Hoppa till innehåll

Sickna rebellfasoner

Jag funderar fortfarande på om jag någonsin rebellerade mot mina föräldrar. Visst, jag slutade att ta pianolektioner, men annars? (Nu rynkar jag pannan, känner efter och tänker än en gång. Uppror, uppror?)

Näe, jag åt mina grönsaker, gjorde de få läxor jag hade och accepterade storleken på min månadspeng samt lyssnade på den musik som mamma och pappa lyssnade på: Beatles och Vivaldi.

När vi nu är inne på musik, så är jag idag en allätare med stark aversion mot ett fåtal artister; spelas  Eric Gadd, Ulf Lundell eller Håkan Hellström på radion så byter jag kanal. (Bli nu inte uppretade av detta faktum, det är precis som att jag inte gillar stekt lever och handbollsskor.)

Barnen här hemma är heller inge vidare på att vara rebeller. Grönsaker, läxor, månadspeng, musik … check. (Fast än så länge påstår både 18- och 15-åringen att de är nykterister, vilket ju är upprörande. Eh.) Men nu mullrar det lite i leden – vi är inte riktigt överens om vilken musik som ska spelas när man lagar mat och städar köket. Det är lugnt när jag byter till Coldplay, en annan byter till Kent, någon byter till The Killers … men så plötsligt kommer örk-musik så att  kökspysslet avslutas för att alla vill diskutera musikvalet.

Och nu går skam på torra land. Man kommer intet ont anande hem och se här, trallala, vad fint och välstädat det är i köket!

Men så intressant, där ligger en liten lapp.

 

Nämen va i helv…
Share
Publicerat iBloggen

26 kommentarer

  1. Jag är också Lundellallergiker och lever är den enda maträtt jag har kastat upp i mina dagar. Mitt rebellande satt i musikval och kläder. Jag var något slags halvmods och lyssnade på Beatles, nog så radikalt i början av 60-talet.

  2. Ha, där fick du! Hoppas att du överlever och kommer igen.

    Allvarligt talat Lotten, mina tonåringar får gärna revoltera så där snällt, intelligent och humoristiskt.

    Wv vill ätt jag ger mej in i förlagsranchen och föreslår "bokab" som företagsnamn

  3. Anta Snaque

    Vissa artister (och låtar!) orsakar svår allergi. Jag skulle kunna lägga till några namn.
    Lotten, din musiksmak tyder på god smak.

  4. Det är lustigt det där, ibland hör man folk skryta över att de har så bra musiksmak! Som om man kunde ha bättre eller sämre preferenser rent objektivt. Men av nån anledning är det ohyggligt underhållande att få höra vad det är folk hatar! Jag kan sällan låta bli att le, oavsett om jag håller med eller inte.

    Min mamma hatar tex Cyndee Peters och Monica Zetterlund. Erkänn att man blir lite full i skratt när man läser det! Hon stänger också av när Katy Perry sjunger "I kissed a girl" på radion.

  5. Lundell är eksemframkallande. Försökte dammsuga till en Brandenburgare en gång, men då kom grannen ner och klagade. Sedan dess städar jag nästan aldrig.

  6. Barndomens musik kan man inte smita från. Det upptäcker jag när jag hamnar i sällskap engagerade i allsång. Jag kan allt! Och när jag säger allt så menar jag verkligen rubbet. Pappa drog alltid fram sin gitarr och pärmarna fulla med noter så fort tillfälle gavs (och även när det inte passade in i sammanhanget när jag tänker efter).

    Och på något konstigt sätt gillar jag låtarna. För allt man kan sjunga till har man väl accepterat! Eller? Viss musik kräver bara lite fler insmakningar så att säga…

  7. Eric Gadd är väl småsint att bli allergisk mot! Peter LeMarc däremot – det är verkligen något som man får stora, kliande utslag av.

    Förr var jag allergisk mot The Smiths, men det verkar ha gått över! Fann mig obekymrat lallande med när lokalkollegan spelade Smiths-låtar häromdagen.

  8. Vilken underbar unge! Den har du uppfostrat helt rätt!

    Hemma lyssnar vi jämt på P2. Det får maken att bli nöjd (han gillar sån musik) och mig att känna mig kulturell. Nu kan jag ju skriva saker som "Hemma lyssnar vi jämt på P2" i andras kommentarsfält.

    När ungarna bråkar brukar vi slå över till nyheter på finska och vrida upp volymen. Då tystnar de snabbt, de jäklarna!

  9. Sara

    Svårt val det där – städa själv eller stå ut med att köket städas till Håkan Hellström.

    Ordverifieraren verkar ha lösningen: workmono. Du får städa själv.

  10. Jag håller helt med om Peter LeMarc. Oooh, en till: Nisse Landgren. (Ni ser, det hänger inte på kompetensen utan på … nåt annat.)

    Duken är ett under av duk, Sara. Vi måste ha vaxduk för att vi slabbar så, men de är alla så himla fula. Så fick Sjuåringen för ett drygt år sedan syn på denna Spidermanduk på Jysk, och eftersom den kostade pruttlite (liksom 20 kr metern), köpte jag.

    Och den bara håller och håller, blir inte missfärgad, inte knölig, inte knastrig — den är fantastisk! Det är den bästa duk som vi har haft, helt enkelt.

  11. För övrigt skulle barnen plättlätt kunna rebellera genom att reta mina språkpolisnerver. (Tänk om "Hällström" var just det … och jag inte reagerade …)

  12. Tocken jävlig tonårsrevolt!

    Minns en annan lapp från ert kök, som låg vid brödburken när du kom hem. Blev så berörd av vad ett av dina barn skrivit. Ungefär så här stod det "mamma har sagt att vi ska skära upp en limpa i taget". (Det låg väl ett antal påbörjade limpor i påsar.)

    Mitt favoritinlägg. Från någon gång när jag började läsa din blogg. Våren 2006, med andra ord.
    I mitt minne är det så, i alla fall.

  13. Här har vi en 11-årig rebell som älskar schlager till sin punkfaders förtvivlan (fast den pappan har också blivit mjukare med åren och mer allätare – men INTE så långt som till schlagers).

    Helt UNDERBAR lapp!

  14. Vad gulligt!

    För mig finge de gärna höra på Pernilla Wahlgren, om de också städade köket…

    Faktum är att mina ongar har väldigt mycket samma smak som jag, eller att vi iaf har många beröringspunkter därvidlag. Det är riktigt roligt, särskilt som vi ofta tycker så olika om annat.

  15. Ökenråttan

    Rebellera mot de äldre, nej det existerade inte under min uppväxt. Det led jag inte av, vad jag minns. Men vilken krydda det blev i olika intressanta, tvivelaktigt comme-il-faut:a sammanhang, när jag kunde njuta av den extra kryddan: "Det här skulle mamma se!".

    En ansats till rebelleri minns jag dock: Jag blev så himla arg på min mamma, gick in i mitt rum, SLÄNGDE igen dörren om mej och TÄNKTE "Djävla kärring." Genast slog mitt samvete till, för att jag tänkt så fult och upproriskt liksom, men det överröstades av ljudet som uppstod när helfigurspegeln på dörren till mitt rum rasade sönder i miljoner bitar bakom mej. Hah! Synden straffade sej själv.

  16. Jag undrar bara om det är ok att jag fortsätter att läsa din blogg trots att jag faktiskt gillar vissa av Ulf Lundells låtar? Om jag lovar att inte lyssna på dem när jag läser dina inlägg, jag vet ju inte hur pass svår din allergi är.

  17. Uj, jag rebellerade – med extra allt.
    Men det är ärftligt. Det gjorde tydligen min mor också.

    När hon var femton fick hon inte gå på lördagsdansen i byn för sin far.
    Hon blev så arg att hon sprang iväg och satte sig i en höskulle. Där satt hon hela den kalla vårnatten, lättklädd, för att fadern skulle tro att hon dansade i alla fall. Men att verkligen bege sig dit, det vågade hon inte.

  18. Ökenråttan: Jag har i ren ilska mot mina föräldrar sparkat igen en dörr, som av min fot fick ett hål.

    En helt annan gång och bakom en helt annan dörr satt jag inlåst och surade för att mina föräldrar inte lydde mig eller … nåt. Då sparkade min mamma av ilska på min dörr — som fick ett likadant hål som det som jag hade gjort på den ovan nämnda dörren.

    Sedan flyttade vi från det korthuset.

  19. Lundellälskare med isolerande hörlurar skulle jag till och med kunna sitta bredvid på tåget.

    Bästisgrannen blev en gång bjuden på Lundellkonsert i Luleå. (I Sporthallen, tror jag.) Eftersom hon inte hade någon speciell åsikt om just Lundell och var nyfiken, hängde hon på. När basketspelaren Dennis Aulander fick träffa sin idol på scenen tänkte hon att jamen det här var ju finfint: basket och musik på en gång, kan det bli bättre?

    Det kunde det: efter ett par låtar utan basketinslag gick hon helt sonika hem.

  20. "Men ZKOP, hur i hela friden kan du minnas ett blogginlägg från slutet av april 2006?" frågade Lotten.

    Är det för att jag har ett superminne? Eller har jag specialiserat mig på att veta allt om lapparna i Lottens kök? Eller är det för att jag istället för att ge mig ut i världen för att slå ut tänder och bryta armar och ben, hellre sitter och läser om våghalsiga bedrifter?

    Mindes jag lappen för att jag visade den för min dotter och att vi log åt den tillsammans? Det bidrog säkert. När jag nu frågade henne om hon också mindes den fick jag som svar "Mm" (via Skype, som är det vanligaste sättet för oss att kommunicera numer).

    Nej, den där lappen skriven av ett barn i Lottens kök våren 2006 berörde mig. Det fanns någon i den som jag identifierade mig med. Det var inte mamman. Jag, den vuxna, kände igen mig i barnet som ville göra som mamma sa (men kanske själv hellre börjat på en ny limpa, som de andra gjort), men samtidigt (lite frustrerat?), ville påverka och skriver en lapp … stoppar där. Barnet lyckades faktiskt med sin lapp, slog det mig just. Barnet blev sett av sin mamma.

    Jag som våren 2006 tänkte starta en blogg, och tog dottern till hjälp. Min blogg stannade vid en adress. Det var hon som började blogga. Min blev utan inlägg i tre år … Hm, det säger något om mig, som minns lapparna i Lottens kök … Det här får jag fundera mer på.

    Skrattar åt korthuset! Vilken knorr.

  21. Min make sätter igång Meatloaf eller Magnus Uggla när han ska städa.

    Det gör mig inte så mycket. Jag kan nog stå ut med ganska mycket av den musik jag utsätts för.

    Det är väl de där stenhårda granitrockarna som sjunger forte fortissimio strax under den ton där rösten inte bär längre som stör mig. (Alltså helt under den bärande delen av röstomfånget. Om det hade varit upp till det nästan skär sig hade det varit trevligare tror jag.)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.