Den basketspelande Trettonåringen åkte till Gotland i fredags för att spela mot elaka gotländskor. (De är inte elaka egentligen, de är bara så himla bra på att spela basket. Skitstövlar.)
Igår efter matchen ringde Trettonåringen när jag stod på en iskall parkeringsplats och packade in mat för 2 300 kronor i bilen. Samtalet lät ungefär så här:
– Jag är så glad! Jag tog uppkastet så blev det give-and-go och så gjorde jag första målet efter FYRA sekunder!
– Bra!
– Jag är så glad! Och så blev jag utfoulad när det var TRE sekunder kvar!
– Bra!
– Och så har jag lite ont i halsen men det har jag inte talat om för då skulle jag inte få spela!
– Men nej!!!
– Och så förlorade vi med 89-8! Jag är så glad! Nu måste jag duscha! Hejdå!
Jag blev lika sprittande glad och lade ut den här bilden på Facebook eftersom den visar hennes baskethumör så tydligt: man hjular gärna i mittcirkeln …
Jag har inte tagit upp det så många gånger under den senaste tiden, det här med idrottsglädje. Mycket för att jag känner mig tjatig och negativ, men tydligare än så här blir det inte.
- Man kan vara jätteglad trots en förlust.
- Det är på tok för tidigt att elitsatsa och toppa lagen före 15–16-årsåldern.
- Jag har rätt.
Se här en spelare som inte ens platsade i high school-laget (nåja), men som blommade upp när han närmade sig 20-årsåldern:
Michael Jordan, som idag fyller 50 år. Aaaaah, vi tar en till, tror jag – när han lyckas göra avgörande poäng i sista sekunden:
Och så Michael Jordans mest berömda reklamsnutt som funkar som inspiration när man inte känner som Trettonåringen här ovan:
Dåliga förlorare hör vi ofta om. Det är dags att pränta in uttrycket goda förlorare. De är inte så vanligt förekommande hos 13-åringar, tror jag.
Tyder på en harmonisk tonåring.
Om man inte törs göra fel törs man inte göra någonting alls*. God förlorare är bra.
Förlust jag vinns!
* Leverans direkt från floskelavdelningen.
”Förlust jag vinns” var ju en otroligt passande båsmeter!
Nu är Trettonåringen hemma, förresten. Nykräkt och fräsch. Tydligen blev de matförgiftade på restaurangen igår kväll, så vissa har kräkts hela natten, andra hela hemresan … Glad ändå? Jajamensan!
I gymnasieåren ansågs jag hyfsad på handboll, och tyckte om det. Sen fick vi en ny tränare med VM-titlar i bagaget som skulle göra oss till ett elitlag.
Efter den träning där vi bland annat skulle hoppa groda med en lagkamrat på ryggen kom jag aldrig mer tillbaka.
Det kanske kommer en ny idrottsrörelse, nu när så många vuxna tränar utanför det etablerade föreningssystemet. Där kanske det finns mer plats för barn och ungdomar som bara vill idrotta och spela för nöjes skull.
Ja, DDM, det är ju vad man hoppas! Våra telningar har inte hittat den där tävlingsglädjen. Tränings, lek och rörelseglädjen har det aldrig varit något fel på.
På tal om absolut ingenting, men somligt är så knäppt att man (i alla fall jag) omedelbart får en oemotståndlig lust att dela med sig av det. Ring min sko! Fast inte i svenskt vinterklimat, tror jag.
Vad kul, Annika! Vi pratade just idag om att man kan köpa handskar med telefonfunktion. ”Hallå i örat, det är Kotte!” Ni minns väl Trolltider?
Länk
Inspirerade av Agent 86 aka Maxwell Smart? (Från 1965)
http://www.youtube.com/watch?v=wDsURw1rsj8
Men nu har man väl ändå hoppat över några viktiga teknikutvecklingssteg. Eller har jag missat något? Jag vill kunna ringa till mina skor, vantar, glasögon, etc och fråga var de håller hus. That’s all. En enkel liten manick som piper till och leder mig rätt, precis som när man letar efter mobilen.
Jag skulle preciiiiiiis skriva något i stil med det som Karin nyss skrev. Så nu måste jag säga ”tyst, min mun” istället. Och vråla:
– SKA VI HA DISPLAYER SOM VADAR I SNÖSÖRJAN? NÅGE SÅ DUMT HAR JAG DÅ ADRIG …
Något så dumt är redan verklighet.
http://www.lawicel-shop.se/dept/LilyPad_74953/SWE/SEK
Inte så dumt, faktiskt.
Karin, som vill ringa sina kringrännande saker (jamen det gör de ju, handskar och saxar och favoritpennor och liknande små persedlar kan verka inte bara mobila utan självständigt mobila) — här kommer en kanske inte så upphetsande anekdot:
När jag en gång i tiden fortfarande jobbade på biblioteket fick en arbetskamrat en nyckelring som man skulle vissla på och då pep den tillbaka så man kunde hitta sin nyckelknippa. Hon var nämligen lite frisinnad när det gällde att lägga ifrån sig saker. Emellertid hade en annan arbetskamrat (som hade det närmast belägna arbetsrummet) av naturen begåvats med ett skratt som låg på exakt rätt ljudfrekvens. Med resultat att varje gång det var roligt på jobbet (och det var det ofta) pep den förb****de nyckelknippan. Det slutade med att manicken pensionerades.
Aj då, Annika. Men trevligt att hon hade så kul på jobbet, det är inte alla som har det. Men om varje manick får ett personligt telefonnummer, kanske?
Och SG, dina manicker, vad är det för konster som de kan? Ser inte ut som de där skorna som egentligen är mobiltelefoner (eller tvärtom) som Lotten tyckte var ett dumt påhitt. Skulle det rentav kunna vara något som letar upp prylar? I så fall behöver du inte fundera på födelsedagspresenten längre.
Usch, nu skäms jag. Jag vill inte vara någon som tycker att en telefon på undersidan av en sko är ett dumt påhitt. Jag vill ju tycka att det är lysande och underbart.
Men varför inte på insidan av en vårhatt, som ju sällan släpas i snömodd?
Oh. Nu var jag negativ igen.
Väldigt vad ni fullständigt skiter i Michael Jordan här i båset. Ack, jag umgås i fel kretsar.
DUNK!!!
Jo Lotten, lite dumt är det nog. Att behöva hoppa omkring på ett ben i snömodden medan man trycker den slaskiga, hundbajsiga mobilkängans undersida mot örat. Det vill till att man har väldigt bra balans för annars blir man ju tvungen att sätta ner den skolösa foten i snöslasket.
Hundbajs. Now we’re talking.
Och det är klart vi bryr oss om Michael Jordan. Det kan ju inte vara en slump att han delar födelsedag med Mo Yan, eller hur?
Elitsatsning i ungdomen synes icke heller vara på den berömda tapeten i afton.
/Kanske rent av bleven en Division III-spelare i hanpoll.
Annika, jag fick en sådan nyckelknippemanick av en flickvän för måhånga år sedan. Tyvärr är jag inte så bra på att vissla och lyckades sällan hitta rätt frekvens. Däremot pep mojen när hon skällde på mig.
Ja, det var som sagt det där med klimatet. Men i dag står det i tidningen att galoscher plötsligt har blivit moderna, och finns i chica färger och allt möjligt. En telefonsko i en galosch borde väl klara sig från modden och hunnskiten och det där.
Det var för övrigt en förklarande ruta till galoschreportaget så man fick veta vad som är vad, och — tja, det har ju inte kommit någon båsmeter i det här båset än så jag tänkte att då får väl jag se till att hålla på traditionen. (Hur gammal är traditionen nu? Ett par veckor?)
Pampuscher jag bottins
(ja, förlåt, men jag tänkte att någon kanske ville veta …)
Niklas — jag vet inte hur jag ska uttrycka mig … skällde hon gällt, liksom? (Kamratens skratt låg väldigt högt i tonregistret, det var därför bara hon kunde skratta igång den)
Grejen med LilyPads är att man kan få dem att fixa i stort sett allt man kan komma på. Det går att ordna en väst för synhandikappade eller hörselhandikappade så att den vibrerar lite olika beroende på hur det ser ut till höger eller vänster. Eller talar om för bäraren att nu är hen vid den adressen som hen önskade. Se så naturligt jag har börjat använda det nya könsneutrala pronomet.
Eller också programmerar man grejerna så att de blir ett discoljus som reagerar på omgivningen (så dumt, kanske man kan tycka, men många tycker sånt är alldeles OK).
Grejen är att den förvåning över tillgänglig datakraft i liten och lätt hårdvara nu ersätts av insikten att man kan fixa vad som helst med små medel och att elektronik inte längre betyder låda med grejer. Det kan lika gärna vara textil eller något annat. Papper med tryck jobbas det också med.
Ja, Annika, hon skällde ganska gällt. Vi döpte om den till kärringvarnaren.
SG: Går de även att användas på Lottens paket och väskor? För att minska risken att hon glömmer dem?
Är inte kruxet med sådana där grejer som LilyPads att man lägger bort dem också? Eller finns de i jätteformat?
Fast nu, Örjan, har jag ju märkt alla mina saker med PK:s adresslappar. (Som, ska tilläggas, inte har PK:s adress på.)
Agneta
Dom sys fast.
Ah Lotten, ett bra förtydligande. Att det inte är min adress på adresslapparna. Det kunde ju ha blivit intressant annars.
Vi hade en kompis som också hade en sån där pipnyckelknippa som Niklas kallade kärringvarnare.
Jag kuunde inte låta bli att vissla ett glisando tills jag hittade rätt frekvens när han var med. Och sen var det ju bara att domherra sig kvar vid den frekvensen …
Den pensionerades också.
Men lite skoj tycker jag att det är med den där gamla roliga historien om redaktörn med det överfulla skrivbordet som gav springpojken en tioöring med orden: ”Gå till telefonkiosken här utanför och ring till mig så jag hittar telefonen!”
Han hade ju åtminstone sladd på sin! Nuförtiden har verkligheten kommit ifatt honom.
Bra med adresslapp på allt hos Lotten. Men jag blev lite tveksam till idén med adress på hemnycklarna … i fel händer undrar jag om försäkringsbolaget skrattar speciellt mycket. (Jag kommenterade inte den biten när vi fick se det idoga lapptejpandet.)
En sån där nyckelbricka med en sifferkod som bara de som lämnar ut nyckelbrickorna kan koda upp är bättre, tror jag.
Skogsgurra: Även om de sys fast i prylarna så ska man ju hålla reda på grejen man ska hitta dem med och är den då av litet format så är det kört. Tänker jag mig. Eller räcker det med att man visslar, tjoar eller ropar?
Det är inget som specifikt ska användas för att hitta dojjor eller så. Det är ett fritt programmerbart system som du kan få att göra lite vad som helst. Glöm.