Japp, jag sitter på en hemlighet. Sedan 1985. Det handlar om en som jag känner som träffade en som är en kändis och denna person visade sig inte bara vara en tjuv och bedragare utan även en … nej, jag får inte säga mer.
Nu hör det till hemligheternas konstruktion att de faktiskt inte får avslöjas, men jag är ändå nyfiken på konstruktionen.
Du vet att du vet nåt som ingen annan bör veta för att _________.
Du sitter på hemligheten för att om någon annan får veta, bryter helvetet lös. (Helvetet symboliseras oftast av en sjujävla utskällning, vilket de facto inte är så himla farligt egentligen.)
Du vill (oftast) väldigt gärna berätta sagda hemlighet för just de personer som inte får veta det för att ________.
Men om du berättar hemligheten som du ju inte får berätta för att det är just en hemlighet (do’h), kommer du att hamna i någon annans hemlighet som har rubriken ”hon är en skvallerbytta”.
Så. Er tur: berätta gärna i kommentatorsbåset i oerhört hemliga ordalag om en hemlighet! Jag lovar att inte föra det vidare!
Oh, jag har en jättehemlis! En av mina allra allra bästa vänner har xxxx xxxxxxx xxx xxxxxxxxx xxxxxx på Xxxxxxxxxx! Men jag har lovat att inte säga något förrän det blir officiellt.
Måste faktiskt fundera på om jag har någon hemlis.
Jag måste nästan ge Kulturchefen guldmedaljen redan nu. Ser ni? Det är ju ohyggligt spännande!
Sagda helighet? Benedictus? Mysteriet tätnar …
Jag kommer på mig med att räkna x:en, i någon sorts föreställning att Kulturchefen har skrivit klarspråk så att säga under dem. Så att fyra x är ett ord på fyra bokstäver. Och … sedan kommer jag ju inte längre.
Hemlis? Eh … En rolig som jag inte vet om den någonsin blev avslöjad gäller en person som passade sin xxxxxxxxx xxxx och efter ett tag xxxxxxx xx xxxx xxxx xxx. Sedan satt han och xxxxxxx xxx xxx xxxxx xxx xxxx xxxxxx hela kvällen.
Kulturchefen, är det en bättre hemlighet än den vi har tillsammans? Den om hur NN blev -ppr-rd över någonting du skr-v-t om hen. Hen ringde mig och frågade mig om jag kände dig så jag kunde be dig ta bort det du skr-v-t om hennom vilket du gjorde så att hen blev så glad så glad.
Jag känner xxxx och xxxx och vet vad de gjorde i xxxxx… Top secret…
Jag har en del intressanta hemlisar. Den konstigaste är nog denna: för en handfull år sedan skrev jag en kommentar i nån annans blogg som handlade om ett visst tv-program. Döm om min förvåning när tv-kändisen som medverkat i programmet i fråga kontaktade mej privat, under sin officiella mejladress, och tackade mej för vad jag skrivit.
Vi startade en mejlväxling som blev synnerligen förtrolig på ingen tid alls. Tv-kändisen avslöjade att hen blivit förälskad under programmets gång och funderade på att lämna sitt äktenskap.
Aldrig någonsin hade jag kunnat tänka mej att jag skulle få ta del av något så privat av en känd person. Jag behövde inte ens svära på min moders grav att aldrig någonsin avslöja något. Tydligen slets personen av samvetskval och fann det för gott att anförtro sig till en fullständig främling. Så vi diskuterade otrohet och skilsmässa…
Efter ett tag verkade hen ha kommit till klarhet, mejlen slutade komma. Ett par år senare blev det officiellt att tv-kändisen skilt sig och var tillsammans med förälskelsen. Jag tror dock inte det blev allmänt känt att deras relation startade när den gjorde.
Om jag varit en illasinnad person hade jag kunnat avslöja detta för pressen eller den äkta parten. Det var väl sällsynt omdömeslöst att avslöja denna superhemlis för mej? Men nu i efterhand undrar jag om det kanske var ett försök att slippa ifrån ansvaret att behöva berätta. Att få hemligheten avslöjad av nån annan istället för att behöva sätta sig ner med familjen och berätta det fruktansvärda man gjort.
Nå, tji fick kändisen för jag höll tyst! Ja, ända till idag då. Och idag är de inte längre tillsammans.
Jag har en massa hemlisar men är sällsynt dålig på att inte berätta dem. Som tur är har jag en man som a) är helt ointresserad av skvaller och b) tiger som muren. Så om nån ska säga en hemlighet till mig frågar jag alltid: Kan jag berätta det för P? Annars säg inget! Sen går jag hem och berättar det för honom, varpå han rycker på axlarna och glömmer bort det samt jag är lättad och behöver inte berätta det för nån mer. Smart va.
Åhh vad jobbigt.
Nej, jag kan inte!
Det är alldeles för spännande.
Är det den hårige skådisen som spökar igen. Hen verkar komma tillbaka till bloggen likt en gummiboll. Det är inte utan att man blir lite nyfniken, personen i fråga verkar ha gjort ett djupt intryck.
Åh glömde ju, gissar på Dan Brown.
Jag gör likadant som Anna — ber om att få slippa höra hemlisar. Och ska de nödvändigtvis berättas, så vill jag ha dem utan detaljer så att de liksom avhemlifieras. Precis som ni har gjort!
Niklas, det är olika sorter, tror jag. Våran gemensamma hemlis, den är mest konstig. Men jag tänker på den när hen dyker upp och sedan i allmänhet dyker ner igen, det verkar inte vara på topp, inte. Ni som undrar (jo, gör det, det blir roligare!) kan föreställa er en typ av Thorsten Flinck, dvs en som man tycker synd om som människa och helst vill slippa se i teve. (Förresten, din maskning av texten är strålande.)
Suvi – åh, så spännande! En blir ju lite nyfiken.
Och Lotten, den där sen -85 måste ju vara preskriberad. Eller är det värre än mord?
Jag glömde ju helt bort att tipsa om dessa hemliskreationer!
http://www.postsecret.com/
Ja jisses, min hemlis är jättepreskriberad!
Suvi – Du kanske har en företagsidé där: man får lätta sitt hjärta för dig via mejl och så svarar du snällt, men för inget vidare … En mejlpsykolog?
”Du vill (oftast) väldigt gärna berätta sagda helighet för just de personer som inte får veta det för att ________”
Lotten, varför blandar du in påven i detta? Hans helighet har väl inga hemligheter?
Slukhål jag försvinns.
Hyttis
Jag tror att det finns all anledning att blanda in Påven i detta. Om du följt tråden så vet du att hemligheten stammar från 1985. Samt att den är av högsta kändisdignitet.
Högsta kändisdignitet – det måste antingen vara Elvis eller Påven. Elvis var ju, trots ihärdiga rykten att motsatsen gäller, död vid den aktuella tidpunkten. Johannes Paulus II var däremot vid liv.
Och, nu kommer det intressanta, DDMs intresse för Polen och Polens historia är väldokumenterat. Det leder till den självklara slutsatsen att Lottens hemlighet rör Johannes Paulus II. Det är en hemlis som förpliktar. I dignitet med kännedomen om Marias trassliga kärleksaffärer och Jesu syskon/halvsyskon.
Jag skulle, om jag vore i Lottens skor, fortfarande vara ganska orolig. Framför allt skulle jag se upp med individer i blårödoranga dräkter.
Ooooh, hemliga guds moder! MMMMMM coming up!
MMMMMM? Är väl MMXIII nu?
Inte CCCCCCCCCCCCCCCCCCCCXIII alltså.
Eller så kräks Lotten nå’ amerikanskt godis (som jag aldrig har ätit så jag vet inte om det är gott).
Annars är det spännande med driften att avslöja hemligheter. Min andra hälft är en sådan som älskar att köpa presenter (julklappar, födelsedagsgåvor, eller bara spontanpaket), men ännu mycket mera älskar att försöka förmå den blivande mottagaren att gissa vad hen ska få, och därför retas han och droppar konstiga ledtrådar osv. Och dessutom vill han gärna försöka gissa vad han själv ska få, och försöker därför dra ur givaren antydningar.
Jag gör som Anna, med PK stannar allt. Jag har försökt trigga hans ointresse att visa nyfikenhet, genom att ett år ställa fram hans inslagna födelsedagspresent till öppen beskådan. Han visade inget intresse för paketet. Jag däremot höll ju på att spricka av iver att få berätta att det var hans present. (Inte vad det var i, det var jag ju förberedd på att hålla hemligt). Karlsloken var listigare än mig! När min födelsedag närmade sig stod en stooor kartong plötsligt framme. Ingen fint inslagen present, utan en sådan som kommer på posten med massor av etiketter, tyvärr ingenting som avslöjade någonting intressant. Han höll mej på halster och avslöjade inte ett dugg. Så, i vår familj är det jag som fixar hemliga överraskningar och går sedan själv runt och nästan spricker av lust att läcka hemlisen …
I det militära disponerade jag en hemligstämpel, den med dubbel ram som gällde dokument ”av synnerlig betydelse för rikets säkerhet”. I mitt fall handlade det om avkodade chiffermeddelanden.
Jag tror att det kan vara en kvinnlig egenskap. Hyttisen är bra på det där. Och hon känner till det. Så när hon har hittat på nåt riktigt bra till någon av alla bemärkelsedagarna så brukar jag få det så fort som hon köpt det. Hon spricker av otålighet annars. Och då måste hon ju hitta på nåt nytt när bemärkelsedagen inträffar. Kul för mig, om man säger.
En sån här, LarsW?
Den röda, underst i högen. Den gröna handlar om relation till främmande makt, (och borde jag ha haft tillgång till och instruktioner om. ’nuff said). Vi skulle alltid fylla i datum pga femtioårsgränsen för hävandet.
Undrar om den där HEMLIG/TOP SECRET finns i Word? Jag brukar drämma till med DRAFT rakt över mina utkast, annars kan man ge sig den på att ett halvfärdigt ex sprids hit och dit.
Du kan lägga in den som ett vattenmärke. Kopiera de där häftiga och använd! Det ska jag tammefan göra.
Ah, så kan man göra! Japp, då kan vi ha en topphemlig brevväxling.
Instruktioner finns här:
http://www.gke.org/pub/files/Hemliga%20upplysningar%20och%20deras%20hanterade.pdf
Den där länken får du hålla RSH, så vi kan skriva brev som är SDH. Tack!
Vet ni va? nej, just det, jag får inte säga nått..
Skogsgurra: Hela gke.org verkar ju vara en jättestor hemlis.