Etikett: #blogg100

Jag borde omyndigförklaras

Publicerat av Lotten Bergman den 6 mars 2013 19:45

Kalla mig gärna krångel- och klantkärring. Men finn då till tröst att jag nästan bara sabbar för mig själv.

Igår var jag i Stockholm och föreläste på ett hotell som heter Ariadne. Det ligger borti tjottahejti i Värtahamnen i Stockholm, men är på det hela taget ett okej ställe att föreläsa på. (Men hörni ojojoj vad Scandichotellen sparar pengar nu. Det har tyvärr dragits in mest på Jamie Olivers lyxfika, men vi svälter ju inte så man ska inte klaga.)

När jag kom dit, upptäckte jag till min fasa att ryggsäcken som jag hade haft på mig (utan att kolla) ända sedan T-centralen, var vidöppen och gapade som Kakmonstret.

– Iiiiiih, flämtade jag samtidigt som hjärtat tog ett skutt och tankarna sköt iväg en tacksamhetsprojektil till backuppen som jag gjorde igår.

Men datorn var kvar. Och i det fack som var öppet, har jag faktiskt bara datorn. Att jag blev så rädd beror på att jag har varit med om detta en gång tidigare – ett gäng killar som i rulltrappan (när man är på väg ner) faktiskt öppnade min ryggsäck och plockade ut diverse saker, men tappade plånboken rakt framför mina fötter.

Jag föreläste så det stod härliga till hela eftermiddagen, sa hejdå till alla fantastiskt roliga kursdeltagare (ibland är det faktiskt roligare än vanligt!) och begav mig från tjottahejti till T-centralen för att ta tåget hem. Men när jag skulle ta fram SJ-betalkortet ur plånboken, var … (ni har redan gissat det)

… plånboken borta …

I ett av byggnadsställningar belamrat hörn av Centralen nedanför en hysterisk skylt med HÄR ÖPPNAR SNART EN NY AFFÄR! eller liknande, tömde jag ryggsäcken på innehåll (och hittade en sedan länge saknad vigselring men ingen plånbok), samtidigt som jag insåg att biljett till Eskilstuna svårligen går att få om man inte har plånbok. Jag ringde min djefla man, som har fått sådana här samtal förut:

– Snabbt nu: beställ en biljett hem till min mobil. Plånboken är stulen och blev det förmodligen redan i morse. Jag spärrar korten nu.

Biljetten kom (men kontrollerades aldrig), jag klev på tåget och ringde, och ringde, och ringde och riiiingde. Man spärrar bankkorten här, Ica-kortet där, körkortet hos Trafikverket (men det gick inte för ”det går inte att komma fram just nu”) och bibliotekskorten på respektive bibliotek. Jag var totalt fokuserad på spärrandet, som tog en knapp timme. Då kom jag på att jag även skulle kunna ringa till hotellet.

Vet ni hur man reagerar när man är stressad och upprörd och hamnar i ”du kommer nu att få fem val, tryck en etta för bokning, tryck en tvåa för köttavdelningen och en trea för …”? Ja, det vet ni.

Under över alla under. Plånboken fanns på hotell Ariadne! Det hela är precis hur mystiskt som helst eftersom jag inte hade använt den och verkligen inte ens öppnat facket där den bor. Allt var kvar … alla sjutusen olika kort med inladdade pengar och alla kvitton som ska till redovisningen och alla kvitton som jag borde ha slängt och till och med ett visitkort som trycktes 2006.

En eskilstunabo letades upp, dyrgripen placerades i hennes hand, hon åkte hem till Eskilstuna och där på stationen hade jag placerat en budbärare iklädd hög hatt eftersom nejlikor enligt min mening är på tok för diskreta.

Nu ska jag bara överleva de närmaste dagarna med spärrade betalkort och ogiltigt körkort. Ack ja.

37 kommentarer

Vad fan är det för bra med Strindberg?

Publicerat av Lotten Bergman den 4 mars 2013 12:22

Redan den 1 november 2012 frågade PK The Commentator mig – och alla andra:

”Vad är det som gör Strindberg stor som författare? Är han stor för att han var en Stockholmskändisprofil en gång eller är det något i sättet att skriva som gör honom stor. Är han bara stor i Sverige eller är han stor även internationellt?”

Detta förträngde jag snabbt. Så PK upprepade frågan (som en förtjusande envis treåring) ett par gånger till. Den 14 december skrev han:

”Börjar nästan tro att det här med vad som är bra och dålig litteratur följer modeväxlingarnas godtycklighet. Jämför med bilbiotekens litteraturkvalitetstolkningsföreträde på den gamla goda tiden då allt var bättre än idag.”

Och idag känner jag att tiden är mogen. Men för att ha torrt på fötterna vad gäller det där med internationell storhet idag, frågade jag på Quora (ett ställe som jag varmt rekommenderar). Amerikanen Shan Kothari svarade att han som en förbålt långsam läsare inte brukar kunna läsa böcker i ett sträck, men att han inte på några som helst villkor kunde lägga ifrån sig Fröken Julie när han väl hade fått den i händerna. Och då tar vi väl ett citat?

JEAN
I kväll är fröken Julie galen igen; komplett galen!

När Fröken Julie kom ut 1888 (efter att först ha refuserats av bl.a. Bonniers), fick den bedrövliga recensioner, dramat kallades en ”sophög” och dialogen var visst både ”rå och oanständig”. Sedan gick det drygt tio år, och så blev pjäsen hyllad som ett mästerverk. Så hav tålamod, alla refuserade och nedsablade konstnärer.

Originalet hittat här. — Typiskt ledsen konstnär. (Originalbilden hittad här.)

Jag har frågat runt lite bland mina utrikiska kompisar, och fått svaret att neeej, ingen vet vem Strindberg är … om man inte är i bokstavsbranschen förstås. Om man är teaterskådespelare vet man det definitivt, för förr eller senare sätter världens alla regissörer med självaktning upp Strindberg. Om inte annat ser det ju intellektuellt och fint ut på CV:t.

En annan amerikan – Scott Priddy – svarade på Quora att han inte hade haft den blekaste aning om vem denna Strindberg var, förrän han stötte på ”Strindberg and Helium”, som gjorde honom nyfiken … Vill ni se?

Någon har alltså fastnat för August Strindberg, tagit citat och gjort … ett nytt konstverk. Det är liksom Strindberg i kortversion med en distraherande heliumbubbla – som är extremt populär. Så något gjorde han rätt, den gode Strindberg (för det är faktiskt hans ord).

Men hu, vad han (helt korrekt, väl?) utomlands anses deppig på ett Ingmar Bergmanskt sätt. Och neurotisk. Samt full av tvångstankar.

Detta är faktiskt Strindberg. På riktigt. Han kanske bara var trött på att fotograferas, men jag väljer att tolka denna ställning som ”djup skaparångest”. (**Uppdatering**: I kommentatorsbåset finns en teori om att det handlar om att hans fina hår skulle förevigas.)

Fast nu måste jag kolla hur han uppfattades år 1904, när han var 55 år och fortfarande hade åtta år kvar att leva. Jag citerar Svensk litteraturhistoria i sammandrag, som jag har klätt i modern språkdräkt:

Strindbergs författarskap är i hög grad ojämnt – det är mäktigt i ansatsen men saknar inte sällan ihärdighetens styrka. Han besitter stora naturgåvor, känsligt natursinne, utomordentlig skildringskraft, en gäckande, stundom grovkornig kvickhet, en ursprunglig, livfull stil och sällsynt språkbildande förmåga. Stundom sänker han sig dock till slangord, men dessa gåvor motsvaras inte av konstnärlig genomarbetning eller helgjutenhet. Hans författarskap saknar karaktärsfast hållning och kastas mellan motsatta åskådningar, som ofta utmynnar i paradoxmakeri. Han är en revolutionär ande, hos vilken tvivlet och trotset kommer till uttryck tidigt, även om han på senare år ”tvivlat på sitt eget tvivel”.

Kritiken är inte riktigt lika hård idag; numera säger man att han är Sveriges största författare genom tiderna, men att han ju hade stora problem med genusteorin och rasismen. Må så vara – själv är jag numera mest fascinerad av galenskapen. Karln var ju inte riktigt klok, nämligen. Maken till intrigerande, berömmelsetörstande, ond och hämndlysten människa finns nästan inte i verkligheten. Den på alla sätt och vis lugne Carl Larsson blev så förbaskad på sin före detta bästis att han åkte till Drottninggatan och med en vass rakkniv i handen irrade runt för att faktiskt skära halsen av Strindberg, när denne hade skrivit dumheter om Carl och hans hustru Karin.

I Fadren finns dock denna replik, som väl låter rätt normal (även om orden inte sägs av Strindberg själv utan av en skapad, fiktiv rollgestalt)?

Ja, jag gråter, fastän jag är en man. Men har inte en man ögon? Har inte en man händer, lemmar, sinnen, tycken och passioner? Lever han inte av samma föda, såras han inte av samma vapen, värms han inte och kyls av samma vinter och somnar som en kvinna? Om ni sticker oss, blöder vi inte? Om ni kittlar oss, kiknar vi inte? Om ni förgiftar oss, dör vi inte då? Varför skulle inte en man få klaga, en soldat få gråta? Därför att det är omanligt! Varför är det omanligt?

Strindberg hemma … lite överbelamrat kanske?

Sammanfattning för alla som inte orkade läsa alla bokstäver här ovan men ändå vill ha svar på frågorna och godtar mina åsikter som dagens sanning:

Strindberg var nyskapande och modig på sin tid; han satte ord på andras tankar och känslor – och han var mångsidig.
Strindberg är stor än idag för att hans verk har kunnat översättas till moderna tider och nutida åsikter och för att han fortfarande kan anses vara kontroversiell och människor vill ha kontroversiella, gärna gåtfulla verk för att kunna diskutera dem. Och låta belästa.
Strindberg är inte stor utomlands … om man inte är en nörd, vill säga.
Jaaaa, det går verkligen mode inom litteraturens värld, precis som i andra världar.

August Strindberg målad av Richard Bergh 1905. (Men det där med att sätta handen innanför kavajen begriper jag mig fortfarande inte på.)

65 kommentarer

Jag har en hemlis

Publicerat av Lotten Bergman den 2 mars 2013 23:23

Japp, jag sitter på en hemlighet. Sedan 1985. Det handlar om en som jag känner som träffade en som är en kändis och denna person visade sig inte bara vara en tjuv och bedragare utan även en … nej, jag får inte säga mer.

Nu hör det till hemligheternas konstruktion att de faktiskt inte får avslöjas, men jag är ändå nyfiken på konstruktionen.

Du vet att du vet nåt som ingen annan bör veta för att _________.

Du sitter på hemligheten för att om någon annan får veta, bryter helvetet lös. (Helvetet symboliseras oftast av en sjujävla utskällning, vilket de facto inte är så himla farligt egentligen.)

Du vill (oftast) väldigt gärna berätta sagda hemlighet för just de personer som inte får veta det för att ________.

Men om du berättar hemligheten som du ju inte får berätta för att det är just en hemlighet (do’h), kommer du att hamna i någon annans hemlighet som har rubriken ”hon är en skvallerbytta”.

Så. Er tur: berätta gärna i kommentatorsbåset i oerhört hemliga ordalag om en hemlighet! Jag lovar att inte föra det vidare!

34 kommentarer

Från kioskvältare till bästsäljarlistan på Itunes

Publicerat av Lotten Bergman den 1 mars 2013 15:58

En av mina NE-kolleger har liksom jag författardrömmar. Han vill bli en etablerad och respekterad författare – jag vill bara bli ekonomiskt oberoende och alls inte skapa odödlig poesi som analyseras och förändrar livet för människor. Nu trippar han omkring på lätta fjät i ett bästsäljarrus som inte riktigt vill gå över. Han är alltså publicerad. Efter nästan 25 års romanskrivande (och ett hederligt jobb vid sidan av, han är gubevars civilingenjör) har proppen gått ur. Det är inte forna tiders kioskvältarstuk på det hela utan moderna och tidse… Äsch, vi frågar honom!

– Vad hände, Jonas Hansson?

– Jag kom på att eftersom jag så starkt tror på Den Perfekta Backupen och Värdet av en Optimal Datamigrering, satt jag med ganska god koll på drygt tjugo års skrivande.

– Tjugo? Du är ju bara liksom tjutre år! Kolla på den här bilden!

– Jag är numera nästan lika gammal som du, Lotten.

– Skit. Gah. Okej, du skrev och skrev och plötsligt kom du på att du hade sparat allt? (Som normalt funtade människor ju gör, tänker jag men säger det inte utan sänder en tacksamhetens tanke till min egen källare.)

– Ja. Vänta, Lotten, vänta – här är en nyare bild på mig.

– Åhå, vad du ser jättejättegammal ut. Verkligen mogen. Eh. Fast akta dig för de suddiga, gestikulerande männen som talar bakom din rygg! Men nu tillbaka till dina sparade bokstäver.

– Okej. Allt var kvar – både romaninledningar och författarfantasier, oavsett ursprung, märkliga ordbehandlingsprogram och udda operativsystem från 80-talet. Alla idéer och korta klipp finns där, allt skrivet enligt teorin att om jag bara hittade den perfekta inledningen på romanen skulle resten skriva sig själv.

– Gjorde den det?

– Mäh. Jag menar, även ett storverk på 900 sidor ska inledas på något sätt. Jag satt helt enkelt på en soppa som jag kallade ”76 inledda romaner”.

– Aha. En titel som börjar på en siffra. Själv hade jag nog in… (Svårt att alfabetisera ju. Som gammal redakt… )

– Tssssst. Just därför kontaktade jag inte ett bokförlag med en redaktör som ska ha massa åsikter om allt och dessutom refusera mig gång på gång. Jag skaffade amerikanskt skattenummer (tar tio minuter), bad om ISBN-nummer (tog fem minuter) och registrerade sedan ett konto på Itunes. Jag kan väl bli förläggare själv! tänkte jag, och laddade upp mot episka epos i Apples version av internetrymden.

– Hur … hur … alltså ”ladda upp” är ju så luddigt. Layoutade du, korrläste, ritade omslaget och paginerade alldeles på egen hand?

– Ja. Och det gick bra! Första tiden gav jag bort boken till vem som helst som ville ladda ner den – 200 exemplar gick till gratisläslystna Ipad-användare som bara vill testa plattan. En gratisgrej med text. Gott så.

– Wow, 200 läsare. Men. Tänk om boken hade kostat tusen spänn stycket. Du hade varit rik!

– Mhm. Sedan kände jag att det nog var dags att kapitalisera på denna flod av läsvilliga svenskar. Och 76 inledda romaner är värda mindre än en cheeseburgare, kom jag fram till – och bestämde mig för genren ”lågprislitteratur för en global marknad i en ny tid”. För 9 kr per bok!

– Men Jonas. För billigt!

– Sedan blev det sommar och jag glömde alltihop. Tills jag en dag slösurfade på Itunes.

– Glömma sin bok? Slösurfa på Itunes? Kan man ens det?

– Ja … Var slösurfar du?

– På basket.se.

– Say no more. I alla fall. Mitt i listan med bästsäljare såg jag plötsligt min bok! Där! I topp!

– Men hur många?

– Va?

– Huuuur mååånga? Du ligger i topp på en bästsäljarlista och tar 9 kronor per bok och jag känner dig och du måste ju börja dela ut givmilda gåvor till alla som har känt dig längst. Hur många ex hade du sålt?

– Mummel.

– Jonas …?

– Den bistra sanningen är 23. Tjugotre sålda ex krävs för att hamna i topp. Men förra veckan var jag uppe i 100 sålda böcker efter sammanlagt åtta månader i topp!

– Oj. Och Apple ska ha en bit av kakan?

– Japp, 30 %. Låt oss konstatera att de traditionella förlagen inte behöver oroa sig. Men det är fantastiskt roligt ändå! Ska inte du? Hallå? Lotten? Lotten? Hallå? Vaff…

Fotnot
Jag är lite upptagen. Har inte tid att prata. Måste skriva 76 romanavslut. NU.

45 kommentarer

Mejlmissar man minns

Publicerat av Lotten Bergman den 28 februari 2013 12:39

En gång satt jag och mejlade fram och tillbaka på chatt-vis med en person som vi kan kalla Nisse. Jag var ledsen och bedrövad för att en annan person, som vi kan kalla Orvar, var besvärlig, elak, ogin och allmänt ond. Jag var dock tvungen att samarbeta med Orvar eftersom denne satt alldeles intill mig på stället där vi satt och knattrade på datorer.

Mejlen till Nisse innehöll alls inte mordkonspirationer eller planerade hämndaktioner mot Orvar eftersom jag ju vet att man inte ska sprida sådant via mejl. Men så närmade sig Orvar min dator för att säga något (förmodligen elakt), så jag skrev snabbt i mejlet till Nisse:

”Måste sluta, han kommer mot mig!”

Och … skickade det raskt till … Orvar. Inte till Nisse. Till Orvar.

– PLIONG! sa det i Orvars dator i nästan samma sekund som jag klickade på skickaknappen.
– Ooooohuh … slapp det ur mig som vore jag ett lik som gav upp sin sista suck.
– Jah… sa Orvar med ett höjt pekfinger, men avbröt sig.

Han vände raskt på klacken och prioriterade mejlet istället för mig. Och klickade. Läste. Vände huvudet mot mig. Rynkade pannan. Vände tillbaka mot datorn. Läste igen. Och satte sig lugnt ner att jobba. Och sa aldrig någonsin något om det.

Sedan den dagen skickar jag aldrig mejl utan att dubbelkolla adressatens namn. Men det kan väl bli fel ändå?

Häromdagen skrev jag ett kort, inte särskilt välformulerat och ganska fånigt mejl som var fullt med versaler om ett fisirymden-problem till en person som snabbt såg att det inte var hans bord utan skickade vidare hela mejlet till en som var bättre skickad att hantera problemet.

Detta fåniga mejl hamnade sedan inför drygt tio personers ögon och förstorades till ett världskrigs-problem och

några blev trampade på tårna
en person blev utfrågad av en annan som handlade det om landsförräderi
en stackare som inte kände mig sa ”men är hon [Lotten] helt från vettet?”
jag blev tvungen att ringa upp tre personer och be om ursäkt för att jag lägger näsan i blöt.

Sedan ”häromdagen” skriver jag alltså inte fåniga mejl.

Men det här är ingenting mot andras mejlmisstag, har jag förstått. Det skickas snuskiga historier till alla 53 000 anställda på multinationella storföretag, den som inte ska bjudas in till hemliga överläggningar angående den döende fasterns testamente bjuds ändå in och folk kommer ut ur garderoben inte till sin kärleks nästa utan till en nyanställd kollega av helt fel kön. (Om nu kön kan vara helt fel.)

Nu vet (nästan) alla att man inte ska använda ”reply to all” om inte livet hänger på en skör tråd och att man inte ska skicka kopior ens med avsikten att någon ska bli imponerad av vilken fantastiskt duktig människa man är (”wow, kolla vilket fint mötesprotokoll … som jag inte behöver”). Men det kan också göras av rena hämndmotiv.

Richard Phillips på advokatfirman Baker & McKenzie råkade, när han stötte ihop med Jenny Amner (som jobbade på samma företag), få lite ketchup på brallorna. Självklart hade han byxor som krävde kemtvätt, vilket i andra länder måste vara bra mycket billigare än i Sverige eftersom det i källorna jag har står att tvätten kostade honom hela 4 £. Denna summa krävde Richard via mejl att Jenny skulle betala.

Jenny svarade inte meddetsamma eftersom hon var lite upptagen med annat. Men när hon gjorde det, passade hon på att skicka kopia på mejlet till alla 250 kollegerna. Hon skrev:

I must apologise for not getting back to you straight away but due to my mother’s sudden illness, death and funeral I have more pressing issues than your £4. Having already spoken to and shown your email to various partners, lawyers and trainees at Baker & McKenzie, they have kindly offered to do a collection.

Det gick inte så bra, det där. Richard Phillips sade upp sig och det sägs att Jenny Amner inte längre trivs på jobbet eftersom alla inte uppskattade hennes tilltag. Ack. Tag lärdom – var givmild, trevlig och snäll och spill inte ketchup.

Nu ska jag läsa en bok om hur man bäst skickar telegram.

Skrivet av Axel Carlborg för ungefär 100 år sedan.

Säg att ni också har skickat mejl till Orvar istället för Nisse!

57 kommentarer

Modeord – men inte A-linje, jumper och getingmidja

Publicerat av Lotten Bergman den 27 februari 2013 16:57

Implementering. Implementering. Implementering.

Implementering. Implementering.

Implementering.

Imp…

Om man säger implementering flera gånger i rad, tappar ordet faktiskt även den lilla skärva av betydelse som det hade nyss.

Implementering. Pleminterering. Mentipletering. Plutiomentering!

Det är ett ovanligt seglivat modeord, implementering. Jag har länge försökt ta död på det som en irriterande fluga, vilket i sammanhanget är synnerligen passande jämförelse eftersom klyschor ofta valsar runt i ett par år och sedan förtvinar som modeflugor plägar göra. För modeord förlorar sin betydelse; det är det som är problemet.

Skärmavbild 2013-02-27 kl. 16.32.44

I en gammal artikel i DN hittar jag flera fantastiska exempel på meningar som egentligen bara är fluff:

För att vara en verkligt smart bottomliner i vår bransch måste man vara en passionerad topliner.
Recessionen får kännbara effekter för företaget.
Som den bank med flest kunder i Sverige kom vi i centrum för en omfattande medial uppmärksamhet.
Precis som nedgången kom hastigt, kan uppgången komma mycket snabbare än vad många idag tror.

Det är visserligen en viss skillnad mellan urblekta modeuttryck som används för ofta (men som en gång i tiden var både fräscha och upplyftande) och klyschor som inte betyder något egentligen utan bara är trötta och banala stereotyper – men en sak har de gemensamt: de är intressanta tidsdokument.

I slutet av 1890-talet sa man ofta suggerera eftersom Baudelaire tydligen gillade ordet och folk ville vara lite som Baudelaire. Man slet också (enligt Svensk uppslagsbok, Svensk etymologisk ordbok samt Nordisk familjebok) ut ord som försumpa, spröda toner, uppmarsch, tidsenlig, varsel (som i varning), uppkomling, självhävdelse och plattform (!). I början av 1900-talet sa man tipptopp så ofta att språkkonnässörerna blev alldeles knollriga. Tänk er hur Greta Garbo i baddräkt, med beslöjad röst säger:

I Svensk Tidskrift var lektor Gustaf Jacobson år 1940 oerhört putt på modeorden:

”En annan orsak till språkets utarmning är modeordens och
slagordens överhandtagande, vilket är så mycket mer ödesdigert, som
dessa ofta äro av utländsk extraktion. Alla tiders (eller ännu bättre
alla tajders), jätte-, gå in för, forma sig till, gestalta sig som,
sports-betonad, tjusig, flott, vårt avlånga land, skallbasen, övertänd,
spolierad, demolerad, last but not least, anno dazumal, filmfront och alla
andra fronter — vem känner icke alla dessa modeord, som plötsligt
dyka upp, intill leda upprepas, undantränga andra ord och skapa en
språklig likriktning, som verkar förtorkande.”

Intresseklubben antecknar, hade jag nu kunnat säga som man gjorde för 25 år sedan. Och idag hade jag naturligtvis med bekymrad panna mumlat något om utmanande marknad … turbulent år … med kunden i fokus … tills alla hade förstått allvaret i frågan.

Eller så fokuserar jag helt enkelt på helt andra modeord.

Uppdatering med modeordsbidrag från kommentatorerna:

evidens
värdegrund
helikopterperspektiv
klockrent
perspektiv i
hur landar vi i det här?
ligga i framkant utanför boxen
ta höjd för
legendar
facilitera
verkshöjd (fast kanske ok som fackuttryck)
hygienfaktor
hälsosam

76 kommentarer

Här har investerats pengar i ny sekrutt

Publicerat av Lotten Bergman den 25 februari 2013 12:37

Faktum 1:
När Bergmans behöver köpa ny dator, gör Bergmans det. Klicketiklick, svid i plånboken, tjoff, färdigt, dra av skyddsplasten och sucka lyckligt.

Faktum 2:
När Bergmans behöver köpa ny bil, gör Bergmans inte det.

(Jag tar om oss i tredje kollektiv person eftersom det här ju är pinsamt och jag egentligen inte vill kännas vid det.)

Bilar som vi har ägt ihop har jag berättat om förut — och även bilar som jag skulle vilja äga. Vår värsta bil var den första – limegulgrön Peugeot 506 utan stöt- och ljuddämpare men med hål i golvet, köpt 1990 för 10 000 kr. Vår bästa bil var Potemkin-Volvon, som bara var 13 år när den kom till oss år 2000 och då hade levt ett lugnt bankirliv utan barn och allt som därtill hör. Det är den bilen som nu ser ut så här …

Vi har en yngling till bil också – Toyotan som föddes i mitten av 90-talet och som har genomgått fler plastikoperationer och hjärttransplantationer än vi kan räkna till.

Ni skulle se kamremmen – den lyser som av guld!

Eftersom vi kör omkring dyrbar last (ergo barn) och ibland inte ens kan hjälpa till när basketspelare ska köras till Norrköping (det finns inte ens riktiga säkerhetsbälten i mitten i baksätet) och vi lägger enorma pengar bara på lagning, anlitade vi en bilmeckarkille som bulvan: Joel, 22 år. (Vi känner honom sedan 13 år och litar på honom, vilket det sägs att man ju ska göra när det kommer till bilaffärer.)

Joel fick leta upp lämpliga objekt till oss, ringa till ägarna och höra sig för och dessutom följa med när det var dags att åka och sparka på däcken. (Eller som han gör: tar fram ficklampa och klämmer på bilarnas tonsiller.)

Vi var helt överens om att det som skulle köpas var en Volvo och inget annat än en Volvo och att 1999 var ett bra år. Varefter vi köpte en Saab 9-5 från 2000, som vi ska kalla Adonis. Eller som jag helst uttrycker mig:

– Vi har köpt en blå bil med dragkrok! Och Wunderbaum!

Lukten heter alltså "New Car", men påminner om rakvatten. — Lukten heter alltså ”New Car”, men påminner om rakvatten.

Bilmeckar-Joel vet att om man prompt ska köpa Wunderbaum, är ”amerikansk gran” att föredra, för den luktar underligt nog av mild vanilj. Han berättar gärna om sina bilköp och om hur hans kompis köpte en bil som hade så lite stoppning kvar i dörren att det drog halv storm inne i bilen, hur tillstängt allt än var. Framför allt hittade han bara positiva fel med den här nybilen – alltså sådant som egentligen inte spelar någon roll. Vem behöver väl en display för radion?

Joel har i tre år försökt få ändan ur och köpa en dator. Under samma tid har han köpt åtta bilar och sålt sex av dem samt investerat i en motorcykel. Vi ska försöka skapa en klon av oss eftersom det borde bli den perfekta människan.

Bilduppdatering

83 kommentarer

Och vad gjorde jag igår då?

Publicerat av Lotten Bergman den 24 februari 2013 19:12

Min lördag:

Först var jag speaker på en basketmatch i herrarnas div. 1-serie i Eskilstuna.
Sedan var jag på litterärt cocktailparty i Stockholm.

Eftersom jag antydde detta i kommentarerna till förra inlägget, skrev kommentatösen Annika så trevligt att jag egentligen borde rapportera om allt så ingående som det någonsin är möjligt. Vilket ju är en dröm: jag får skriva om mig själv, mitt handlande, mina tankar och kläder och andras dumheter! Men blir det särskilt intressant?

Okej, vi får kalla detta ännu ett dagboksinlägg.

Basketmatchen var bedrövlig från första till sista sekund. Vi var tvungna att hålla till i en gammal gympasal som har sett bättre tider, t.ex. 1960-talet, eftersom stan har fullt fokus på elithandboll i Sporthallen (byggd 1956) och inte division 1-basket.

Typisk papperskorg i Årbyhallen i Eskilstuna.

Jag var redan under matchen iklädd cocktailpartykläderna med ickerandiga, dyra finnylonstrumpbyxor (vilket jag strax fick ångra) och en Desigual-kjol samt en överdel som kräver axelbandslös bh. (Ja, för såpass enkelt är det att klä sig numera – valet står mest mellan randningen på benen och bh-stuk.)

Men tillbaka till basketmatchen. Korgnätet fick en maska och fick bytas ut, 24-sekundersklockan gick inte igång, tutan hängde sig, jourlaget kom inte, inga entrébiljetter delades ut och … vårt fina, vackra, roliga herrlag spelade inte bra.

På grund av dessa missöden blev matchen såpass försenad att jag som speaker fick lämna över micken till en reserv när det blott var 40 sekunder kvar för att inte missa tåget till Stockholm. (Eftersom 40 sekunders speltid kan ta uppåt fem minuter i realtid om det krånglar till sig med foul och straffar och tjuriga spelare som måste lugnas av domarna.)

När jag hastade ut till bilen visade det sig att hastandet var befogat eftersom bildörren bara inte gick att öppna. Jag har ingen aning om orsaken eftersom vädret inte på något sätt antydde att jag borde ha antifrostskyddsbehandlat. Det blev till att med nyckelvåld öppna passagerarsidan (inget centrallås, nej) och klättra över växelspaken och få en maska i de snygga nylonstrumporna. Och sedan köra som en någorlunda vettig biltjuv till stationen och där klättra över växelspaken igen och sedan springa med det inte riktigt uppvärmda, fortfarande trasiga knäet till tåget och hoppa på med fyra sekunders marginal.

Om det litterära cocktailpartyt är inte mer att säga än att det var trevlig, gott, fascinerande, rökigt, litterärt och otroligt proffsigt genomfört. Alla minglade som vore de inte alls litterära giganter utan blivande Hollywoodstjärnor på röda mattan. Och här ser ni det senaste:

Man använder specialtillverkade gnuggfigurer som måste köpas utomlands och som sedan används till att smycka ögonområdet.

Sedan tog min djefla man mig till ett romantiskt hotell som han hade spanat in: Hotell Monika.

23 kommentarer

Ånger och beröm

Publicerat av Lotten Bergman den 23 februari 2013 12:38

När berömdheterna dör av, får de beröm som de dumt nog inte har fått under sin levnads bana, vilket jag här har berört flera gånger tidigare. Jag har skrivit några brev till människor efter att de har trillat av pinn – som en påminnelse till mig själv att här krävs skärpning. ”Beröm ska man gödsla med när så är lämpligt, inte för sent”, har jag skrivit. Breven har jag sedan bara samlat på hög eftersom de är sliskigt trista och sällsynt illa formulerade.

Och nu till ett trist kapitel – när jag så bittert ångrade mig för att jag inte under alla år när jag hyste stor beundran för kåsören Kar de Mumma, inte någonsin skrev till honom.

När jag 2004 hittade hans sons (Carl Z, även han kåsör) mejladress, skrev jag inte ett långt och extremt roligt mejl till honom utan bara ett kallt, nervöst tjenare hallå, ursäkta att jag stör-mejl.

Nu får jag skämmas igen – och dessutom så att ni alla ser. Denna knuffkontakt mejlade jag till Carl Z år 2004:

Hej!

Jag tänkte i min ungdom skriva till din pappa, men då hade varken han eller jag mejladresser.

Annat är det nu — jag är inte längre ung och kan istället skriva till hans son.

/Lotten Bergman

Carl Z svarade:

Tack för mail, Lotten, men litet intetsägande får du medge att du skrev.

Du berättar för mig att du aldrig skrev till min far. ”Och?” , som tonåringarna säger.

OM du hade skrivit, ja då hade det varit synd om det funnits mail, ty min far tyckte om att skriva små prydligt handskrivna brev, ofta med en teckning till. Om du skrivit till honom hade du haft ett sådant brev och troligen en teckning till. Han svarade ALLTID.

För örvigt är jag inte heller HELT ung. Så det piggar upp med mail som innehåller…ja, någonting. Sänd mig gärna ett sådant en annan gång, i stället.

Vänligaste hälsningar från Carl Z

Gulp. Jag skrev snabbt tillbaka ett mycket innehållsrikt mejl med lustifikationer och anekdoter och roliga formuleringar samt beröm till den döde fadern. Men han hade nog fått nog av mig – dessutom berömde jag ju bara Kar de Mumma, inte honom.

Ett år senare dog Carl Z. Utan beröm.

Dagens beröm går nu till två enligt mig extremt begåvade karlar: producenten George Martin och den hysteriske skådespelaren Jim Carrey. Jag är visserligen av den bestämda åsikten att Beatleslåtar blott av Beatles ska spelas, men det här är ett undantag. Projektet hette In My Life och innebar att George Martin 1998 samlade ihop ett gäng skådespelare och i Applestudion kreerade en … eh … hum … happening. Den inspelade musiken är inte alltid bra – eller ens intressant – men det här är det:

Se särskilt när George Martin vid 2:05 regisserar Jim Carrey i konsten att låta brittisk.

Berömmet då? Äsch. Ni ser ju att det är bra.

30 kommentarer

App, app, app!

Publicerat av Lotten Bergman den 21 februari 2013 16:55

Vi som har sådana där smarta telefoner fyller dem ju med allehanda krafs som kallas för appar — bebisspråk för applikationer. Det är bl.a. därför som det inte längre är tråkigt att stå i kö och gå på toa.

Jag använder mig ofta av SJ:s app som heter Min resa eftersom den om vågorna har ställt sig i revär … så heter det ju inte. Givakt! (Sömnbrist gör underliga ting med bosktävira. Bokstäverna)

Ordnung!

Om internetvågorna står i givakt och marscherar rakt in i telefonen kan jag ofta få reda på om tågen går och om de är försenade samt om jag ska gå till den ena eller den andra perrongen. Om det är tjall på linjen säger appen bara att det inte finns några ankomster eller avgångar och man kan då höra mig svära ända borta i Åmål eftersom jorden måste ha gått under.

Nu har jag på ett snillrikt sätt beordrat en apparat nånstans att skicka meddelanden om alla tåg mellan Stockholm och Eskilstuna på alla tider och alla dagar i veckan.

Ibland får jag visserligen reda på att tåget från Stockholm är fem minuter sent när jag själv befinner mig i London, men det gör inget. Då tänker jag bara cheeeerio! och trampar vidare.

Väldigt ofta kommer meddelanden om att tågen har färre platser än beräknat. Eftersom tågen i rusningstid är fullproppade, kan man ana att den här avgången inte var en västanfläkt eftersom man inte på några villkor ens under krigshot får sätta sig på de ack så tomma förstaklassplatserna (som är identiskt lika andraklassplatserna fastän de borde ha åtminstone mugghållare eller värmedyna):