Författare: Lotten Bergman

Lotten Bergman är fembarnsmamma, frilansskribent, basketfantast, föreläsare, språkpolis och redaktör.

Vem är den riktige Jakob Stenson?

Publicerat av Lotten Bergman den 25 augusti 2016 08:39

May I have your attention please?
Will the real Jakob Stenson please stand up?

Vem är den där Jakob Stenson? Jo, serni, det är min och Orangeluvans bror. Och honom brukar vi kalla Broder Jakob, för det låter ju kul.

fia_jakob_lotten_72 — Så här såg vi ut 1972.

I Sverige finns bara en enda person som heter just Jakob Stenson, så våra föräldrar lyckades verkligen när de döpte honom. Han är en osedvanligt lugn och timid människa som jobbar som vinexpert, bor i en etta på Söder och sköter sig själv och betalar alla räkningar som han ska.

jakob_stenson_the_one_and_only — Så här ser han ut när han äter spagetti.

Men … vem är då det här?

falskjakobstenson — Någon påstår att han är Jakob Stenson. Med ett s i mitten. (Bilden till höger är med för att man ska se att det är ett sånt där Shutterstock-foto som man kan köpa om man vill ha en bild på en skäggig, skallig man som ler i sin gula tröja.)

Men nu tar jag det från början.

Häromdagen fick nämligen Orangeluvan (som också heter Stenson) ett mysko mejl från vår bror. Som ju heter Jakob Stenson. Jag kan inte nog betona att han är den ende i Sverige som heter just Jakob Stenson. Så här såg mejlet ut:

(Brevet utlovar snabb lycka och stora pengar till folk utan erfarenheter eller färdigheter och dealen sägs vara ”grymt bra”.)

Eftersom Broder Jakob vanligtvis inte uttrycker sig så här och fortfarande har en rejäl kalufs på skulten, mejlade Orangeluvan snabbt och förnumstigt till honom som vore hon jag (ergo en storasyster):

”Det ser ut som om det kommer från ditt förnamn och efternamn, men bakom döljer sig en obekant mejladress. Var du uppkopplad hemifrån kl 13:21 idag? Då kan detta ha skickats ut från din dator om den är infekterad. Har du koll på ditt antivirus?”

Innan Jakob hann svara, tog Orangeluvan på sig Sherlockhatten och började nysta – och fann en skurkaktig bedragare. Som kallar sig Jakob Stenson istället för t.ex. Amadeus Andersson, Nisse Svartenbrandt eller Clark Persson!

Och så fann hon en sajt som berättar om bedragaren. Det här handlar alltså om ”bedrägerier med sajter för automatisk handel som lovar höga utbetalningar på minimal tid”. Jag citerar:

Mannen på fotot är inte den verkliga grundare utan en fotomodell vars bild kan köpas online.
Det finns inga bevis för att det finns någon som heter Jakob Stenson i detta företag.
Det finns många liknande bluffar online (Aussie Method, Den Danska Metod) och alla har olika skapare.

Hu! Pottsorkar och banditer! Förnicklade bonntjyvar! Avskummande badskum! Och sickna klantar som inte rensar bort de 235 som heter ”Stenson” när de skickar ut sina tramsigheter!

flashback_jakob — Redan 2013 skrev man om denne mystiske Jakob Stenson på Flashback.

Även utomlands har man blivit irriterad på den där boven som inte alls heter som Broder Jakob:

”The sites are complete fraud, as is their non-existent CEO Jakob Stenson. Jakob Stenson is just a fabricated name.”

Det ska nämnas att Orangeluvan i sin Sherlockmundering i jakten på sanningen har hittat en annan person som nästan heter Jakob Stenson, nämligen ungefär Sickan Jakob Stenson Jönsson, där Jakob och Stenson är mellannamn och tilltalsnamnet är Sickan och Jönsson (fast alltså något annat namn).

trevligabovar — Jag föredrar sådana här bovar.

Men vad gör man nu? Jakob borde på något sätt kunna rentvå sitt namn, som (har jag nämnt det?) han ju är ensam om i Sverige. Utifrån kommentatorsbåsets samlade kunskaper om hajar, mätstickor, bloggtofsar, Dr Who kanske det även finns hittills okända specialistkunskaper inom urkundsförfalskning, ärekränkning och personuppgiftslagen samt brevhuvudens tolkning? Har ett fel blivit begånget och ska det polisanmälas?

– Jakob! Hallååå! Ska du polisanmäla?
– Jag vet inte vad jag ska göra, det är flera som har ringt och ställt frågor …
– Klart ska du polisanmäla! skriker systrarna sisters och hötter med nävar och pekar finger och domderar och står i.

Men Broder Jakob, han vill ju bara sitta med sin vinkork och lukta på druvorna.

Uppdatering 11 dec 2017

Här finns mer information om detta lureri.

82 kommentarer

Ännu en spanjor i huset!

Publicerat av Lotten Bergman den 23 augusti 2016 22:22

Vi har ju sedan flera år en spanjor i familjen. Tjugotvååringen friade redan hösten 2013, så att de inte är gifta nuförtiden är ju mot alla regler och förordningar. Om jag hade fått bestämma hade de haft en tre–fyra barn redan, men de yrar om utbildning och ”se tiden an” och jag vet inte allt. Dagens ungdom, alltså.

I våras kom spanjorens bror till oss på besök under en vecka. Vi kan kalla honom Pablo, för det heter han. Han är blott ett år yngre än sin bror, pluggar historia och spelar gitarr och basket samt coachar. När han kom hit i april, slängdes han direkt in i hetluften – på två dagar hann han coacha fyra lag, spela gitarr med en italiensk forskare och fotografera en svensk insjö.

Den djefla mannen delar med andra ord två stora intressen med Pablo: gitarrer och historia. Se här hur hela hans inre är i uppror när han måste gå in i köket och be Pablo sluta spela eftersom han ju måste göra en telefonintervju.

Förnuftet:
– Jag måste be honom vara tyst om jag ska kunna jobba.
Känslorna:
– JAG VILL OCKSÅ SPELA! NU! HÄR! HÖJ VOLYMEN!

Nu bor Pablo här igen medan vi letar efter en lägenhet nära baskethallen, för där kommer han ju att vara nästan hela tiden. Han ska vara i Eskilstuna i ett år och spela och träna och coacha och man funderar ju på vad hans stackars föräldrar i Spanien känner när vi nu har snott båda deras barn …

julian-ida_pablo — Spanjor nr 1, Tjugotvååringen och spanjor nr 2 visar upp sina sanna personligheter på en loppis.

Förra veckan dök ett gäng glada tyskar upp i huset. De är basketvolontärer och uppåt två meter långa, så de passade som hand i handske i vårt hem. När de skulle åka vidare till Stockholm, prioriterade de gästboken framför att hinna köpa tågbiljetter. (Fullkomligt korrekt, ansåg jag förstås.)

zwei_deutch — Här ses två av tyskarna – en som skriver i gästboken så att pennan glöder, en annan som föreslår saker att skriva. Samtidigt som vi hör hur tåget rullar in på perrongen …

I somras skulle huset vara sovplats åt fyra polacker som bara var på genomresa; de skulle vidare och vandra och tälta i norra Sverige. Men så blev de påkörda bakifrån i en bilkö söder om Jönköping såpass brutalt att den polska bilen blev till en liten sekrutthög. Polackerna själva klarade sig oskadda, men blev alldeles bedrövade och försäkringsärendet visade sig vara ytterst komplicerat.

– Polacker i skrotbil påkörda av en svensk dunderbil?
– Mhm. Var är kung Sigismund när man behöver honom?

Så polackerna bodde hos oss för att ha nånstans att ta vägen. Vi gjorde vårt bästa för att de skulle bli lite uppiggade av lite svensk natur och visade dem bl.a. bävrarna som bor på gångavstånd. Polackerna var dock fortfarande bedrövade – och så fick en av dem dessutom besked om att han hade fått sparken från sitt jobb i Polen. Eländes elände!

Saker och ting löste sig så sakteliga. De fick till slut hyrbil av försäkringsbolaget och vände kosan hem till Polen igen. Men glada var de inte.

En spanjor på vift, glada tyskar och ledsna polacker – det är ju precis som i den otroligt fantastiska polsk-tysk-spanska personalunionen under
Felipe Casimir Otto XVXI (den enträget påstridige)!

36 kommentarer

Tre gamla kär(r)ingar

Publicerat av Lotten Bergman den 13 augusti 2016 16:39

Med tanke på att håkäringar nu tydligen kan bli nästan hur gamla som helst, måste vi ju kolla hur man blir en gammal kärring.

Det finns en person som är född på 1800-talet och fortfarande lever – italienskan Emma Morano som föddes i november 1899. Hon säger själv att hemligheten till långt liv handlar om att äta råa ägg och vara singel. (Nåja. Hon var faktiskt gift en gång i tiden och har bara varit singel i 78 år.)

emmamorani — – Jag är nästan alltid glad! säger Emma Morani här.

Själv äter jag inte råa ägg och har inte varit singel sedan jag var 20 år, så jag balanserar modigt men stillsamt på ättestupans rand. Fast … har Emma några andra tips?

– Si, si! Den absolut enda drog jag har nyttjat är lite hemgjord grappa; jag har inte ens tagit mediciner. Tre råa ägg per dag äter jag och ibland lyxar jag till det med en liten bit choklad. Dessutom ska kött bara tillagas så att det bara är lite halvljummet, jätteblodigt. Smaskens.

Aha. Nope, jag lär inte bli 116 år.

Jeanne Calment är annars den person i världshistorien som dog senast i livet: som 122-åring (1875–1997). Hon var 37 år när Titanic sjönk, men levde fortfarande när filmen Titanic gick på bio. Fast det roligaste med just Jeanne Calment är ju dealen som 1965 hon gjorde med sin advokat, som var sugen på hennes fina lägenhet och som skulle få den när Jeanne dog – om han gav henne 5 000 kr i månaden medan hon levde. (Han dog, ivrigt väntande, 1996.)

– Hej Jeanne, nu är du visserligen död sedan snart 20 år, men visst har du väl några råd till oss som undrar hur du bar dig åt?
– Mais oui! Precis som Emma Morano fick jag bara ett barn. Noll eller ett är idealet, annars blir man trött och dör. Att ha lite för mycket pengar hjälper förstås, och att slippa ha tråkigt är en stor fördel. Jag kunde ju ägna mig helt åt tennis, cykling, simning, rullskridskoåkning, piano och opera och slapp både att jobba i saltgruva och ta värvning. Det bidrog säkerligen till att jag inte dog i förtid.

Nähe, jag blir tydligen inte 122 år heller. Vi återvänder till den 400 år gamla håkäringen och ser om hon har några råd.

– Blubbliblubb. Prio ett är ju att bo i svinkallt vatten och röra sig relativt långsamt samt inte vara rädd för att äta as som flyter förbi. Barn bör man inte skaffa förrän i 150-årsåldern och max tio åt gången. Undvik mjölkprodukter eftersom de gör skelettet hårt och skört – ju mer gelélikt skelett, desto bättre. Och akta dig för syre, förstås.

hakaring1 — Håkäringen (till vänster) och jag (till höger).

74 kommentarer

Småprat och nytt folk

Publicerat av Lotten Bergman den 8 augusti 2016 17:15

Nu var det säkert ett helt år sedan jag var på cocktail- eller releaseparty eller i ett sammanhang där man ska vara trevlig och intressant och inte hälla vin på de andra gästerna förrän man känner dem.

Men någon gång kommer jag väl att vara värd för t.ex. Nobelfesten eller konversera med Clint Eastwood? Alltså kan det vara nyttigt med frågor som är så intressanta att svara på att … ptja, man får en drink till eller nåt.

På Quora (rekommenderas) har en Barnard Law Collier (antropolog, journalist, författare och regissör) listat 20 frågor som sägs vara perfekta för att de är så uttömmande och djuplodande. Pffft! fnyser jag och publicerar dem här med baktanken att man skulle kunna skapa en svensk, mycket bättre lista.

Besides to your God, your family and your country and your constituents (if any), where do your loyalties lie?
In as much precise detail as you see fit, how does your mind work?
Have you ever been in love? If so, describe the experience.
If you were an animal, what animal would you be – other than human?
Define “generosity”.
What did your father fail at?
Except for ”nothing”, what or whom do you hate?
In deadly peril, name three people you want in your foxhole with you?
Have you ever dealt a death penalty? If yes,please explain.
Describe your ability to dance.
What do you think your worst enemy really thinks about you?
On a scale of 0 to 250, where would you score your intelligence?
In eight words or less, please define intelligence.
What is the greatest weakness in your character?
How do you verify the truth of what you are told?
Name and define your favorite word.
Of the following, which gives you the most pleasure: a) music b) money c) literature d) science e) spirituality f) golf g) food & wine h) films.
Briefly describe your favorite hat.
Who is the best living lawyer that you know?
If you were made to live out the rest of your days as a famous fictional or non-fictional character, who would you select?

Okej, jag gillar 7, 15, 17 och 18.

Men saknar definitivt följande personlärakännafrågor:

– Dra en av de ständigt återkommande historierna från din barndom.
– Hur sätter man bäst upp en stringhylla i en betongvägg?
– Är det viktigare att en nyhet kommer snabbt, eller att den är språkligt korrekt, fast publicerad två minuter senare?
– Är du bekymrad över något speciellt?
– Har du lust att ta en titt på mina knän?

Om det är barn som man ska lära känna, får man ställa helt andra frågor förstås:

– Vilket är det finaste svärordet?
– När trillade du allra mest?
– Kan du hjälpa mig att knyta min sko för den är så långt ner?

Eller hur?

78 kommentarer

Abuela? ABUELA???

Publicerat av Lotten Bergman den 4 augusti 2016 22:42

Nu blir det en liten fortsättning på förra inlägget, som ju handlade om mina fötter, sedan en månad tillbaka boende i ett par horrendous foppatofflor. Därtill är jag nödd och tvungen.

Men först en tillbakablick så att ni förstår hur cool jag egentligen är, som ju åkte till Spanien för att delta i en internationell basketturnering fastän jag är född 1964. Okej? Det är inte en veteranturnering och jag är inte inhoppare utan spelare. Okej?

nationalsang — Här står hela laget och sjunger nationalsången inför match om tredjepriset – vilket var så absurt att vi inte kunde sluta skratta. Ser ni att mina skor är coola och att jag har ett snyggt knäskydd, där jag står som trea från vänster? Okej, bra.

spelbasketlotten — Här ser ni hur cool jag är (nr 16) på basketplanen. Jättemegacool.

Nu har ni fattat: jag är vansinnigt cool.

Tänk er nu hur jag spelar och spelar och hoppar och skuttar och kastar mig på motståndarna och dänger armbågarna i dem och i största allmänhet är cool? Och tänk er nu hur jag vid ett inkast från långsidan strax framför moståndarlagets bänk fokuserar på att få iväg bollen perfekt lagom till en av våra främsta poänggörare? Det ser ut så här:

inkast2 — Ni får tänka er att det är jag som står där med bollen. Och att de som sitter ner bakom mig är motståndarlagets avbytarbänk. Som PLÖTSLIGT ställer sig som mannen i tomteluva och pekar och skriker …

Okej? Jag är cool, jag ska göra inkast, jag har motståndarnas avbytare alldeles bakom mig, och allt är frid och fröjd. Om det inte var för den lilla detaljen att jag hör vad de säger. Och förstår vad de säger.

– Abuela! (fnitter)
– ABUELA! (mera fnitter)
– AAAABUEEEEELAAAA! (skratt)

När jag vände mig om och förstod att de kallade mig farmor/mormor och såg att de dessutom pekade på mig och skrattade så att de höll på att kissa på sig, sa jag så argt jag någonsin kunde:

– Abuela? ABUELA? ABUELA? Puta coño jodeeeer!

(Stort tack till vår spanjor, som har lärt oss att svära.) De jävla spanjorskorna visste inte till sig av lycka och fortsatte att peka på mig och kalla mig abuela.

– ABUEEELA!
– Mierda maricon! fräste jag, och hivade iväg bollen med sådan kraft att den kom för långt och höll på att knocka ena domaren.

Inte så coolt.

Sedan gick några dagar och jag fortsatte att ha ont i tårna men spela basket – och så tog turneringen slut så att den stora tåläkningsperioden kunde inledas. I foppatofflorna. (Ständigt dessa foppatofflor.)

basketspelifoppatofflor — Till och med när vi på en bakgård hittade en korg och en boll och lattjade lite, lirade jag i foppatofflorna.

Men så en vacker dag, när jag som den enda människan i norra Spanien gick på shoppingtur i foppatofflor och faktiskt fortfarande var lite sur över att spanjorskorna hade sett på mig att jag var gammal, stötte jag på en tvillingsjäl.

Världens enda spanjorska i foppatofflor. Ja. En abuela.

93 kommentarer

Foppatofflorna, fötterna och fnaset

Publicerat av Lotten Bergman den 2 augusti 2016 00:08

Jag har fått otaliga uppmaningar att följa upp tådebaclet som inleddes för snart en månad sedan. (Bara som en varning: alla bilder här nedan är inte vackra.)

Först åkte jag till Spanien med Eskilstuna Basket. I packningen ingick ett par foppatofflor eftersom de

inte väger någe
är mer än lovligt foträta
hindrar den heta, spanska sanden att orsaka brännsår.

Sedan spelade vi en match, där en spansk spelare stampade mig på först ena, sedan på den andra basketskoförsedda foten.

Liksom så här, kan ni tänka er. Domaren i svart, flamencobasketspelaren i rött och oskuldsfulla jag i vitt.

Jag spelade vidare eftersom det gjorde mer ont på andra ställen och tänkte inte mer på det. Dagen efter lade jag upp en liten läskig nagelrapport här eftersom vänster pektånagel tänkte rymma hemifrån.

fotomhandertagande — Sedan fortsatte jag att lira varje match med hjälp av medikamenter och smörjmedel samt plåster.

Mellan matcherna hade jag aldrig skor på mig – bara foppatofflor. På sightseeing i Barcelona, på midnattspromenad, på drinkrunda och på eftermatchen-pizzan.

pizzapromenad — Nu ser man förvisso inte mina fötter längst till vänster, men jag lovar att det inte var mycke att se: foppatofflor är inte särskilt snygga.

När vi stod där och åt, kom ett gäng engelsmän lullande. De hade precis druckit 314 öl och sett Wales förlora och var lite deppiga och ville analysera fortsättningen av EM med mig och jag visste att berätta om Zlatans eventuella öde i en engelsk klubb, när den sluddrigaste av engelsmännen plötsligt fann artikulationscentrum i hjärnbarken.

– Excuse me, miss! Excuse me! sa han högt och pekade på mina fötter.
– Eh, sa jag.
– WHAT ARE THOSE? WHAT ARE THOSE?
– Oh, sa jag, I know they look strange but my feet are aching after four basketball games in four days and my toes are blue and black and th…
– BUT THEY ARE HORRENDOUS, MISS!

Japp, det är de. Sa jag, medan mina engelsmän drog vidare till en kvinna med snyggare skor. Jag tofflade vidare på mitt håll och tog hand om tårna så gott jag kunde.

nageltrubbel — När herrlaget spelade en match och vi damer stod på läktaren och skrek, började tån plötsligt att läcka. Alla i publiken samlade ihop vad de hade i väskor och fickor så att det inte skulle bli översvämning.

bluetoemonday — Kameran är full av sådana här bilder på fötter på sandstrand, fötter vid poolkant och fötter i motljus.

lottenceasartoe — Spanjorens pappa gav mig en kväll våtvärmande omslag.

fotennatten — Som jag hade sinnesnärvaro att fotografera strax innan jag somnade.

nagelnbort — Dagen efter fick jag hjälp av döttrarna att pilla bort nageluschlingen, och slapp därmed att släpa hem ett kryddmått sand från stranden under nageln varje dag. (Bilden fick bli svartvit för att ljuset var så dåligt.)

toesheemma — Så nu har jag bara nio tånaglar på mina fnasiga fötter. Tre av dem är knallsvarta, några andra är lite bleklila. Kanske borde jag måla dem med glitterfärg?

nagellack — Ja! Vad läckert! Fnas, blod och glitter!

nagellack2 — Och tån utan nagel får förstås extra mycket glitter! (Det kom lite utanför också. Jag har nog inte målat tånaglarna sedan nån gång på 1900-talet.)

Silversmedsniklas från kommentatorsbåset skickade ett snyggt läderband av hög kvalitet till mig och krävde att jag skulle göra ett hängsmycke av nageln. Men … den hade jag väl slängt i Spanien?

Inte då!

98 kommentarer

Jag ska bara …

Publicerat av Lotten Bergman den 30 juli 2016 16:46

… plocka blåbär, fira födelsedagar, ta hand om gästerna, lära mig att dansa can-can, bota en hälseneinflammation, leta efter en försvunnen nyckel samt sortera garderoben.

Men jag hinner inte!

blueberry — Dagens skörd! (Men den hann jag tydligen med?)

Förmodligen har nån elaking snott tiden – varje dag äter ett för de flesta okänt tidsspöke upp några timmar. Men ingen märker det, alla bara klagar utan att tillsätta en utredning eller ringa till Ghostbusters. Jag hinner knappt vakna på morgonen, så börjar solen gå ner. Jag äter frukost och börjar samtidigt att laga kvällsmaten. Idag på förmiddagen plockade vi blåbär med båsets kommentator Örjan, och när vi kom hem två timmar senare var klockan halv fem.

Fast … Aha. Jag förstår. Tidsspöket funkar så här, när han flyger omkring på stadens gator och torg som en helt vanlig Laban:

Under dagens blåbärsplockning lade tidsspöket fälleben för min mamma, som med alla sina bär for på näsan och därmed slängde ut sin mödosamt plockade liter på en tre meter lång sträcka. Och sedan satte vi oss alla där och försökte plocka det som plockas kunde. Ni förstår vilket tidshål vi ramlade ner i?

Med detta sagt, vill jag bara ursäkta mig för frånvaron! Dansa på bordet, alla mina små möss!

88 kommentarer

Det är ju bra att man glömmer

Publicerat av Lotten Bergman den 27 juli 2016 23:24

– Men … jag sa ju det igår?
– Va?
– Marx’ teori om mervärde?
– Huh?

Jag bara glömde, liksom.

– Hänger du med till Polen den 16 augusti?
– Absolut!
– Bra, vi flyger med Rysliga Flygbolaget I SVINOTTAN.
– Bra! Vad kul!

Förra veckans sanslösa flygdebacle är som bortblåst.

– Kommer du ihåg vad härliga krystvärkarna var?
– Ja. Den som ändå fick föda barn igen.

Smärtminnet existerar inte.

Alltså är mina tankspridda intekommaihågfakta-situationer inte nåt att hänga upp sig på. De som t.ex. kommer ihåg minsta oförrätt är ju helt odrägliga.

– Säg nu hej till tant Fnuttan.
– Nej.
– Kom igen nu. Du är vuxen, hon är vuxen, let bygones be bygones.
– Kommer inte på fråga. Hon tvingade mig att hälla kruskakli i teet 1989 och sånt glömmer man bara inte.

Nu tror ni att det har hänt något där jag har ställts mot väggen och anklagats vara glömsk. Men nej. Inte alls. Jag har bara accepterat att min hjärna är så trevligt bedrövlig.

Jag kan inte komma ihåg

kungalängder (även om jag som bekant vet att Karl XII var 172 cm)
vad folk har på sig eller sagt
namn på filmer gjorda efter 1998
vad som står på handlingslistan som ligger kvar på köksbordet.

Men jag kan

sjunga alla Melodifestivallåtar sedan 1975
rabbla alla mina klasskompisars födelsedagar
tala om vem som är gift med vem och har barn med vem i Hollywood
citera Shakespeare
se hur lång en lång karl är.

Hjärnan är fullt upptagen med viktigare saker än Marx’ teori om mervärde.

72 kommentarer

Pappa är liksom inte poet

Publicerat av Lotten Bergman den 25 juli 2016 22:47

Jag har alltid (ehrrm, definitionsfråga) gillat poesi. Rim, kluriga radbrytningar, Martinson, limerickar, julklappsetiketter, Rådström …

lontagarfonder — Kjel-Olof Feldt: ”Löntagarfonder är ett jävla skit // och nu har vi baxat dem ända hit”.

Min pappa – som sannerligen och verkligen samt in absurdum delar min kärlek till det svenska modersmålet – känner inte likadant.

– Poesi. Pah.
– Men känslan och f…
– Pfffft!
– Fast rim gillar du ju!
– Ja. Men då rimmar det ju.
– Okej. Men lyssna nu.
– Okej.
– Du säger ”okej” som jag, men nu blundar du ju!
– Ja. Man kan ju sova en stund.
– Ska du sova? När jag läser poesi för dig?
– Nähe. Okej. Då är jag väl vaken då.

Här skulle man mycket väl kunna dra paralleller till nästan samma diskussion som försiggick när jag var 14 år och ville tälta med mina kompisar i Sinksundet. (Som nu till min stora förvåning numera räknas som småort, men som för snart 40 år sedan inte var mer än en badplats.)

Pappa inleder dialogen nedan, som går ut på att mina föräldrar inte tänker släppa iväg mig. Han är 41 år och har stora, fyrkantiga glasögon och en störig tonåring i flätor framför sig:

– Camping. Pah.
– Men alla andra får ju!
– Pfffft!
– Fast friluftsliv och svamp- samt bärplockning gillar du ju!
– Ja. Men ensam.
– Okej. Men lyssna nu.
– Okej.
– Du säger ”okej” som jag, men nu lyssnar du junte!
– Ja. Kommer du att kunna sova i tält?
– När alla mina kompisar sover? JA!
– Nej. Nej. Nej.

Jag fick aldrig åka på den där campingutlykten till Sinksundet, dit alla andra åkte och lekte Sanning och kånka och Flaskan hela natten. (Sov gjorde de tydligen inte.)

Tillbaka til 2016. Min djefla man dök nu upp i diskussionen och var på min sida när han läste ”Slut på sommarlovet” av G.M. Silfverstolpe för min pappa:

Det var den tid, då våra fickor spändes
av kantstött frukt med regnvåt lera på.
Det var den tid, då trädgårdsstaken tändes
och sken på kräftfat i en mörk berså.
Det började bli nästan kallt att bada,
och snåren sveptes in i spindelväv.
När sista lasset kördes till sin lada,
var rymden kyligt klar och blåsten sträv.

Det var de dagar, då man girigt vägde
var timma, som fanns kvar till lovets slut.
Det var den tid, då varje timma ägde
sin egen kraft, som måste vinnas ut.
Och ändå hände det, man smög sig undan
från leken till en backe, där man låg
och såg med tioårig, svart begrundan
på svalors flykt och vita skyars tåg.

Så reste man en kväll, då solen väckte
en djupröd glöd ur alla timmerhus.
Man höll den avskedsgåva sommarn räckte,
en påse astrakaner mot sin blus.
I tårögd tystnad for man till stationen,
och runtomkring en höjde syrsor gällt
den sista glädjedruckna sommartonen
från boskapstrampade och tomma fält.

– Pffffft! sa pappa.
– Men …? Va?
– Krystat!
– WTF?
– Genomarbetat och ansträngt!
– Men pappa!
– Ja?
– Det är ju poesi! Och om man läser som om det vore ett helt vanligt stycke i en helt vanlig text, är det ju melodiskt och alldeles eh … vackert?
– Mhhhnffffn.
– Hör nu. ”Det är vackrast när det skymmer …”
– Fast jag tycker ju inte det. Solsken mitt på dagen är vackrast.

Precis som med färgblindas likgiltighet inför falu rödfärg mot grön granskog, kan jag nu förstås inte annat än bara rycka på axlarna. Vi är alla olika, och tur är väl det. Jag kan inte

se skillnad på olika märkeshandväskor
känna den annorlunda smaken av italienska viner om man jämför med de spanska
skilja på en kvadrupel och kvintupel inom konståkning.

Vi har alla liksom en acquired taste, även om det inte handlar om smak. Eh. QED. Well. Anywhooo.

66 kommentarer

Sommar, sommar, sommar – och lite mera död

Publicerat av Lotten Bergman den 24 juli 2016 00:54

Min djefla man har gått i ide. Han och Artonåringen kisar mot solen som vore det en mördarsnigel eller inälvsmat och så går de ner i vår källare och stirrar in i datorn istället. Ibland (när jag säger till dem med rynkad panna och händerna i sidorna) reser de sig upp och gör armhävningar.

Ja, jag är oerhört irriterande. Förutom att ge order om kroppsrörelser, springer jag så lättklädd det någonsin går – utan att vara oanständig – omkring och skriker att det är så ljuvligt varmt och:

– I NOVEMBER KOMMER NI ATT SAKNA DET HÄR!

sommar_2016 — Här är det nästan 30 °C efter kvällsmaten!

Tjugotvååringen smyger omkring och häller solskydd på oss allihop eftersom hon har lärt sig att solen är farlig. Jo, det är den förvisso; hon har ju helt rätt. Men jag är inte så bekymrad ändå. Jag tar hand om mig och äter både fibrer och fisk och när jag väl dör, så dör jag ju.

Och däääär kom vi in på ämnet. Igen. Döden. Så här är min plan:

År 2036 börjar jag bli härligt förvirrad, lite som efter två–tre glas vin. Då börjar jag äntligen slänga mina gamla sparade 1970-talskläder eftersom jag tror att det är någon annans. Detta tycker alla släktingar är på tiden och väldigt bra, men vad de inte vet är att de måste rensa ut alla mina sparade melodifestivalreportage från kvällstidningarna och alla teaterprogram samt biobiljetter. (Och 53 par högklackade skor i olika storlekar som jag har köpt på mig bara för att de var så vackra men aldrig hade på mig.)

År 2040 trillar jag av pinn. Bokstavligen, för jag dör hängande i en trädgren där jag sedan 2017 övar på att klara i alla fall en chin.

Jag kommer alltså inte att ha ”ordnat allt”. Men jag vet i alla fall att på begravningen ska de spela Här kommer Pippi Långstrump och skratta åt alla som inte läser psalmer eller minns mig, utan som bara berättar Bellmanhistorier.

På gravstenen (eller plaketten som de skruvar fast på nån basketkorg) ska det stå:

Hon hade ingen ordning på allting
och lyckades inte hitta vartenda dugg.
Kammen i smöret och putäll på er, grevar och baroner!

Eller … på gravstenen skulle man kanske kunna citera Sigrid?

FÄRDIG!

80 kommentarer