Hoppa till innehåll

Etikett: barn

Richard Scarry och den mystiska brandposten

Vissa saker kan jag inte sluta skriva om. Det här är förmodligen inte sista gången jag yrar om Richard Scarry (1919–94). (Ex. nr 1. Ex. nr 2. Ex. nr 3.)

”ViLäser” skrev i förra veckan om mesredigerade barnböcker där ingen får röka, svära och dricka starköl. För då kan barnen tro att … att … att … det finns folk som röker, svär och dricker starköl! Usch!

Vi tar det lugnt och metodiskt nu. År 1966 kom Scarrys Allting runt omkring ut i Sverige (”Best Word Book Ever”, 1963). Den var översatt av Astrid Lindgrens dotter Karin och utkom i reviderad upplaga 1993 – och den har jag satt mig att granska lite grann. Den stora gåtan är:

Vem gjorde revideringen?

Gamla upplagan från 1977 (tyvärr inte 1966) till vänster, den nya från 1993 till höger. (Klicka på bilderna så blir de lite större.)

Jag har försökt utreda vem som har gjort vad och varför, men kommit till förvånansvärt få svar.

  • Är brandposten borttagen för att vi inte har sådana i Sverige? Nej, den är borta i den nya, brittiska versionen också.
  • Är pappan instoppad i köket för att barn inte ska få för sig att pappor inte hör hemma i köket? Ja.
  • Är den nya polisen en transvestit? Nej, alla poliskvinnor har ju kjol.
  • Är gamla fågelskrämmor skrämmande eller använder man blott kemisk bekämpning numera? Nej, men bondflickan är också ute på fälten och då fick fågelskrämman inte plats.
  • Är gamla tak rangliga och sneda och vinda, medan nya tak tillverkas med linjal? Ja, tydligen.

Men nu ska ni få höra. Det som är mest förvånande är att Richard Scarry himself tydligen var med och gjorde revideringarna. Med så himla taffliga teckningar, trubbig penna och pruttiga färger! Och tydligen skedde det redan 1980:

”In 1980, 17 years after he first published his Best Word Book Ever, Richard Scarry re-drew the cover to respond to claims of sexism. ’He became a target for social critics who were aware that children are influenced by the images they see,’ said children’s book historian and critic Leonard S. Marcus.”

I den reviderade, svenska upplagan är texten skriven av Stella Bonow-Hathorn. Hur ska man analysera dessa ändringar egentligen?

Pojkbjörn i gamla. En slarver.
Pojkbjörn i nya. Ofta en slarver, men inte idag.
Flickbjörn i gamla. Inte slarvig.
Flickbjörn i nya – med säng. Ordentlig för det mesta.

Ser ni att de nya teckningarna är plattare, sämre och tristare? Kanske beror det på att Scarry drabbades av en ögonsjukdom i slutet av 1970-talet. (Japp, oooh the irony, precis som att Goya blev blind, Dalí fick Parkinson, Tranströmer har afasi och Beethoven blev döv.) Kanske beror det också på Scarrys motvilja till projektet – han ville inte alls sätta rosett i håret på vältförarnallar.

”He maintained that because his characters were animals, and because most wore trousers, it was difficult to discern whether or not a worker was a man or a woman. Besides, most of the women characters dressed just like men anyway.”

Gammal upplaga utan rosett och ny upplaga med rosett.
På uppslaget med olika yrken har en underbar cowboyelefant ersatts av en synnerligen blek forskare.
Men hur tänkte de nu? ”Bettan” måste väl vara en svensk revidering? När Scarry på andra ställen har pyntat med kjolar och knypplade spetskanter, görs den befintliga flickbjörnen här om till … en björn som klär sig som Lotten Bergman!

Jag hade gärna lagt ut varenda uppslag här för att vi skulle kunna diskutera vad som är vettigt och kanske till och med viktigt och det som verkar vara något helt annat. Som att en skolelev i gamla boken klipper pappersgubbar, men i nya upplagan istället klipper stjärnor och trianglar (helt utan Y-kromosomer). Men då tar blogginlägget som vanligt aldrig slut.

Därför avslutar jag nu med en konstig bild – fast tvärtom på alla sätt …

I den gamla upplagan är brevlådan puts väck! Och i den nya har förutom brevlådan även den raderade brandposten från framsidan stoppats in.

Ja, jag kollade flera gånger så att jag inte hade förväxlat bilderna – det måste ju ha funnits en brevlåda från början. Vad som krävs här och nu är att någon hittar en originalupplaga från 1966. (Enligt Libris finns det biblioteksexemplar i Lund, Karlskrona och Stockholm.)

Men. Min lycka är gjord. Jag ska bara rita och skriva en barnbok som handlar om lagom farliga flickdjur och lite gulliga pojkdjur samt krydda med lättöl och svordomar som ”sjuttsiken” och ”attans”. Alla ska prata om rökavvänjning och heta Bettan. Eller så tar jag istället Scarry på orden och gör något roligt till barnen:

”Be funny without being stupid. Don’t do it in a way they’ve seen a million times before. And whatever the cost, don’t be boring.”

Tur att jag är så himla bra på att rita streckgubbarfigurer med kjol och spetskrage samt rosett.

_____________________
Här kan man läsa mer om Scarry.

Förresten. Om man pga. datumet letar efter aprilskämt här idag, får man gå bakåt i tiden och lära sig allt om ”Det allra, allra bästa aprilskämtet”. (Däremot kan jag så här i en väldigt intressant parentes berätta att jag nyss gick upp ottan och bytte ut tidningarna i brevlådan mot gamla tidningar.)

_____________________
Uppdatering
ZKOP delade med sig av en förtjusande länk till en jämförelse av den brittiska originalutgåvan med den reviderade. Ni måste kolla!

Share
51 kommentarer

Sickna rebellfasoner

Jag funderar fortfarande på om jag någonsin rebellerade mot mina föräldrar. Visst, jag slutade att ta pianolektioner, men annars? (Nu rynkar jag pannan, känner efter och tänker än en gång. Uppror, uppror?)

Näe, jag åt mina grönsaker, gjorde de få läxor jag hade och accepterade storleken på min månadspeng samt lyssnade på den musik som mamma och pappa lyssnade på: Beatles och Vivaldi.

När vi nu är inne på musik, så är jag idag en allätare med stark aversion mot ett fåtal artister; spelas  Eric Gadd, Ulf Lundell eller Håkan Hellström på radion så byter jag kanal. (Bli nu inte uppretade av detta faktum, det är precis som att jag inte gillar stekt lever och handbollsskor.)

Barnen här hemma är heller inge vidare på att vara rebeller. Grönsaker, läxor, månadspeng, musik … check. (Fast än så länge påstår både 18- och 15-åringen att de är nykterister, vilket ju är upprörande. Eh.) Men nu mullrar det lite i leden – vi är inte riktigt överens om vilken musik som ska spelas när man lagar mat och städar köket. Det är lugnt när jag byter till Coldplay, en annan byter till Kent, någon byter till The Killers … men så plötsligt kommer örk-musik så att  kökspysslet avslutas för att alla vill diskutera musikvalet.

Och nu går skam på torra land. Man kommer intet ont anande hem och se här, trallala, vad fint och välstädat det är i köket!

Men så intressant, där ligger en liten lapp.

 

Nämen va i helv…
Share
26 kommentarer

En natt på sjukhus

Hon kom som ett yrväder en januariafton och fick plötsligt en annans haka i sin panna.

Femtonåriga dottern var igår kväll på basketträning – och när man som 15-åring har chansen att få spela i ungdoms-SM med 18-åringar, ger man järnet. Man hoppar högre, springer fortare, passar hårdare … Och när en annan spelare med samma inställning kommer springande, väjer man kanske i vanliga fall. Men inte igår.

Det var inte så här:

Pfjutt.

Utan mer så här:


Pang.

Tjejen med hakan började blöda ur ett djupt jack, medan Femtonåringen odlade ett enhörningshorn. Sedan genomgick hon många faser, bl.a.:

Star Trek, Stjärnornas krig, Avatar.

Jag kom ovetande till baskethallen för att själv träna precis efter att detta hade hänt. Raskt stoppades jag in i en bil med diverse inte oroade, men roade, luttrade föräldrar och den blödande hakan för att forslas till vad vi trodde var en natt i akutens väntrum. Men som de elitidrottare vi är (hrrm), åkte Femtonåringen gräddfil rakt in i undersökningsrum och röntgenapparater.

– Men … men, sa jag när allt verkligen var sanslöst effektivt, hur går det nu med alla som kommer in med lårbensbrott och spräckta skallben?
– Nä, det är lugnt, väntrummet är tomt, ruschen kommer nog senare inatt.

Vi lades in och fick sova en hackig natt på barn- och ungdomsavdelningen i samma sal som en stackare med krupp. För varje hostning och för varje andningstuuuhuuut, kände jag precis som när mina egna barn var små treåringar och vi satt med öppna fönster och försökte andas bort krupptutet: ledsen och totalt maktlös. Jag ville gå fram till det lilla kruppbarnet och trolla. Sedan vände jag mig om och brydde mig om min egen lilla alien istället.

Nästan som Långben.

I likadana träningskläder med klubbens märke på, låg vi där i varsin höj- och sänkbar säng med klistrigt plastmadrasskydd och kunde inte annat. Utan dator och med en död mobiltelefon görs inga stordåd eller uppdateringar på Facebook och Twitter. Jag hade ju kunnat vara hur intressant som helst:

”Ligger på sjukhus.”
”Följer med dottern till skallröntgen.”
”Utan internet i tre timmar, försmäktar jag i sjukhussäng.”

”Får jag ta en bild?” sa jag till skallröntgenapparatsskötaren. 
”Vaddå, för att lägga ut på nätet som alla andra?” fräste han. 
”Näe”, svarade jag.

Om man nu bortser från det trista att Femtonåringen hade ont, var vistelsen spännande och intressant – och en mycket positiv upplevelse vad gäller den ofta så krångliga sjukvården. Och så blev jag ju så nostalgisk. När jag var 18–23 år arbetade jag nämligen som vårdbiträde på bl.a. Danderyds sjukhus. Himla makter så många gånger jag torkade av bajs, kräk, mat, snor och blod från sådana här sängbord:

Fast just denna panel måste väl vara av 1987 års modell eftersom P4 finns med?

Nu är vi hemma igen. Femtonåringen frågade nyss om hon hinner bli bra till helgens basketmatcher, vilket är ett tecken på att hon inte är vid sina sinnens fulla bruk. Eller om det kanske är tvärtom.

Share
30 kommentarer

Messerschmidt i kubik

Jag kan stava.
Jag kan spela basket.
Jag kan till och med köra bil.

Men jag kan en sak till. Jag kan ingjuta mod och lugn i nyblivna föräldrar.

När man får sitt första barn är man (i alla fall i de flesta fall) ett koko. En airhead. En storögd, förvånad och (i alla fall i de flesta fall) fundersam förälder som faktiskt är rätt ovan vid situationen. Man förstår inte vad plus sju grader innebär för ytterkläder, man tror att barnvagnar ska slitas ur ens grepp, man läser inte bokstäverna i tidningen och man begriper inte att folk inte talar mer om bajs.

Visserligen födde jag vårt sista barn 2002 och vårt första redan 1992, men jag minns allt tydligt. Jag vet knappt när Karl XII föddes och har svårt att skilja på Iwojima och Okinawa, men känslan av ”men vad tusan han har ju fått mat alldeles nyss” minns jag med säkerhet. Visserligen minns jag lika säkert Ingemar Stenmarks 86 världscupsegrar och Björn Borgs ömmande magmuskel, men det tror jag har att göra med min selektiva hjärnförmåga.

Dessutom har jag sedan dess ett gäng olästa dagböcker där ”NAVELSTRÄNGEN!” har lika stor betydelse som ”faan, fortfarande 72,5 kg”.

När jag läser att Crrly nyss födde barn och att Isobel hade planerat att flytta samtidigt som hon krystade på BB, vill jag springa dit och säga kloka ord och hjälpa till med disken och ta över när galna släktingar har synpunkter på bröstvårtans eller den nyblivna faderns position. Förmodligen hade de lappat till mig och vrålat oförskämdheter och istället följt sin intuition, men … jag vill ändå vara där som en leende ängel. Eller sekreterare! Eller amma. (Har genomlidit i runda slängar 375 mjölkstockningar.) Eller städerska. Kocka? (Spaghetti med köttfärssås.)

Det finns en sak som man behöver som nybliven förstagångsförälder. Det är självförtroende och sömn. Nej, vänta det var ju två saker. Det finns två saker man behöver som nybliven förstagångsförälder, och det är lugn och ro samt glada tillrop. Nej, vänta det var ju tre saker till. Det finns framför allt en sak man inte behöver som nybliven förstagångsförälder, och det är dåligt samvete.

Dessutom måste jag än en gång berätta om vår deal. När vi bytte vår allra första mekoniumblöja den 11 mars 1992, sade min djefla man:

– I fortsättningen föder du alla våra barn medan jag byter alla blöjor, ok?

Helt ok. (Han visste då inte att det skulle bli fem.)

Mamma och pappa och jag. Visst ser de nyblivna förstagångsföräldrarna pigga och glada ut?
Share
37 kommentarer

Kycklingföräldrar

Ja, vi är kacklande hönor och galna tuppar hela bunten!

Jag minns – efter att ha läst om IT-mammans känslor idag – när vår äldste son var fyra år och skulle gå hem till en kompis.

Ensam.

Tre hus bort.

Med andra ord till en helt annan del av världen.

Jag stod på ovanvåningen och spionerade med den ena handen på det klappande hjärtat och den andra över min egen mun för att stoppa skriket som ville ut: ”KOM TILLBAKAAAAAA”. När han hade svängt runt hörnet ringde jag till grannen för att höra att han hade kommit in i huset. Det hade han. Pfuuuh.

När samme grabb (idag 15 år) åker iväg på ett läger i tre dagar, är jag kall och luttrad. ”Redan hemma?” säger jag slappt när han dundrar in och slänger sig på köksgolvet och med målbrottsröst exploderar ”Jag har inte sovit sedan i torsdags!”.

Jag vet att vi idag kanske måste vara mer beskyddande än vad våra föräldrar var när vi var små. Vi måste skydda barnen mot bilar som kör i 90 på 30-vägar, EU-moppar i 70 på gångvägar, mördare och banditer i buskar samt knivbärande mobbare i skolan. Att jag överlevde till vuxen ålder är ett mysterium, trots att jag ju var en mespropp som varken knarkade eller rymde hemifrån.

Jag cyklade utan hjälm tills jag var 33.
Jag hade inte säkerhetsbälte i baksätet förrän jag var 20.
Jag hade jeans som var så snäva att hovtång behövdes till gylfen.
Jag sattes på tåget i Luleå kl 17 för att i liggvagn med fem andra helt främmande karlar och kvinnor sova mig till moster Kickan i Stockholm och vara framme 15 timmar senare när jag var 11 år.
Jag sov sittande i torkskåpet de nätter som jag hade astma eftersom jag inte hade någon bra medicin.
Jag jobbade varje måndag i gymnasiet kvällsskift på ett bageri som låg så långt borta att jag inte var hemma med buss och tåg förrän efter midnatt (och därför var väldigt trött i skolan på tisdagar, men det dör man ju inte av).
Jag åt bröd utan fibrer.

Om utvecklingen fortsätter, hur kommer då våra barn att minnas sin oskyddade, livsfarliga barndom? Kommer de att blogga om att de

  • inte hade hjälm och knäskydd i bilen
  • var tvungna att dricka läsk med konstgjort socker utan reningsfiltrering
  • helt ohämmat serverades mat som hade grillats på öppen eld
  • tilläts se på bio utan öronproppar
  • fick ha datorn i knät utan plastgiftsisoleringsskydd för låren
  • tvingades till genustänkande i alla situationer
  • fick ta körkort redan i 18-årsåldern
  • bara behövde borsta tänderna två gånger om dagen
  • faktiskt fick äta mat med bestick av livsfarlig metall som skapade slaggprodukter i kroppen som sedan blev magnetisk och därför började stråla i kombination med s.k. mobiltelefoner som man bar med sig överallt?

Tänk om anledningen till att jag idag har så ont i knäna är att jag som liten hade så väldigt korta, inte alls värmande klänningar. Att de inte tänkte på det, mamma och pappa.

En 18 månader gammal Lotten.
Share
31 kommentarer

Oj, vilken tur att jag inte är affektinkontinent

Varning. Detta är ett av mycket få personpåhopp av undertecknad bloggare.

Hahahhhhahahahahahahahaaaaaaaaa!

Liten andningspaus.

(Egentligen hade det väl räckt med ovanstående för att ni skulle förstå. Men vet ni vad jag sa innan jag fick barn? Jo:

– När jag får barn, då ska det inte ligga leksaker överallt på golvet.

Jag måste nog upprepa. Jag sade: ”barnen ska inte ha leksaker på golvet”.

Tankepaus.

Var i hela friden skulle mina blivande barn ha sina leksaker då? På hatthyllan? I blöjhinken? Under diskbänken?

Claes de Faire, journalist, ett hett namn inom journalistkretsar, en sådan där som kallas ”darling” av sina kolleger, han ska bli pappa den 23 november. Ja, inte den 17 november, inte den 1 december, utan prick den 23 november. Och då ska han kaaaaaaaaaanske låta sig bli överbevisad. För till dess är han övertygad om att det visst går att jobba ordentligt när man får barn.

Har ni hört det förr?

– Jomen, nä, jag ska inte bli en mesig myspysförälder.
– Nä, fan, jag tänker gå på krogen precis som vanligt.
– Och vaddå, blir ungen sjuk, då får man väl kalla in en barnvakt.
– Dessutom kan jag sova var som helst och när som helst, så mig gör det inget med lite vakentimmar mitt i natten.
– Höhöhö, skulle det kanske vara jobbigare med en liten unge än en rejäl baksmälla?

Det är som om jag skulle säga:

– Tsst, skyddsdräkt när man kör rally, vad är det för trams? Som om inte bilen skulle hålla för en smäll?
– Vaddå svårt att åka slalom? Det är väl bara att svänga när det kommer en … vahettere … pinne!
– Man skulle ta och bli politiker. Sitta där och bara tycka hela dagarna, lättförtjänta pengar, trallala.

Vet ni att i så fall hade ni banne mig sagt att den där, den där Lotten, hon har en konstig inställning, lite naiv … hon ska kanske inte vara rallyförare/slalomåkare/politiker?

Claes de Faire ”tänker inte tillåta ett liv där man inte kan ge allt på jobbet” när han väl har fått ett välskapt barn utan krupp, utan ont i magen, med fantastisk dygnsrytm och där barnets moder inte har mjölkstockning.

Själv tänkte jag innan jag fick barn:

– Dagen efter förlossningen, ja dåååå, då ska jag ha linning och skärp igen.

Och så ska jag bli världens mest berömda och hyllade skådepelerska. Sen. Jag ska bara ta hand om mina fem välsnutna barn först.)

Share
23 kommentarer

Mysteriet med de försvunna skorna

Någon gång runt 1990 köpte jag ett par för mig ovanligt fina gympadojjor. De var i vitt skinn, med små, små detaljer i rosa och lila. Lite dyrare än vanligt och – framför allt – inte av hög basketmodell som alla mina andra skor.

Efter att ha använt dem en enda gång kom jag på att de var lite för smala för mina ankfötter och att det där med rosa och lila ju inte riktigt var min stil även om de var coola modefärger. Skorna åkte in i någon garderob tillsammans med 700 andra skolik, flyttade med oss till olika lägenheter, hus och kommuner både en, två och faktiskt tre gånger innan de hamnade hääär, i mitt återanvändningsmausoleum:
Här hänger skor som inte används, men som kommer att användas. Och skor som Olles farmors bror Gottfrid bar på 1930-talet och som är perfekta att ha på sig när man är Charlie Chaplin. Och skor som jag inte gillar men som jag stundom måste ha på mig för att se ut som en förnuftig föreläsare. Och så hängde de vita från 1990 här med sina rosa-lila applikationer.

Elvaåringen hittade dem för två veckor sedan och blev blixförälskad. Hon tryckte dem mot sitt hjärta såsom gatflickan Beda Larsson ju tryckte en randig sidenslips till sin barm. Hon bar dem nästan dag och natt och fick kommentarer och beröm.

Till i fredags. Då skorna försvann. Puts väck! Borta! Verschwunden und weck!

– Jag hade på mig dem när jag bakade muffins och glömde hälla i mjölken och så hade jag på mig dem när vi letade efter Bästisgrannen och så hade jag inte på mig dem när jag hängde tvätt ute och det var dumt för där var det brännässlor och …

Hela lördagen gick åt till att leta. Hela söndagen gick åt till att leta. Jag var inte bekymrad, medan elvaåringen var förkrossad. Alla gick vi omkring och drällde ickehjälpande let-kommentarer som dessa:

– Men var kan de vara?
– De måste ju vara någonstans.
– De ligger nog på ett konstigt ställe.
– Kommer du ihåg var du hade dem sist?
– Det är ju underligt att de kan försvinna så här.
– Har du tittat i hallen?
– Jamen nånstans är de ju.
– Här! Nej, jag bara skojade.

Efter att till och med ha letat i kylskåpet, bakom böckerna, bland videobanden och i kartongåtervinningen gav vi upp igår kväll. Jag hittade i min hängande skoträdgård ett par vita, lite för trånga skinngympaskor med svarta detaljer som jag 1991 ratade, så elvaåringen blev lite nöjdare.

Och här borde nu slutklämmen och poängen komma, till exempel ”Och kan ni tänka er att de hela tiden stod i hallen” eller ”Plötsligt kom treåringen gående med skorna på fötterna” … men nej. De är fortfarande borta. Tänk om det har varit en tjuv här … och vi som inte hade larmet på … och tänk om tjuven har snott alla mina smycken … och pengar i madrasserna … och tänk att jag då inte märkte något utan bara letade efter ett par vita skor med rosa och lila detaljer hela helgen.

Share
31 kommentarer

Att vabba

En underskattad ynnest vi har, vi egenföretagare, är att vi får jobba fastän barnen är hosthemma. Då får vi sköta jobb, åtaganden och hålla deadline:ar samtidigt som vi torkar snor ur hår och raklödder ur öron.

– Vafalls? muttrar läsekretsen. Har Olle raklödder i öronen?

Nej, men vaxproppar. Fast det hör inte alls till historien. Treåringen (den sedan i förrgår ju så omtalade) fick ett par minuter på egen hand när jag och Olle pratade i varsin telefon. Då tömde han en burk med raklödder. Det tycker jag faktiskt är förståeligt, ända sedan jag såg Närkontakt av tredje graden har det känts lockande.

Den lille duschades ren och sprang väldoftande iväg på nya äventyr. Jag gav honom ett par minuters försprång när jag tvättade badrumsspegeln och krafsade lödder ur toapappersrullens mitt. Sedan gick jag in på den andra toaletten och möttes av denna syn.
Ja, han hade klippt av sig håret. Med en oslipad, gammal struntsax har han förmodligen fått kämpa. Betänk det, alla ni frisörer som köper laserslipade saxar med krom och fartränder.
Med tanke på hur vår förut så skönlockige treåring ser ut nu, tycker jag inte att detta frisyrexperiment (A. Fältskog, I Stand Alone, 1987) är mycket att yvas över.

Share
7 kommentarer

Joggingrunda i shoppingcenter (lååång text)

Jag tror att det började med att jag tog på mig ett par byxor som var för små. Byxor ska inte plötsligt bli för små, nämligen. Det finns ingen anledning i världen att fullständigt korrekta byxor plötsligt krymper. Ett dåligt omen alltså.

Det fortsatte med att födelsedagsbarnet kom ner i köket precis när vi förberedde presentutdelning och skönsång. Hon hade blivit väckt av en vilsen väckarklocka som sedan den inköptes alltid har ringt en halvtimme senare än den ställts in att ringa. Och nej, vi har inte vant oss.

På förmiddagen skulle jag bara snabbt in och köpa en viktig bok (återkommer till den senare) och byta batteri i en klocka, och svängde med treåringen och den nyblivna sexåringen in på Tuna Park, ett ovanligt trevligt shoppingcenter, som det heter på ren svenska.

När jag betalade batteriet, sprang treåringen helt utan förvarning ut ur butiken. Det är lugnt, tänkte jag, vi är ju inomhus. Tre sekunder senare kom jag på att en treåring springer rätt fort, och sade till sexåringen att springa efter honom och bara vara med honom, inte slita och dra och få tillbaka honom utan bara liksom vakta lite. Hon sprang. Ytterligare fem sekunder senare lämnade jag min plånbok och betalkort och nyckelknippa på affärsdisken och sa ”vänta, jag måste bara kolla så att de inte springer för långt”.

Borta. Puts väck. Snabb action: i vinterkängor, tjockejacka och för små brallor lufsade jag runt hela affärskomplexet ett varv, stack in näsan i alla roliga affärer och ropade ”jag har tappat en sexåring och en treåring, håll kvar dem här om de dyker upp”.

På andra varvet reste sig en småbarnsmamma på ett café och sa att hon skulle springa ett varv åt andra hållet.

På tredje varvet började affärspersonalen ställa sig i dörröppningarna och se bekymrade ut.

På fjärde varvet bad någon på Stadium om mitt mobilnummer om han skulle hitta något barn.

På femte varvet kom tre uniformerade poliser emot mig. Jag delade snabbt och säkert helt olämpligt ut order:

— Jag har tappat mina barn! En på sex, en på tre! Flickan i prinsessklänning, killen med blåa kläder och rufsig frisyr. Kolla utomhus är ni snälla!

På sjätte varvet började jag få ont i hälsenorna. Det var bara jag som rörde mig. Alla andra människor hade slutat handla. Mammor hade slutat amma. Personal hade slutat personala sig. Jag hade själv tappat känslan för vad som såg lämpligt ut eller lät rätt och vrålade barnens namn och hörde hur rösten gång på gång vek sig och tänkte på alla filmer om försvunna barn som jag har sett. Halva Lotten ville sätta sig ner och bara gråta, andra halvan ville vara käck och rolig och säga ”ah, ett visst svinn får man räkna med”.

Hur kunde de försvinna på bara ett fåtal sekunder? Hur kunde jag prioritera batteribetalningen framför treåringens rymning? Hur …? Långt borta såg jag plötsligt en prinsessklänning med ryggen mot mig. Ja! Hurra!

(I en amerikansk film hade jag när jag vände barnet mot mig fått en chock och sett ett helt främmande barn i en identisk klänning. Men denna historia slutar lyckligt.)

Sexåringen hade gjort precis som jag sagt: bara följt med treåringen, som hade valt att springa in på tråkiga Lindex, där vi aldrig ens tittat in förut. Där hade han satt sig tillrätta vid ett legobord och byggt ett högt torn. När sexåringen tröttnade på detta, hade hon klokt nog ställt sig alldeles utanför affären som en signal för att visa var de var. De hade inte saknat mig alls. Jag presenterade barnen för ena polisen, som ropade i walkie talkien att barnen var funna. De skulle bara patrullera lite, och hade nästan fått göra en riktig utryckning och var nog nöjda.

Svettig tog jag och barnen sedan ett ärevarv, hämtade plånboken och tackade publiken. Segermiddagen (pannkakslunch med extra grädde) intogs på ”Basilica”, som hade följt racet och gratulerade mig genom att bjuda mig på en cappuccino.

På väg hem mötte jag en bil som utan anledning körde rakt mot mig på fel sida av vägen. Jag körde ut på vägrenen och stannade där i ett par minuter. Andades. Svetten rann i armhålorna. Håll humöret uppe för barnens skull! ”En sån tokig bil, den körde ju fel!”.

Nu håller jag oss inne resten av dagen. Omen hit, omen dit, inte vet jag. Nu slänger jag byxorna i soptunnan.

Share
18 kommentarer

Samma!

Femåringen springer mot mig. Hon är strålande glad.

– Samma! Kolla samma! Dom är samma! Likadana! Mamma dom är ju likadana!

Nu skulle man ju kunna tro att detta handlar om en sommargylling som plötsligt upptäckts i två identiska specimen inne i vårt hus eller kanske två i köket vandrande jättepinnar som enligt utsago bara finns i ett exemplar i Australien. Men nej. Femåringen spretar stolt med sina båda fötter och säger:

– Jag har aldrig haft två strumpor som är likadana på mig förut!

Share
2 kommentarer