.
Med bonusattiraljer som en gammal snabbtelefon, mammas barnskor från 1930-talet, en mobiltelefon från 1989, en ensam barnsko från 1960-talet, en livsfarlig clic-clac samt en hjälm från andra världskriget. Självklart.
Ytterligare bonus!
Tidningsklipp från N.Y. Tribune den 2 januari 1920. Källa.
En timme senare: Galenskaperna i USA eskalerar. Men alla har bekväma skor på sig.
Idag är dag 13 sedan jag blev sjuk i covid-19, och det är naturligtvis dags att rapportera.
Vår sjukbubbla består av sex personer i åldrarna 18, 23, 26, 26, 56 och 56. Två förlorade lukt och smak, och passade på att då käka leverpastej med lakritsfiskar. Två hade kvar smak och lukt, men ingen matlust. En var hur snorig som helst och en sover fortfarande tolv timmar per dygn trots att febern är borta sedan länge.
Vi hade symtom som huvudvärk, feber, trötthet, ryggvärk, benvärk, öronsus, klåda på magen och led av en allmän olust att tindra. Så gick juldagarna och krafterna återkom – men så återkom även febern plötsligt. Jaha, då lägger vi oss väl ner igen, sa vi och låg.
Dagen före nyårsafton samlades vi och firade den julafton som ju hade brunnit inne en knapp vecka tidigare.
– Vet ni, sa jag. Idag för elva nio år sedan var jag ute med morfar i skogen och p…
– … plockade fem kilo kantareller, fyllde Tjugosexåringen i.
Jag stirrade på henne. Var hon månne taggad i inlägget och hade läst samma sak som jag på Facebook? Jag fortsatte:
– Och allt spred jag ut på ett st…
– … STORT påslakan! sa Tjugosexåringen.
Jag tittade på alla andra i rummet. De såg helt normala ut.
– Mamma. Du har redan berättat det här idag, sa Tjugosexåringen och log förstående mot sin ömma moder.
Trattisarna 2011.
Till saken hör att vi ju i min del av släkten drabbas av en förvisso förtjusande humoristisk senildemens – men i 75-årsåldern, tacksåmycket. Nu satt jag här och ville berätta om svamparna på påslakanet och så påstod alla runtomkring mig att jag redan hade berättat det!
Men inte bara jag är trög. Så här stod vår julgran redo att pyntas i två hela dagar.
När jag igår gick förbi granen och konstaterade att den hade behövt vattnas för ett par dagar sedan, såg jag det där vita nätet som en nedhasad strumpa vid julgransfoten.
Min djefla man fick häromdagen en blombukett levererad vid dörren. Han satte noggrant ner den i vatten – inklusive plasten runt oasisen – i en vas för hyacinter.
Jag tog en bild och gick och lade mig att sova middag.
Men fastän alla pratar om hur viktigt det är att få vara konvalecent konvalescent och att man faktiskt ÄR påverkad kognitivt av den här bedrövliga sjukan, tänker jag på vad jag borde göra.
Bredvid mig ligger en hög med 19 orättade tentor.
På nyårsafton hade jag deadline för en artikel om modern språkutveckling.
På golvet ligger 23 låneböcker och jäser.
På golvet ligger förresten även en lista med saker som jag borde göra, t.ex. lämna tillbaka 23 låneböcker, rätta tentor och skriva en artikel om modern språkutveckling. Men jag kanske ska skriva en lista på vad jag borde göra?
Det var en gång en uppfinning. Den kom sig av att uppfinnaren som så många uppfinnare råkade göra fel. Vips, fanns ett tyg som inte släpper genom vatten, men däremot vattenånga: Gore-tex.
Jag köpte när det började bli blött och kallt i början av december ett par förträffliga, norska goretexskor i en sån där riktig skobutik här i stan. (”Gynna de lokala handlarna!”) Skorna var alldeles fantastiska; ju blötare skogen var, desto varmare blev jag om fötterna.
Åh, så torr jag var om fötterna här!
Men efter två veckor gick högerskon sönder i hälkappan. Ack. Strax före jul gick jag tillbaka till affären och sa uhu och ojojoj samt hjälp.
Titta, ett litet, litet hål där bak.
Tjejen i kassan tittade in i skon och sa:
– Näää. Det här är ju i sömmen, så det får du fixa hos skomakaren. Fast vi betalar. Vi tar inte skon i retur förrän du har fått den lagad tre gånger.
Det här var ytterst förbryllande. Jag tänkte och tänkte.
Om skon efter blott 14 dagar går sönder i en söm på insidan kan man väl misstänka produktfel?
Jag blev hänvisad till en skomakare i stan. Som har begränsade öppettider. Som är en pytteliten lokal. Och jag som inte skulle till stan.
Tre gånger? Så om lagningen inte funkar första gången så ska jag lämna in skon igen? Och ännu en gång om den lagningen inte funkar?
Helloooo, corona- och jultider på en gång.
Tusan hakar. Jag skulle ha köpt på nätet, där det är oerhört lätt att reklamera skor.
Jag gick hem och skrev ett mejl till Vikings kundservice i Norge. Med bildbevis och kvitto. Oerhört snabbt fick jag svar:
”Tack för ditt mail. Jag är ledsen för det som har hänt med dina skor. Jag tycker detta är en reklamation eftersom skomakarn inte kan fixa detta. Har du gå tillbaks till butiken och sagt detta?”
Sagt och gjort. Jag åkte till butiken igen, och fick då prata med butikschefen. Som var precis hur otrevlig som helst.
– Ja … sa hon och tittade på den trasiga bakkappan. Det här är ju inte ovanligt.
– Jaså?
– Ja, det är ju slitage i hälen när foten åker upp och ner.
– Du menar att jag har köpt för stora skor?
– Ja, inte knutit ordentligt. Och det är ju konstigt att det bara har gått sönder på ena skon.
– Hrm. Det är väl klart att jag knyter skorna. Vad menar du med att båda skorna borde ha gått sönder?
– Det är bara väldigt konstigt.
– Hur som helst, sa jag långsamt, jag har kommunicerat med Vikings kundsupport, och de säger att skon bör reklameras.
Butikschefen ryckte till och spärrade upp ögonen. Hon höjde rösten:
– Va? Jag HATAR när dom gör så där. Får jag namnet på personen! Och telefonnumret!
– Va?
– HUR kan dom veta att skon bör reklameras?
– Jag skickade ju en bild på sk…
– Typiskt. Vi har inte din storlek på lager. Men jag kan beställa. Det kommer att ta ett bra tag innan jag får in den.
Jag tittade på butikschefen och hon tittade på mig. Jag köpte ju en dyr sko just för att slippa krångel och faktiskt mycket för att slippa ångra köpet, vilket man ofta gör när man köper billig skit.
– Kan … jag … häva … köpet? sa jag med socker i rösten.
– Javisst. Men det brukar vi aldrig göra i sådana här fall. Sätt i ditt betalkort här. Skriv på kvittot här med namn och telefonnummer. Här. HÄR!
Under butikschefens sista lilla replik, höll jag koll på pennan som hon ville att jag skulle skriva under med. Hon höll i övre delen. Och så höll hon i nedre delen. Och så höll hon i hela pennan med hela handen. Och så nöp hon sig själv i näsan och tog i pennan igen med just den handen som var näsnyparen. Jag drog efter andan och tänkte på corona. Skulle jag våga säga nåt? Nä. Jo. Ja!
– Förlåt, sa jag. Jag är lite … petig. I coronatider. Och sånt. Men har du möjligtvis en annan penna som jag kan skriva under med, som j…
– Javisst, här har jag flera stycken, avbröt butikschefen mig, och tog fram en burk med pennor.
Hon höll fram burken mot mig och jag skulle precis ta första bästa penna när hon sa:
– MEN JAG HAR RÖRT VID ALLIHOP!!!
Det där hade ju varit en riktigt rolig replik i ett annat sammanhang, ett annat år, i en annan värld. Men just då kände jag bara en våg av komplett förbryllelse. Jag tog slutligen mod till mig och skrev under med en farlig penna, varefter pengarna for genom sajbern och in på kontot och så var det inte mer med det.
Och här ligger jag nu, skolös och sjuk i covid-19.
Sensmoral:
Man kan bli sjuk fastän man har torrt på fötterna.
Sedan tidernas begynnelse har Julkalendern förutom massa gåtor och facit haft en röd tråd. Den har varit slingrande, den har varit hopplös, den har varit komplett omöjlig att lista ut, och den har inte varit särskilt bra. Det är en tradition som jag detta år tänkte bryta.
Gissningarna på den röda tråden har varit många, men särskilt gissades det på rosor. Och på Ponderosa. Samt Édith Piaf, Fredrik och Uppsala. En som alltid ligger vaken natten mellan julafton och juldagen är hakke, för han ger sig sjutton på att lösa DRT. Här kommer hans utredning 2020:
Flora och fauna
Lucka 1: svamp och flera askar Flora Lucka 3: krokodiltårar (även Piff o Puff) Lucka 5: chimpanser Lucka 7: kyrkråtta Lucka 9: hela Schersminsläktet Lucka 11: drottningens blommiga hatt Lucka 13 … -s facit i lucka 14: här såddes frö på frö, till sist en hel frösäck! Lucka 15: hela luckan stod i Bloom (medan facit nämner hönan och ägget) Lucka 17: get- och ormögon, utklädning till råtta med morrhår Lucka 19: fjorton tistlar Lucka 21: myror sill och krokodill Lucka 23: ja, nu blir det kanske lite krystat … men på NÅGOT sätt ska jag nog få David Attenborough att stämma med flora och fauna
Men det kan förstås också vara Östen Warnerbring.
Utmärkt, alldeles utmärkt. Ni som undrar hur Östen ramlade in i det hela (och ni som minns men ändå vill påminnas), får nu kliva in i ett 12 år gammalt facit:
(Det var alltså en ren tillfällighet. Och varje år lovar jag att nästa år genomföra denna idé.)
I år var min fullständigt briljanta idé att vara dagsaktuell och se till att varje lucka var inspirerad av något som stod i tidningen dagen innan luckan publicerades. När Tom Cruise hade skällt ut alla anställda vid en filminspelning som han både producerar och är stjärna i, fick han vara med som flygar-ledtråd.
När Cher räddade en elefant, fick Babar vara med i luckan. När Hans Roslings son och sonhustru var med i ett stort reportage sitt livsverk och fattigdom, blev själve Hans HB. Louise Glücks facit kom på Nobeldagen och John le Carré blev HB dagen efter sin död. Ja, ni fattar.
Men.
Så blev jag alldeles febersjuk. Luckorna tillverkades i en alvedonyra mellan frossbrytningar och hostattacker och då glömde jag helt bort DRT!
Med andra ord har jag än en gång misslyckats med att göra världens mest finurliga röda tråd och istället skapat ett skosnöre av kokt spagetti, en hopplös tandtråd som är tre cm lång eller en repstege utan rep.
Därför får ni här och nu en idolbild på min fiffigaste röda tråd: den röda tråden 2011, som var en röd tråd.
Nu ska Plommonstopet få extraknäcka lite och dra två extravinnare! Jag har stoppat i alla lappar! Ett … Aku! Två … Ardy!
Kom ihåg att ni måste mejla storlek och adress till lotten@bergman.com!
Hoppas att ni alla mår bra, förresten!
Här har vi firat jul i en alldeles egen fyramannabubbla med 100 % corona. Mitt positiva testsvar kom på självaste julafton och innehöll ett korrfel som gjorde mig riktigt upprymd.
Jag pratade med några kompisar om bh-användandet, och vi var alla helt överens om att detta plagg är överreklamerat i dessa coronatider.
Även vi som traskar iväg till jobb på högskola, sjukhus, restaurang och affär har slappnat av i bröstregionerna – och plötsligt finns inget behov av dekolletageupplägg, tunikor med snyggt fall eller ens smycken. Fan vet om någon av oss ens tvättar håret när det är dags.
– Tandblekning? Pfft.
– Högklackade skor? Hahaha!
– Linning och skärp göre sig icke besvär!
Men vad betyder detta egentligen? Kommer vi att drabbas av en backlash och köpa strassörhängen och balconette-bhar samt börja tupera håret när vi i en eventuell framtid kliver ut ur coronabubblan?
Eller … är vi månne på väg in i en bekväm tid med 1920-talsmode med hattar som tar fokus från frisyr och de fantastiska kläderna som bara hänger utan att sitta åt?
Bakre raden: Alice Day, June Collyer, Dorothy Gulliver, Gwen Lee, Molly O’Day, and Sally Eilers. Främre raden: Sue Carol, Lina Basquette, värdinnan Mary Pickford, Lupe Velez, Flora Bramley, and Ann Christy. Foto: John Springer (1928).Männen kan ha äppelknyckarbyxor med plats för mobilen där mere vid vaderna!
Hur som helst undrar jag om vi inte alla till mans har slappnat av när det gäller det ytliga. Idag gick jag helt utan eftertanke ut på en promenad iförd
röda skor
rosa yllesockar
svarta joggingbrallor
senapsgul regnrock
cerise halsduk
orangefärgade vantar
grön-lila-prickig mössa
basketboll.
Bildbevis? Nope, nån måtta får det faktiskt vara; jag måste ju tänka på mitt rykte.
Fast en liten uppdatering får ni ändå.
Idag (en dag senare) gick jag på promenad iklädd lika hemska färger – om inte värre. Inne i skogen tappade jag bollen nerför en brant klippa, och på vägen ner fanns det trattkantareller.
De föreläsningar som jag hade bokat i april–juni i år motsvarade en för mig normal årslön. Jag hade aldrig varit med om maken till sug efter föreläsningar om det svenska språket och gnuggade händerna samtidigt som jag började fantisera om att köpa en bil som rullar när den ska. Men.
Coronaridån föll, och min inkomst med den. Katjonk.
Fast då kom då MDH och sa ”hoppa in här hörru” – så det gjorde jag. Nu sitter jag vid ett skrivbord och springer i trappor och har gubevars kaffepaus, vilket jag senast hade på Nationalencyklopedin på 1900-talet.
Kaffepaus med regeringens coronapresskonferens i direktsändning.
Jag hittar på uppgifter och rättar inlämnade uppgifter och uppfinner övningar och somnar ovaggad redan kl 23. Och så Zoomar jag, förstås. En tretimmarsföreläsning är helt omöjlig att genomföra eftersom det är så energikrävande för alla inblandade. En timme är okej – men bara om man är aktiv med chatten och inte kräver att alla ska prata.
Men det är så tomt i lokalerna. Högskolan har 20 000 nybyggda kvadratmeter med ett knarrande tvättstugegolv i 70-talsorange, coola möbler, öppna ytor, glasväggar, mysko pelare och plötsligt uppdykande rör. Det är så få på plats att man kan höra en blyertspenna falla på våning 1 när man gör armhävningar på våning 6. (Jfr ”slumpskryt”.)
Högskolan är byggd i ett gammalt badhus, och bassängen låg här. Jag står alltså på den ursprungliga läktaren!Allt är så modernt, så modernt. Men det tog ett tag innan jag fattade att dörrlåset till dörren som jag har lyckats öppna sitter vid hissarna. (Det vänstra dörrlåset hör alltså till en annan dörr till vänster, utanför bild. Hissknappen sitter mellan dörrlåsen.)Aha! Ingång 1!Jaha, ingång 2.Huh? Ingång 15?
Nej, skyltarna betyder förstås Hamngatan 15, Drottninggatan 2 och Bruksgatan 1 …
När jag såg de här två pelarnas placering höll jag på att trilla omkull av pur arkitektförbryllelse. Den övre verkar ha en fotboja dessutom?
Lunchen äter jag med mina kolleger i en av, vad det verkar som, tusentals olika ätplatser. Jag har nästan alltid medhavda rester – men igår blev jag tvungen att äta enligt principen man tager vad man haver (sa Cajsa Warg inte):
Två kokta ägg, en burk (dyr) tonfisk och knäckebröd samt kranvatten. Men TÄNK om jag hade haft tomater, lök och några gröna blad – då hade det ansetts vara en helt normal köpesallad för 89 kr.
Orsaken till matbristen var att jag hade lagat spagetti och köttfärssås till ett helt kompani och därmed tänkte kunna utfodra mig och familjen i flera dagar: lasagne, pastagratäng och chili con carne. Men. Någon ställde ut allt på verandan (”utekylen”) och glömde att försegla grytan. De två små krukorna som lades som tyngd på locket stod inte emot klåfingrigheten hos …
… en grävling? Ett vildsvin? Vilket väsen klarar av att lyfta på detta lock? Och sedan sprida ut spagettin ända ner till gräsmattan och dessutom skopa upp såsen? E.T.?
Svar på frågan i rubriken: Det är (trots corona) jättekul att jobba på högskolan. Särskilt den 25:e.
Det absolut jobbigaste jag har gjort var att springa ett millopp i bedrövliga skor. Vilket kan jämföras med att föda barn, men då slapp jag i alla fall skavsår.
Lite jobbigt var det när vi hade så ont om pengar att de fem barnen fick nässelsoppa från trädgården och stulna rabarber från grannarna. (Det finns dock ett och annat att säga om det minnet. Vårnässlor skördas sällan samtidigt som rabarber, och varför skulle jag palla rabarber när jag har egenodlad? Well.)
Men nu blir det jobbigare än jobbigt. Idag klockan halv tre tog nämligen regeringen sig samman och ställde sig med kollektivt rynkade pannor och sa att vi skulle sluta gå på biblioteket.
De föreslagna restriktionerna var förstås fler än så, och beror på att corona galopperar värre än nånsin genom befolkningen. Framför allt bör vi inte samlas fler än åtta personer i ”allmänna sammankomster”. Detta är bara förslag från regeringen (men som förmodligen kommer att klubbas igenom på torsdag).
Men … bibliotek? Jag kliar mig på hakan, tänker på biblo och funderar på hur farlig den miljön egentligen är när det gäller virusspridning. Jag går in, letar upp min bok, lånar den i automaten och går ut. Men okej. Jag ska göra mitt bästa.
Så. Vilka får problem nu?
Ajajaj, alldeles för många.Helt och komplett olämpligt.En ska bort.
Restaurangnäringen lider och vill att restriktionerna ska vara slappare. Skolungdomar vill ha mycket hårdare restriktioner. Några vill ha tydligare anvisningar och striktare krav på att reglerna följs medan åter andra tycker att laissez-faire-mentalitet är rätta vägen att gå.
Ingen är helt enkelt överens. Jag är fullständigt oöverens med mig själv eftersom jag
väl borde få träna basket i jättestora hallar där vi kan hålla tio meter mellan spelarna
aldrig i livet skulle gå fest eller ens glöggvisit
är komplett obekymrad när jag handlar mat med folk som inte vet vad avstånd är
inte åker bil med folk utanför familjen
gång på gång biter i handskarna när jag ska ta av dem
hellre går i en timme än sätter mig i en buss full med skolbarn.
Men okej.
Basketträningen får vänta.
Nu stundar nya tider. Om vi blir coronasjuka ska vi med gott samvete kunna säga ”jag gjorde ändå mitt bästa”. Som i våras:
Så här firade vi påsk med söstra mi (Orangeluvan) i april 2020.
Julklappsutdelning ute på en av stans alla konstgräsplaner kanske hade varit nåt?
Uppdatering!Emanuel Karlsten har översatt den här fimsnutten som den tyska regeringen har gjort. Den visar på allvaret vad gäller smittspridningen – och gör det mycket väl.
– Hur gör man med musiknoter och text när man skriver på arabiska?
Ska man läsa
noterna på västerländskt vis från vänster till höger
texten på arabiska från höger till vänster
rubbet från höger till vänster och vänster till höger samtidigt?
Ben Turpin försökte, och då blev det så här.
Eller är det så få som sjunger och spelar samtidigt att det inte är något problem egentligen? Vår obildning visste inga gränser! Och i Wikipedias huvudartikel stod inget!
Efterforskningar i ämnet visade att det är vanligt att man som hebreisk och arabisk musiker får lära sig ”vårt” sätt att läsa musik och bita i det sura äpplet när de vänder bakåfram och uppåner på sitt inlärda läsesätt. Men … lo and behold!
Det finns höger–vänster-noter även för araber!
Musiker från Asien måste även de bli flerspråkiga framför notstället, för de använder olika sorters notskrift där man läser uppifrån och ner.
Den här kallas Guqin, och just detta blad är från 1400-talet – men det används fortfarande.
Eftersom jag spelade piano för olika elaka pianofröknar i hela grundskolan, kan jag läsa noter. Men inte spela piano, om jag ska vara helt ärlig. Det sägs förresten att dessa tio grabbar inte kunde läsa noter:
hela Beatles
Clapton
Elvis
Eddie van Halen
Robert Johnson
Michael Jackson
Jimi Hendrix.
Må så vara, men de lider nog inte av det idag. (Okej, bara tre av dem lever, men hos dem kan man i alla fall inte ana så stort notokunskapslidande.)
Vad skönt att vi fick detta utrett! Nu ska vi bara se till att skapa ett coronavaccin och få till världsfred.
Fredsmärket här ovan skapades av en Gerald Holtom den 21 februari 1958 strax före en demonstration mot kärnvapen. Han förklarade senare:
”Jag var djupt förtvivlad. Jag ritade bara en bild av mig själv, som en representant för all världens förtvivlade människor – händerna utsträckta på samma sätt som Goyas bonde.”
Hur mår ni för övrigt? Vi får inte spela basket inomhus även om vi håller avstånd och bara är fyra i hallen, grannarna ligger sjuka i covid-19, julen verkar brinna inne och knäna knastrar. Men annars är det bra!
Jag vet inte riktigt hur jag vill ha det. I ena sekunden är det jätteskönt att hålla möten online, i nästa sekund vill jag bli ståuppkomiker i N.Y. och få 300 fulla kroggäster att skratta. En sen kväll handlar jag i en komplett folktom mataffär och njuter av stillheten. Sedan åker jag till jobbet på nybyggda MDH där vi på campus är ungefär 15 lärare och 20 studenter som delar på 20 000 m² golvyta … och känner mig lite ensam. Och så går jag in på apoteket där det råder hostkalas och rödnästa sjuklingar står (på lämpligt avstånd) i kö i 45 minuter.
Så då fokuserar jag naturligtvis på hur män och kvinnor har olika skjortknäppning. Vi vet inte hur vi vill ha det där heller, men av tradition knäpper männen ”åt höger” och kvinnorna ”åt vänster”. (Vän av ordning tycker att det är ett dumt uttryck. Det betyder nämligen att männens knappar sitter på höger sida om skjortöppningen.)
1. 1200-talet. 2. 1800-talets första hälft. 3. 1700–1850. 4. 1800-talets första hälft. 5. 1860–80 (stärkskjorta med hårdstärkt bröst). 6. ”Sportskjorta”, ca 1900. 7. 1930-talet, med knäppningsbar front. (Källa: ne.se. Bild: Elisabet Thelander)
En snabb koll i min egen ytterst ostrukna garderob ger vid handen att jag blott äger herrskjortor. Men de är i alla fall oerhört prydliga när kragsnibbarna inte pekar bortitok.
Det finns enligt historiska källor olika teorier om orsaken till knapparnas placering:
Kvinnoplagg knäpptes åt vänster för att det skulle vara lättare för adelns påkläderskor (som alla var högerhänta).
Männen ansågs kunna klä sig på egen hand, och de var alla förstås högerhänta.
Högerknäppning förenklade för män som snabbt behövde nå sitt vapen under rocken. (De stackars vänsterhänta soldaterna gick alltså åt snabbare eftersom de inte nådde sitt vapen lika snabbt.)
Höger anses inom den kristna läran vara finare; Jesus sitter ju på vår Faders högra sida. Vänster var mörkrets och kvinnornas sida, exempelvis i kyrkobänkarna – och där kunde de amma ifred och ”skyla sina behag från männens blickar”.
Punkt nummer 4 tror jag faktiskt inte på, så det så. (Rätta mig gärna om jag har fel.)
Mansknäppning!Kvinnoknäppning!
Och vad har jag nu för politisk höger- och vänsterallegori att ta till? Tänker jag på polariseringen i världen och det amerikanska valet? Eller motsträviga Storbritannien som har vänstertrafik? Alla stackars vänsterhäntingar som förr skulle avvänjas?
Näe. Jag har bara börjat borsta tänderna med vänster hand för att kolla om hjärnan gillar utmaningen. Men den vet inte hur den vill ha det – kanske straffas jag med hål i tänderna för att vänstran funkar lite sämre?
