Hoppa till innehåll

Kycklingföräldrar

Ja, vi är kacklande hönor och galna tuppar hela bunten!

Jag minns – efter att ha läst om IT-mammans känslor idag – när vår äldste son var fyra år och skulle gå hem till en kompis.

Ensam.

Tre hus bort.

Med andra ord till en helt annan del av världen.

Jag stod på ovanvåningen och spionerade med den ena handen på det klappande hjärtat och den andra över min egen mun för att stoppa skriket som ville ut: ”KOM TILLBAKAAAAAA”. När han hade svängt runt hörnet ringde jag till grannen för att höra att han hade kommit in i huset. Det hade han. Pfuuuh.

När samme grabb (idag 15 år) åker iväg på ett läger i tre dagar, är jag kall och luttrad. ”Redan hemma?” säger jag slappt när han dundrar in och slänger sig på köksgolvet och med målbrottsröst exploderar ”Jag har inte sovit sedan i torsdags!”.

Jag vet att vi idag kanske måste vara mer beskyddande än vad våra föräldrar var när vi var små. Vi måste skydda barnen mot bilar som kör i 90 på 30-vägar, EU-moppar i 70 på gångvägar, mördare och banditer i buskar samt knivbärande mobbare i skolan. Att jag överlevde till vuxen ålder är ett mysterium, trots att jag ju var en mespropp som varken knarkade eller rymde hemifrån.

Jag cyklade utan hjälm tills jag var 33.
Jag hade inte säkerhetsbälte i baksätet förrän jag var 20.
Jag hade jeans som var så snäva att hovtång behövdes till gylfen.
Jag sattes på tåget i Luleå kl 17 för att i liggvagn med fem andra helt främmande karlar och kvinnor sova mig till moster Kickan i Stockholm och vara framme 15 timmar senare när jag var 11 år.
Jag sov sittande i torkskåpet de nätter som jag hade astma eftersom jag inte hade någon bra medicin.
Jag jobbade varje måndag i gymnasiet kvällsskift på ett bageri som låg så långt borta att jag inte var hemma med buss och tåg förrän efter midnatt (och därför var väldigt trött i skolan på tisdagar, men det dör man ju inte av).
Jag åt bröd utan fibrer.

Om utvecklingen fortsätter, hur kommer då våra barn att minnas sin oskyddade, livsfarliga barndom? Kommer de att blogga om att de

  • inte hade hjälm och knäskydd i bilen
  • var tvungna att dricka läsk med konstgjort socker utan reningsfiltrering
  • helt ohämmat serverades mat som hade grillats på öppen eld
  • tilläts se på bio utan öronproppar
  • fick ha datorn i knät utan plastgiftsisoleringsskydd för låren
  • tvingades till genustänkande i alla situationer
  • fick ta körkort redan i 18-årsåldern
  • bara behövde borsta tänderna två gånger om dagen
  • faktiskt fick äta mat med bestick av livsfarlig metall som skapade slaggprodukter i kroppen som sedan blev magnetisk och därför började stråla i kombination med s.k. mobiltelefoner som man bar med sig överallt?

Tänk om anledningen till att jag idag har så ont i knäna är att jag som liten hade så väldigt korta, inte alls värmande klänningar. Att de inte tänkte på det, mamma och pappa.

En 18 månader gammal Lotten.
Share
Publicerat iBloggen

31 kommentarer

  1. desperate housewife

    Du måste förklara det där med torkskåpet…

    *ser undrande ut*

  2. desperate housewife

    Tihi!

    Jag tror jag hade en likadan kofta som du 🙂

    Och lika kort klänning.

  3. Jo, jag satt ju ibland där i sängen och kippade efter luft. (Detta var i gymnasiet.) Jag kunde ta hästpiller som gav mig en puls på 250, men det ville jag inte. En natt kom jag på att om jag satt i det tomma torkskåpet som var på — fast inte särskilt varmt — var luften torr som fnöske, och lättare att andas in. Eller så kändes det bara bättre.

    Läkarbesök? Allergiutredning? Inhalatorer? Nope.

  4. Att det överhuvudtaget kallas klänning är ju lite märkligt. Har du den kvar Lotten? Några av mina nästan navelkorta klänningar finns kvar. Min stackars dotter blev utsatt för dem när hon var liten för snart sju-åtta år sedan.

  5. Anonymous

    Ah, då förstår jag! Tack!

    Fast det låter fasligt obekvämt. Men hellre sitta obekvämt och kunna andas…

  6. Jaaaa. Jag har den kvar. Jag har ju allt utom mammas zebrabikini kvar …

    Jag tror att märket hete Hans & Greta. Eller så var den hemsydd. Måste kolla.

    Källaren, here I come!

    *duns*

  7. Tänk om det är så här att summan av en människas bekymmer är konstanta, så länge han eller hon befinner sig någon form av vardagslunk? Och att eftersom vi saknar hot i form av t.ex. Gestapoinformatörer och nattliga bombräder så klamrar vi oss fast vid faror i form av giftiga Foppatofflor och brunnslock som ligger av. Varför? Jo, för att det ligger i den mänskliga naturen att ängslas.

    Tänk om. Huh!

  8. Jag tror den djefla mannen är något på spåren. Nu är jag inte riktigt den bekymmersamma typen, men ändå. Det finns alltid något att oja sig över. Till exempel har jag förstått att det äldre paret i huset snett över från oss vägrar mikro – de är övertygade om att det är skitfarligt. Eller i alla fall skulle kunna vara skitfarligt.

    Sedan måste jag – som varande yrkesskadad matbloggarskribentperson – få en ordverifiering eller två: Läser jag orden astma, jobba och bageri i samma inlägg?

    Holy macaroni. Eller kanske axfrgp.

  9. Det tycks vara ett under att du lever.

  10. Detta är korrekta iakttagelser och dessutom kan vi på ett stickspår säga att vi använde telefoner med fingerskiva, LP-skivor, minns svartvit TV, 2 TV-kanaler (TV2 hade premiär 1968 då jag fyllde två år, så jag minns inte tiden med en kanal) och så vidare.

    Mina föräldrar var rökare och de gapskrattar numera åt hur man gjorde förr: RÖKTE I BILEN på bilsemester. Om andra studsar åt detta kan jag försäkra att mina föräldrar knappast var ensamma om den saken…

    Själv är jag av den uppfattningen att det kan vara rätt nyttigt att slå sig ibland. Trial-and-error är fullt gångbart även för barn.

    Jag fick diagnosen astma när jag var i 25-årsåldern. Frun och mor min, som båda också har astma ser mig som ett unikum som inte bara kan gå utan även köra bil efter att ha andats i maskin å sjukhus efter grövre astmaanfall. Men jag måste erkänna att jag blir rätt pömsig av Betapred och Tavegyl (jodå – jag är djävulskt allergisk mot ett gäng grejor).

    Eftersom jag glömt hur man gör skärmdumpar återberättar jag det suveräna wv: uvbeige.

    Jag brukar själv bli rosa och sedan röd av uv-strålar.

  11. Skönt att höra att även du har stått och varit nervös när din telning har gått till kompisen en bit längre bort på samma gata. Vi gjorde så, en annan hönsmamma och jag, att vi ringde varandra när våra söner skulle gå hem på kvällen. “Nu kommer han om en minut.” Och då visste man att man skulle gå ut och leta om det hade gått två minuter utan att någon son hade dykt upp. Fast vi bodde på ett ställe där en del pundare florerade och det kändes lite sådär. Men egentligen ska man nog vara mer orolig för vissa Vänliga Gubbar I Slips istället.
    Och jag måste bara säga en sak… avslöja mig… Jag är inte så nervös längre. Men det blir roligare att blogga om man låtsas… (Psst, säg det inte till någon!)

  12. I höstas när dottern fortfarande bara kröp hände det att hon fick överloppsenergi. Hon hängde sig då resolut över raka armar och studsade på stället med knäna mot golvet så det skakade i bokhyllorna.

    När hon blir äldre och får problem med knäna kommer hon väl att stämma oss för att vi inte bytte ut parketten i vardagsrummet mot tempurmadrasser. Gör hon det sätter vi henne i torkskåpet.

  13. Just det, hakke, för vad är väl en sketen skamvrå?

    Studiomannen: Många fingerskivor, only for you.

    Stellan: Jojo, mjölastma. Fast jag hade mycket lite med just mjölet att göra, semmelbulleförflyttare som jag var. Och så kan jag berätta att den i vanliga fall helt förnuftiga Bästisgrannen inte står framför mikron när den är igång eftersom det är förenat med livsfara. (De dödliga strålarna är inte böjbara.)

    IT-mamman: Där sa du ett sant ord!

    “…roligare … om man låtsas …”

    Ok, fyra ord. Men sant i alla fall. Allt blir roligare om man låtsas.

    Nu tror jag att jag ska oroa mig för kvällsmaten.

  14. När jag var tolv år gammal cyklade jag tillsammans med en jämnårig kompis från mitt i Småland till Varberg. Tolv-tretton mil på landsväg alltså … (Visserligen med övernattning på halva vägen hos en familj som kompisens föräldrar var flyktigt bekanta med, men ändå.)

  15. Lotten: det där minns jag… Jag blev påmind nyligen om min ålder när mina yngsta kusiner (som är i tidiga tonåren) inte visste hur en fingerskiva fungerade.

    Torkskåp och skamvrå – bra nog, men var har struten tagit vägen? Alla skämtar om dumstrutar och att man får stå i hörn, men ingen tycks känna till om det verkligen har hänt…

  16. Ica

    Åh, såååå söt.
    Äsch, våra päron har väl helt enkelt dissat oss i barndomen. Som fyraåring cyklade jag iväg till en kompis som bodde flera gator bort utan cykelhjälm, knäskydd, fungerande broms eller flagga. Däremot en massa gator att korsa.
    Så därför kör jag fortfarande utan hjälm, men med mini disc och borrar i mina tår.

  17. ab

    Men det är väl KLART att mikron är farlig! Jag vägrar mikro stenhårt!

    Mina ungar hade krupp från tre månaders ålder. Mången natt har man suttit i badrummet halvsovande med en halvsovande unge i famnen och varmvattnet på. Ånga hjälpte.

    Tavegyl! Rena knockoutdropparna. Det var en sån som golvade mig på en stor bokweekend i Dalarna en gång. Jag tuppade av på rummet!

  18. Agneta

    Vad är minnen av fingerskivor mot vev på telefonen! Man ringde av genom att veva. Tror jag mig minnas. Och så beställde man samtalen muntligt … »koppla mig till 22«. Eller “jag önskar beställa ett rikssamtal”. Efter sådana beställda samtal fick man vänta på en signal om att förbindelsen var klar. Det kunde ibland ta timmar!

    Min fader, som hade kontorsdag hemma (i stan) varje måndagförmiddag, började sin dag efter frukosten med att beställa en knippe rikssamtal. Sedan väntade han otåligt och tappade samtidigt upp badvatten. Han hade listat ut att om han kröp ned i badet så kom samtalen fram nästan direkt. Så det hände rätt ofta att han, till vår moders stora irritation, rusade dyvåt från badet för att svara.

    Vägen till telefonen gick över bongolv (parkettgolv som smordes in med bonvax som sedan putsades till att blänka med en stor otymplig golvbonare eller för hand med någon lämplig trasa). Väta på sådana golv gav upphov till vita fläckar som krävde omboning.

    Då kom pappa på den geniala lösningen att installera telefon även i badrummet. På väggen mellan badkar och toastol sattes en svart bakelithylla upp med en svart telefon på. Det kom att medföra att man vid samtal med kompis som frågade vad man höll på med, kunde svara »jag sitter på toa«. Det hände att man inte blev trodd och då var det bara att hålla telefonluren ner i toasistsen och spola.

    Småningom gick det att ringa rikssamtal med hjälp av petmojen och då flyttades badrumstelefonen ut i ett annat rum. Den svarta bakelithyllan, med många olikformade små hål i, blev kvar i badrummet och vi kom att använda de där hålen som hållare för tandborstar, nagelsaxar, filar och pincetter.

    Från detta badrum i stan har jag bland många minnen bland annat detta: Badkaret var på tvenne sidor omgärdat av vita kakelplattor. En dag hade vår fader fyllt gavelväggen vid karets fotända med bokstäver och morsetecken (meddelst en förtida vattenfast tuschpenna). Samt texten: “Kära barn! När ni lärt er morsealfabetet utantill erhåller ni en krona av eder tillgivna Pappa.” Så vid varje bad och framförallt toabesök satt man och kämpade med de korta och långa strecken för att smånigom kvittera ut sin krona. Jag fixade det precis till min nioårsdag. Storsyster (3,5 år äldre än jag) var förstås snabbast och hurvida mina två småsyskon småningom klarade av uppgiften minns jag inte. Kanske tröttnade mamma på all text på väggen och såg till att den kom bort.

  19. Åh gud, sitta i ett torkskåp mot astma, huh så hemskt.
    Och om det var teofyllin i tablett som du fick så tycker jag än mer synd om dig för det är ett läkemedel från helvetet.

    Det är väl ett under att vi alla lever som har cyklat utan hjälm, ätit riktigt fett och smör, etc och mm.

  20. Har också rätt svår astma och är allergisk mot allehanda grejer. Turbuhaler och moderna läkemedel är en nådegåva!!

  21. WV berättar hjälpsamt hur det lät när Agnetas pappa fick en kallsup under telefonpratande i badet:
    xqqluqum

  22. Ursäkta och tack, jag tycker att Översättarhelena är jätterolig!

  23. Agneta, nu kommer jag att med en dåres envishet hävda att dina minnen borda samlas i något. Så.

    /dåren

    Teofyllin! Ja! Det var det det var! Och tavegyl, det var ju nästan som att bli narkossövd.

    Den Stora Narkosdagen, kan man skriva om den?

    (Förlåt. Jag sitter på toa och skriver. Har precis serverat mat och efterrätt till 13 personer och känner mig lite trött.)

  24. Agneta

    Angående matlagandet:
    Tretton vid bordet — en Agatha Christie-historia.

    Lotten:
    Minnenena finns samlade: i mitt eget minne!
    Dina skriverier har en förmåga att sätta sådan fart på dem att jag ideligen får hejda fingrarnas fart över tangenterna.

    vw = osrhelg

    osr: ostadigt, sol, regn

  25. Asså, nu vet vi ju detta, men för de som inte träffat Översättarhelena in the flesh, eller noterat det här: Helena är helt enkelt hejdlöst rolig!!

    Hoppas att hennes hybris inte svämmar över Majorna och Masthugget nu…

    G’natt!

  26. Den stora narkosdagen, jovisst. Eller diskutera hur alla satt på akuten med avhugga näsor, tappade öron och i övrigt mörbultade som en utsmashad wienerschnitzel.

  27. Tack snälla rara ni! Jag ska just ta bilen tvärs över just Majorna och Masthugget för att hämta en av tonåringarna, så jag kan kolla om det förekommer någon hybrisöversvämning på vägen!

  28. Ökenråttan

    VAKA ÖVER DEM SÅ LÄNGE DET ÄR MÖJLIGT!

    Men egentligen spelar det ingen roll vad vi mammor och pappor gör, för en dag hinner Olyckan kanske ändå upp vår älskling; kanske, kanske inte.

    Ta inget för givet!

  29. Jag minns den där gången när jag gick hem före dottern (då ca två år) från kompisarna för att jag skulle laga middag. Hon lekte så bra så hon skulle komma sen.

    Så sen ringde jag och ville ha hem henne. Och två hus bort började hon då sin färd i trampbilen hem till middagen.

    Det var ett litet stort ögonblick i en mammas liv.

  30. Förresten, angånede klännings”längden” som även jag drabbades av.

    Jag har inte haft problem med knäna. Men däremot fram till första skoltiden med urinvägsinfektioner.

    Man kan ju undra varför … eller inte.

  31. Jag är inte riktigt i form idag, men läser allt ni hej vilt fortfarande skriver om kyckling kontra okyckling.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.