Hoppa till innehåll

Foppatofflorna, fötterna och fnaset

Jag har fått otaliga uppmaningar att följa upp tådebaclet som inleddes för snart en månad sedan. (Bara som en varning: alla bilder här nedan är inte vackra.)

Först åkte jag till Spanien med Eskilstuna Basket. I packningen ingick ett par foppatofflor eftersom de

  1. inte väger någe
  2. är mer än lovligt foträta
  3. hindrar den heta, spanska sanden att orsaka brännsår.

Sedan spelade vi en match, där en spansk spelare stampade mig på först ena, sedan på den andra basketskoförsedda foten.

flamencobasket
Liksom så här, kan ni tänka er. Domaren i svart, flamencobasketspelaren i rött och oskuldsfulla jag i vitt.

Jag spelade vidare eftersom det gjorde mer ont på andra ställen och tänkte inte mer på det. Dagen efter lade jag upp en liten läskig nagelrapport här eftersom vänster pektånagel tänkte rymma hemifrån.

naglarna1
Nagelblues vid poolen.
fotomhandertagande
Sedan fortsatte jag att lira varje match med hjälp av medikamenter och smörjmedel samt plåster.

Mellan matcherna hade jag aldrig skor på mig – bara foppatofflor. På sightseeing i Barcelona, på midnattspromenad, på drinkrunda och på eftermatchen-pizzan.

pizzapromenad
Nu ser man förvisso inte mina fötter längst till vänster, men jag lovar att det inte var mycke att se: foppatofflor är inte särskilt snygga.

När vi stod där och åt, kom ett gäng engelsmän lullande. De hade precis druckit 314 öl och sett Wales förlora och var lite deppiga och ville analysera fortsättningen av EM med mig och jag visste att berätta om Zlatans eventuella öde i en engelsk klubb, när den sluddrigaste av engelsmännen plötsligt fann artikulationscentrum i hjärnbarken.

– Excuse me, miss! Excuse me! sa han högt och pekade på mina fötter.
– Eh, sa jag.
– WHAT ARE THOSE? WHAT ARE THOSE?
– Oh, sa jag, I know they look strange but my feet are aching after four basketball games in four days and my toes are blue and black and th…
– BUT THEY ARE HORRENDOUS, MISS!

Japp, det är de. Sa jag, medan mina engelsmän drog vidare till en kvinna med snyggare skor. Jag tofflade vidare på mitt håll och tog hand om tårna så gott jag kunde.

nageltrubbel
När herrlaget spelade en match och vi damer stod på läktaren och skrek, började tån plötsligt att läcka. Alla i publiken samlade ihop vad de hade i väskor och fickor så att det inte skulle bli översvämning.
bluetoemonday
Kameran är full av sådana här bilder på fötter på sandstrand, fötter vid poolkant och fötter i motljus.
foten
Och fötter vid sängdags.
lottenceasartoe
Spanjorens pappa gav mig en kväll våtvärmande omslag.
fotennatten
Som jag hade sinnesnärvaro att fotografera strax innan jag somnade.
nagelnbort
Dagen efter fick jag hjälp av döttrarna att pilla bort nageluschlingen, och slapp därmed att släpa hem ett kryddmått sand från stranden under nageln varje dag. (Bilden fick bli svartvit för att ljuset var så dåligt.)
toesheemma
Så nu har jag bara nio tånaglar på mina fnasiga fötter. Tre av dem är knallsvarta, några andra är lite bleklila. Kanske borde jag måla dem med glitterfärg?
nagellack
Ja! Vad läckert! Fnas, blod och glitter!
nagellack2
Och tån utan nagel får förstås extra mycket glitter! (Det kom lite utanför också. Jag har nog inte målat tånaglarna sedan nån gång på 1900-talet.)

Silversmedsniklas från kommentatorsbåset skickade ett snyggt läderband av hög kvalitet till mig och krävde att jag skulle göra ett hängsmycke av nageln. Men  … den hade jag väl slängt i Spanien?

Inte då!

nagelsmycke
Så himla vackert.
Share
Publicerat iBloggen

98 kommentarer

  1. Pssssst! Nu har jag förresten ändrat så att ni kan skriva korta kommentarer – de som är blott sju tecken långa godkänns. (Det är helt emot mina principer eftersom jag gillar långa och välformulerade fantasier, ba så ni vet …)

  2. En gång för mycket länge sedan fick jag en ”tappad” tumnagel i julklapp av en dåvarande flickvän. Jag blev inte så väldigt glad. Om man säger.

  3. Ha! Det funkar! (Det där var exakt sju tecken.)

    Ja, hur som helst är just jag sååå glad över att få en slutlig nagelrapport.

    Samt blir jag extra förnöjd av glittret, för det finns få ting här i världen som inte förbättras av *ooooh, shiny!*

  4. Titta vad äckligt! En tappad tånagel i ett halsband”
    Fniss, men det är ju litens aningens äckligt. Inte horrendous direkt, men.
    Fast fasligt stolt är jag över att det är jag som är inspirationen. Ehuru jag var fjorton när jag hängde min tånagel om halsen. I en silverkedja, minsann. Inte fjemtitå.

    Du kan byta färg på den efter årstid. Solglittrig nu på sommaren, höstlövsbrandgul på hösten, pumpafärgad i november, sen röd förstås och gul. Om den finns kvar då. I fastan ska den förstås vara lila.

    Åter till kanelbullarna och den bullbrist som åtminstone Annika lider av. Hemligheten är att hiva i ett par deciliter äppelmos i degen. Då blir de saftiga, håller sig färska lite längre (om man nu har pproblem med att bullarna blir för gamla) (hahahahaha).
    Funkar extraordinärt utmärkt även på lussebullar.
    Bullarna smakar inte äpple, utan kardemumma, kanel eller saffran.
    Vassego och njut.

  5. Ökenråttan

    Nagelsmycket – du tar åkerbruk till en ny dimension, Lotten!
    Betr, ev. snö på Kilimandjaro: Vi har fått synnerligen kortfattade bestigningsrapporter. Vi vet dock att det blir minusgrader om nätterna. Och ja, SG: K2 är 2.600 m högre än K(ilimandjaro).

  6. Ökenråttan

    Nagel i present … Påminner mej om Magaret Drabbles roman, ’Jerusalem the golden’, där huvudpersonen går omkring med älskarens lösgom i handväskan. Romantiskt …

  7. inte åkerbruk , ÅTERBRUK, skulle det vara. Att man ska behöva nagelfara (roligt) sina texter som en hök för att vara säker på att inte stavningshitler lagt sej i. Återbruk av nagel att göra smycke av den.

  8. Ökenråttan

    Såg ni? Nyss när jag blev så där upprörd blev jag alldeles blå!
    Jo, jag slår ofta fel för jag är så ivrig och då tar stavningskollen över och hittar på nåt ord av mina bokstäver, utan att konsultera mej först. Den sortens missriktad hjälpsamhet skulle jag vara glad över att slippa.

  9. Orangeluvan

    Så naglarna som fortfarande sitter fast får festligt nagellack, men den tappade ska hängas ut helt naken?

  10. Smultronblomman

    Var det inte i någon roman en bedragen kvinna skickade sitt (begagnade) passar till sitt ex? Hon var visst på semester i Europa och skrev i tulldeklarationen att det var en Gucci-väska (eller annat exklusivt designmärke) och att värdet var flera hundra (eller var det tusen) dollar. Mottagaren, hemma i USA, åker på att betala tullavgiften!!!

  11. Njae, Ninja. Påven ska ju celibatera. Sägs det.

    En Passat kan man ju annars använda om man vill att det ska gå fort. Så att säga. Har (som passagerare) passerat under broar på Autobahn i en Passat som enligt GPS färdades nära 250 km/h. Det var lite läskigt. Fanns inte tid att korrigera kursen, måste vara rätt från början.

    Fanken, det var ju idag jag skulle jobba.

  12. Christer, nej, han talade i helt normal samtalston — om än en uppbragt sådan. När vi har återberättat historien, har det varit väldigt svårt att inte falla in i det amerikanska what are thoooooooose eftersom vi alla säger så här hemma hela tiden (i andra sammanhang).

    För övrigt har ju Orangeluvan (och Niklas) helt rätt: det behövs mer glitter på nagelsmycket.

  13. Den som inte har tittat på MajLis i förra båset anmodas att omedelbart göra det.

    Plötsligt undrar jag om jag någonsin har åkt i en Passat. Huh.

    Och så tänker jag på att Keith Richards tidvis har burit lite allt möjligt i håret. Han borde faktiskt ha haft naglar där också, tycker jag.

  14. och

    Men GUUUD vad äckligt! Aaahrghh! (Nota bene min enastående ärlighet här!) God bedring till lilla nakna tåsingen, behöver inte den en liten skyddande hatt eller så?

    Felstavning redan i hjärnan: Skulle en gång försöka säga en sån där grej man finfördelar mat med, och ut kom det freudianska: Passageapparat. (Vad heter det egentligen??)

  15. Jag såg just det — stort tack!

    (Det är ett sånt där bra recept som man kan hitta på egna variationer på också.)

  16. Att det skulle regna i dag var det ingen som sa. Nädå. Men det gör det. Frääääääs låter det ute, och trummelitrum på fönsterblecken.

    (Regna regna bort med dag och stoppa obehag, goddag. Som sagt var.)

  17. Ökenråttan

    Blire fel nu också? åerbruk! Det fick stå i fred. Håpas alla mina fel får stå som jag skrev dom. Jag vill inte han nån annan än mej själv att skylla på näre går på sne, nämeligen.

  18. Agneta uti Lund

    Här nagelfars såväl det ena som det andra. Själv tänker jag på Aglia tau som jag skymtade i början av sommaren.

  19. Alltså!
    Läser tå-uppdatering med kommentarer. Följer uppmaningen att gå in i förra båset. SER BLÅBÄR! BLIR SUGEN!!
    (Kommer ihåg hur mycket vi brukade plocka men finns bara importerade frysta här. Inte alls samma sak.)
    SNYFT!!!!!!!

  20. Annika, av små auberginer gör man sylt. Som man kan spara hur länge som helst.
    Tyvärr har jag inget recept men går säkert att googla. Vet att det innehåller socker och kanel.

  21. Ökenråttan

    Lilla Majlis – precis så ska en båsbebis se ut. Hon går in för hårspännen, ser jag. Väldigt chic!

  22. Sååå kul att sitta och läsa båset igen. (Skjuter på det som jag borde jobba med …)

    Krya på dig, CN!
    Söt Majlis.
    Grattis, Den Blyga!
    Synd jag inte kunde lyssna på er, Annika. Folk, blues, rock … alltid lyssningsbart!
    Läskig flygresa och intressant nagelredovisning, Båsmor!
    Glad fortsättning på sommaren, hela Båset!

  23. När Ökenråttan är blå blir man ju nyfiken. Klicker och upptäcker att något är till salu! Ovisst vad. ÖR själv, eller ÖR:s nick? Det kändes så uppåt väggarna fel att jag retirerade blixtsnabbt utan att riktigt sätta mig in i detaljerna.

  24. Smultronblomman

    Det är det förbenade autocorrect som ställer till det! Tyckte jag kollade inandning jag tryckte på ”Submit”, men missade att det skulle stå *PESSAR*. ?

  25. Välkommen tillbaka, Dina!

    Apropå recepept å sånt, så måste jag imorrn tillaga zucchini till en (vuxen) person som verkligen tycker om allt, utom just zucchini – men som vill lära sig. Det blir lite S/M och martyrskap i köket, tror jag.

  26. Men visst ger korrektionsanstalten intressanta alternativ. Såna som man aldrig skulle kunna åstadkomma själv. Att kolla inandningen innan man trycker på skicka tror jag är en nyttig och ibland nödvändig åtgärd.

  27. H och jag har länge haft som sport att låta alla autokorrektioner stå kvar när vi skickar mail och sms till varandra. Riktigt lika roligt som på gamla T9-tiden (när man var väldigt glad att man inte hette Hobert i efternamn) blir det inte längre men ibland är det faktiskt omöjligt att förstå vad som menades.

  28. Det har uppstått en gudfaders- respektive gudmoders-rättighetsdiskussion med visst inslag av tvivel här i nypörtet.

    Jag trodde mig veta att jag någon gång under båsbebisens första levnadsveckor ansåg att Maj-Lis kunde vara ett bra namn för ett barn i en smileymiljö. Men då gör mig Hyttis äran stridig och menar att det nog är hon som ska vara gudmor.

    Hur står det egentligen till med detta? Vet Båsmor hur det gick till? Kanske ingen av oss stod för namnförslaget? Kanske hoppas vi alldeles förgävligt?

  29. Dina, tanken att man kan göra sylt av aubergine skulle då verkligen aldrig någonsin i hela mitt liv ha kunnat falla mig in av egen kraft.

    Så utomordentligt intressant, detta måste utredas närmare!

  30. Ja just, om fler än jag blev nyfikna: Det finns en massa recept på aubergine-”sylt” som närmast är av picklestyp (med lök och vitlök och sånt) men jajamensan, det finns också söt sylt med kanel, till exempel det här receptet.

    Stort tack igen till Dina för utpekandet av en riktning jag aldrig hade hittat själv.

  31. Se där då — ha, nu börjar jag fantisera om att någon trevlig högskola någonstans så småningom erbjuder en kurs i Båshistoria!

  32. ÖR, 20:53. Jag vågade inte titta utan retirerade så snabbt att jag bara hann se FOR SALE med stora bokstäver. Men den som vågar kan kanske klicka på din blå länk (09:26).

  33. Oaao! (= wow)

    Ha, jag hoppas alla tar sig tid att klicka på länkarna i texten under dojjan också. (Det går fort, de är bara tre.)

  34. **tihiii**

    (Varsågod, Pysseliten, här får du låna min hjärna — den används bara av och till just för närvarande. Och den här märkligt upptagna sommaren, där det pågår saker hela tiden överallt, tar visst inte slut på ett tag till …)

    Jag har i dag sett en nunna äta en uppenbart smaskig lunch (den verkade utomordentligt god!) med tre helt vanliga pastellfärgsklädda turister på en uteservering.

    Det hela såg ju oerhört iögonfallande ut, men eftersom vi var i Vadstena var det aningen mindre märkligt än det annars skulle vara. Även nunnor har familjer, och även nunnor kan få några timmar ledigt, såvitt jag förstår.

    Men … man hajar till, det gör man.

  35. Åh, Annika, det påminner mig om en händelse som jag till min stora grämelse varken fotade eller målade. I Porto Recanati i Italien såg jag en nunna som PUSSADE en av allt att döma jämnårig karl! Bara sådär. Och det märkliga var att det bara var vi nordbor som överhuvudtaget höjde ett ögonbryn. Visst hajar man till.

  36. Tack Annika! Nu har jag fräshat upp hjärnan med lite Gazela (eller Karin-vin, som vi säger här hemma.) Ändå fick jag stryk at Karlsloken i Carcassonne (vårt senaste sällskapsspel), trots att det är han som har feber!

  37. HELT OT, ber jag härmed att få be alla julkalendertröjsnakna männschor som inte har fått sina (små) tischor om ursäkt och berätta att nu är det löst: ni kommer att få era tröjor. Jag vann dispyten. Tryckeriet backar och kommer att skicka tröjorna direkt till er.

    (Ni som inte förstår vad jag pratar om: till Julkalendern fick jag bara ENORMA tröjor och alla som ville ha lagom små kläder fick vara utan. Till nu. De kommer snart!)

  38. Min var ganska stor — men eftersom jag nog sa att jag ville ha en stor, och den dessutom är tunn och vit, så har den varit ljuvlig under vissa perioder den här sommaren!

    Precis exakt sådan ska en tischa vara.

  39. Förresten blev jag tvungen att kolla upp spelet Carcassonne, som jag inte kände till. Det är evigheter sedan jag spelade sällskapsspel. Synd, det, för jag gillar dem egentligen.

    Staden, däremot, känner jag till. Och börjar nu undra om det var där en … **um, måste genast kolla eftersom hjärnan som nämnts bara går på två cylindrar** … en roman jag har läst utspelar sig. Jo. Just det.

  40. HK

    Carcassonne, vilket sammanträffande.
    Jag besökte några vänner på O-Ringen i Sälen förra veckan och då spelade vi detta spel. I julas spelade jag det för första gången men det hade jag glömt – men efter en stund kom jag ihåg mer och mer.

    Det är lustigt vad mycket man har glömt att man minns!

  41. Sammanträffande eller inte. Mitt första besök i Carcassonne var våren 1963. Man blir lite tagen av stan. Den har alltid varit ett favoritmål som vi tittar till varje gång vi drar ner mot Pyrenéerna med omnejd. Rekommenderas verkligen. Men bo i ”låga” staden. Där är allt betydligt enklare och billigare. Själva borgen är absolut värd ett besök, men bil funkar inte och priserna på allt är höga.

    Värt att studera lite extra är Katharernas (kättarnas) oblida öde. Passa också på att dra en repa ner mot Cerdagneslätten och Andorra. Där är bensin och diesel extra billig. En bra introduktion till området och dess historia är Taubes ”Vallfart”. Den håller fortfarande. Och vägarna är fortfarande nästan lika livsfarliga som på hans tid när han drog fram med sin Bugatti.

  42. Carcassone är ett kul spel. Så det finns nån sorts utökning alltså?

    Tour de France rullade förbi där i år. (Undrar om de inte gör det varje år?)

  43. HK, det läskiga är att man stundom minns hur mycket man har glömt.

    (Ha, detta gäller mängder av olika sammanhang. Bara häromdagen blev jag av någon anledning påmind om att jag en gång faktiskt har kunnat Edgar Allan Poes poem ”The Conqueror Worm” utantill — av skäl jag inte heller minns, på tal om det — men det kan jag inte längre. Hm. Hur gick det nu … så här var det. OJ då. Undra på att det bara finns en del fraser kvar i minnet.)

  44. Det är trösterikast, eller i varje fall lugnast, när man inte alls kommer ihåg att det finns en massa grejer man en gång kom ihåg men inte längre gör.

    Nu börjar mina formuleringar kännas rekursiva, allt blir bara inkröktare i sig självt (snart börjar jag drägla lite och spela på läppen). Men tänk, jag minns fortfarande vad vi hade för telefonnummer när jag var liten, och den kunskapen är ju såååååååå användbar!

    (Rolig stavningsgalningsrättning som jag kände behov av att avskaffa för läsbarhets skull: ”inkröktare” var svårsmält för maskineriet så det ville gärna att jag skulle skriva ”inkräktare”. Ett fint ord, men synnerligen förvirrande om det hade fått stå där!)

  45. I två dagar har jag försökt komma på namnet på en rätt praktisk och mycket användbar tång. Jag har alltid vetat vad den kallas, men det dök inte upp i skallen nu. Jag har använt den vid två tillfällen dessa dagar, men något namn på den har inte dykt upp. Försökte med passepartouttång, men det lät inte alls rätt. För en liten stund sedan sökte jag efter den på webben och visst det är ju polygrip den kallas. Hur kan gamla och mycket väl inarbetade ord bara försvinna? Ålderstecken?

  46. Leta inte så ivrigt efter ålderstecken.
    Svårt att finna rätt ord har vi väl alla haft sedan barnsben.
    Att domkraft ibland blir tumstock är ju nästan logiskt och språkligt så gott som OK. Men att häftapparat blir just domkraft känns lite mera obegripligt. Det har dock förekommit i mitt liv sedan urminnes tider och verkar inte ha ett dugg med den automatiskt tilltagande åldern att göra. Möjligen är det en följd av att vissa ord sjunker ner i reservförrådet när de inte använts på länge. Precis som namn.

  47. Just polygrip är verkligen ett sådant ord som liksom kommer och går i den aktiva delen av ordförrådet.

    Här får det verktyget (som vi har två stora och en lite mindre av, hur det nu kommer sig) vid efterfrågan omväxlande heta polygrip, rörtång, ”stora tången” och bahco (efter tillverkaren). Eller, om någon av oss har ett extra stort hål i ordminnet just där just då, en serie mimande handrörelser …

  48. Ack om så vore! NU upptäcker jag inbjudan till Fjällglassorgie, men jag tror att glasskiosken är stängd vid det här laget och att Ninja kalasat klart på Fjällgatsglass. Där ser man vådan av att inte kolla Lottens blogg tillräckligt ofta. Annars hade det varit väldigt lämpligt på väg från TBE-vaccineringen hem till Mosebacke.

  49. Båthuspernilla

    Min barndomsbästis familj kände ägarna till ”Fjällisglass” och vi fick äta så mycket vi ville, gratis, när vi var där. Tur att det bara en gång om året som vi var där. Annars hade nog stället gått omkull.

  50. […] blir det en liten fortsättning på förra inlägget, som ju handlade om mina fötter, sedan en månad tillbaka boende i ett par horrendous […]

  51. Annika, apropå din nunna (20:14): en gång på 1979-talet åkte jag tåg till Italien och delade kupé med fyra danska nunnor som åt sina medhavda lunchmackor ur bruna papperspåsar. Till detta drack de varsin Elefantöl! Ölburkarna knycklade de ihop i sina nävar efteråt och slängde i papperskorgen. Förbluffande. Och sen undrar jag, var boken (23:22) bra?
    Örjan, fin film (21:42).
    SG, ett av mina barn har katharer (23:55) på hjärnan. Han missar aldrig att klättra upp i borgar och sånt. Nu senast hittade han en borgruin i Desenzano del Garda utanför Verona (tror jag), dit de tydligen flydde efter Languedoc.

  52. Ana: Tacka himlen om barnena dina nöjer sej med att klättra upp i ”borgar och sånt”. Där drabbas dom väl ändå inte av höjdsjuka eller dylikt.

  53. Mja ÖR, de klättrar på allt möjligt och verkar aldrig få höjdsjuka. Jag får det liksom åt dem! När vi var i Paris och de åkte upp i Eiffeltornet var jag tvungen att gå jättelångt därifrån och sätta mig på en parkbänk med ryggen åt tornet. Och hade ändå svindel!

  54. (titta, vad jag hittade: inte slut här!)

    Anna, det var nu några år sedan men såvitt jag minns var boken inte dum alls — inte faller-omkull-i-vördnad-briljant men, som Ninja skrev om författaren (Kate Mosse), habilt bra.

    Så högt upp som det går att komma i Eiffeltornet har jag varit. Så är jag och den andra hälften också sådana som alltid ska upp — finns det hiss så åker vi, hittar vi trappor så klättrar vi tills det inte finns fler steg att kliva uppför (i kyrktorn och katedralkupoler och gamla fyrar och sånt därnt, alltså).

  55. Tack Annika. Och usch! En gång satt jag på en liten piazza i Venedig och hade svindel för att ett av barnen var på väg upp i ett jättehögt och smalt och gammalt kyrktorn. Plötsligt hörde jag ett gällt skrik och en kvinna kom utrusande ur en port från kyrkan, precis bredvid mig i marknivå alltså. Efter henne kom en familj släpande på en gammal farbror som verkade död eller avsvimmad. Kvinnan skrek och skrek. Nån försökte göra hjärt- och lungräddning på farbrorn. Efter en evighet verkade han hosta till. En ambulans kom tjutande och tog cirka hundra år på sig att få upp honom på en bår och in i bilen. Den skrikande kvinnan följde med i ambulansen, och sen blev allt tyst igen. Barnet kom släntrande ut från tornet och hade inte hört nånting, och var förtörnat för att jag inte hade sett när hen vinkade ut från nån glugg högst upp. ”Om jag hade sett det hade jag fått åka ambulans härifrån” sa jag strängt till barnet, som fnissade.
    Sens moral: Ibland har man svindel helt i onödan.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.