Jag kan direkt säga att jag inte är först med den rubriken till en text som handlar om ett skadat knä. Men jag är kanske först med att illustrera med två indianknän?
(Nejnej, jag försöker på intet sätt skoja bort den vanvettiga massakern 1890 – den kan jag skriva om en annan dag.)
Men mitt knä ser inte riktigt ut sådär. Utan så här:
När jag vaknade ur narkosen, var det särskilt tre saker som jag lade på minnet. Eller, det var nog blott tre saker jag lade på minnet, resten försvann i dimman:
- Jag ska ta det lugnt i fem dagar och sedan ta bort bandaget.
- Läkaren ringer in ett recept på smärtstillande.
- Jag kommer att få remiss till en sjukgymnast.
Men sedan pratade jag med knäkliniken för att tala om att de smärtstillande tabletterna inte hade ringts in. Då fick jag veta att
- Jag ska ta det lugnt i sju dagar och sedan ta bort bandaget.
- Läkaren glömde att ringa in ett recept på smärtstillande.
- Jag kommer inte att få remiss till en sjukgymnast.
Aha. Men hur känns det i knät? Väldigt bra, faktiskt. Jag kan visserligen inte börja det mer än i en rät vinkel (90° för er som vill ha extra koll), alla musklerna har flyttat till andra låret och trappor är långa, branta och besvärliga. Men ont har jag inte. På basketträningen ligger jag som en säl vid sidlinjen och sparkar och sprattlar medan de andra har roligt.
Samtidigt har jag under denna vila tittat på alla roliga program på hela internet och dessutom läst böcker om alla intressanta människor i hela världen. Det jag har lärt mig är att
- i USA är många upprörda och ängsliga över att dejtingkulturen håller på att dö ut
- i Sverige dör vägg- och halltelefoner ut, men folk säger inte upp sina abonnemang
- Hugh Lauries mamma tyckte inte om honom och sa upp bekantskapen med honom när han gifte sig med en tjej som hon inte gillade
- Alan Aldas pappa var berömd skådespelare
- Emma Thompsons egenhändigt skrivna manusbearbetning till Förnuft och känsla (som hon fick en Oscar för) räddades från en datorkrasch av Stephen Fry (som slet i åtta timmar med manuset).
Så … imorrn ska bandaget bort. Om det ser hemskt ut, lägger jag ut en bild här. Annars kan ni bara titta på indianknäna där uppe.
Men vems är de? Vem är hon? Jag kommer bara att tänka på brunetta Hollywoodskönheter från sådär 50-talet i långa svarta flätperuker som hoppar omkring och sjunger käcka sånger och låtsas att de inte är lika vita som vitt rostbröd.
I övriga nyheter meddelas att 100 % av Lottenläsarna i Lerbäck Ler Lyckligt över Leggings i Läder, och hoppas mycket på läbbiga halvläkta nysydda sår. Samt önskar fortsatt god bättring.
Jag tror att knäna tillhör Vargtass’ fru.
Ahaa. Vargtass! Wow! (och så fick jag se min egen tvivelaktiga syftning ovan — så går det när man skriver fort och skiter i kommatering)
Jag gissar att det sista (Fry/Thompson) kommer från ett QI-avsnitt.
Vargtass fru …? Tror inte det …
331 kronor. Trehundratrettioen kronor. Hm … är det politiskt korrekt med en sån dress nuförtiden? Jag föreställer mig prins Harry i den, av någon anledning.
Lite julkalenderfeeling där, Niklas?
Malinka: Det var det! Jag hade svårt att få historien verifierad, men lyckades till slut. (Och kan inte hitta tillbaka till den trovärdiga källan.)
Emma Thompson satt och skrev och skrev och PLOFF blev alla bokstäver små krumerlurer som inte var språkliga. Alla kungens män och alla datortekniker i hela världen kämpade, men ingen kunde få ordning på manuset.
Emma gav en sen natt upp, där hon satt i morgonrock och grät framför skärmen. Så slet hon loss datorn från vägguttaget, kastade sig i en taxi (fortfarande klädd i morgonrock) och åkte hem till Stephen Fry, som (i den sena natten, ja) hade besök av Hugh Laurie. Fry satte sig och klurade i åtta timmar, tills manuset såg ut som det skulle igen.
Jag tror till och med att Fry & Laurie delade hus på den tiden.
Men berätta mer om den utdöende dejtingkulturen, jag trodde den var helig i USA. Hur ska de träffas nu då?
PGW: De måste träffas ungefär som man gör i Sverige — först via sms eller dejtingsajter och sedan via kompisar i sällskap med massa annat folk och sedan, vips, håller de handen och tittar på solnedgången.
Jag ska leta i mitt arkiv och se om jag kan få fram artikeln!
Oj, det var ju jättelätt: The End of Courtship?
“The word ‘date’ should almost be stricken from the dictionary,” Ms. Silver said. “Dating culture has evolved to a cycle of text messages, each one requiring the code-breaking skills of a cold war spy to interpret.”
Jag tror inte man behöver mer än Thompson, Laurie och Fry. Tror ni de satt och fnissade lyckligt över att vara tre så begåvade och sympatiska personer i samma rum? Eh?
Precis som vi då, Orangeluvan!
Emma Thompson och Ylva Maria Thompson, är det dom som är the Thompson Twins?
Lotten, du och O-luvan är säkert begåvade och troligen mycket sympatiska. Men tre är ni inte!
Du kan få vara med, PK!
Jaaa, får jag vara Emma?
Varför två basketkorgar?
I vinkel alltså, där på bilden. Anar att det alltså kan finnas fyra totalt, eller sex för symmetrin. Well?
Kortbanebasket?
Fråga till universum, eller vem som helst: Varför blir man så totalförvirrad hela dagen bara för att lokaltidningen har gjort om sig? Är nytt stuk vid frukost helt enkelt för mycket?
Pysseliten, man får två poäng om man petar ner bollen i de stora höga men bara en poäng i de små låga korgarna.
Nämen vad intressant! Jag lovar: jag har ALDRIG fått frågan om varför det finns fler än en korg. (Men jag förstår frågan: varför finns det en korg på kanten?)
I de flesta baskethallar som man tränar i, finns två korgar på kortsidorna (som sig bör) men även ytterligare sex korgar på långsidorna eftersom vi ofta tränar skottövningar där blott två korgar hade skapat långa köer och stillastående samt gäspningar.
Om man nu är 16 personer på träningen, kan man gå ihop i par och skjuta ”bäst till 20 satta från 45° snabbast” eller ”alla skjuter tio straffar var, räkna hur många ni sätter” eller ”fem på armbåge, tre från planka i och tre treor”. Och det tar bara kanske fem–tio minuter innan man får spela lite igen.
Sedan är det förstås helt absurt att man spelar hemmamatcherna i en helt annan Sporthall där plankorna är helt annorlunda och skotten inte sitter …
Hoppas du inte gick på den, Pysse. Niklas bara skojar.
Barn spelar på mindre plan (oftast på tvären) med lägre korgar.
Och de minsta barnen får inga poäng alls, eftersom man inte räknar poäng förrän över 10 års ålder.
Jaha, Lotten hann visst före. Men ofta de flesta ställen är alltså sidokorgarna lägre.
Kan jag få bidra med a bit of trivia? Ja , det kan jag. Jo alltså, basket introducerades i Sverige av elever vid slöjdlärarseminariet på Nääs där man utbildade slöjdlärare från hela världen. Det var elever från USA som introducerade sporten. Dom satte upp en papperskorg och så sköt dom mot den. Iförda folkdräkter.
Vi kan veva ner korgarna min minibasketnivå, Christer! Kan inte ni det? (Ska läsas med gnällig, irriterande retsam ton.)
De där folkdräkterna måste de ha haft på sig för att det var en högtidsstund, Ökenråttan!
Basket i all ära, men var får man tag på såna läckra leggings? Om det nu är så de heter.
Klart vi kan! Men ebc spelar vi på tvären, om inte annat så för att hinna med alla matcher. Och sexåringarna orkar inte köra på helplan.
Så det så!
Det klarnade, tack! Bäst till 20? Vi spelade 21 vid basketkorgen på skolgården, minns inga detaljer mer än att det var kul! Från planka? Verkar galet svårt? Tränar ni inte med ögonbindel? Såg ett inslag under paralympics om en sport där man lyssnade på bollen, eftersom ingen kunde se.
Dieva: klicka på Niklas länk (00:41, högt upp alltså).
Jag är okunnig på basket och funderar över ”på armbåge”, jag. En gissning föresvävar mig (nåja — flera gissningar men de flesta är tramsiga och fysiskt tvivelaktiga), men jag skulle inte ha något emot en förklaring.
Schälvklart, Lotten. Bara därför.
Ja, alltså, dom sköt med boll, då. Inget annat.
Sorry, ”armbåge” är en viss punkt på planen, på båda sidor om straffkastlinjen. Om man skjuter därifrån skjuter man från armbåge.
Men jag vet inte varför det heter så! Det ser icke ut som en armbåge, hur man än vrider blicken.
Men vi har ju en bild! Titta på bilden ovan. Längst till vänster är en trepoängslinje. Ser ni nästa linje – den lilla halvcirkeln som liksom står på en fyrkant? Där halvcirkeln möter fyrkanten är positionen som kallas armbågen.
Tack!
(Undrar då oundvikligen: Finns det andra kroppsdelar på en basketplan — alltså på planen i sig, inte ovanpå den där människorna är — eller är det bara den?)
Är det bara jag som uttalar ’basket’ med scheljud?
En kul video som inte handlar om knän men väl om en delfin.
Den funkar inte — en gång till, LL99!
LarsW — åååh. Då är en person som späker sig aschetisk, och vår Fraxinus excelsior är en asch.
Men Lotten, det är väl alldeles uppenbart varför den punkten kallas armbåge! Halvcirkelns tangent i skärningspunkten bildar ju en rät vinkel med den förlängda diagonalen. Det fattar ju till och med en basketidiot som jag.
Annika, aschetisch.
Asch. Äsch. Vi som bara har Sorbus intermedia utanför köksfönstret. Och ett och annat Capreolus capreolus så här i närförorten.
Ja, gud, Niklas, det var oschenomtänkt …
Fascht armbågslinjerna har bara schett ut sådär i två–tre schäschonger. Innan dess var fyrkanten ingen fyrkant utan en … kon … eller fia-med-knuff-plupp där halvcirkeln är toppen. Inget armbågsliknande där, inte
Då är det nog bara linjen där basketspelare brukar dansa fågeldansen.
Övriga kroppsdelar är vingarna.
Ja titta!
De där basketlinjerna ser inte ut som de röda i min skolgympasal. Förutom färgförändringen går de andra vägar. Jag minns det som att den där halvcirkeln där två suddiga personer befinner sig på bilden fortsätter i sina tangenters riktning när de möter diameterlinjen. Det var lite mer parabel av mönstret, om man nu får vara lite vitsig och lägga in den liknelsen.
(Och nu tror jag att jag kanske fattar Niklas’ kommentar om diagonal. Det är nog diameter han menar.)
Men det här med annan Sporthall, Lotten. Är det alltså inte standardiserade egenskaper som gäller för basketplankor, som svikt och sånt? Eller är det olika bollar också som gör att det sammantaget blir annorlunda?
Jag tänker på när jag under skolåren spelade piano. Vårt piano hemma hade annan nedtryckningskänsla och ett annat ljud än lektionspianot. Så när jag gjorde rätt så lät det annorlunda och kändes annorlunda och det gjorde mig osäker. Jag var aldrig särskilt skicklig.
Ja, Cecilia N, självklart är det diameter jag menar. Tack!
Och på gamla basketplaner bildar ju linjerna och cirkeln en ännu tydligare armbåge. Utan vare sig diagonal eller diameter.
Ahaaaa, nu förstår jag hur ni tänker armbåge. Och gillar Christers kroppsdelsvingar.
Allt är vähäldigt standardiserat, Cecilia N. Men även om regeln säger att ringen ska sitta på 3,05 meters höjd, kan det variera. Och känslan i korgarna och plankorna är olika även om plexiglas är ett dött material som borde var likadant överallt. Man behöver helt enkelt skjuta in sig, lära sig var man bäst positionerar sig utan att få lysrörsskenet mitt i siktet och så vidare. (Sedan hjälper det inte alltid … jag är en bedrövlig skytt i alla sorters hallar.)