Hoppa till innehåll

Etikett: allmänbildning

Att hålla sig till ämnet

Man sitter där på en trevlig middag och så tar någon upp ämnet nylonstrumpor – och vips handlar diskussionen om vilken hockeyspelare det var som i NHL gjorde succé med svart nagellack. På en tand. (Det är så här rykten sprids: vi har inte klargjort vem hockeyliraren var.)

Associationsbanorna må vara triviala, men ibland skapar de storverk. Jag bläddrar i en bok som heter Connections (James Burke, 1975) och som handlar om hur uppfinningar via associationer och slumptillfällen hänger ihop. Visste ni t.ex. att den de brittiska kossorna bodde med människorna inne i städerna tills järnvägen uppfanns? När man på 1800-talet kunde börja forsla mjölken via tåg, fick korna (äntligen) flytta ut på landet.

Typisk mjölktågskrock.
Typisk mjölktågskrock, tydligen.

Men från mjölk till något annat. Här ska göras tvära kast.

Automatisering was da shit på 1700-talet; t.ex. gjorde man ju vävmaskiner med hålkort. (”Ju” skriver jag för att när kommentatorsbåset häromdagen inte höll sig till ämnet, diskuterades hålkorten och vävarna.) Detta utvecklades till en storindustri när Napoleon kom hem från Egypten med mönstrade sjalar i bagaget. De blev så populära att väverierna gick för högtryck och simsalabim, vandrade hålkorten in i datorerna under 1900-talet.

Och nu ska jag inte hålla mig till ämnet (vilket det nu är). Jag har hittills bara gått som katten kring het gröt för att få orsak att publicera en bild från min klädbibel från 1973: Rowells postorderkatalog.

”Tuffa vårflickor i nya modekvaliteten chambray."
”Tuffa vårflickor i nya modekvaliteten chambray.”

Allt utom bildkvalitén är fantastiskt. (Klicka på bilden så blir den större.) Byxornas skärning i skrevet, illröda knappar för säkerhets skull om någon skulle sakna något att fästa blicken på, skorna, decimeterfållen … åh.

”Funktionell, lagom tuff DRESS I CHAMBRAY – sommarlätt tvåskaftsvävd 100 % bomull. JACKA i figurnära modell med effektstickningar. Snitsig svalvingekrage och blixtlås fram.”

Va? Lagom tuff, snitsig och svalvingekrage!

Längre ner kan man läsa om en ”störtskön, fräsig dress” och ”byxor i snitsig modell som sitter ’tajt’ över höfterna”. Men det är inte allt. För vad motsvarar 159 kronor i 2011 års penningvärde? Jo 990 kronor! (Fast då ingår nitmarkeringarna förstås.)

Men nu måste vi definiera det där tyget som heter chambray: ”Tyg med varpen enfärgat kulört och en väft som alltid är vit. Varpen består av två trådar parallellt och väften av enkeltråd. Bindningstekniken är tuskaft, och materialet oftast bomull.”

Men vem var den där hockeyspelaren egentligen?

Share
104 kommentarer

Den 11/11 1918

Här firar vi med Världens kortaste fest – men man ska veta att  just den 11 november runt elvasnåret är en allvarlig stund i andra länder.

I Storbritannien är man superdupernoga med att varje år sedan 1919 klockan 11 den 11 november ära första världskrigets stupade med inte bara en, utan två tysta minuter. Tidpunkten är vald med tanke på att vapenstilleståndet gällde från prick klockan 11 den 11 november 1918 – även om själva fredsfördraget inte skrevs under i Versailles förrän ett drygt halvår senare.

Hur tänkte de egentligen: en hjälm som strängt taget bara skyddar från saker som kommer uppifrån?
Hur tänkte de egentligen? Att designa en hjälm som strängt taget bara skyddar från saker som kommer uppifrån måste ju vara lite dumt?

Vi tar oss tillbaka till 1918. Alla är blöta om fötterna, alla röker, alla vill hem och dricka te och alla vet att det här förbaskade kriget är faktiskt snart slut. I alla fall säger höjdarna det – klockan elva ska alla ju lägga ner vapnen. Men tänk om det inte är sant? Och tänk om det är sant och jag – just jag – kan vara den som avlossar det allra sista skottet!

Alltså skjuter alla på precis som vanligt eller kanske lite extra fram till klockan elva. Alla vill ju dessutom slippa bära hem massa ammunition och istället fylla fickorna med … konservburkar, cigarrettpaket och konfetti? På alla håll och kanter förberedde sig de olika arméerna också för eventuella luringar som inte alls tänkte respektera vapenstilleståndet. Därför dog nästan 3 000 män och 11 000 män skadades innan klockan slog elva.

Måste leta efter ett förstoringsverktyg.
Måste leta efter ett förstoringsverktyg.

Irländaren George Edwin Ellison var ute och kollade på omgivningarna i Belgien när han sköts vid halv tio-tiden denna fredens dag. Han hade varit med som soldat sedan 1914 och till och med överlevt den allra första attacken med senapsgas den 12 juli 1917.

Fransmannen Augustin Trébuchon dog klockan kvart i elva på väg till soldatkompisarna med beskedet att varm soppa skulle serveras strax efter elva, eftersom de alla satt i blöta strumpor.

Kanadensaren George Lawrence Price dog två minuter i elva när han och hans kompisar letade efter en tysk prickskytt som sades finnas i ett visst hus. Huset var tomt, men eftersom alla visste att vapenstilleståndet låg blott två minuter i framtiden, beslutade sig alla för att stanna kvar i huset bara en liten stund till. Alla utom Price – som gick ut ur huset och omedelbart träffades av en tysk kula i hjärtat.

Amerikanen Henry Gunther (som hade tyska farföräldrar) dödades en minut i elva när han av outgrundlig anledning rusade fram till och sköt mot en tysk enhet, som förstås besvarade elden.

Never again! Aldrig mer ett sådant krig! ropade de alla.
Never again! Aldrig mer ett sådant krig! ropade de alla.

Strax efter klockan elva utbröt ett fasligt skjutande som pågick i ungefär 20 minuter; soldaterna försökte alla att bli den som till slut avlossade Det Stora Krigets allra sista kula.

Vem som vann? Ingen aning – Twitter var ju inte uppfunnet.

Share
16 kommentarer

När Mose kissade på sig i Oskarshamn

Häromdagen klättrade jag och Anna omkring på Arvid Källströms bronsstaty föreställande Mose(s) i Oskarshamn. Det låter måhända underligt eftersom man inte vanligtvis bör klättra på statyer, men å andra sidan gick vi även på nötter och pallade (lyssnade utan att fråga om lov) pianokonsertljud. Dessutom är nyss nämnda Källström ju Håkan Juholts morfar, så på det hela taget är statyklättring alltså inte så konstigt.

Men det var faktiskt något konstigt med statyn. Den restes 1952, läste vi på den nästan inte åtkomliga baksidan. Jahaja.

Mose, Anna och ett stup.
Mose, Anna och ett stup.

Den allmänbildade läsekretsen anar nu att det som är underligt med statyn är att Mose ju saknar horn. Jag citerar Minerva:

Traditionen att avbilda Moses med horn härrör från en felskrivning av det latinska ordet coronatus, ”bekransad”. När Moses kom ner från berget Sinai där han hade mottagit tio Guds bud, var han bekransad av ljus, liksom omstrålad av Guds härlighet. Bibel 2000 talar om ”en strålglans från hans ansikte” (2 Mos. 34:29). Mencoronatus blev cornutus, ”behornad”, i en avskrift. Därav avbildas Moses med lagtavlorna ibland med horn, till exempel av Michelangelo.

Men nej. Det hade ju varit konstigare om han faktiskt hade haft horn, anser jag. Här kommer det konstiga:

I ringen:avklippta rör eller sladdar. På baksidan syns rör eller sladd som fortsätter på okända äventyr.
I ringen: avklippta rör eller sladdar. På baksidan syns rör eller sladd som fortsätter på okända äventyr.
Jag lämnade Anna vid stupet, hängande som Rödöga (visst är det han som hänger i en liten trädgren?) för att galoppera in i den närliggande Folkhögskolan och fråga någon om det var sabotage, slitage och kablage. (Ni tror att jag överdriver när jag skriver ”galoppera”? Tsst, jag skulle kunna skriva ”älgade som i galopp” utan att överdriva det minsta. Ni tror att jag överdriver och att Anna inte alls hängde från stupet? Ja, okejrå.)
Inne på expeditionen fick jag veta att Mose-statyn från början hade fungerat som en fontän. Det hade helt enkelt kommit vatten ur Mose från början! Men att någon hade fattat beslutet att klippa av alla ledningar och strypa vattentillförseln eftersom ”folk kunde associera till att Mose kissade på sig under kjorteln”.
Manneken Pis i Bryssel hymlar inte, han.
Manneken Pis i Bryssel hymlar inte, han.
Share
35 kommentarer

Lär dig att busvissla!

Den längst till vänster är kanske populärare i vissa kretsar än i andra.
Den längst till vänster är kanske populärare i vissa kretsar än i andra.

När mina barn var i femårsåldern lärde jag dem att Shakespeare levde 1564–1616. Det är den i särklass mest användbara kunskapen av alla, har det visat sig. Men nu kommer de att få lära sig något ännu mer användbart: att busvissla.

I will now give you den sedan länge utlovade busvisslingsskolan!

Min mamma lärde mig busvisslingens konst när jag var i tonåren, och jag tror att jag har nytta av detta ungefär en gång per dag. Man äskar tystnad med visslingen, man bryter basketträningen för en ny övning, man slipper klinga i kristallglaset när man ska hålla tal, man visslar när kvällsmaten är färdig och man kan vissla när man inte hittar varandra inne på Centralen.

Men hur gör jag?

  1. Jag använder både lång- och pekfingrarna på båda händerna och klämmer alltså in fyra fingrar i munnen samtidigt. (Om man har plåster på en fingertopp eller har tejpat ihop de ständigt stukade fingrarna funkar det inte alls.)
  2. Jag sätter fingertopparna på undersidan av tungan och viker tungan bakåt.
  3. Och så spänner jag läpparna ordentligt och blåååååååser. (Om jag bara blåser lite grann, säger visslet bara pfuuuuh. Men om jag tar i för kung och fosterland ända från magen, kommer världens finaste vissel.)

Det var det. Men jag antar att ni vill ha lite mer anvisningar?

Datorskärmen kommer nu att besudlas av spottsprätt och det är inte alls att rekommendera smuligt mellanmål mitt i träningen. Omgivningen kommer att bli från vettet och grannarna gå man ur huse för att få er att sluta. Några av er kommer säkert att svimma. Men, som jag brukar säga enerverande ofta: hur blir man bättre på något om man inte övar?

Grunden i all busvissling är att både tungan och läpparna ska vara spända som fiolsträngar och att läpparna inte på några villkor ska vara formade som till en puss – då blir det s.k. mesvissling.

Med fingrar i munnen, viks tungspetsen bakåt så att fingrarna vilar mot tungans undersida. Det här låter ju inte riktigt klokt, men funkar. En annan teknik är att pressa tungspetsen neråt så att tungans bakre del plattas ut och lägger sig över de undre tandraderna. Jag kan inte påstå att det där låter riktigt klokt det heller – men det funkar.

När man visslar utan fingerhjälp (vilket tydligen är överkurs), ska man forma tungan så att luften inne i munnen får en smal ränna att passera genom. Inga tänder syns eftersom läpparna gömmer dem. Om käken förs fram till ett litet underbett blir visslingen ibland bättre. Den tekniken behärskar inte jag – och ingen tjej jag känner – men en massa karlar i min vänkrets. Forskningsunderlaget är dock en smula magert, så vi kan inte dra några som helst växlar på detta faktum.

Eller på filmen här nedan för den delen. Innan jag går in på detaljer i en logisk ordning, kan ni kolla olika tekniker som jag har samlat ihop. (Kanske måste ni sänka volymen om ni sitter i kontorslandskap.)

Som synes, vinner jag: flest fingrar! (Fast faktum är att jag visslar ännu gällare med enbart två lillfingrar – men den visslingen är så obehaglig för alla som sitter intill.)

Rekommendationen är alltså att börja med det antal fingrar som man själv gillar – välj mellan

  • två lillfingrar
  • enbart tumme och pekfinger (eller långfinger) på ena handen
  • lång- och pekfinger på båda händerna.
Se på bilderna här nedan hur fingrarna bildar ett lambda – Λ – där fingrarna inte släpper ut luft i mungiporna och fingertopparna möts i munnen.
"Åh vad kul – Lotten har hittat en app som förvränger foton!"
”Åh vad kul – Lotten har hittat en app som förvränger foton!”

1.
Göm nu tänderna bakom läpparna som man gör när man spelar tandlös. (Ha gärna en spegel framför dig. Om inte annat för att man ser rolig ut med dreglet rinnande på hakan.) Läpparna ska liksom inte synas.

– Knarr, knarr. Näe. Det var bättre förr. Jag minns när …
– Knarr, knarr. Näe. Det var bättre förr. Jag minns när …

2.
Tryck fingrarna mot tungan (som ska pressas framåt samtidigt) så att den blir bred och platt. Testa att göra som jag: vik tungspetsen uppåt. (Tungan ska inte sikta uppåt gommen, den ska bara vikas bakåt.)

3.
Bit mot fingrarna med läpparna (och i förlängningen tänderna, som ju inte syns).

4.
Blås lite. Ändra fingrarnas och tungans position tills du får fram ett litet visselpip; då tar du fram de stora lungorna och blåser för allt du är värd. Kanten eller vallen som luften pressas över, sägs vara det som skapar själva piptutet.

5.
När man har fått ton, är det dags att manipulera den så att den inte är enbart ett phuuuuuuuu-pip utan mer som phuuitt-tiiiit! Det sägs att man kan haffa taxibilar och få byggarbetares uppmärksamhet med detta ljud, men jag vet inte, jag. Däremot vet jag att man inte ska vissla på en bartender, hur mycket han än ignorerar sina kunder.

Fotnot
Om ni vill hitta mer information, så heter busvissling ”wolf whistle” på engelska.

Share
101 kommentarer

En gammal bild som ledde till De Dam i Amsterdam

Jag såg en gammal bild med nya pratbubblor och tänkte i ena sekunden ”jaaaaa, hahahaa” och i nästa sekund ”nämen huuuuuuu” och kände att det hela nog måste utredas.

Källa: historiclols.com.
Källa: historiclols.com.

 Jag funderade ett tag och ansåg att det såg ut att vara i Belgien runt 1948 med tanke på kläder och spårvagnskablarna. (Varför Belgien? Jag har ingen aning. Klädmodet sa 1948.) En förvirrad prickskytt? Eller är det rentav under andra världskriget? Och: ÖVERLEVDE UNGEN? (Innan ni läser vidare är det er skyldighet att fundera lite över bilden.)

… TITT- OCH FUNDERINGSPAUS …

Men hur hittar man ursprunget till en gammal bild? Jo, man söker på Tineye och rensar bland felträffar ett tag tills man hittar lösningen på spanska, nederländska och ryska. Då ber man att få sidan automatöversatt och så skrattar man åt tokigheter som ”du är en nålsöga” och ”de ligger i kolumner” samt ”tillflykt än det smala räcket som lyktstolpar”. Och så klickar man frenetiskt på länkar och så hamnar man kanske på t.ex. en nederländsk fotobank som man nästan inte kan sluta gräva i.

Så här ser bilden ut utan pratbubblor. (Klicka för större version.)

Tjejen närmast kameran: vad gör hon?
Tjejen närmast kameran: vad gör hon?

När man sedan har grävt vidare, häpnar man över sin egen obildning eftersom man borde ha lärt sig att just detta hände en gång i tiden.

Vi befinner oss på De Dam (”Damtorget”) i Amsterdam den 7 maj 1945. Det är alltså två dagar efter den fem år långa tyska kapitulationen ockupationen och i Nederländerna är befolkningen lättad och glad. Alla ser framtiden an med glittrande ögon. Människorna som sjunger och dansar på torget inväntar först och främst en kanadensisk trupp, som de har hört är på väg. Kanske kommer amerikaner med tuggummi också?

Då ställer alltså de tyska soldaterna en kulspruta på en balkong för att … hm … eftersom … ja det vet ingen. Kanske var det ett skämt till en början?

– Kolla, vi ställer den här och skrämmer tokarna därnere!
– Mera bira! Ställ den lite mer till vänster.
– Ja! Dom kommer att skita ner sig! Skål tammefan!
– NU!

Sedan börjar de skjuta på människorna på torget nedanför. Fotografen Wiel van der Randen fotograferar för allt han är värd.

Några kastar sig av cyklarna och tar skydd.
Några kastar sig av cyklarna och tar skydd.

Men varför skjuter tyskarna på civilbefolkningen? Vissa tror att det var en hämnd för att två fulla tyskar tidigare på dagen hade arresterats, andra tror att tyskarna bara hade fått nog och blivit galna – uppenbarligen var de också berusade. Åter andra tror förstås att det berodde på ren ondska, eftersom tyskar utan undantag sedan ett par år ansågs vara onda av naturen.

Mycket underligt: under en paus i skottlossningen kan man forsla undan skadade under vit flagg. Varför brydde sig de fulla tyskarna om att respektera vit flagg?
Mycket underligt: under en paus i skottlossningen kunde man forsla undan skadade under vit flagg. Varför brydde sig de fulla tyskarna om att respektera vit flagg?

Skottlossningen pågick tills en man ur motståndsrörelsen – som ju hade tillgång till vapen – klättrade upp på en ännu högre balkong och började skjuta tillbaka. Samtidigt lyckades en tysk officer i sällskap med andra motståndsmän tränga sig in till dem som sköt och stoppa dem. Förmodligen Rambo style.

Då låg 120 skadade människor på torget. Och 22 döda.

De skadade får förstahjälpen.
De skadade får första hjälpen.
Tyskarnas vapen tas om hand.
Tyskarnas vapen tas om hand. (Är det inte tyska soldater där också?)

Och så kom till slut Kanadas armé – till ett slagfält. En krigskorrespondent tog en bild av en kanadensare, som uppenbarligen är chockad av det han sett.

En kanadensare och folktomma gator, tappade klädpersedlar.
En kanadensare och folktomma gator, tappade klädpersedlar.

Såja. Allmänbildningsakuten har nu gjort sitt.

Share
23 kommentarer

Ett helt vanligt blogginlägg om Jan Wictor

 

Om Camera Obscura som practical joke 1947.
Om Camera Obscura som practical joke 1947. Artikelförfattare: Jolo.

Nej, det här är inte alls ett helt vanligt blogginlägg utan en allmänbildningsskola. De som inte sitter uppe halva nätterna och googlar på ryska kryssningsfartyg som kanske heter som Allen Ginsbergs pojkvän måste ha något annat i sig när nu Julkalendern glufsar i sig alla blogginlägg om mögel och basket. Och då tar jag och berättar om den store poeten Jan Wiktor!

(Nej. Sluta inte läsa. Det här är inspirerande!)

Jan Wictor var inte en poet utan två läkarstuderande som hette Lars Gyllensten (1921–2006) och Torgny Greitz (1921–2016). Diktsamlingen Camera obscura var alltså författaren, läkaren, akademiledamoten, prosektorn, bilism- och ideologimotståndaren samt ständige sekreteraren Gyllenstens författardebut! Greitz blev mer läkare än författare, och fick 1995 pris av Läkarförbundet som varande språkvårdare – han är tydligen specialist på att hitta på bra svenska ord till medicinska termer på utrikiska.

Men vad var det då med Camera obscura som var så underligt?

Jo. Så här var det.

Det var en gång två medicine studerande som en vårdag 1946 drack öl och hade trist. Grabbarna var – på studenters vis – mellan alla tentor om histologi och endokrinologi ilskna på 1940-talets moderna poesi. De tyckte att den var otillgänglig och tråkig samt överskattad och att vem som helst som lade sig till poet-jargongen kunde skriva likadant.

– Schkåhl, sa Lars Gyllensten. Nu skriver vi *hick* en egen dikt!
– Nej! ropade Torgny Greitz. En hel diktsamling! Skål! Skaru harej en till?
– Du rabblar ord, jag sätter ihop dem i meningar!
– Du är ett geni! Och jag med! Hör här: evangelium, boudoir, sängomhänge, pormaskplockning och, eh, eau-de-cologne!
– Ro hit med en öl till, det här blir vansinnigt bra:

Evangelium i boudoiren
dold bakom sängomhängen pormaskplockning
baddning av ögonen med eau-de-cologne
evangelium necessaire.

Tadaaa!

Och bra blev det. Så bra att de tu fick samlingen utgiven – under pseudonymen Jan Wictor. Boken fick fina recensioner och mycket beröm, men några månader senare skrev Karl Vennberg i en artikel om ryktet att Camera obscura var ”ett skoj”. Då skyndade sig Gyllensten och Greitz att berätta att de hade gjort dikterna ”på måfå och med slump och slarv som inspiratörer”.

Är det inte lysande? Med slump och slarv!

Nästan alla i hela kultursverige blev vansinniga av ilska. Rubrikerna i tidningarna löd:

”Bluff-diktsamling slutsåld!
 Fyrtiotalist-expert till ilsket angrepp”
– Aftonbladet

”Löpande-band-lyrik kan numera fritt tillverkas enligt modell camera obscura. Man begriper ändå ingenting.”
– Svenska Dagbladet

”Ordstapel blev på fem timmar Camera obscura i julboksfloden.”
– Sydsvenska Dagbladet

Gunnar Ekelöf tyckte däremot att Camera obscura var ”ett exempel på spontanistisk dikt – en diktart med viss hävd – och några av dikterna är inte alls så dåliga”.

Jag håller med! Camera obscura är riktigt, riktigt rolig. Rolig poesi behövs.

Femtio år efter Camera obscura skrev Gyllensten och Greitz:

”Så här i efterhand kan man nog säga att Camera obscura var ett slag i luften – men ett kraftfullt slag. Den tog inte död på modern dikt. Men kanske bidrog den till att rensa ut alltför långsökta godtyckligheter och falskt eller förfelat djupsinne ur vad som skrevs. Åtminstone tillfälligtvis.”

Här kan ni läsa mer om Camera obscura.

Cameraobsc_gyllenst

Här har vi då titelbladet i vårt exemplar av Camera obscura. (Jag knycker stolt på nacken.) Himla fin med Gyllenstens personliga dedikation till min djefla man och med en inbyggd ficka i bindningen, innehållande tidningsurklipp från anno dazumal. Precis som jag favoriserar Tranströmers rad ”Fröet sparkar i jorden”, slår jag nu upp favoritraden av Jan Wictor: ”lilla klockan tuggade hela dagen”.

Vad man inte anar av det sköna titelbladet här ovan är att en chock erbjuds läsaren när boken sedan ska avnjutas: den djefla mannens brorsbarn Johan färglade hela boken med blå krita år 1988.

Fotnot:
Det här är inte en nyskriven text för Julkalenderhatarna. Det är ett gammalt  facit till lucka 23 från 2006. För så här intressanta är facitinläggen! Att Jan Wictor skrev med gammal pluralböjning trots att den ju försvann från grammatiken 1906 (stavningsreformen, ni vet) var inte så underligt – den levde kvar hos stofiler ända in på 1930-talet. (Precis som att jag och andra gamla hundar idag fortsätter att skilja på t.ex. de/dem, jag/mig och innan/före.)

Share
21 kommentarer

Rapport från Uppsala domkyrka (uppdat.)

Typisk klädsel i Uppsala. Och Lund.

Som jag berättade igår, hamnade jag hux flux i Uppsala och tvingades av mystiska krafter in i domkyrkan. Min bil drogs mot kyrkan, den korsade Fyrisån av sig själv och mot min vilja hittades en parkeringsplats. (För det kan ju inte vara så att jag frivilligt ville gå in i en kyrka efter att äntligen ha blivit vuxen och börjat få bestämma sådant här själv efter åratal av kyrkotvång?)

Kort sammanfattning om just denna kyrka: den är jättejättestor.


Uppsalas domkyrka byggdes under hundratals år och blev till slut färdig trots digerdöd, stadsbränder, väggras, kalla vintrar, förfrusna tår och andra katastrofer. År 1892 bestämde sig några av de dåvarande konstnärerna och hantverkarna att de skulle lämna ett minne efter sig och den senaste renoveringen. På en liten avsats (på en ”knippepelares kapitäl”) på 20 meters höjd, placerade de ett brev och några foton i en ask som de hade tillverkat av koppar från kyrkans tak. Läs långsamt och njut av hur man uttryckte sig (och påpeka gärna om jag har tolkat handstilen fel):

Den 1st Augusti 1892 plaserade vi, hvars porträtter äro inneslutna i denna låda, som äro förfärdigad av kopparplåten, hvilken täckte de gamla tornen på denna domkyrka, densamma på detta kapitel i förhoppning att den der måtte förblifva till dess att åter en restauration öfvergår kyrkan – Huru lång tidsrymd som kommer att ligga deremellan och hvilka I ären som bryta densamma kunna vi ju ej ana – men varen dock helsade! _______

”Sic transit gloria mundi” – vi känna den satsen och tvifla ej på att den här vidlag kommer att besannas.

Vi hafva gjort hvad vi förmått … dömmen därefter.

Sådär gör jag också. Den som plockar ner tapeter och paneler i vårt hus om 200 år kommer att hitta bl.a. klotter och utskrivna blogginlägg.

Uppdatering:
Jag hittade lite mer intressant information apropå orden i brevet ovan: ”Vi hafva gjort hvad vi förmått … dömmen därefter.” För NE skriver om just den här restaureringen:

”En ny restaurering skedde snart av tekniska skäl; det vid denna tid [1892] relativt oprövade materialet cement hade frikostigt använts i exteriören, vilket medförde att partier lossnade och föll ned.”

Slut på uppdatering.

Men någon har ställt in klappstolar i hela mittgången! (När jag frågade varför – eftersom det ju verkar finnas plats till halva stan i bänkraderna – fick jag vet att det var enklare så här. För bl.a. alla med rollatorer.)
I många (väldigt stora) prång och (gigantiska) utrymmen står pryttlar och grejjer undanstoppade som i min källare.
I ett av prången har de ställt in en smidig, liten orgel. Med friggebodar mellan benen.

Den orange-blåa orgeln är en knapp månad gammal och byggd av italienaren orgelbyggarföretaget Fratelli Ruffatti. Men det var inte han italienarna som bestämde hur orgelhuset skulle se ut, det gjorde en svensk arkitektfirma som har förklarat att orgeln rakt framifrån ska se nyklassisistisk ut – i 1960- och 70-talsstil – men att den snett från sidan ska ge ett helt annat intryck. (Osäkert vilket.)

Och hör här: orgeln har elva sekunders efterklang!

Tut! [Tu-u-uu-u-u-u-u-u-u-u-t …]
Share
23 kommentarer

Tre män och en näsa

Idag ser jag ut som Zeb Macahan. Det beror på att jag har sovskrynklor i ansiktet och när man är så gammal som jag, sitter skrynklorna fast som Rocky Mountains.

Zeb Macahan var en rollfigur i serien ”How the West Was Won” som gick på tv 1979, när vi bara hade två kanaler att välja mellan. Vilket idag ter sig som en absurditet men ganska skönt ändå.

På föreläsningen som jag ska hålla senare idag, kommer jag att på ett allvarligt men snubblande och fnittrande samt faktafyllt sätt förmedla de heliga skrivreglerna som jag tycker så mycket om. För att lätta upp stämningen, kommer jag att (som alltid) läsa upp följande stycke av Tage Danielsson.

”Nu är det klart att det är mest praktiskt att vi använder orden i den betydelse vi har kommit överens om. Det blir så besvärligt annars, och man kan lätt bli missförstådd. Å andra sidan är naturligtvis ingen tvungen att använda alla ord i överenskommen betydelse – särskilt som ju varken du eller jag har fått vara med och bestämma från början att limpa ska heta limpa och krasse krasse. Du och jag kan ju till exempel komma överens om att kalla en tur- och returbiljett Stockholm–Malmö för en åtsittande aftonklänning med svarta tofsar. Men jag lovar dig att vi får ett helvete i biljettluckan på Centralen.”

Tage Danielsson, förstår ni barn, var en lustig man som var lång till växten och ganska långsam till talet. Och han var så rolig, så rolig, så när jag läser honom högt ser jag inte bara ut som Zeb Macahan utan även som Tage.

Zeb, nej, jag menar Tage. (Teckning av Per Åhlin)

Men Tage hade ju en bästis. Här kan man dra parallellen att 1+1=3 eftersom de tu var fantastiska tillsammans ända till 1985, när Tage trillade av pinn.

Hasse Alfredson. Ni ser, barn, att han har två s i förnamnet och bara ett i efternamnet?

Idag ser min näsa ut som Hasses näsa, som ju står ut. Jag fick nämligen på träningen igår en boll på kranen så att jag ser ut som en babianrumpa i plytet. Vilket förmodligen kommer att ta udden av skrivreglerna.

Fotnot som kanske förklarar ämnet, men inte näsorna
Jag föreläste för 29 personer igår, varav blott tre hade hört talas om Hasse & Tage. Basåattnivet.

Share
37 kommentarer

Kolon!

G’morrn, pojkar och flickor. Idag ska vi tala om kolon. (För det gjorde jag så initierat på en föreläsning för blott läkarsekreterare och fastän jag hade 413 andra saker att tala om, fastnade vi ändå på kolon.)

Kolon är en signal att ”nu kommer det något”. Det kan handla om direkt anföring (följt av stor bokstav):

Då sade han bryskt med rynkad panna: ”Men dra åt pepparn!”

Det kan vara placerat före en uppräkning (och då följs det av liten bokstav):

Mina förfäder var speciella: en ofta arg mormor, en väldigt liten farmor, en relativt stor farfar och en vansinnigt gammal morfar.

Det kan föregå en förklaring (och följas av liten bokstav):

Jag hade varit ganska snygg om det inte hade varit för vissa detaljer: tänderna, öronen, näsan och vårtorna.

Kolon kan också finnas i förkortningar som 12:e och S:t Petersburg och för att markera genitiv som i EB:s (fast det går bra att skriva EBs också).

  • Pengar blir extra tydliga när man har några och om man skriver kolon mellan kronor och ören – 59:50 kronor.
  • Olles orienteringkartor trycks ofta i skala 1:15 000, men jag tycker ändå att de är svåra att tolka.
  • Klockslag tenderar påminna om klockradioapparater (obs, listigt plural) om man pluttar in ett kolon: 07:03.

Nåväl.

Efter föreläsningen kom en av läkarsekreterarna fram till mig och sa:

– Och jag som trodde att kolon betydde tjocktarm!

/Lotten

Share
6 kommentarer

Än en gång: tangentbord, skrivmaskiner och fingerspret

Inspirerad av Mymlan och David Nessle ska jag be att få citera en blogg som jag inte länkar till eftersom jag inte vill peka finger. (Pun intended.)

”… tangentbordskunskap :S.. helt sjukt. Vi satt och tränade på vart man skulle ha fingrarna och grejjer, på tangentbordet. Liksom, vi har ju suttit en del vid datorn (dom flesta av oss iallafall) så då är man ju förmodligen van att skriva på ett sätt. Töntigt tycker jag!! [—]

Larvigt, aiiiight? man fick liksom inte kolla på vart man hade fingrarna, utan man skulle kolla på skärmen hela tiden.. yeye, nog om det :P”

Kort sammanfattning som man inte behöver klicka på om man är lite trött:
Jag har ett par fingrar som strävar uppåt i onödan.
Om Tage Danielsson hade skrivit om detta hade det sett ut så här.
Ibland tar jag mig i kragen och försöker lära mig (se bilderna).

Nu min reflektion:
Vi är idag flerspråkiga när det gäller skriften. De flesta byter obehindrat mellan

  • sms-språk
  • mejlspråk till polarna
  • mejlspråk till försäkringsbolag
  • handskrivet språk på lappar i det ack så stökiga köket
  • rapportspråk till lärare eller chefer
  • cv-språk och ansökningshandlingars språk.

Men var är alla hyllningskörer och beundrarbrev till sekreterarna som skriver 300 rättstavade och välplacerade tecken per minut, oavsett språkstil? Och som inte måste hoppa över stor bokstav och punkt när de vill vara riktigt snabba?

– Nej, när jag måste skriva riktigt snabbt och effektivt trycker jag inte ner shift eftersom det tar så himla lång tid och kräver så mycket kraft, sa sekreteraren Elsie Persson.

Nej, det sa hon ju inte alls.

Minns ni Bo Gustafsson som knep en silvermedalj i gång i OS 1984? Visst, det var en bedrift trots att 14 öststater inte var med eftersom de var sura sedan OS 1980. Men han hade faktiskt kommit snabbare fram om han hade sprungit. (Det är inte Bo på bilden.)

Om nu inte skolorna tillhandahåller tangentbordskunskap får vi väl lära oss själva! (Sa Lotten och slängde tangentbord i glashus.)

Nu ska kah koncrntera mig pcj skrivs itan att titta på tanegernar. Suck.

Favorit i repris.

Share
30 kommentarer