Etikett: barn

En förlossning

Publicerat av Lotten Bergman den 20 mars 2013 23:01

Jag läser om barnmorskornas kamp för lön, arbetssituation och allt annat och jag håller så innerligt med. Anna Toss skriver initierat och upprört medan jag också vill … jag vill … äh, jag vill bara berätta om alla mina förlossningar.

När det femte barnet var nyfött, samlades alla runt honom … ja, utom den dåvarande tvååringen som kände att det fanns annat att fokusera på.

Jag föder barn som en hel karl men fullkomligt avskyr och hatar tredjedagen när nästan alla nyblivna mammor drabbas av ”the baby blues” när allt är fel, människor i ens närhet är dumma i huvudet och livet är meningslöst. Dessutom har man till ingen glädje alls bröst som slår världens alla bystdrottningar med bröstlängder. Sexigt? Nej, oooh nej.

Nu ska jag snabbt och utan blod berätta om förlossning nummer tre. Ni behöver inte vara rädda.

Mitt i natten, sexton dagar senare än beräknat, kom vi glada och förväntansfulla till BB – på intet sätt medtagna eller nervösa. Jag pustade, flåsade, pillade på TNS-apparaten (en grej som med fasklistrade elektroder på ryggen gör känningarna i ryggen lite mindre skarpa), och berättade historier och skrattade med vårdpersonalen. Inte kunde jag då ana att den nuvarande Femtonåringen skulle vara ute femtio minuter senare.

Inne i undersökningsrummet sattes två stora ishockeypuckar fast på magen med breda gummiband. Den ena mäter barnets hjärtljud, den andra mammans sammandragningar (=värkar). Puckarna är båda två vansinnigt irriterande. Värkarna kom tätt (med två minuters mellanrum), men var fortfarande helt uthärdliga. Humdidum och trallala liksom.

Fem minuter senare fastnade jag dock inne på toaletten i en enda lång jättevärk. Flås-flås-pust-pust-puuuuh. Oj, en gång till. Flås-flås-pust-pust-puuuuh. Hoppsan. Flås-flås-pust-pust-puuuuh. Vad är detta? Flås-flås-pust-pust-puuuuh. Vad ska jag göra nu då? Flås-flås-pust-pust-puuuuh. Fy fan. Flås-flås-pust-pust-puuuuh.

– Ska jag kalla på någon? sa min djefla man, som stod utanför toadörren och pratade med konstig röst, som i någon annan verklighet.
– Flås-flås-pust-pust-puuuuh. Nej. Det är okej. Flås-flås-pust-pust-puuuuh.
– Nu kallar jag på någon.

Tre vitklädda människor rusade plötsligt in på toaletten.

– Flås-flås … Men jag är ju inte färd… jag har inte tork… Flås-flås … Varför ska ni…? Aj.
– Res dig upp! beordrade någon.
– Kan inte! Jag har inga muskler! pep jag.
– Visst har du det! Res dig upp, vi vill inte att barnet kommer här inne!
– JAG HAR INGA MUSKLER! röt någon, och jag insåg senare att det kan ha varit jag.
– Nu reser du dig upp. Sätt dig i rullstolen här!

Och ser man på, visst hade jag musklerna kvar. Rullstolen var förvånansvärt liten och söt, hann jag tänka. Jag kördes av en springande barnmorska snabbt neråt korridoren (fartvinden blåste i mitt hår), in på rummet allra längst bort, och parkerades bredvid en stor och hög säng.

– Sätt dig i sängen!
– Aj. Kan inte. Har inga muskler. Flås-flås …
– Visst har du det!

Och så låg jag plötsligt där, med muskler intakta och TNS-apparaten i krampaktigt grepp.

– Jag tror vi tar bort TNS:en nu.
– Gör vad ni vill, men ta inte bort TNS:en! Flås-flås-pust-pust-puuuuh.
– Det kommer att kännas lite nu när vi tar bort klisterlapparna på ryggen.
– Skiter väl jag i! Flås-flås… Dumma människor, jag ska föda barn, hela jag håller på att slitas i stycken och så tror ni att jag bryr mig om lite klisterlappar på ryggen!
– Lägg dig på andra sidan!
– Vad ända in i glödheta! Vad är det för fel på den här sidan? Var är lustgasen? VAR ÄR LUSTGASEN?

Och så låg jag plötsligt på andra sidan. Långt, långt borta hörde jag min djefla man förklara för sjukvårdspersonalen att jag hade fött de första två barnen stående på knä, och skulle inte det kunna …

– OK, Lotta, nu kan du krysta! hördes en späd röst säga.
– Va? Krysta? Nu? Lotta? Lotta? LOTTA? Jag heter Lotten, inte Lotta!
– Ta i nu, Lotta!
– LOTTEN! Mitt namn är Lotten! Och så tog jag i för allt jag var värd – och lappade till barnmorskan som trodde att jag hette Lotta och att denna Lotta faktiskt bara skulle föda barn och inte komma med en uppercut.
– Bra, där kom huvudet ut! sa någon.
– Va? Va? Har jag klämt ut ett huvud? Varför sa ingen något? Hur kunde jag gå direkt från flås och pust till att klämma ut ett huvud?
– Nu tar du och lägger bort lustgasmasken, den behöver du inte längre, nu ska du vara klar i huvudet.
– Ska jag lägga bort tryggheten i mitt liv? Det enda som håller mig uppe? Vem säger att jag behöver vara klar i huvudet just nu? Å nä, lustgasen släpper jag inte.
– Bra, Lotten, lägg lustgasen bara på golvet, och så tar du i en sista gång. Se där, nu kom barnet ut!

Alldeles för fort hade jag plötsligt fött barn. Han lades snabbt på min mage, en helt okänd liten människa, som såg ut som en … ödla. En ovanligt ful ödla. Barnets fader grät en skvätt och klippte av navelsträngen, satt och gosade, gullade och pratade samt klädde den lille, vilade med honom i famnen och hade det mysigt.

Själv blev jag under tiden sydd.

Det påstås att det görs under bedövning och med fina instrument, men jag är övertygad om att det görs på medeltida sätt med yxor, hackor och av byns frisör. Maken till olidlig tortyr finns inte.

Barnmorskan som jag hade slagit till, hade inte alls brytt sig om min ilska och sa senare att hon hade varit med om bra mycket värre saker.

– Och dessutom var du ju färdig ganska snabbt, Lotta.

Sa barnmorskan och gick med hoppsasteg till nästa förlossning.

Här står jag, ganska nöjd, med en tvådagarsbebis 1997.

70 kommentarer

Realtidsrapportering under en halvtimme med Citodon

Publicerat av Lotten Bergman den 11 januari 2013 18:36

Nuuu klockan 18:01 tar jag två Citodon. Det är smärtstillande brustabletter och jag löser upp dem i alldeles för mycket vatten så att jag måste dricka på tok för mycket äckelpäckelsmakande, vilket påminner mig om när jag 1978 drack maskrosvin som smakade marsvin. Jag håller för näsan när jag dricker och får naturligtvis lock för öronen när jag sväljer.

Jag tänkte simultanrapportera hur det känns att ta sådan här stark medicin som jag inte är van vid. Egentligen skulle jag ha fått andra trallalapiller, men receptet har inte ringts in och läkaren går inte att nå och min knäkliniks telefontider stämmer inte alls överens med mina vakentider.

(För nytillkomna tittare: jag opererade menisk och brosk och flyttade knäskålen lite igår eftermiddag och har ett ännu ofotograferat bandage på knät och väldigt ont när jag känner efter.)

Hoppsan, nu skulle jag leta efter en kamera och tappade tråden. Klockan är 18:09 och jag är snurrig som efter två klunkar vin på fastande mage. Den kanske behagligaste känslan när det kommer till vinintag? (Min djefla man – nykterist sedan barnsben – håller inte alls med. Han drack två klunkar champagne 1997 och tyckte att det där lilla behaglighetssnurret kändes som att falla utför ett stup mot döden. Han drack inte en droppe till och var bakfull och oanvändbar dagen efter.)

Hjärtat slår lite snabbare plötsligt – klockan är 18:15. Jag ligger på rygg i en säng och borde inte ha så här snabb puls ens när jag går på en lay up på basketträningen. Det känns lite som när någon (ni vet vem) i den där filmen (ni vet vilken) plötsligt tar sig åt hjärtat och man anar att en hjärtattack är på ingående och i normala fall hade jag absolut definitivt kommit på vad den där filmen och den där skådesp… var det Jack Nicholson? (Procentuellt sett är ju den gissningen inte helt fel eftersom han statistiskt sett borde ha spelat åtminstonde … så stavar man inte … åtminstone en hjärtsjuk man i sitt ögonbrynsliv. Jag kan googla.)

Tänk på detta som en stream of consciousness som är en inre monolog som jag inte behåller inom mig utan lägger ut här. Klockan är nu 18:21 och jag har lite ont i huvudet och ont i knät. Vad gör Citodonskvalpet nu i kroppen om det inte har tagit bort smärtan utan tillsatt en ny och dessutom gjort mig lite dåsigt förvirrad? Det här går långsamt. Klockan är redan 18:22.

Nu kom den febersjuke Tioåringen och lade sig på mina fötter och somnade på två sekunder. Det känns som om jag borde flytta på antingen honom eller mina fötter, men jag vet inte riktigt i vilken ordning. Den ena foten är kall, den andra varm och hans panna är varmast av dem alla. Klockan är plötsligt 18:30!

Nu ska jag leta fram en passande bild. Men den är ju så suddig.

Uppdatering kl 01:20
Jaha, där försvann den kvällen! Oj, vad jag sov. Måtte jag nu hinna bli tillvand innan jag ska sluta med tabletterna, så att jag får vara lite vaken under ruset.

37 kommentarer

Mat och sånt på väg till och i England

Publicerat av Lotten Bergman den 24 oktober 2012 23:59

Jag sitter i ett hus i Ditchling strax utanför Brighton och dricker vin med min kusin, vilket ju låter som något av Lennart Hellsing. Då hör jag Tioåringen ropa:

– Mamma! Mamma! Din mobil ringer! Det är Skogsgurra!
– Kan du svara?
– Ok!

Så konfererar kommentatorn Skogsgurra med Tioåringen en stund, varefter jag får telefonen för att tala om att jodå, vi lever och allt är väl. Innan jag han uttrycka min stora tacksamhet över denna kontrolluppgift, försvann linjen, ljudvågorna eller kontakten och jag fick stirra på luren sådär som man gör i filmer.

Men ja, vi lever och har hälsan och tycker mycket om vårt Englands-projekt.

På Arlanda köpte vi och delade på världens dyraste yoghurt: 37 kronor! (Men jag måste faktiskt säga att den var värd varenda krona: fantastiskt gott var det!) — På Arlanda köpte vi och delade på världens dyraste yoghurt: 37 kronor! (Men jag måste faktiskt säga att den var värd varenda krona; fantastiskt gott var det.)

Vi kom iväg i förmiddags efter en liten försening som berodde på att fyra av resenärerna hade ”gått vilse på Arlanda”, varför deras bagage ju måste letas upp ur flygplanskroppens inre för att inte åka med över till England … fulla med sprängmedel som de förmodligen var. Tioåringen och jag såg de fyras jätttestora väskor brutalslängas upp på en kärra för att forslas bort.

– Men varför gör de sådär? Tänk om det finns nåt ömtåligt i väskorna, sa Tioåringen med en ytterst bekymrad blick.

Jorå, till exempel bomber och granater, tänkte jag.

Vi överlevde alltså både packning och flygresa och har anlänt till England. Detta är Tioåringens allra första resa utomlands (förutom svängar bortåt Danmark och Norge), och han var skräckslagen under flygningens första halvtimme. Precis när han hade lugnat sig och rapat en jätterap orsakad av måttlöst läskintag (det var inte mitt fel utan medpassagerare med fäbless för pratsamma tioåringar med blont, lockigt hår och bruna ögon), blev det dags att besöka toaletten som på flygplan ju är stora som likkistor. Där inne råkade han trycka på larm- och inte spolknappen, varför kabinpersonalen med lite oroliga ögon kom och frågade hur det egentligen stod till.

Just nu är vi alltså hemma hos min kusin Ann, som bor i England sedan 1982. Hon är svensklärare och gift med en engelsman som pratar utmärkt svenska och tillsammans har de tre vuxna barn som pratar svenska (parallellt med perfekt engelska). Och här kommer Tioåringen, som bara vill prata engelska. I affären Tesco slår han sig i slang med kassören och förklarar att i Sverige måste man lägga varorna med streckkoden åt rätt håll så att de anställda inte får ont i ryggen och att varuberg (”mountains of things”) är förbjudna. Kassören tittar på varorna som min kusin har lagt såhär på bandet:

Och kassören säger: ”Well I feel fine. To turn the things around is my exercise.”

Trevlig karl. Men nu kom jag på en sak. Ni vill se fler matvaror från affären, va?

JORDGUBBAR! Nej, äsch, köttbullar. (Finns såna här ostekta saker i Sverige?)

Delicious and spotted, minsann. Vilket påminner mig om mitt fallosfotograferingsprojekt.

Och hur har ni det?

55 kommentarer

Någon har stökat till …

Publicerat av Lotten Bergman den 23 september 2012 20:40

… och det värsta är att jag misstänker att det är jag.

Så här var det (uppdatering)

Jag lånade för flera år sedan en viss årsredovning och glömde omedelbart att ett lån är ett lån. För en tid sedan skulle den lämnas tillbaka, varför jag tog fram den och lade den i ett kuvert och … tappade bort den. Så hittade jag kuvertet, skrev på en adress (rätt, kanske ska tilläggas), och … förlade det igen. Jag letade lite slött, men bara lite grann.

Under tiden gick lifvet vidare. Läxor gjordes, barnen blev större, skor slängdes, tänder tappades och … Ja. Nej. Det finns inget att skylla på: jag slarvade helt enkelt. I fredags satte jag en deadline åt mig själv; nu ska den förnicklade årsredovisningen postas. Den hittades (på hatthyllan mellan två par galonbyxor, kan ni begripa?), kuvertet fick ett frimärke och … sedan tappades kuvertet bort igen.

Tyvärr skedde detta när jag slängde sju kilo heminredningstidningar och möblerade om i källaren. Samtidigt som Artonåringen begick A-lagspremiär i basketettan, jag höll tre föreläsningar i tre olika ämnen och en konsert i Stockholm besöktes.

A-lagsdebuten för unga fröken Bergman:

Foto: Sebastianskog.se. — Artonåringen kan dribbla utan att ha blicken på bollen! Foto: Sebastianskog.se

Men ack. Artonåringen fastnade i en ormgropsliknande röra där kroppar lades på fötter och fötter vreds till oigenkännlighet och speakern som råkade vara jag blev tvungen att agera mamma och allt blev extremt rörigt.

Artonåringen säger med sitt kroppsspråk "Nämen mamma du är ju speaker, gå härifrån!). — Artonåringen säger med sitt kroppsspråk ”Nämen mamma du är ju speaker, gå härifrån!”

Bara ett par timmar senare befann jag mig på konsert, där förbandet Walk the Moon hade stökat till det på scenen.

Kaffefilter, snorpapper, notblad och handdukar samt ett par trosor.

För att inte tala om huvudbandet Fun (som egentligen ska skrivas ”fun.” men det bryter mot mina redaktionella principer och det går ju alls inte för sig), vars gitarrist plötsligt begav sig upp till trumsetet och allt blev hur stökigt som helst med plötsligt uppdykande konfetti som mest av allt överraskade bandet, som inte alls hade haft med sig konfetti från Amerikat.

Fortsättning följer. Jag måste leta vidare Klockan är 21:40 och någonstans ligger kuvertet nog …

Uppdatering

Nu är klockan 23:03 och den där bilden på stöket här ovan var ju bara en västanfläkt. Nu har jag öst ut ytterligare 23 kilo inredningstidningar (ungefärlig uppskattning), ett resestrykjärn, en locktång och en ask med mina egna visitkort. Att allt har stoppats undan i väntan på bättre tider är alls inte konstigt eftersom

jag inte inreder ett dugg numera – jag stökar bara till med jämna mellanrum
jag inte har strukit ett klädesplagg sedan senaste dopklänningen 2002
locktång ju är helt ute (vilket vi har avhandlat tidigare)
jag så sällan går på visit per se.

Men nu kan jag gå till sängs och vila efter en relativt ansträngande helg. Årsredovisningen är nämligen funnen.

Den låg i källaren i en av vällingkartong tillverkad tidskriftssamlare (1992) och gömde sig mellan två mappar med räkningar (1994), NE-redaktionsbrev, klasslistor och sju nummer av Pålsjö Ängsblad. Imorrn ska jag sortera det övriga stöket i fem högar:

fjärrkontroller och annan teknisk apparatur
trasiga örhängen
för små jeans
A4 skrivna på skrivmaskin
gamla tidningar.

Sedan ska jag slänga allt utom jeansen.

(Ni som är lika listiga som jag, inser förstås att det finns en hög som heter ”övrigt” också.)

49 kommentarer

Sådant som jag kommer att sakna när jag ligger på hemmet

Publicerat av Lotten Bergman den 16 april 2012 00:02

Igår klev jag upp med vetskapen att jag skulle

vara pigg efter lång sovmorgon
titta på en basketmatch
köra några barn lite hit och dit
översätta ett uppslag i whiskyboken (Maker’s Mark)
ta emot min djefla mans skönsjungande syssling
ge denne syssling mat
skriva protokoll på en annan basketmatch
göra hemgjord pizza till ett tjog människor.

Istället vaknade jag trött som en nyförlöst mor eftersom två av barnen plötsligt vaknade klockan 01 och var på ett fantastiskt glatt humör och ville att jag skulle dela denna glädje med dem. Hela natten.

Jag tittade sedan på första basketmatchen, men höll på att få blodstörtning eftersom jag ansåg att Sjuttonåringens lag inte på några villkor kunde vinna utan mina fantastiska busvisslingar. När jag därefter skulle hem och köra några barn hit och dit, blev jag istället haffad för att skriva protokoll på en match med alldeles förtjusande rara 15–16-åriga killar på planen; sådana som jag för 30 år sedan hade varit dödsförälskad i. Hela bunten. (Jag dreglar inte över dem och klämmer dem inte på rumpan eller så – jag bara konstaterar på avstånd att de mörkögda med rufsigt hår är min typ.)

Min djefla mörkögda, rufsiga man fick då lägga ner sin arbetsdag och köra barnen hit och dit istället. Hans syssling – som jag ju skulle umgås så roligt med – fick sitta med några av våra barn i köket och äta utan oss.

Protokollskrivningsuppdraget i kvällningen slapp jag överraskande eftersom en hel drös skrivare hade dubbelbokats, varför jag fick sitta och busvissla mig till ännu en blodstörtning. Den matchen gick nämligen till förlängning och Sjuttonåringen satte treor och föll på sina av mig ärvda knän och hennes lag förlorade till slut med två ynka poäng och då hade det ju blivit alldeles för sent för att göra pizza. Så vi stannade kvar en stund och såg tillsammans på en annan match – med 18-åriga, mörkögda rufshåriga killar som stänkte svett flera meter utanför bekvämlighetszonen. Och så köpte vi inte särskilt hemgjorda pizzor på vägen hem.

Ja, detta kommer jag att sakna när det inte är på detta vis längre, när jag är fågelfri och kan satsa på egentid och golfa i Spanien. Om jag inte hellre sitter på mitt rum på hemmet och minns de mörkögda pojkarna med bängelhår, förstås.

Uppdatering
Jag försökte hitta en lämplig bild. Men. Så här såg de verkligen inte ut:

35 kommentarer

När Åttaåringen ”försvann” idag

Publicerat av Lotten Bergman den 19 oktober 2010 19:55

Okej, vi tar det igen: följ inte med främmande människor om de så lockar med kattungar och femton kilo godis, all right?

(Alla barnen Bergman stönar. Varför i hela friden skulle man följa med främmande människor?)

Okej, vi tar det igen: man ska inte åka hem till en kompis utan att först fråga eller i alla fall ringa direkt när man kommer hem till kompisen.

(Alla barnen Bergman suckar. Varför i hela friden skulle man inte fråga eller glömma att ringa? SJÄLVKLART ringer man!)

Okej, vi tar det igen: om något går fel så stannar du hemma eller går hem till grannen!

(Alla barnen Bergman gäspar. Det här har man ju hört hundra gånger tidigare. Grannen, grannen, grannen. Jajaja.)

Vänta nu. Ett av barnen Bergman stönar inte. Suckar inte. Gäspar inte. Ett av de fem barnen Bergman glittrar med ögonen och tänker lite extra. ”Nämen hallå vad spännande, tänk om man skulle träffa på någon med stor skåpbil. Full med katter och godis. Som kör till … Jonte! Jonte är en cool kille, där kan man nog ha kul. Mamma och pappa märker nog inget. Jag ringer när jag kommer fram. Kanske. Eller inte. Grannen kan jag strunta i. Jonte är cool.”

Grabben som är 8 år gick idag hem och fann en lapp på dörren (vi bor inte i Stockholm, därför sätter vi en lapp på dörren) om att vi inte var hemma utan på kvartssamtal med Trettonåringen men att han skulle ta nyckeln på det hemliga stället och gå in för vi skulle ju komma om en kvart. Åttaåringen hittade inte nyckeln och gick då helt logiskt hem till grannen och pratade lite … och hoppade sedan på bussen! Hur det stora steget gick till är en gåta, men tydligen hjälpte några vänliga killar honom genom att säga ”han har tappat busskortet” och plötsligt levde Åttaåringen sitt livs glada dagar långt borta från läxor, föräldrar, syskon och jag vet inte allt på andra sidan sjön, där han tydligen åkte skateboard.

Tills verkligheten hann ifatt.

– Hallå! Åttaåringen! Tjoho! ropade Jontes mamma. Det är din mamma i telefon!

Förmodligen hoppade Åttaåringen av skateboarden med rejäl ågren. Förmodligen småsprang han de kanske 50 meterna till telefonen. Förmodligen hann han tänka ”nämen jag glömde ju ringa” och ”mamma kommer att vara jätteorolig” samt ”man måste ju ha busskort eller betala när man åker buss”. För det första han sade till mig i telefon var en ylande ursäkt:

– FÖRLÅÅÅÅÅÅT ATT JAG RYMDE HEMIFRÅN!

Sanning att säga så hade jag och min djefla man inte hunnit vara oroliga innan Jontes mamma (tack och lov!) ringde och sa ”Åttaåringen är här”. Vi är inte den curlande kycklingtypen, liksom. Och har heller inte haft anledning att vara det.

– Ha! Rätt åt dem! tänker kanske någon. Där fick de för att de andra fyra bara sköter sig hela tiden och aldrig knarkar, försvinner eller ens svär. Nu får de känna på hur det är att ha barn på riktigt! Ha!

Må så vara. Åttaåringen hittades innan han ens var saknad. Han kommer förhoppningsvis aldrig att tjuvåka buss igen och han kommer aldrig att glömma att ringa hem.

Och förmodligen har han ett ljuvligt minne för livet.

15 kommentarer

Styrke- och konditionsträning med madrass

Publicerat av Lotten Bergman den 9 september 2010 15:35

Sent igår satt jag med Artonåringen i ett hus i Hjärup, strax söder om Lund. Artonåringens gudmor hade serverat oss kött och potatis, vilket är bra särskilt med tanke på att Artonåringen efter tre veckors studier i Lund har dragit på sig en skörbjuggsförkylning. Plötsligt kom vi på att vi skulle gå NU-NU-NU för att hinna med nästa tåg till Lund och att den där madrassen som bara låg där på golvet i ett av husets tonårsrum borde ligga under sagde Artonåring och inte ensam och olycklig på ett golv i Hjärup.

– Ta den! skrek gudmodern. Ta den! Spring nu! Ta lakanet som sitter på! Skynda!
– Var är min telefon? skrek jag.
– Vi hinner nog inte, sa den snörvlige Artonåringen som sällan hetsar upp sig.
– Lycka till! skrek gudmodern från dörren när vi älgade iväg i kvällsmörkret.
– Nej! Jag glömde telefonen! skrek jag och sprang in i huset igen.

Det tar ungefär 15 minuter att gå till Pågatågsstationen. Vi hade en madrass och 14 minuter på oss. I ett sådant läge är det fullkomligt självklart vad man gör. Man tar upp telefonen och filmar lite:

(Ni som inte ser så mycket på filmen ska veta att det inte är mycket som syns.)

Det var tur att jag inte släppte madrassen eller filmade en liten extrasnutt med extrarepliker och omtagningar. För när vi klev upp på perrongen rullade tåget in. Raskt upp med telefonen igen!

(Ja, det är första gången Artonåringen syns och hörs så tydligt här på bloggen. Men han är nu myndig och tycker att det är helt ok. Nästan lite kul rentav.)

Jo, det hade varit mer praktiskt att rulla ihop den med ett snöre runtenom.

Sedan gick vi genom Lunds gator och torg med madrassen.

– Jag tog min säng och gick, sa jag vänligt till en stirrande man.
– Joråsåatt … sa jag och nickade vänligt mot bekymrade miner som jag tror egentligen uttryckte ”har pojkn inget hem?”.

När jag slutligen återvände till mitt granna rum på Grand, var det mycket som skulle fixas: sammanställning av Facebooktrams, Twitterfrågor och bloggreklam i kombination med basket-VM på tv, hårtvätt och ett fullständigt hopplöst strykjärn.

Jag är lika kompatibel med strykjärn som med nylonstrumpbyxor. Alltså inte alls. Och jag stryker nästan aldrig. Ett av barnen sa i treårsåldern när han för första gången såg ett strykjärn:

– Va e de? E de en båt?

Mitt problem hade inte med strykovanan att göra utan själva materialets förankring. Strykjärnet var nämligen fastlimmat på brädan.

Johodå. Jag slet och drog och vickade och vred, men det satt som järnet. (Höhö.)

Jag måste ha sett rolig ut i min kamp för att få stryka. Ett tag vände jag hela alltet uppåner. Inget resultat. Sedan pratade jag med strykjärnet om lämpligheten i skjortors skrynkelsträvan och pillade lite på konstiga pluppar. Skulle det kanske lossna som larm i affärer om jag bara kunde hitta en magnet? Skulle jag som världens starkaste man ta i från tårna medan Gunde skriker att jag inte ska ge upp? Till slut gav jag de facto upp och hängde tillbaka hela klabbet i garderoben. Ganska lättad, faktiskt. Men då lossnade strykjärnet och föll med en duns ner i garderoben och väckte hela hotellet.

Föreläsningen företogs alltså för en gångs skull i en någorlunda platt skjorta. Samt mystisk träningsvärk i armarna.

Uppdatering:
Någon som vet varför filmerna är jättesega och svåra att få fram och titta på? (Inte för att det är mycket att titta på, men nu ligger de ju där som stora bromsklossar och irriterar!)

28 kommentarer

Krafsa inte om du inte måste

Publicerat av Lotten Bergman den 8 juli 2010 13:00

Vem är väl jag att klaga på hotellmögel när det faktiskt ser ut så här på min egen veranda?

Ritsch, ratsch, fillibom, fick jag fyra av fem barn att sätta sig med svampar, trasor och borstar att gnugga så det stod härliga till. Själv gnodde jag så att jag fick mjölksyrekänningar och kände mig som Gunde Svan. Eller nåt.

(Denna plötsliga energistädning kommer sig av att jag sedan fyra dagar sitter stilla och översätter en text från engelska till svenska. Den handlar om plastikkirurgi och jag kan meddela att gäddhäng inte finns på engelska och att tummy tuck inte finns på svenska. Samt att man numera lätt som en plätt transplanterar fett från en del av kroppen till en annan, sedan man först pytsat in ett gäng stamceller i fettet som ska flyttas. Injectable fillers hit och dit. Själv gillar jag mjölksyrekänningar mer än operationskonvalescens. Och när man får spring i benen av att sitta kontorsstilla för länge, ja då får resten av familjen lida och skura staket. Helt logiskt.)

Efter en stund såg det så här fint ut:

Vattenslangen ligger som en accessoar som fräscht bryter av mot det vita.

Och det var då jag började krafsa som en treåring på ett myggbett eller en apa på en apkompis eller min djefla man på mina pormaskar.

– Krafs, krafs, krafs bara. Lite här och lite där. Ah, översättningen behöver jag vila från en liten stund till. Krafs, krafs. Åhå. Ser man på. Någon har målat med plastfärg. Och överliggaren är inte ens impregnerad. Vem var det som … ah, det var ju jag. Vad dum jag var. Ack, den ungdomen.

Plötsligt såg det ut så här:

Staketet påminner nu lite om söndertuggade nagelband.

– Jahaja. Om man skulle ta och gå och jobba lite med översättningen nurå. Otoplastik hade ju suttit fint på mig, jag som ser ut som en vingmutter. Humdidum. Vänta nu, fläktkåpan som blev en talarstol måste ju upp!

Se, där finns det sedan tio år ingen kåpa.

(Ni förstår väl att jag bloggar om fläktkåpan som fortfarande står på golvet för att sätta press på mig själv? Fläktpress kallas det.)

Uppdatering
Nu höll jag nästan inte på att få upp fläkten för att jag var tvungen att skratta mig halvt fördärvad åt att Åsna i kommentatorsbåset berättade att gäddhäng på engelska heter bingo wings! Tack!

Men tadaaa:

Sjuåringen sitter och funderar på hur han nu ska hålla sina tal.

31 kommentarer

Vem är ”Tugg” i Stjärnornas krig?

Publicerat av Lotten Bergman den 15 maj 2010 10:55

Jag har misslyckats som förälder på två punkter.

Inget av barnen skriver dagbok.
Artonåringen ifrågasätter svenskan som språk.

Häromdagen när vi satt vid kvällsmaten och pratade om smutsiga strumpor eller buckliga tapeter, sa Artonåringen plötsligt:

– Men egentligen behövs ju inte svenskan som språk. Egentligen. För om alla i världen hade ett och samma modersmål skulle vi väl egentligen inte förlora något på det? Egentligen?

Förmodligen svimmade jag, för sedan minns jag inte mer. Den dumma ungen har ju rätt. Egentligen. Här försörjer man sig på och älskar det svenska språket och så antyder han att man skulle kunna kapa den gren man sitter på. Liksom. Egentligen.

Det ena följde på det andra och igår satt vi och tittade på ”Stjärnornas krig” – den som är den första filmen egentligen. För att bevisa nyttan och nödvändigheten av att ha en dagbok, sprang jag när filmen var slut ner i källaren (springa är fel ord, man måste trippa, klättra och åla) och hämtade dagboken från våren 1978 för att visa vilket fantastiskt stort intryck just denna film gjorde på mig då. (Och för att visa hur roligt det är att ha en dagbok, förstås.) Jag upphöjer härmed navelskåderiet till en konst och låter er alla ta del av en nybliven 14-årings inre: jag skrev och ritade allt jag mindes om filmen direkt när jag kom hem. Märk väl, ungdomar, att det här skedde på den tid när man inte hade datorer hemma och inte kunde frossa i bilder och kuriosafakta utan var tvungen att ta allt direkt ur minnet. (Kursiv stil är ordagrant ur dagboken 1978, rak stil inom parentes är mina kommentarer år 2010.)

22/2 1978

”Idag var jag med Kicki, Bitto, Broder Jakob och pappa på STJÄRNORNAS KRIG! Den var för bra!”

(Här ska ordet ”för” alltså markeras starkt, ungefär som det nutida ”fett”.)

dagbok_1978_lotten_16kr — Och 16 kr motsvarar idag 60 kr.

”Den handlade om två robotar som hette R2D2 och C3PO. Dom var på ett rymdskepp som plötsligt invaderades av skurkar. Där fanns också en smart prinsessa som blev tillfångatagen av skurkarna. Dom två robotarna flög i en kapsel till en annan planet som bara var öken. Där blev dom och en massa andra robotar förda till en huvudcentral av små, små gubbar med gröna, lysande ögon. Där bodde också en skitsöt kille som hette Luke.”

(Så nu vet ni det: Stjärnornas krig handlar om två robotars irrfärder och ingenting annat. Prinsessan är smart, Luke är söt och man flyger i en kapsel.)

”Han valde ut R2D2 och C3PO till ett jobb. R2D2 talade ett obegripligt språk, som bara C3PO förstod, för han talade alla språk.”

(Ojoj, nu är vi där igen: språk och mångfald samt nyttan av tolkar och översättare.)

”Sedan träffade Luke en gubbe: Ben Kenobi. Han hade en kraft som Luke skulle lära sig. Lukes faster och farbror blev dödade av skurkarna. Då for R2D2 och C3PO, Luke och Ben och skulle rädda prinsessan.

Dom mellanlandade på en planet för att dom skulle hitta ett rymdskepp som flög fortare än deras eget fordon.”

dagbok_1978_lotten_luke — Luke och hans fordon. (Och en väldigt markerad uppnäsa.)

”Dom gick in på ett café på den nya planeten och där fanns det jätteroliga monster.”

dagbok_1978_lotten_baren — Hur kunde jag memorera allt detta där jag satt i biosalongen?

(Som den oskuld jag har varit i hela mitt liv, insåg jag inte att det fanns något som hette bar, utan trodde att alla ställen där man samlas och har det trevligt, var caféer.)

”Sedan hittade dom en söt kille med en jätte-apa-gorilla-björn som hade ett rymdskepp som kunde flyga 5 x ljusets hastighet! Och dom for iväg.

I det nya skeppet/fordonet spelade R2D2 och ’Tugg’ – som apan hette – ett slags schack som var skitskoj. Och så kom dom av misstag in i ett skepp som var stort som en planet. Men … prinsessan fanns där! Med skurkarna!”

Vänta. Stopp. Tugg? TUGG? Chewbacca eller Chewie hette alltså TUGG? Jahaja. jomen, det här med det svenska språket kan ju förgylla vilken svensk översättning som helst.

dagbok_1978_lotten_tugg — Mina nonchalanta blasé-barn lade nästan inte märke till denna scen över huvud taget.

”Dom slogs och det var SKITSPÄNNANDE och ROLIGT. Dom befriade prinsessan och höll på att bli ihjälklämda i ett soprum. SKITSKOJ! Sedan slogs och skojade dom i ett kör. SKITSPÄNNANDE!

Ben dog sedan – med vilje – och Luke fick hans kraft. Sen for dom iväg till prinsessans planet. Sen for Luke och prinsessans planet-bor iväg för att spränga skurkarnas planet.”

Ni ser vilket outplånligt intryck Darth Vader gjorde på mig? Noooot.

Såja. Nu känner ni väl att det är bra att skriva dagbok och att … att … ja. Det var kanske bara det. (Jag vill ha kvar alla språk i världen, även de utdöda och jag älskar att man kan behärska flera språk, men egentligen … snyft.)

– Men mamma! säger Artonåringen nu. Jag har ju sparat alla mina msn-konversationer sedan 2005! Som en dagbok liksom!

Ah. Bra. Min fiiiina son.

– Fast nästan allt är på engelska förstås.

Jädra unge.

27 kommentarer

Skolångest på flera plan

Publicerat av Lotten Bergman den 21 april 2010 09:21

Man är runt 15 år och sitter på ett prov i skolan och inser att man inte har den blekaste susning om svaret på en fråga om hur industrialismen påverkade kapitalismen eller så har man glömt om det är subjekt eller predikat som gör något i en mening eller så är det fullständigt obegripligt hur bananflugornas genetik kan påverka ögonfärgen hos ens blivande barn.

Så då hittar man på.

Otaliga gånger satt jag i skolan och bara skrev och skrev och tänkte att jag genom att komma någorlunda nära det rätta svaret skulle kunna få läraren att tro att jag hade pluggat till provet. Jo, för så dumma är ju lärare, eller hur? Eller så svarade jag något roligt och listigt så att jag genom att få läraren att le skulle bli förlåten. Hur dum får man vara?

Men så här rolig var jag nog aldrig:

(Källa.)

På sajten med lustige Peters matteprov hittade jag även en barnteckning som fick en mamma att skriva ett långt och förklarande brev till läraren:

sommamma — ”I wish to clarify that I am not now, nor have I ever been, an exotic dancer.”

(Klicka så blir bilden större.) Och där har även jag befunnit mig. Inte vid skampålen som den amerikanska mamman, men nästan.

I höstas gjorde jag mig fredagskväll en rom & cola. Drinkar gör jag i vanliga fall aldrig – men det är en väl fungerande madelainekaka för mig. En liten klunk av drinken och vips, är jag 21 år och befinner mig på stora scenen på Akademiska Föreningen i Lund. En mycket trevlig känsla.

Sjuåringen såg denna kväll inte mitt drinkglas när han kom in i köket. Han såg ett glas med utsökt läsk och tog sig som den naturligaste sak i världen en liten smaksmutt. Det hade varit typiskt för sådana här historier om jag i ögonvrån hade sett hur han närmade sig glaset i slow motion och att jag då med ett avgrundsvrål hade försökt stoppa honom … bara lite, lite för sent. Men så var det inte. Jag vaknade upp ur lagamatdimmorna av hur Sjuåringen med mitt glas i handen sa:

– Men blä, det här smakade inte gott!
– Va? Drack du? Smakade du? Svalde du?
– Bara lite. Det var inte gott.
– Hjälp! Det är sprit i! Rabarber, är det rabarber man ska äta när man har fått i sig alkohol? Mjölk? Havregrynsgröt? Hjälp!

Sjuåringen blev överförtjust över uppmärksamheten och lydde roat när vi bad honom dricka en massa utspädande vatten, läsk och mjölk. Han låtsades senare på kvällen vara en ”fyllegubbe” och det blev väldigt tydligt att han nog egentligen aldrig hade sett en berusad människa. (Om inte alla berusade beter sig som Griseknoen, grymtande.)

Tiden gick, det blev vinter och vår och häromdagen var det dags att ta hem några gamla skolböcker och pärmar från i höstas. I den där man får rita och skriva om gångna lov och helger, fanns denna teckning:

si_full — Ser ni – grabben har gjort ett tankstreck!

50 kommentarer