Hoppa till innehåll

Vad fan är det för bra med Strindberg?

Redan den 1 november 2012 frågade PK The Commentator mig – och alla andra:

”Vad är det som gör Strindberg stor som författare? Är han stor för att han var en Stockholmskändisprofil en gång eller är det något i sättet att skriva som gör honom stor. Är han bara stor i Sverige eller är han stor även internationellt?”

Hål i brallan!
Hål i brallan! (Gitarr-August 1886.)

Detta förträngde jag snabbt. Så PK upprepade frågan (som en förtjusande envis treåring) ett par gånger till. Den 14 december skrev han:

”Börjar nästan tro att det här med vad som är bra och dålig litteratur följer modeväxlingarnas godtycklighet. Jämför med bilbiotekens litteraturkvalitetstolkningsföreträde på den gamla goda tiden då allt var bättre än idag.”

Och idag känner jag att tiden är mogen. Men för att ha torrt på fötterna vad gäller det där med internationell storhet idag, frågade jag på Quora (ett ställe som jag varmt rekommenderar). Amerikanen Shan Kothari svarade att han som en förbålt långsam läsare inte brukar kunna läsa böcker i ett sträck, men att han inte på några som helst villkor kunde lägga ifrån sig Fröken Julie när han väl hade fått den i händerna. Och då tar vi väl ett citat?

JEAN
I kväll är fröken Julie galen igen; komplett galen!

När Fröken Julie kom ut 1888 (efter att först ha refuserats av bl.a. Bonniers), fick den bedrövliga recensioner, dramat kallades en ”sophög” och dialogen var visst både ”rå och oanständig”. Sedan gick det drygt tio år, och så blev pjäsen hyllad som ett mästerverk. Så hav tålamod, alla refuserade och nedsablade konstnärer.

Originalet hittat här.
Typiskt ledsen konstnär. (Originalbilden hittad här.)

Jag har frågat runt lite bland mina utrikiska kompisar, och fått svaret att neeej, ingen vet vem Strindberg är … om man inte är i bokstavsbranschen förstås. Om man är teaterskådespelare vet man det definitivt, för förr eller senare sätter världens alla regissörer med självaktning upp Strindberg. Om inte annat ser det ju intellektuellt och fint ut på CV:t.

En annan amerikan – Scott Priddy – svarade på Quora att han inte hade haft den blekaste aning om vem denna Strindberg var, förrän han stötte på ”Strindberg and Helium”, som gjorde honom nyfiken … Vill ni se?

Någon har alltså fastnat för August Strindberg, tagit citat och gjort … ett nytt konstverk. Det är liksom Strindberg i kortversion med en distraherande heliumbubbla – som är extremt populär. Så något gjorde han rätt, den gode Strindberg (för det är faktiskt hans ord).

Men hu, vad han (helt korrekt, väl?) utomlands anses deppig på ett Ingmar Bergmanskt sätt. Och neurotisk. Samt full av tvångstankar.

Detta är faktiskt Strindberg. På riktigt. Han kanske bara var trött på att fotograferas, men jag väljer att tolka denna ställning som ”djup skaparångest”.
Detta är faktiskt Strindberg. På riktigt. Han kanske bara var trött på att fotograferas, men jag väljer att tolka denna ställning som ”djup skaparångest”. (Uppdatering: I kommentatorsbåset finns en teori om att det handlar om att hans fina hår skulle förevigas.)

Fast nu måste jag kolla hur han uppfattades år 1904, när han var 55 år och fortfarande hade åtta år kvar att leva. Jag citerar Svensk litteraturhistoria i sammandrag, som jag har klätt i modern språkdräkt:

Strindbergs författarskap är i hög grad ojämnt – det är mäktigt i ansatsen men saknar inte sällan ihärdighetens styrka. Han besitter stora naturgåvor, känsligt natursinne, utomordentlig skildringskraft, en gäckande, stundom grovkornig kvickhet, en ursprunglig, livfull stil och sällsynt språkbildande förmåga. Stundom sänker han sig dock till slangord, men dessa gåvor motsvaras inte av konstnärlig genomarbetning eller helgjutenhet. Hans författarskap saknar karaktärsfast hållning och kastas mellan motsatta åskådningar, som ofta utmynnar i paradoxmakeri. Han är en revolutionär ande, hos vilken tvivlet och trotset kommer till uttryck tidigt, även om han på senare år ”tvivlat på sitt eget tvivel”.

Kritiken är inte riktigt lika hård idag; numera säger man att han är Sveriges största författare genom tiderna, men att han ju hade stora problem med genusteorin och rasismen. Må så vara – själv är jag numera mest fascinerad av galenskapen. Karln var ju inte riktigt klok, nämligen. Maken till intrigerande, berömmelsetörstande, ond och hämndlysten människa finns nästan inte i verkligheten. Den på alla sätt och vis lugne Carl Larsson blev så förbaskad på sin före detta bästis att han åkte till Drottninggatan och med en vass rakkniv i handen irrade runt för att faktiskt skära halsen av Strindberg, när denne hade skrivit dumheter om Carl och hans hustru Karin.

I Fadren finns dock denna replik, som väl låter rätt normal (även om orden inte sägs av Strindberg själv utan av en skapad, fiktiv rollgestalt)?

Ja, jag gråter, fastän jag är en man. Men har inte en man ögon? Har inte en man händer, lemmar, sinnen, tycken och passioner? Lever han inte av samma föda, såras han inte av samma vapen, värms han inte och kyls av samma vinter och somnar som en kvinna? Om ni sticker oss, blöder vi inte? Om ni kittlar oss, kiknar vi inte? Om ni förgiftar oss, dör vi inte då? Varför skulle inte en man få klaga, en soldat få gråta? Därför att det är omanligt! Varför är det omanligt?

Strindberg hemma … lite överbelamrat kanske?
Strindberg hemma … lite överbelamrat kanske?

Sammanfattning för alla som inte orkade läsa alla bokstäver här ovan men ändå vill ha svar på frågorna och godtar mina åsikter som dagens sanning:

  • Strindberg var nyskapande och modig på sin tid; han satte ord på andras tankar och känslor – och han var mångsidig.
  • Strindberg är stor än idag för att hans verk har kunnat översättas till moderna tider och nutida åsikter och för att han fortfarande kan anses vara kontroversiell och människor vill ha kontroversiella, gärna gåtfulla verk för att kunna diskutera dem. Och låta belästa.
  • Strindberg är inte stor utomlands … om man inte är en nörd, vill säga.
  • Jaaaa, det går verkligen mode inom litteraturens värld, precis som i andra världar.
August Strindberg målad av Richard Bergh 1905. (Men det där med att sätta handen innanför kavajen begriper jag mig fortfarande inte på.)
August Strindberg målad av Richard Bergh 1905. (Men det där med att sätta handen innanför kavajen begriper jag mig fortfarande inte på.)
Share
Publicerat iBloggen

65 kommentarer

  1. Reservlöjtnanten Nappe Johnsson kör med samma stil.

  2. Artonåringen

    Det häftiga med Strindberg är att han är så icke förutsägbar och att det som pågick i hans privatliv ofta överfördes direkt till hans verk. Jämför man det rätt okända verket “Herr Bengts hustru” med “Fadren”, och samtidigt drar en parallell till hur hans äktenskap med Siri von Essen såg ut under de perioder som pjäserna skrevs, så ser man hur främst hans perspektiv på kvinnans roll i samhället och äktenskapet återspeglas.

    Jag kan dock hålla med den som säger att Strindberg är rätt trist stundom: försök er på att läsa Röda rummet utan att faktiskt gäspa ett par gånger.

  3. Äntligen! (Jag lever med den förtjusande envisa 3-åringen)

  4. Ska läsa alla bokstävlar när jag kommer hem.

  5. Länge länge länge sedan: När jag läste litt.vet. hade en kurskamrat snubblat över nå’ fakta om den där bilden där S ligger över bordet med pannan lutad mot händerna. Sagde kamrat sa att han ju alltid hade tänkt att fotot visade det grubblande och plågade geniet. Men noteringen avslöjade att det helt enkelt var hustrun som ville fotografera “sin makes vackra hår”! (Det sista inom citattecken för jag glömmer ju aldrig ordalydelsen.)

  6. Så gjorde kejsar Napoleon, så gjorde Johan Ludvig Runeberg,
    så gjorde även Lenin.
    Någon påstår att näven instoppad i kavajen, rocken osv
    skulle vara bevis på att det är frimurare man har att göra med.

    En del säger att en varm hand lindrar magbesvär, andra att
    man har någon hudåkomma på handen som man vill gömma.

    En del säger osv om det nu är så himla viktigt egentligen.

  7. Finns möjligen anledning att tillägga att min egen åsikt om Strindberg är kontroversiell mot sig själv. Somligt hur bra som helst, annat meh, en del får jag spader av. Men språket, språket kunde han.

    (Och det var väldigt vad han riffade på Shylock i Fadren, det hade jag glömt)

  8. Fröken Julie 1988?

  9. Ha! Jag hann ändra innan du hann påpeka det, LarsW! (Då räknas det korrfelet inte.)

  10. Meeeen så intressant med makens vackra hår, Annika!

  11. Tusen-Boel

    Strindberg är absolut bäst som brevskrivare. Där släpper han loss, alltifrån svavelosande utskällningar av samtida författarkollegor och förläggare till fantastiska kärleksbrev till bland andra Siri von Essen och sin yngsta dotter Ann-Marie. Här är han verkligen frisläppt i ett språk som han suveränt behärskar.

    Men det som fascinerar mig mest med Strindberg är hans aldrig sinande nyfikenhet. Allt måste undersökas, allt är möjligt: göra guld, astronomiska fotografier, måla tavlor på andra sätt än de vedertagna, undersöka världsspråkens historia…

  12. Det där med handen och kavajen tror jag har en enkel förklaring: Vem orkar hålla kardan i samma läge timme ut och timme in under sittningarna?

  13. tråkmåns

    A/Tänkte som Annika – men fasen det där är ju Shylocks replik!

    B/Det är inte skaparångest, det är huvudvärk! Endast folk med huvudvärk kan skriva som Strindberg.

  14. Oj, oj, mycket att fundera på här. Händer är svåra att måla, det brukar vara ett sätt att bedöma porträttmåleriets kvalitet. En och annan konstnär har därför frestats att gömma handen, eller delar av den, för att slippa bli bedömd på den grunden.

    Och att Sbg lånade från Shakespeare hade jag också glömt, Annika. Så här sa Shylock : “Lever han inte av samma föda, såras han inte av samma vapen, drabbas inte han av samma sjukdomar och botas han inte med samma läkemedel som en kristen, känner han inte likt en kristen sommarens värme och vinterns köld? Blöder inte vi om ni sticker oss? Skrattar inte vi om ni kittlar oss?”

    Och så var det det där med Sbgs tänder. Varför log han aldrig undrar vi. Men det gjorde han ju!

  15. Agneta

    Lite OT – just nu låter Hesa Fredrik uti Lund.

  16. PS, Lotten. Här har det just varningstutat, som det ska. Hur är det med er tuta? Har den blivit frisk ännu?

  17. Sanna

    Tänkte just säga “Tut i luren!”

  18. Shylock på engelska:

    I am a Jew. Hath not a Jew eyes? Hath not a Jew hands, organs, dimensions, senses, affections, passions? Fed with the same food, hurt with the same weapons, subject to the same diseases, healed by the same means, warmed and cooled by the same winter and summer, as a Christian is? If you prick us, do we not bleed? If you tickle us, do we not laugh? If you poison us, do we not die? And if you wrong us, shall we not revenge?

    Nu måste vi ju kolla vad den dåtida samtiden sa om Strindbergs parafras på Shylock.

    (Här tutar det inte. Som vanligt. Och instanserna som ska hjälpa oss med tyfonen har inte tid!)

  19. Ur Biblioteksbladet 1931:
    Ibland kan likheten bli alltför stark. […] Är detta en medveten eller omedveten härmning av Shylocks utbrott? […] När Fadren spelades i London för några år sedan gav denna scen anledning till ett glatt igenkännande för den engelska publiken. I recensionerna över uppförandet påpekades också shakespearereminiscensen.

  20. tråkmåns

    Lite stilbrott där med “If you tickle us, do we not laugh?”

  21. tråkmåns

    Plocke jag pinns
    Mössa jag stins
    Käkar semlor jag trinds…
    äh.

  22. Orangeluvan

    Nej, ja, jo, jag mindes att jag läste att Strindberg var lite fåfäng och särskilt stolt över sin tjocka kalufs, och att kalufsbilden är iscensatt av Strindberg själv.

  23. Örjan

    Lotten: “själv är jag numera mest fascinerad av galenskapen. Karln var ju inte riktigt klok, nämligen.”
    Dottern Karin ansåg honom sinnessjuk.

    Andra länkar
    August
    Inspirerad av boken?

  24. Örjan

    Inser. Borde skrivit följande kortord i mina “finlänkar” enl ovan
    -En
    -Den

  25. PGW

    Jag läste “Giftas” och skrattade nästan hela tiden, det hade Åågust inte gillat. Men hans kvinno- tja, hat, i brist på annat ord, blir emellanåt så oerhört komiskt.

  26. Strindberg vi alkemins
    Fadren vi travestins
    August vi misogynins
    Båsmeter vi Joakims

  27. Ursäkta att jag upprepar mig. Men mina favoriter är dom blå böckerna. Envisa och totalt okunniga försök att framställa guld. Men allra bäst är hans funderingar om kornknarren och hur den tar sig till sydliga nejder om hösten. Läs det! Finns på Runeberg.

  28. Hemsöborna: På en skärgårdstur för några år sen leddes vi i bevis hur ‘Kymmendö’ –Ornö. (‘Grisskär’ enligt SvD-s korsord)– skulle uttalas. Sorgligt nog minns jag inte om det är hårt eller mjukt eller vad det nu kan heta. Eller hur man säger.

  29. Vi gjorde samma tur för några år sedan. Har också glömt. Tror det var Kymmendö (inte Tjymmendö) och att det bryter mot regeln med mjukt k framför mjuk vokal. Eller om det var tvärtom?

  30. Örjan

    Öborna själva säger tydligen Tjymmendö/Tjymendö.
    http://www.kymendo.se/
    Undrar varifrån uttalet med hårt K kan ha kommit, och varför det stavas alternativt med ett resp två M?

  31. Besläktat. Hur betonas Kapellskär?

  32. Dieva

    Men var han inte bipolär möjligen? Och hade dålig självkänsla.
    Själv har jag inte läst mer än brottstycken av hans verk. Men har flera verk i bokhyllan så jag kommer kanske dit.

  33. PK har fått tunghäfta – fast i skrivtarmen. Hihi! Nu måste jag kolla om jag har en August Strindbergbok att lägga fram lite synligt.

  34. PK

    Treåring va. Hrmpf!

  35. PK

    Jag tror att vi har den där Gösta Berlings saga i bokhyllan, det är väl Strindberg?

  36. Det är Dan Brown, knasboll!

  37. PK-treochetthalftåringen

    Han kom som ett höganäskrus, med en skrivmaskin runt halsen.

  38. Agneta

    Ibland är Strindberg rätt skoj att läsa:

    Kornknarrens Underverk.

    Läraren gick en sommarafton med Johannes mellan klöver-
    gärden och hörde något ljud som liknade crex crex. – Vad är
    detta? frågade läraren. – Det är kornknarren förstås. – Har du
    sett kornknarren? – Nehej. – Känner du någon som har sett
    honom? – Nehej. – Hur vet du att det är han, då? – De säger
    så! – Ser du! Emellertid, om jag nu kastar en sten, flyger han
    opp då? – Nej, ty han kan icke flyga eller flyger mycket dåligt.
    – Han flyttar emellertid till Italien om hösten; hur bär han sig
    åt då? – Det vet jag inte. – Vad säger zoologerna? – Ingenting.
    – Tror de att han flyger över Öresund, går genom Tyskland,
    vandrar över Alperna eller genom Sankt Gotthards tunnel?
    – De säger ingenting. – Nåväl; Brehm räknar ett par lärkor på
    varje tunnland åker och äng; om vi räkna ett par kornknarrar
    på varje hektar, så äger vårt land fem millioner kornknarrar
    på våren, och efter han lägger 7 till 12 ägg om sommaren så
    finnas 35 millioner kornknarrar i vårt land om hösten. Skulle
    man inte se dessa när de flyga eller vandra över Öresund?
    – Kan icke förklara det. – En dålig flygare kan icke flyga över
    Öresund; är det möjligt han går kring Bottniska viken? – Nej
    då har han floder att passera och tåget skulle synas som läm-
    larnes. För övrigt har England 70 millioner kornknarrar varje
    höst och de kunna icke gå omkring. – Det sker ju ett under-
    verk, då? – Vad är underverk? – Det man icke kan förklara,
    men icke har rättighet att förneka. – Då är kornknarrens flytt-
    ning ett underverk, och måtte ske efter okända naturlagar,
    eller vara övernaturligt.

  39. Förtjusande treåring, PK!

    Ja Dieva, men är det inte så att (och nu kan jag ha helt fel) bipoläritet blir bättre med åren, inte sämre?

  40. Kymmendö jag (Näe. Det går inte).

  41. Karin får naturligtvis en hedersbetygelse för dagens båsmetrar. (Och Tråkmåns är på G!)

    Tusen-Boel — jaaa. Hans brev är bäst. Roliga, finurliga och kloka samt galna. (Precis som när jag mejlar – jag borde få pris i mejlklassen den 10 december.)

    Men hörni. Att skrivkrampsbilden egentligen är hårfåfänga måste ju vara dagens roligaste nyhet!

  42. Fast jag måste säga, LarsW, att din båsmeter andas så trevligt av desperation; det är också poesi.

  43. Clam

    Det finns en Strindberg för varje politiskt syfte. Det är de som har använt honom har gjort honom så stor. Att han sedan är ett puerilt skämt som politisk filosof tycks inte ha någon betydelse.

  44. Örjan

    Oj. Kopplat nu upp mig mot Karin. Hon har förekommit mig.
    Läs själva. Icke uppmuntrande information.
    http://www.karinenglund.com/

  45. Man kan ha Strindberg till allt möjligt, det är sant. Allt möjligt. Jag har till exempel alltid tyckt att det är så sött att han kallade kiss för purin när han använde det som trädgårdsnäring (vilket det är synnerligen lämpat för).

    Själv mumlar jag ett citat varje höst, av det skälet att huset vi bor i har enkelglasfönster på övervåningen, och till dem innanfönster. Fönstervadd och klisterremsor kommer till bruk. Då blir det “Jag klistrar, jag klistrar”, som Kristin säger i Ett drömspel. Alltid. Det går inte att klistra fönsterremsor utan att säga så.

  46. Örjan

    Clam: Tack!
    Likartat med att det finns en bibeltolkare för varje citat som där finns skrivet ?

  47. Ja Annika det blir mycket Strindberg hos oss också varje höst
    när fönstrena ska sättas in.

  48. En gång (1991) skrev jag och spelade i en barnpjäs som hette “Stövelkungen och gurkan”. Just klistrar-repliken fanns med även där …

  49. Den förtjusande treåringen

    Tack för utredningen Plotten. Det var intressant.

  50. Den som svär, det är jag! Och allmänheten! (För att inte tala om Åååågust, som ju svor både här och där som Jörn Donner ungefär, även om det varken var ”konstnärligt eller helgjutet”.)

  51. Johan Cullbergs bok om Strindberg och hans narcissistiska problematik, “Skaparkriser – Strindbergs Inferno och Dagermans” rekommenderas.
    Karaktäristiskt för narcissim är klyvningen mellan två självbilder; en grandios som ständigt söker efter bekräftelse för att fyllas på och därmed hålla stånd mot den skamfyllda, hatiska.

  52. Vi är alla narcissistiska, bipolära, maniska, vanliga bondlurkar utan speciella kvaliteter och med alldeles utomordentligt unika personligheter. Enda stället där enkla etiketter passar är på väskor och påsar.

  53. Vi har alla narcissistiska drag, i olika stor utsträckning. Det gör det desto mer intressant att läsa om det.

    “August Strindberg var på många sätt en svår personlighet och odrägligt självupptagen. Men jag kan ändå inte låta bli att älska honom i hans oerhörda bredd och engagemang, hans trots och överdrifter. Hans löjligheter kan göra många av ens egna lättare att uthärda”, skriver Johan Cullberg i förordet till Skaparkriser.

    (Själv tycker jag att bäst av svenska författare från den tiden är Hjalmar Söderberg och Selma Lagerlöf.)

  54. En djefla man viftar ivrigt med båda händerna och ropar: ”Han var ju fårridjefvulen ett S-T-I-L-I-S-T-I-S-K-T G-E-N-I!”

    Det räcker väl?

  55. Läsare av denna blogg kanske redan kände till det, men jag lärde mig nyss att artikeln “djefvul” i NFB 1880 är skriven av Strindberg: http://runeberg.org/nfac/0649.html

    Djet er dju djefligt roligt!

  56. @en djefla man 11:02
    Haha. Det räcker säkert – om man ser den storheten. För mig blev Strindberg intressantare genom Cullbergs bok.
    Jag rekommenderade Skaparkriser till en man som gillade Strindberg stort och använde en Strindbergkaraktär som “nickname”. Den gick hem hos honom också.

  57. Tack zkop! Och den finns att låna som e-bok på biblioteket. Alldeles gratis!

  58. Min djefla man (som förkortar Nordisk familjebok NFB som vore han encyklopedist eller nåt) lärde mig något! Jag hade ingen aning! Och nu ska vi se hur det står till med det stilistiska geniet:

    Deraf uppstod den vid dopet förekommande besvärjelsen (exorcismen), hvilken jämte det inflytande, som djefvulsläran genom densamma vann under medeltiden, småningom gjorde djefvulen till
    ett i folktron synnerligen mäktigt väsende, hvilket man särskildt tillegnade ett väldigt inflytande på naturen, men som efter hand kom att förblandas med gamla hedniska föreställningar om hexor, féer,
    elementarandar, elfvor och troll.

  59. Lo

    Han brukade tydligen referera till sitt hår som “min ståtliga lejonman”…
    Jag är inte stormförtjust i hans böcker, men En dåres försvarstal är rätt briljant, faktiskt. Parallelläses förstås gärna med Siri, men man måste ha i åtanke att Strindberg skrev själv, nästan i realtid, medan Siri är en roman, skriven 100 år efteråt.

  60. Om att stoppa handen i västen berodde på magont, betyder det att dagens hakhållande beror på tandvärk?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.