Hoppa till innehåll

Etikett: brand

Att åka tåg i motvind

Strax innan det i onsdags brann på stationen i Hässleholm, åkte jag ner till Olseröd i Skåne för att hjälpa min polare Ami att sandpappra 28 spjälor till en soffa.

Den gamla soffan.
De nya spjälorna, maskinerna och jag. (Samt min högra arm som på bilden ser ut som en utomjordings fena eller nåt.)

Resan ner var smidig trots byten här och där, och i Hässleholm bar jag som en Hulk två gigantiska rullväskor åt en gammal tant som med tårar i ögonen stod och tittade på en ickefungerande hiss. Idag (lördag) ska jag åka hem igen.

Men sedan det brann är det ju hopplöst att åka norrut utan att passera Hässleholm – all tågtrafik genom Hässleholm är jätteinställd i en vecka. Här stod jag mellan spjälorna med sågspån i håret och försökte i tvenne dagar att kommunicera med SJ för att få biljetter som inte inbegriper ersättningsbuss eftersom det är komplett omöjligt att jobba (korrläsa) i dem. I förrgår fick jag nya biljetter i mobilen där min femtimmarsresa hemåt hade förvandlats till en tiotimmars – men utan ersättningsbuss, sa SJ-chatten.

– Yay! hojtade jag.
– Plong-plong, sa mobilen när alla nya biljetter kom fram.

Den ursprungliga resan hemåt gick Kristianstad–Hässleholm–Linköping–Eskilstuna.
Den nya blev Kristianstad–Lund–Göteborg–Katrineholm–Eskilstuna.

Men … ”Kristianstad–Lund” inbegriper hur man än vänder på tågkartan ett stopp i Hässleholm. Jag skrev till SJ och påpekade att jag hade fått en biljett som de facto inte funkar. Då kom detta svar:

”Jag ser att morgondagens tåg från Lund till Göteborg med Öresundståg inte passerar Hässleholm, så det är inga problem där.”

– Goddag yxkaft.

Skrev jag förstås inte. Jag förklarade mitt problem en gång till och bad om hjälp med denna sträcka:

“Jag är i Olseröd och ska till Lund från Kristianstad utan att passera Hässleholm eftersom jag ska till Göteborg för att kunna ta mig till Eskilstuna via Katrineholm.”

Det tog några timmar, och så kom svaret.Det där med ”Dessvärre går det inte via Höör” var dessvärre inte sant, för det går visst. Ami får köra genom halva Skåne och leverera mig och försaka sina spjälor i flera timmar.

Wish me luck! Strax ska jag göra järnvägarna osäkra och ta en förmiddagsfika i Lund, lunch i Göteborg … och kanske komma hem till Sörmland nån gång efter kl 20 …

Uppdatering

Jomen det här går ju ganska bra! Jag fick skjuts till Höör (en dryg timmes bilresa) och tillfälle att njuta av en av de allra minsta väntsalarna.

Jag vet ju precis hur det känns att slipa sådana där spjälor!

Framme i Lund bjöds jag på lunch av Erik (aka Tjugosjuåringen) och hans fru och dessutom klura på varför jag inte fick ta snabbtåget 12:15  (framme 14:20) utan långsamtåget 12:21 (framme 15:05).

Var snabbtåget månne fullbokat? Jag gjorde en snabb sökning och fann att näääää, det var det inte.

Resan Lund–Göteborg (i första klass) var som att jag hade fastnat i en bergochdalbana, fått biltutor inkörda i öronen och en bajsnödig mås placerad på huvudet. Proppfullt, stökigt, högljutt och förfärligt. När jag kom fram 15:05 visade det sig att det gick ett tåg norrut kl 15:19, som jag inte var inbokad på. En snabb sökning visade att inte heller detta tåg var fullbokat.

Men okej, en trevlig promenad i ett regnigt Göteborg är aldrig fel! Synd bara att kastvindarna var på 7 m/s.

Är jag blott negativ? Inte då: nu sitter jag på X2000 Göteborg–Katrineholm i en halvfull förstaklass-vagn som är så tyst att det känns som om jag sitter i en vadderad cell. Om jag skulle få för mig att säga ssssccchhh här, kommer det att höras som ett pistolskott.

Share
26 kommentarer

Notre Dame-katedralen i Paris

När jag stod i baskethallen denna måndagskväll och försökte bära fem bollar på en gång, kom en av mina lagkompisar långsamt gående. Hon stirrade ner i mobilen när hon sa:

– Notre Dame … är det den där … jag måste goo… den brinner.
– Notre Dame brinner? sa jag och en annan basketspelare i korus.

Det är ju förunderligt – att vi blir så påverkade av sådant här. Jag har sedan jag var liten tvingats beundra kyrkor i hela Europa, vilket naturligtvis var hemskt under tonåren. Det handlade aldrig om religiositet, bara om arkitektur och konsthistoria. Åh, så uttråkad jag var – otacksamma unge.

 

Men nu uppskattar jag det; jag har ju (förvisso ibland mot min vilja) varit i den 900 år gamla Notre Dame i Paris flera gånger.

Jag har nu förstått att i början av 1800-talet var katedralen smutsig, trasig och allmänt nedgången både på in- och utsidan. Sedan renoverades den rejält och de satte då upp spiran som idag föll så att hela Paris drog efter andan.

Om en minut faller spiran. (CC BY-SA 4.0)

 

Under befrielsen av Paris i augusti 1944 fick den fantastiska byggnaden småskador av förlupna kulor, och vissa blyinfattade fönster från medeltiden splittrades. Då ersattes de av (här drog jag efter andan) fönster i modern, abstrakt design. (Hu!)

Nu flyter den här bilden upp och det finns de som påstår att det är ”Notre Dame, som bombas under andra världskriget”, men det stämmer inte.

Detta är Cathédrale Notre-Dame de Reims (Cathedral of Notre Dame at Rheims), som bombas under första världskriget.

Just nu när jag skriver detta får jag höra att 400 brandmän kämpar för att släcka … nehej, nu säger de att de måste fokusera på att se till att elden inte sprids till närliggande byggnader.

När elden upptäcktes, var kyrkopersonal och räddningsarbetare snabba med att få fram flera lastbilar och sedan kämpade alla med att få ut så mycket vacker konst som möjligt. Vilket kommer att bli en bra scen i den framtida dokumentären om denna tragedi.

Men de här har inte brunnit upp!

Det fanns 16 sådana här på taket – men de hade tagits ner för att renoveras och skulle ha satts upp igen år 2022.

Ack.


Uppdatering med bild på hur det kan se ut i en kyrka längst upp under taket.Bilden kommer från en fantastiskt informativ brandman på Twitter.


Uppdatering morgonen efter!

Trevliga nyheter mitt i bedrövelsen: branden är under kontroll och alla är överens om att kyrkan ska byggas upp igen med stöd av det som fortfarande finns kvar.

Taket före branden. (Carlos Delgado; CC-BY-SA)
De två tornen till vänster klarade sig tydligen förvånansvärt väl! (CC BY-SA 4.0)
Kyrkor brukar brinna. (Riddarholmskyrkans brand 1835.)
Share
15 kommentarer

Hotellpanik i Skåne

Jag tog in på ett hotell i södra Sverige för att föreläsa för 97 spralliga skåningar. Hotellet var utvalt enligt dessa kriterier:

  1. Charmigt.
  2. Nära hotellet där föreläsningen skulle ske.
  3. Billigt.

Min djefla man skötte bokningen som den sekreterare jag inte har, så sent på kvällen klev jag klev in i hotellfoajén – som var mörkröd och hade dämpad belysning. Resan dit var sju timmar lång, så jag var less på att inte ligga i en nymanglad säng. Ungefär.

– Lotten Bergman. Booking.
– Näääää. Vi har ingen bokning till dig. Och tyvärr är alla rum upptagna.
– Vavavavavaaa?
– Men titta här, om prick en vecka finns ett rum i ditt namn.
– Bomber och granater, luspudeldjeflamannen!
– Men tjoho, vår svit är ledig: 1 790 kr.
– Nej. Nej, det går in…

Då kom en man av utländsk härkomst mot oss. Han log och jag kände att han skulle kunna passa i en fez. Han erbjöd mig sviten till ett rabatterat pris, emedan han tydligen innehade en sådan position att han kunde just det.

– Det är för mig en stor ära att till dig ge övernattning för det facila priset av 1 300 kr.
– Nej, jag kan verkligen inte, jag måste försöka hitta …
– Enligt min ringa mening är sviten värd 950 kr.
– Va? Oj! Ja! Tack!
– Gott så. Jag tar mig friheten att påpeka att en liten flaska champagne denna kväll är på sin plats.

Mannen, som helt tydligt var hotelltjifen, viftade lite lätt med vänsterhanden mot osynliga champagneflaskor. Jag fick min nyckel (NYCKEL!) och gick genom snirklande korridorer till sviten (rum 14).

Väldigt snirkligt.

Jag gick in. Satte ner väskan på golvet. Sedan funderade jag ett tag på definitionen av ”svit”.

För det här var ju sviten. Ergo rummet. Förvisso fanns en himmelsäng, men det gör ju inte att det finns några ytterligare rum som ligger i svit bakom stolparna, liksom.

Visst är ”svit” mer än ett rum? Eller kan badrummet räknas som rum? Om det är ett stort badrum? MED BUBBELPOOL!!!

Men vad ända ini glödheta är det där orangespräckliga som syns bakom den dör glasbetongväggen?
Nämen – naturligtvis är det marmorerat köttkamouflage till toasits.
Karl-Johanstil kallas det när hotell inreder ett rum så här.
Konsekvent genomfört med inredningsdetaljer som kallas “snett och vint”.
Närstudie av fönsterstängningen.

Oj, vad jag inte brydde mig om skavankerna. Inte ens toasitsen störde mig. Jag badade i bubbelbadkaret som lät som ett helt menageri, drack en flaska Ramlösa (det enda bubbel som fanns på rummet) och somnade sedan sött till det ljuva pladdret av berusade danskar, som för länge sedan borde ha åkt hem men istället stod på gatan utanför mitt fönster och diskuterade medlemskap i en golfklubb.

Klockan 06:30 väcktes jag av detta:

Brandlarmet.

När jag hade filmat tutet ovan (prio ett är att dokumentera), resonerade jag på detta vis:

– Den här lilla pyjamasen är lite väl avslöjande, så det är bäst att jag klär på mig. Var är strumporna? Ska jag ta på mig klänningen som jag ska föreläsa i eller bara jeans? Ska jag ta med mig datorn? Äh, jag packar ner allt. Titta, där på gatan står ju de andra hotellgästerna. Hm. Oooh, vad roligt, brandkåren! Bäst jag skyndar mig så att jag inte missar brandmännen!

Fullt påklädd och med hela packningen med mig, stod även jag en stund senare på gatan.

Tut tut tuuut tut! “Nu kommer brandmännen” tjoade jag och klappade händerna.
Det lilla hotellets alla gäster samlade ute på gatan.
– Okay, we’re going in! sa de bekymrade brandmännen.

Efter kanske 15 minuter kom brandmännen ut med besvikna miner. Det brann verkligen inte någonstans. Och ingen förklaring till larmet fanns heller – så vi gäster välkomnades in för att äta frukost. Äggen var halvkokta, det fanns varken äggröra eller bacon och den stackars receptionisten for som ett torrt skinn för att hinna ta fram färdigskuren ost och skära gurkskivor.

Efter frukosten gick jag upp till sviten igen för att sätta på lite mascara och dricka upp den andra gratisflaskan Ramlösa. Man såg verkligen att jag hade lämnat rummet i full panik och med andan i halsen eftersom jag hade lämnat en fasansfull röra efter mig.

Det är det här som kallas att trasha ett hotellrum, va?
Share
34 kommentarer

Glödlampsrapport!

Händelser och insikter har idag sammanstrålat på ett för mig synnerligen lönande sätt.

Händelse 1:
Den 25 februari 2009 brann Stadshotellet här i stan ner. Jag var där som radiojournalist och fotograf samt hyena.

Händelse 2:
Det brann på vår vind den 15 november 2009 och trots detta fanns det saker som inte förstördes. När jag tänker efter, var det faktiskt inte mycket som förstördes, även om allt luktade rök. Hm.

Insikten
För ett par månader sedan förstod jag att jag inte gillar energilampor. Kommentatorsbåset höll med och ord som halogenpitt, lågenergipitt och glödpitt kryddade den pittoreska energidebatten om feglysande lampor som göra oss alla skumögda och skadade av vuvuzelasurret som bor inne i vissa energipittar.

Händelse 3:
Idag såldes det minst brandskadade lösöret från Stadshotellet ut för en spottstyver. Och vad skådar jag väl i ögonvitan? (Kallades förr i tiden ögonvrån.) Jo, en karl som står och plockar ut enstaka glödlampor ur en flyttkartong! Jag plockade några jag också. När karln såg mig, skakade han på huvudet och sa:

– Det här är inte lågenergilampor, väl?
– Eh, näe. Det här är gammaldags glödlampor!

Jag skulle precis sjunga dessas lovsång och betyga dem min kärlek och få mannens medhåll, när han skakade på huvudet och lade tillbaka sina lampor.

– Usch, sådana ska man inte köpa, sa han och gick därifrån.

Inte köpa? Inte köpa? Klart man ska! Om inte jag köper, får ju någon annan dem!

Ungefär 300 glödlampor!
Ungefär 300 glödlampor!

På lådan ligger även sotiga tallrikar, som jag köpte 20 av.

Sotet går bort lätt som en plätt.
Sotet går bort lätt som en plätt. (Och naturligtvis ligger den smutsiga osthyveln där som ett litet smycke.)

Share
11 kommentarer

Kära dagbok

Vad har vi gjort i dag då?

Medan andra människor får kickar av att flyga helikopter, hoppa fallskärm och klättra i berg, höll jag idag nästan på att köra i diket av storglädje när jag idag såg denna bil:

Say after me: a car.

Nioåringen försvann ner i källaren för att leta efter vår enorma samling raggsockar, pälsmössor och tjockvantar. De måste ha magasinerats efter branden, har vi nu efter sammanlagt tre timmars letande och sorterande konstanterat. (Hej försäkringsbolaget, får vi köpa nya?)

Samma sorts glädje som min egen över en rostig registreringsskylt, uppvisade Nioåringen nyss: hon hade i källaren hittat mitt smyckeskrin från tioårsåldern.

– Kolla mamma, jag ser ut som en rappare! Får jag sortera allt?

Nioåringen satte med de funna smyckena igång en vulkan och ett snöskred samt ett fyrverkeri av minnen och forna drömmar. Jag satte mig ner och berättade allt om ringarna.

– Först två simpla billighetsringar som gick i stil med sådana där skramlande armband, ja, dem har du där ja. Jag och Bästisgrannen skramlade som fångvaktare där vi gick omkring. Ormringen fick jag av min kusin Håkan som var säljare i sin ungdom och gav bort sådana där som givöwej, varför vet jag inte riktigt. Den gröna gjorde jag till mig själv i åttaårspresent och den där med hjärtat i trä gjorde jag på slöjden i sexan. Oj, vad jag sandpapprade.

– Men mamma. Vad är säljare och givöwej och vem vill egentligen ha en orm på fingret?
– Jag!
– Och jag!

Ringen med trähjärtat gjorde jag med baktanken att jag skulle ge den till mitt livs kärlek – som för tillfället var någon av tre särskilt intressanta killar i klassen. Jag avvaktade eftersom jag inte riktigt kunde bestämma mig för vilken av de tre som var värd min kärlek. (Tsssst. Ingen av dem ville ha mig, jag var ju 172 cm lång och hade täckbyxor.)

 – Jasså, jaha, här har vi fler av givöwej-ringarna. Den där på tummen med en skramlande tärning gillade jag eftersom jag alltid har gillat smycken som låter. Åh, till peace-ringen hade jag ett halsba… ja, titta det har du där ja. På den där står det ”LOVE”, ja, fast jag förstår inte riktigt vad man vill säga med en ring som det står kärlek på, kanske bara att man tycker om kärlek?

– Det är väl klart att man tycker om kärlek, mamma. Vilken ring heter piss?
Peace. Det betyder fred.
– Så klart. Man tycker ju om fred. Precis som kärlek. Jättebra ringar tycker jag. Men vilka tjocka fingrar du måste ha haft när du var liten, mamma. Nu ska jag sortera!

Plötsligt sa det dingdong och pang och så öppnades alla husets dörrar på vid gavel och två frustande killar bar in några lådor till det numera iordningställda vardagsrummet.

Vad man inte ser på bilden är temperaturen; det är svinkallt. Men utvädrat!

 

Vad innehåller lådorna?

Nä, nu ska jag göra hemmagjorda pizzor som kommer att smaka järnfilspån. (Men enligt gårdagens kommentatorsbås har jag förmodligen bara bränt tungan, fått visdomständer och druckit på tok för lite vin.)

Share
19 kommentarer

Vi har flyttat hem igen

Lucka 12 finns här nedanför.

Ska bara berätta att vi bor hemma igen eftersom jag inte kommunicerar med släktingar på vanligt sätt utan bara fnyser ”men läser du inte bloggen” när de bekymrat ringer och frågar hur vi haaaaar det.

I morgon är det fyra veckor sedan huset brann. Alla böcker och möbler i rummen som är vatten- och rökskadade är magasinerade och hantverkarna river och sliter och sågar och bankar varenda dag och inte har vi lyckats  komma på vilket golv vi ska köpa. (Har ännu inte hittat 60 m2 parkett på Blocket.)

Vi bor i halva huset och sover i tre rum, vilket går jättebra eftersom alla rum har 714 sovplatser eftersom jag vill att folk och kompisar ska sova över så fort de kommer åt eftersom det är så himla mysigt när man är många eftersom … ja. (Ni förstår väl att jag kommer att börja samla på katter eller tidningshögar när barnen flyttar hemifrån?)

I källaren har jag röjt och fixat fram en pysselplats och en läxläsningsplats. Den djefla mannen jobbar i gästrummet vid en släktklenodssekretär och jag sitter i dubbelsängen och jobbar.

En inte arrangerad bild.  (OBS! Tangentbordet lyyyyyser!)

Dubbelsängen står även vid den enda tv:n, varför det igår kväll såg ut så här i min arbetsplats:

En lite mer arrangerad bild – Sjuttonåringen balanserade kameran på en bokhög och programmerade självutlösaren och kastade sig fram i vänster bildkant. Strax ovanför syns mitt huvud (vad säger jag och till vem?), Nioåringen som håller en fjärrkontroll framför Sjuåringen, Den djefla mannen som verkar se ett spöke i kameran, Tolvåringen bakom ett papper (?) och så längst fram Femtonåringen bakom en dator.

Nu ska jag ladda inför en lång bilresa till Söderköping, spela en basketmatch med för få spelare och för många stukade fingrar och sedan njuta av en lång resa hem igen. Facit och nästa lucka kommer när de kommer! (Fast det struntar väl ni i – ni som läser detta – kom jag på nu.)

Share
12 kommentarer

Ett vanligt blogginlägg om lite allt möjligt – och ett rop på råd

Julkalenderlucka nummer 9 finns här nedanför. Men jag har ju lovat att skriva lite om Liiifvet då och då och så behöver jag ju er hjälp med en stor sak. Jättestor, flera m2 faktiskt. Men först en liten helgrapport eftersom jag då bodde i en lägenhet i Gamla Stan och för all framtid kommer att peka upp mot huset och säga:

– Där uppe bodde jag en gång. Det var ett himla dongande i kyrkklockorna, ska ni veta. Ja. Så var det. Skrev på en Julkalender gjorde jag.

Från matbordet såg jag Tyska kyrkan. (En äkta fotograf hade putsat glasen först.)

Och när jag hängde som ett nytvättat lakan ut genom fönstret såg jag Storkyrkan. Men hur jag än hängde, så såg jag inga Akademiledamöter trots att det ju är här de hänger i dessa dagar.

Kyrkorna slår alltså ett slag kvart över, två halv, tre kvart i och fyra på helslag samt x antal slag för timmen som just är hel. Mellan en minut i 11 och en minut över 12 slår kyrkorna alltså 37 gånger. Var. I otakt. Och inte en enda gång blev någon det minsta irriterad eftersom det ju var i Gamla Stan där kyrkor faktiskt ska slå i otakt och hela tiden.

Klockan halv två natten mot lördagen bestämdes det att vi skulle ”gå ut”. (Här känner jag alltid att jag måste citera Kerstin Thorwall, som skrev ”Vart ska du gå? Ut!” Så det gör jag då.) Men ”gå ut” är inte alls sköna kvällspromenader när man sover i en lägenhet i Gamla Stan. Nej, det betyder klockan halv två på natten ”betala 100 kronor för att komma in på en lokal och där rulla hatt och dansa”.

Inför detta krogbesök hade vi ägnat

  • 0 minuter till uppfräschning
  • 0 minuter till sminkning
  • 0 minuter till hårfixning
  • 0 minuter till funderingar över klädval.

Bästisgrannen i den randiga myströja som hon ibland sover i.

Jag i plommonstopet. Jag var den absolut enda i hatt, så ni som vill synas på dansgolvet ska i fortsättningen strunta i urringningar och slitsar samt mascara: ta bara på er en hatt.

Längs väggarna och golven stod, halvlåg och låg hånglande män och kvinnor som hade vi rest till en väldigt utspridd ormgrop på en fest hemma hos Caligula. När en karl i flera minuter hade klämt på mina överarmar och flera gånger nypt mig i kinden och närmade sig mig med en underligt kråmande tunga, skrek jag – för att avskräcka honom förstår ni väl – i hans öra:


– Du flirtar just nu med en synnerligen gift fembarnsmor som luktar svett och har glömt ta på sig bh:n och som dessutom rapar räkor!

Karln tog ett steg bakåt och log mot mig samtidigt som han gjorde tummarna upp med båda tummarna och så kom han emot mig igen och började om med överarmsklämmandet och tungviftandet. Som tur var, stängde klubben/puben/discot (vad säger man?) just då, så vi blev utslängda.

And now to something completely different.

Vi övergår nu till mitt rop på råd (som alls inte är ett rop på hjälp) – golvhjälp! För nu håller hantverkare och sanerare och fuktmätare på att riva upp vardagsrumsgolvet (eftersom det brann, om ni minns). Den blommiga plastmattan som vi inte alls tyckte om, åker all världens väg men försäkringsbolaget (If, som om de inte sköter sig kommer att hängas ut som en bloggare genom ett fönster i Gamla Stan) har ju helt rätt i att värdet på den är möjligtvis en halv veckopeng. Och då får man inte många kronor för att ersätta den, ska ni veta.

Vardagsrummet från ena hållet. Och en snickare. I bortre änden har de tagit fram det svinkalla klinkersgolvet från 1932, när huset var Konsumaffär.

Vardagsrummet från andra hållet. Och samma snickare. Kakelugnen kommer från ett 1700-talshus på landet och sattes in i början av 1990-talet.

Det handlar om 40–50 m2 och vi vill egentligen ha breda 1700-talsplank som vi kan dansa barfota på. Trä ska det vara, men hur vi än letar hittar vi bara svindyr parkett som vi faktiskt inte har råd med. Så: har ni några tips? (Gissa först i lucka 9 och kom sedan hit och beordra mig att åka till Åväbbla och ge snickar-Elof en whisky så att han säljer sitt restlager från 1922 till oss för en struntsumma.)

Alltså: vad ska vi ha för golv?

Share
51 kommentarer

Ska vi plocka äpplen i vår trädgård?

Högt uppe från husets andra våning ser jag en uppfinning som utvecklas i trädgården. Det är Nioåringen (som har klättrat i bloggen förut) och Tolvåringen som far omkring i det kala äppelträdet. Från trädet går en … planka? En rutschbana? Ett rör?

En trädsnabel?

 

Aha, gamla stuprännan* som den djefla mannen skaffade för tre år sedan, men som vi inte vet vad vi ska göra med. Men varför landar inte äpplena i skottkärran?

*) Cool, inititerad uppdatering efter en kommentar: 

”Nu vill jag inte förstöra stämningen så här på fredagen, men föremålet som lutar mot trädet är en hängränna. Det finns stuprör och hängrännor, men icke stuprännor.”

Tack, Pribus!

Skymningen kom och gick medan barnen hade julgransplundring i äppelträdet. 

 

Fem kilo äpplen håller nu på att ruttna ihjäl i köket som pga. branden inte ser ut som ett kök utan som ett källarförråd. Då är det mysigare i Bästisgrannens soffa, där jag sitter eftersom vårt hus håller på att tömmas inför tak- och golvrivning. Packtjejerna och flyttgubbskillarna måste ha gått på pedagogik- och charmkurs eftersom de kvittrar som fåglar och tittar mig i ögonen samt svarar snällt på frågor som är så dumma att de måste nedtecknas och sparas för eftervärlden.

– Är det tungt?
– Nejdå, 40 kg böcker tar jag med lillfingret.
– Är 150 lådor med böcker normalt?
– Ja, så här ser det ut i alla hem.
– Ska jag öppna dörren åt dig?
– Nejdå, jag har superkrafter och går rakt genom den bara.

Och inget kaffe kokar jag åt dem heller.

Vi bor alltså kvar hemma hos Bästisgrannen. Visserligen är vi ju vana vid trång samvaro eftersom de bodde i vårt hus för tre år sedan. Men jag tror att vi är störigare än de, eftersom vi

  • är sju personer
  • har tonåringar som äter som Gargantua
  • gör skidbacke på osten
  • gör kratrar i smöret
  • lägger tandborstar på spisen/i kylen/under tv:n
  • inte kan vara tysta.

Felåt, liksom.
____________
Uppdatering: Cecilia N kom med det fullständigt självklara namnet på barnens uppfinning – äppelbanan.

Share
18 kommentarer

Så, vad tar man med sig när det brinner?

Den förunderliga världen och dess människor bäddar in oss i bomull med omsorger, telefonsamtal, erbjudanden om fyra kilo kalops, blogginlägg, filosoferande och jag vet inte allt.

Blomma från en bloggläsare!

Men nu återvänder vi en liten stund till söndagskvällen! När brandmännen hade försökt lokalisera elden i en hel timme, kom überbrandchefen fram till mig och sa:

– Det är svårt, detta. Vi hittar inte eldhärden. Och nu tror jag att det är dags att hämta de saker som inte går att ersätta.
– Jahaja, kvittrade jag och tog ett hoppsasteg mot huset som vore jag på tivoli eller sju år.
– Vänta. Lyssna. Det som är oersättligt alltså.
Oersättligt, upprepade jag och log.

Jag var nämligen helt obekymrad. Alla människor var oskadda och min dator låg tryggt på Bästisgrannens köksbord. (Vad jag då inte visste var att även fyra andra datorer hade placerats på samma köksbord av den sansade Sjuttonåringen.)

Inne i huset hämtade jag blåa Ikeapåsar som vi brukar använda för att forsla tvätt fram och tillbaka mellan källare och sovrum. Och så slängde jag ner de saker som jag i denna underliga stund fann vara oersättliga. Det var inte alls svårt och tog nog bara tre minuter. Idag har jag flyttat tillbaka sakerna till de oskadade rummen i huset, och jag baxnar över min ickefungerande hjärna. I påsarna låg nämligen

  • en burk med sladdar till kameror och datorer
  • en Rowells-katalog från 1967
  • en Melodifestivalsbilaga från 2003
  • tre smutsiga t-shirtar
  • fem pärmar med idrottsurklipp från 1978-1980
  • en barbiedocka utan hår
  • en ickefungerande digitalkamera från 1998
  • min mössa
  • 16 par skor från olika genrer och tidsåldrar.
Bevingade ord, tandborstar, skor, sladdar och en  gammal kamera.
Rowells, tidningsurklipp och Carola 2003.

Tidningsurklippet på bilden ovan är en gåta. Det är från Expressen den 23 april 1981, och handlar om hur Tre Kronor slog Tjeckoslovakien med 4–2 i finalserien i VM. Bäst på isen var Anders Håkansson (vem är han?), Mats Waltin, Patrik Sundström och Roland Eriksson. Men varför har jag sparat det och varför i hela friden ansåg jag att just detta i söndags var oersättligt och t.ex. inte mina smycken?

Smyckeskrinet som jag inte tog med mig. I handen håller jag ett armband som jag och Bästisgrannen tillverkade när vi var 12 år – tofsarna kommer från våra respektive ryamattor. I bakgrunden diverse nipper med stort sentimentalt – men inte monetärt – värde.

Nu rensar saneringsfirman huset från skräp och sängar samt böcker. (Antalet lådor är perverst stort.) Saker som de inte ska ta med sig, hamnar slumpmässigt i övriga rum.

Köket i detta nu. Skannern-skrivaren, papier-maché-grisen, underkläder, sladdar, spaghettigrytan och några böcker. (Det luktar pyton.)

Vi kommer att fortsätta att bo hos Bästisgrannen så länge de står ut med oss. Iakttagelserna och lärdomarna är många.
  • De sammanlagt sju barnen äter prick ett kilo bröd varje morgon.
  • Ljudnivån runt frukostbordet kan inte vara hälsosam.
  • När Skotten (Bästisgrannens skotte till man) idag fyller år, råkade vi glömma att servera honom frukost på sängen.
  • Jag har förträngt min egen hygien och luktar löksoppa under armarna.
  • Det är mysigt att sitta elva personer i en fyramannasoffa.
Men tänk om de inte vill se på landskampen ikväll! Fasa! (Man återgår snabbt till att vara bekymrad över petitesser.)
Share
34 kommentarer

Dagen efter branden: stink och plask

Igår morse vandrade, nej vadade, vi genom rummen som ju var lite fuktiga. Branden i söndags kväll var liksom liten tuva som stjälpte stort hus, filosoferade vi och fnittrade lite.

Brandmännen drog efter släckningen fram plast, som de lade på de blöta möblerna, golven och hyllorna eftersom efternederbörden från vinden var rejäl. Detta är sjön på det blommiga plastgolvet i vardagsrummet.

Plötsligt ringde det på dörren. Det var sotarn från häromveckan. För han hade ju läst i tidningen att det var hans fel att det började brinna:

”Enligt uppgift ska rökutvecklingen ha uppstått efter eldning i öppna spisen.” Pah!

– Hej, förlåt, sa sotarn. Jag har under mina 40 år aldrig någonsin råkat ut för att det brinner där jag har inspekterat och det stod i tidningen att elden berodde på ”öppna spisen” och det har ni ju ingen men han journalisten kanske inte kan skilja på kakelugn och öppen spis och jag måste bara kolla vad det var jag gjorde fel och gick det bra för er alla i familjen ändå?

Vi lugnade sotarn med att journalisten bara hade hittat på lite (tänk ändå, så det kan bli). Sedan släppte vi in en strid ström av proffsiga karlar som med kännarmin och armarna i kors eller händerna i bakfickorna berättade den ena anekdoten efter den andra.

– Jomen, efter upploppet på Mariefredsanstalten såg det ut så här.
– Påminner mig om en brand i Skåne där en hel familj dog av röken fastän det bara brann på vinden.
– Den här kabeln här, den går ju som en berg- och dalbana. Just det, jag har ju jobbat på …
– Och han i …
– Just det, där var  vi också, på …
– Ja, dom stollarna!

Då trillade min djefla man av en murken stege samtidigt som jag började ställa underliga frågor om tystnadsplikt, varefter alla fokuserade på vinden igen.

Saneraren, byggaren, besiktningsmannen och brandinspektören med cool lamphjälm dansar en lustiger dans.
Detaljbild från vinden. Det har förmodligen pyrt och glött i flera dagar – riktig fjutt tog det inte förrän vi började undersöka, öppna vindsluckorna och släppa in syre. Det som orsakade branden var en värmeslinga som installeras på vindar med fuktproblem. Varför den de facto började brinna, håller de på att undersöka nu – är det tillverkaren eller hantverkarna som ska ställas till svars?
Nioåringen i sitt och syskonens rum. Det ser ut som hon, beordrad av fotografen har satt sig i ”titta här vad synd det är om oss-ställningen” – men hon är alls inte bekymrad, faktiskt. (Den blå, massakrerade stegen är den som den djefla mannen föll av.) 

Alla säger om och om igen att vi hade änglavakt. De säger att vi har haft tur, att det kunde ha gått mycket värre och att egentligen skulle det ha brunnit mer och snabbare och varit mycket mer komplicerat. Och så påpekar de igen att vi har haft änglavakt. Själv upprepar jag gång på gång detta fasansfulla som jag faktiskt måste få på pränt för att sluta älta det:

– Det var meningen att jag och den djefla mannen skulle ha varit borta och föreläst i Lund och barnen skulle då ha klarat sig själva hemma och om branden då skulle ha uppstått mitt i natten, hade vi kommit hem till ett uppbrunnet hus och …

Så, nu pratar vi inte mer om det. (Jag får väl fortsätta älta eftersom jag inte fick det på pränt trots allt.)

Idag ska allt vatten torkas upp, alla möbler som vi kan (vill?) spara ska forslas bort till ett magasin. Alla böcker i de skadade rummen ska packas ner och forslas bort även de och så ska golv och tak rivas. De säger att det kommer att ta sex veckor, vilket innebär att jag kommer att driva omgivningen fullständigt från vettet.

– Kan du hjälpa till här, Lotten?
– Nope, mitt hus brann och jag kan inte fokusera.
– Ta emot, Lotten!
– Oj, nej, mitt hus brann, jag hinner inte.
– Men vad gör du, dricker du mjölk direkt ur paketet?
– Javisst, mitt hus brann och jag är inte längre ansvarig för mina egna handlingar.

Share
53 kommentarer