Vid kvällsmaten satt vi och försökte minnas det allra onödigaste och banalaste minnet vi hade. Just kriterierna ”onödig och banal” hade vi kanske behövt definiera och konkretisera, men det fanns det inte tålamod till.
Min djefla man vann med sitt minne:
– En gång när jag skulle till tandläkaren, läste jag Kalle Anka.
Lämplig illustration? (1960)
Jag har ett oerhört invecklat minne från 1972 som inbegriper frosseri, ”Sofia dansar go-go”, ett badkar och två kompisar samt avslutningen:
– När jag spydde, stänkte det upp på tapeten som var rosa och hade vita blommor.
Tjugofyraåringen:
– En gång när jag var 10 år satt vi i bilen på väg till morfar i Strängnäs och då tänkte jag: ”Undrar ifall jag i framtiden kommer att komma ihåg att jag sitter här i bilen på väg mot morfar i Strängnäs.”
Skånetösen (sambo med Tjugofyraåringen):
– På dagis var det bättre att samla sniglar än på nyckelpigor för sniglarna rymde inte lika snabbt.
Tjugotvååringen:
– När jag var 4 år vaknade jag en morgon helt av mig själv. Sen somnade jag om igen.
Spanjoren:
– Jag bajsade på mig när jag var 12 år och hade diarré och var på väg till affären med min farmor.
Nittonåringen:
– Jag märkte att det var rökigt i huset för att jag siktade med min laserpekare och såg strålen.
– Vaa? När det brann i huset?
– Japp.
(En lång diskussion vidtog här om det var denna iakttagelse som fick min djefla man att gå upp på taket och öppna vindsluckan och släppa in syret så att elden tog fart – eller om den dåvarande tolvåringen såg laserstrålen i röken, och sedan lugnt lade sig att sova.)
Den dåvarande nioåringen på sin säng när brandmännen hade släckt färdigt.
Sextonåringen:
– En gång när jag var på väg till mentorstiden en måndag i januari, tänkte jag: ”Jag undrar om jag kommer att komma ihåg att jag är på väg till mentorstiden en måndag i januari.”
– Men det är ju samma som Tjugofyraåringens!
– Okejrå. Jag kan namnen på 500 olika Pokémon, men har svårt för spanska glosor.
– Fast det är inte ett minne. Det är 500 minnen.
– Och?
Själv kan jag en enda: Picachu. (Förlåt, det stavas Pikachu.)
Fjortonåringen:
– Jag drog ett skämt som ingen skrattade åt när jag var ungefär 5 år.
– Vad var det för skämt?
– ”Varför gick inte katten över gatan?”
– Okej. Hm. Vet inte.
– ”För den var död.”
– Hahahhaaaa!
– Så NU skrattar ni?
Jag skulle kunna fortsätta med obegripligt intetsägande minnen i en evighet, som att
jag knäpper en blå kofta med runda guldknappar inne i Sporthallen i Luleå
jag äter en svart glass som heter Dracula (förmodligen i England)
jag ser en döende humla i en blommig träsko
jag trampar på en papiljott (långt innan jag inledde min golgatavandring på legobitar).
Jag undrar om jag i framtiden kommer att minnas hur jag nu, strax efter midnatt, satt här på en köksstol och skrev om onödiga och banala minnen.
När jag häromdagen började yra om ”Resten av Sverige” och ”alla kanske inte måste flytta till storstan”, kläcktes en idé om att hjälpa kommentatösen Ninja-Malin att hitta det perfekta huset. Många kastade sig huvudstupa in i husgoogling, vilket är jätteroligt. Man får till exempel oerhört intressanta träffar om man begränsar sökningen till
minst fem rum
minst 200 m²
Jämtland
max 400 000 kr.
Resultatet visar inte stajlade, vita och fräscha rum, kan jag tala om. De här bilderna hittade jag igår:
Visst känner man nästan lukten? Nån var nyss här och orkade inte med den betungande uppgiften att sätta rullen i hållaren.Finn fem ”fel” ur en mäklares synvinkel.Jag chansar på … 1976?”Med en rustik känsla …”Men oooh, den där hyllan ska jag snickra!Jahaja. Jag måste gå på den här visningen. Man kan inte gömma intressanta ting under skynken på det där viset!Så här kan det låta.
Men nu till roadtrippen!
Kommentatösen Karin hittade det perfekta huset (skynda er att klicka på länken; snart försvinner den kanske, budgivning pågår!), som ligger nära båsisterna Skogsgurra och Hyttfogdens hus.
(Egentligen känner vi inte varandra, ska ni veta. Fast vissa av de ovan nämnda är syskon, andra är gifta med varandra. Men jag är varken släkt eller gift med någon av dem.)
Se så vackert!
Det är en kyrka!
Vi klev in i huset och talade med de två bröderna som sålde. De använde sig av ”privatmäklare”, där säljarna själva sköter visning – mäklaren bara står där med sitt namn på en sajt och visar upp snygga foton. Men här hade man banne mig klarat sig med fula foton, för huset var som sagt en gudagåva. (Fast inte en gåva, dårå.)
Kyrksalen, där jag tänker mig roliga föreläsningar. Eller tråkiga, förstås.Köket, där vedspisen inte funkar. Gah!Ur en lucka i golvet kliver källaren upp!Sextonåringen hittade det förmodade, forna dasset.Trädgården hade en portal! (Den nyblivne Fjortonåringen försvinner här till Narnia.)Golvet som är tak i kyrksalen var inte fastspikat, så här lyckades vi snubbla omkring så det smällde i hela kåken.Finfin ventilation på vinden!Inbyggd barnbarnssäng med skrivhörna!Platsbyggd bokhylla med fyra gamla kollektskrin!Husvisning med mushumor! (Det är en gosedjursmus som sitter i ett vägghål.)En liten nedfällbar pall på den lilla, lilla balkongen – och jag hade kunnat köpa huset bara för den.
Jag sprang omkring på vind och i källare, provade toan, väste som en häxa åt alla som behagade knorra på den dåliga uppvärmningen eller plastmattan inne i badrummet och pekade på de många kristallamporna i olika storlekar och klättrade ner i källaren igen.
Efter denna upplevelse, begav vi oss hem till Skogsgurra och Hyttfogden för att äta potatis, lök och kaviar på knäckebröd, ta emot böcker, champagne och ett verktygsbälte. Då ringde min telefon.
– Hej, jag har hittat en telefon med betalkort och legitimation, som verkar tillhöra dig.
– Va? Men jag pratar ju i mi…
– Den är grön och jag hittade den på vägen …
Sextonåringen hade i en viss sväng öppnat bildörren för att vinka till sig Ninja-Malin, och då hade telefonen trillat ur bilen och ner på gatan. Tack, ärliga västeråsare! (Vi körde hem till upphittarna på hemvägen så roadtrippen blev lite längre än tänkt.)
Det fina husäventyret slutade dock med ett sorgligt beslut.
Ninja-Malin bestämde sig nämligen för att bara lägga ett bud på de vackra fåtöljerna.
Jag kommer ihåg att jag lade pussel som liten: en stad där varje hus var en pusselbit. Motivet påminde om Gamla Stan i Stockholm och känslan när det spetsiga huset passade in i det spetsiga tomrummet var fantastisk.
Det såg ut ungefär så här, men var fyrkantigt …
Även i mitt pussel fanns ett sådant där hus med trappgavel (även om jag kallade det ”trappstegstak”), som passade perfekt in i sitt lilla pusselhål. Och när jag senare i livet såg Trappgavelhuset på Storgatan 13 i Luleå (byggt 1903 av Aron Johansson som också ritade Riksdagshuset), fylldes jag av nostalgisk pusselglädje.
Storgatan 13 – Luleås första hus med indragna vattenledningar.
Nu är det så att den djefla mannen som jag är gift med numera är pusseltokig. Det ska ligga ett ofärdigt pussel någonstans i huset, så är det bara. Och så sitter han där och svär och sjunger för bitarna. När dammsugarpåsen är full, öppnar han den och plockar noggrant ut inte bara plektrum, utan numera även pusselbitar.
Själv är jag fortfarande på den här nivån.
Jag måste nu intervjua honom om detta underliga – eftersom jag själv inte har tålamod att leta ens efter försvunna strumpor, än mindre en pusselbit.
– Jahaja, välkommen skaruva, Olle Bergman. Vad är ditt första pusselminne?
– Det har nog att göra med vårt spelbord hemma i Viken. Det har grön filt-yta och är egentligen ett bridgebord. Det som var tråkigt var att alla bitar skulle vändas innan man fick börja pussla.
Ett annat pusselminne är Bamse-pusslen vi fick av farbror Rune neråt gatan, som jag la om och om igen. De var av trä, producerade av Kärnan och hade alltid en stor figur i mitten …
– Du delar inte ditt stora pusselintresse med din fru. Känner du dig ensam där du sitter vid det vackra, njurformade bordet som blir allt dammigare och dammigare ju tristare ett pussel är?
– Det kan vara kul att ha sällskap, men det som är så angenämt är att jag så fullständigt sjunker in i det jag gör. Det är ett tillstånd som präglas av tre saker: kontemplativt lugn, vällusten i ständiga mikrobelöningar samt ett helt ocensurerat flöde av absurditeter som jag brukar släppa fram i improviserade, rimmade sånger som ingen i hushållet bryr sig om att lyssna på.
– Eh. Med den volymen är det svårt att inte lyssna, kära du. Finns det kvalitetspussel och sekruttpussel?
– Jajemensan! Sekruttpussel har mjuka bitar av tunn kartong med suddigt färgtryck och så kass passform att man hela tiden måste granska de bitar som man fogar samman – passar de verkligen eller bara nästan? Ravensburger, Schmidt, Jumbo och andra kvalitetsmärken har tjocka, härliga bitar som sitter fast så väl i varandra att man kan lyfta stora sjok utan att de faller sönder.
– Now we’re talking! ”Lyfta stora pusselsjok” tycker jag låter som en jättespännande hobby!
– Bort! Rör inte mitt pussel! Schaaas, fruga!
– Gah. Hur många bitar är förresten lagom? Att pussla, menar jag – inte att lyfta i sjok.
– Tusen bitar är ett bra format ur tre aspekter: lagom svårt, lagom stort (för bordet) och det tar lagom lång tid att lägga innan man vill ha ett nytt motiv att tampas med.
Det ska jag understryka här är att jag inte är någon pusselsnobb som älskar ”höst i New England”, ”snöstorm i Alperna” eller ”Atlantiska Oceanen, mitt i”. Jag vill att det händer lite varje gång jag sätter mig ner, oavsett om det är två minuter eller en halvtimme. Däremot är jag stenhård när det gäller lock-gluttande: detta är STRÄNGELIGEN FÖRBJUDET!
– Vafalls? Nä, nu måste jag sätta mig ner. Man får inte titta på lockbilden? Motivet är hemligt? Que?
– Visst. Jag hörde två män som diskuterade sitt pusslande. Om jag förstod det rätt så köpte de pussel åt varandra, sorterade ut alla kantbitar och levererade sedan pusslen till den andre i en plastpåse. Jag har också hört talas om att det finns folk som lägger pussel med baksidan upp.
– Verrückt! Och hur står du ut med fula motiv eller 2/3 molnfri himmel?
– Fula motiv står jag inte ut med längre; det blir inga fler 1970-talsfoton med östtyska gatuvyer eller interiörer från en margarinfabrik. Jag brukar avstå från pussel med mycket hav eller himmel men igår köpte jag ett Schmidt-pussel på loppis. Det hade ganska mycket ljusblått – men det är så himla välgjort.
– Dela med dig av dina innersta pusselhemligheter!
– De sånger jag hittar på när jag pusslar bör inte sjungas offentligt. Ibland tittar jag på locket fast man inte får, dock äger detta rum endast i stunder av djup pusselförtvivlan. Jag är olyckligt kär i två Piatnikpussel från pusselbutiken.se och skulle gärna shoppa loss bland Eurographics motiv om jag hade råd.
– Förresten! Kommer du ihåg när vår numera 24 år gamle son bröt sönder pusselbitar som inte passade?
– Aj. Mitt hjärta. Avslutningsvis kommer här några råd till alla som vill pussla som min djefla man. Och till de fem barnen som måste köpa julklappar snart. (Han måste ha nya pussel, förstår ni, så att han kan fortsätta skapa sin snuskiga viskonst. Som ingen får höra.)
Vårt staket på verandan ser sedan några år bedrövligt ut.
Smutsigt och mossigt men ändå lite vitt och fräscht?
I maj kontaktade vi diverse snickare och händiga män (hittade inga andra händiga kvinnor än mig själv) – och sedan gick sommaren.
Fem gånger har olika snickare varit hemma hos oss för att humma och klia sig på hakan och föreslå än det ena, än det andra. På fixerilistan står nämligen
verandastaketet, som ju har drabbats av fläckvis benröta
köksgolvet, målat med fel färg (och därför suger det upp all skit)
nytt fönster i köket eftersom det är mörkt som i en liten stor säck
renovering av brunt plastduschrum som inte har sett en hantverkare sedan 1980 kallt
nytt golv i gästrummet (klinkern som ligger där är lite ogästvänlig)
trä istället målad plastmatta i trappan.
Sedan hände inget. Inga snickare återkom och när vi hörde av oss till dem var det både kris och panik och alla anställda hade blivit sjuka eller ”försvunnit”.
Under tiden drabbades köksgolvet av färgavfall.
I måndags skulle äntligen verandastaketet snickras iordning av en gammal snickare med 103 års erfarenhet! Heureka! Då kan vi kanske sitta på vår snygga veranda i december?
Men inte kom det nån snickare, inte. Jag blev förbannad och tog fram spett och hacka samt hammare och tång och bände lite här och där så nu har jag brutit bort de värsta spjälorna och den odrinkvänliga överliggaren.
Några slavar sattes att skrapa bort flagfärgen.Vem hittade på att överliggaren ska vara rundad upptill?Se så vackert höstljuset stänker in mellan spjälorna!
– Själv är bäste dräng! sa jag idag och gav mig ut i världen för att köpa virke.
(Det har jag gjort i flera omgångar sedan 1994, men varje gång kommer jag hem med fel saker, för dyra saker och nästan en tår i ögat eftersom jag faktiskt inte alls behärskar konsten att köpa virke.)
Jag körde till brädgårn och gick in i butiken med en rutten bräda att visa upp och ha som förlaga.
– Jahaja, tolv tjutvå. Gå dit och säg att du behöver tolv tjutvå! sa en tjej i kassan.
Jag gick in ut till Det Jättestora Brädlagret och pratade med en man.
– Jag behöver sådana här spjälor. Sex stycken som är 84 cm långa. De heter tolv tjutvå.
– Vi sågar inte. De ligger på fyra å tjugo och med sex på åttifyra blir det … femåtrettifyra. Då får du köpa två.
Eftersom plankorna är 4,20 långa och jag behöver 5,04 måste jag alltså köpa 8,40 meter. Tänk om man var tvungen att köpa tyg med en sån jädra sömsmån …
– Och så en hyvlad snygging som överliggare, men inte välvd!
– Okej, det blir en tolv tjuåtta. De ligger på femåförti. Hur mycket ska du ha?
– Jag behöver 6 meter och 30 centimeter.
– Okej, två.
– Alltså 10 meter och 80 centimeter?
– Eh. Ja. Vi sågar inte.
Men det gör jag! Här ska sågas!
Hm. Är det månne bra att ha årsringarna så här? Rätt snyggt är det ju i alla fall.
Jag hämtade bilen, lastade in virket, gick till kassan och betalade och skulle väl sedan bara köra ut på gatan?
Nooooo. För i vägen fanns en nedfälld bom.
Sandra Bullock hade ryckt på axlarna och kört rakt på.
Jag ryckte på axlarna och började se mig om efter en Sesam-öppna-dig-knapp. En dam kom springande med en liten lapp i handen.
– Har du betalat?
– Ja …
– Men fick du ingen kod?
– Kod …?
– Du måste ha en kodlapp för att komma ut. Jag trycker in min. Kör sedan ut fort som fan så hinner jag kanske ut också!
– Oj, okej, TACK!
Damen tryckte in den magiska koden, jag körde ut på gatan fort som fan – och såg sedan bommen sänkas innan damen hann köra ut. Och då kunde jag ha kört till närmaste avtagsväg, vänt om och kört tillbaka för att höra om damen behövde min hjälp att komma ut ur brädgårn. Men istället körde jag hem! Bara sådär!
Det där verandastaketet kommer för alltid att vara en påminnelse om hur jag lämnade en dam i sticket bakom en bom.
Uppdatering!
Såja! Nu ska det ligga till sig och målas till våren! (Champagnen har jag fått av båsisten Örjan, men inte funnit rätt tillfälle för.)
SVT visar nu en dokumentär i tre avsnitt, och första avsnittet kan man se här. Jag är otroligt fascinerad av innehållet.
Programledaren Po Tidholm i något som liknar Upplands busskurer.
Programmet handlar om hur nästan alla vill bo i storstäderna och att det till viss del beror status och coolness och att det de facto är där jobben finns, samtidigt som alla vill njuta av naturen och åka på semester till stugan i skogsbrynet eller till avfolkade bygder där det kanske finns spöken.
Ett öde hus i Sollefteå kommun. (Bildlån härifrån.)
Samtidigt som det i Sverige även finns områden som Stöttingfjället – stort som Sörmland – där blott 400 människor bor och där det inte ens finns någon affär eller en enda liten skola …
Här ligger Stöttingfjället. (Bild ur programmet.)
Lagom till att man kan se ”Resten av Sverige” skriver SVT i en nyhet att man i Norge alls inte avfolkar landsbygden som i Sverige – och att det faktiskt inte alls har med den förnicklade oljan att göra. I Norge uppmuntras invånarna att bosätta sig i obygden (mitt ordval, och ett ord valt med kärlek och solsken i blick) och norska skattesubventioner underlättar för alla som vill driva företag utanför storstäderna.
Att jag blir så engagerad när det gäller detta beror nog på att jag
har bott i Luleå och åkt till massa avkrokar för att spela basket (nu pratar vi sent 1970-tal)
har föreläst i Sollefteå, där vi kom att prata om de döende byarna utanför stan
känner massa stockholmare som bara klagar och klagar på hur svårt och dyrt allt är
kan på tok för lite i ämnet.
När vi spelade matcher i Tärendö runt 1978, bodde ungefär 700 människor där. Alla Tärendö-spelare sköt avigt eftersom alla hade haft en och samma coach, som ju sköt avigt. Men vi förlorade oftast mot dem. I Överkalix bodde drygt 1 000 personer och där var det lika illa; de spelade inte som vi, och vi förlorade oftast. I Haparanda bodde hela 5 000, men dem vann vi mot.
Höken Björks i Luleå 1979.
Ni hör – min upplevelse är starkt baserad på basketlagets vinster och förluster och jag funderade då inte nämnvärt på varför våra motståndare bodde där de bodde och inte med oss i Luleå, där vi och nästan 50 000 andra bodde.
Men visst, hörni, känner ni också storstadsbor som längtar bort från månadskortet, den timslånga pendlingen, bostadspriserna och ovanpågrannen?
Trevlig bild från Centralen 1928.
Fast om storstadsborna flyttar till Stöttingfjället ökar förstås skatten med 5 kr per intjänad hundralapp, och då får man ju inte ens njuta av affär, skola eller något annat som man skulle kunna tänka sig att skatten vanligtvis går till.
Uppdatering
En spaning bara – av de intervjuade personerna sitter några hemma i vardagsrumssoffan medan andra sitter vid furuköksbordet. Och några sitter nästan inne i sina bokhyllor.
Böcker och boktravar.Många böcker blire.Böcker och pärmar!En helsickes massa böcker.
Nämen usch, vilken helg. Jag bannar mig själv. Det blev alldeles för mycket av sånt därnt fint och trevligt, nämligen
mat
dryck
skog
luft
natur
skratt
släktsamvaro
dans i köket
efterrätt
promenad
sömn.
Det är ju en jävla tur att man inte har det så här hela tiden, för då hade ju allt gått åt helskotta. Allt gick nämligen helt enligt planerna utan missöden, vilket ju inte kan vara bra i längden eftersom man då kan drabbas av hybris, von oben-tänkande och diverse höga hästar samt åsikter om pöbeln.
Så här färgkooordinerat klyftar vi äpplen. Det gör väl alla?
Men lite verklighetsförankrat lyckades vi trots allt trilla omkull i skogen och slå hål på både knä och skinn.
Det här med att umgås med telefonen är alltså inte något nytt!
Jag har hittat en fin folder i en av mina dagböcker, som med andra ord inte bara innehåller biobiljetter, kärleksbrev och det där godispapperet som HAN slängde på marken.
– Kolla, barnen! Kom och titta! Neeej, det är roligt!
– Han ser verkligen ut att tycka om sin telefon fastän den inte har Pokémon Go.
– Gubben har ju misstolkat budskapet. Han skulle ju inte bli kompis med luren.
– Han har en one piece!
– Som Churchill!
– Men hur kan du komma ihåg Churchills mysoverall?
– Kolla, jag hittade en bild på Churchills telefon 1949!
Cigarr, walkie-talkie eller radiomoj i USA.
Av mig fick barnen ärva sin förmåga att alltid fokusera på rätt saker. Tillbaka till den lilla foldern från 1983 nu. Se sådana allmängiltiga råd; det här kan vi väl sprida till allmänheten 2016?
Haaala hyyytnit!”Nä, jag sov inte!” (Jag är supertrevlig när någon ringer fel mittinatten.)Jag tror att jag ringde fel senast runt 1998.
Foldern innehåller också nyttiga tips om hur man ska bokstavera, att man bör ta fram papper och penna innan man slår numret, att nån ska passa din telefon om du går ut, att man ska svara med sitt namn eller nummer och inte bara ”hallåååå” samt att man inte ska avbryta den man pratar med. Förtjusande!
Hela denna text skrevs under det att jag satt och väntade på ett telefonsamtal. Som till slut kom fyra timmar för sent, så jag hann även städa skafferiet, dammsuga köket, korra tre artiklar och lyssna till en sträng som brast. Nu vet jag vad jag ska göra med foldern …
På riktigt, riktigt, RIKTIGT hände detta en dag för kanske tio år sedan. För att ni ska komma i rätt stämning, börjar vi med att titta på en bild.
Hasse Alfredson och Martin Ljung.
Jag var på konferens på Rival på Mariatorget och vi hade precis lyssnat på en uppskattad talare som jag fann oerhört kass och irriterande. Pris hade han fått och dumma åsikter hade han och alla i publiken bara hurrade, applåderade och skrattade. (Förmodligen var jag avundsjuk.)
Under pausen stod jag i foajén och surade, vilket en gammal NE-kollega såg, så hon kom fram till mig för att prata lite och pigga upp mig. Vi fnittrade efter en liten stund och jag blev på väldigt mycket bättre humör. Plötsligt såg jag en f.d. NE-skribent inom ämnet kemi! Där! På Rival! Jag pekade på honom och sa högt:
– MEN! Är det inte Ragnar Ohlson som står där borta?
– Nämen han är ju död, sa min kollega.
– Men han rör ju på s…
Och där bröt vi ihop. Och har vi inte slutat skratta, så gör vi det fortfarande.
Jomen. Så är det. Ni vet. Hänna piratdagen idag, jå.
Och fantamig om inte norrbottniskan (såsom jag känner den) är vårt piratspråk! Ni vet, korthugget, mörkröstat och gärna brutalärligt samt enbent? Så:
Ceci n’est pas une pirate. Det är Heather Mills.
En gång för länge sedan blev Julius Caesar tillfångatagen av dåtidens pirater. Han svor och domderade (sägs det) och var inte alls rädd eller respektfull (sägs det) utan hötte med näven och krävde att få bli ilandsatt.
– Och när ni har befriat mig kommer jag att korsfästa er hela bunten! ryade han, vilket man väl måste säga var dumdristigt eftersom piraterna kanske då inte skulle vilja frige honom.
Det måste ha varit den lite förvirrade Johnny Depp-sortens pirater.
Eller kanske var de glada som Errol Flynn?
För de släppte Caesar, som höll sitt löfte och på några dagar letade upp piraterna och korsfäste dem hela bunten. (Sägs det.) Om Robert Louis Stevenson hade antecknat vad de sa till Caesar där de hängde, hade det förmodligen sett ut så här:
– Now, look you here, bloody Caesar, we’re within half a plank of death, and, what’s a long sight worse, of torture! Aaaarr!
Vårt rövarspråk har ju inte mycket med ”prata som en engelskspråkig pirat-språket”att göra, utan var mer som Kalle Blomkvists rövarspråk. Om Caesars pirater på ett anakronistiskt sätt hade varit vikingar som talade (sjö)rövarspråket, hade de sagt:
Nu skulle man ju kunna tro att den kallas för ”Jolly Roger” eftersom det är ett välkänt faktum att franska pirater ju hade en röd flagga som de kallade ”jolie rogue” (fin och röd liksom).
Den här flaggan betyder ”vi ska slåss till sista blodsdroppen”.
Den i kommentatorsbåset flitige Skogsgurra och hans fru Hyttfogden satt förra helgen och försökte kombinera en konsertbiljett och en hotellövernattning med ett ovälkommet ryggskott.
Det gick tyvärr inte alls bra. Eller … det gick tack och lov inte alls bra. För ryggskottet fick naturligtvis prioriteras och resten ges bort. Men till vem?
Till mig och min djefla man!
Alltså tog vi två in på hotell, njöt av det strålande septembervädret, gick på konsert och åt hotellfrukost. Men när man bor på hotell finns det så rysligt mycket mer att berätta om än bara just boendet. (Hårstrån, finnar och små muggar.) Och när man går på konsert så finns det så mycket mer att berätta om än själva konserten. (Köer, muddring, gropar och stolsrader.)
Förlåt? Vasa? Åhå, ni vill ha bilder, säger ni? Okej!
Först checkade vi in på hotellet och jag konstaterade snabbt att …
… det inte var Guldlock som var i rummet senast. Exhibit 1.Exhibit 2.
Jag tog bilderna här och trampade ner till receptionen. Utan någon som helst avsikt att gnälla, skälla eller kalla städarna oprofessionella.
– Hej, jag ska bara visa … hårstr…
– SÅ FÖRFÄRLIGT! NI FÅR ETT NYTT RUM MEDDETSAMMA!
– Oj, det behövs verkligen in…
– Snicksnack!
Några minuter senare lämnade vi vårt första rum så här …… och flyttade in i vårt nya rum, som såg ut så här.
Min djefla man somnade bums, medan jag gick på huppegupptäcktsfärd i storstaden.
Timrås pizzabil hade kört lite vilse.Stadshuset drunknade i modern arkitektur.Klara kyrka försvann bakom modern arkitektur. (Also known as ”S:ta Clara kyrka”.)
När det var dags för konserten på ”Stockholm Waterfront Congress Centre”, satt vi länge och tittade bredvid en stillastående, 200 meter lång kö. Klockan gick. Och gick. Insläppet komplicerades tydligen av att alla gäster skulle muddras och deras väskor undersökas noggrant. Förmodligen hade Baader–Meinhof sagt något dumt till nån säkerhetskännande, men när det fortfarande var en lång, ringlande kö när konserten egentligen skulle börja, släppte man på säkerheten.
Köööööööööööööööööööööö. (Vi satt bredvid och vilade. Köer behöver man ju inte stå i om man inte måste.)
Istället för en enda flaskhalsdörr, slogs plötsligt tre portar upp på en gång och ingen av oss muddrades och alla väskor fick vara hur misstänksamma misstänkta som helst – bara vi tog oss in i byggnaden snabbt. På blott ett par minuter stod tyvärr fem människor i klackskor på näsan i en liten grop strax före entrén.
Där! Grop! Se upp! (Ja, jag har jympadojor till klänning. So sue me.)
Konsertlokalen var gigantisk och fullsatt (3 000 människor), som alla irrade runt i jakt på sina platser.
– Rad 26? Var är rad 26? Var är radnummermarkeringarna?– Hallå, ursäkta, vilken rad sitter ni på och hur vet ni att ni gör det?– Förlåt, va, ska jag titta ner? Var ner? Komma närmare? Ännu närmare? Jaha, men va… Ahaaa. Så … eh … diskret …
Konserten var en formidabel tidsresa. Jag hade ingen aning om att man idag kan försörja sig på att åka runt och lira 1920- och 30-talsmusik inför enorma folkmassor. Sångaren heter Max Raabe och de som lirar heter Palast-Orchester och allt var alldeles extraordinärt skickligt och på alla sätt fantastiskt. (Men man fick inte ta bilder.)
Och så kom då morgonen och hotellfrukosten, som var extremt fullsatt av halva Finland. Jag slog mig fram till teavdelningen, men hittade inga temuggar.
– Ursäkta, har ni temuggar?
– Ja, där.
– Men det är kaffekoppar?
– Ja. Och temuggar.
– Njae, jag skulle vilja ha en större. En mugg.
– Okej, jag hämtar en inne i köket!
– Åh! Tusen tack!
Hm. Temugg till vänster. Kaffekopp till höger.Lösningen heter ”fil- och yoghurtskålsavdelningen”. Se! En tefilskål!
