Jag kommer ihåg att jag lade pussel som liten: en stad där varje hus var en pusselbit. Motivet påminde om Gamla Stan i Stockholm och känslan när det spetsiga huset passade in i det spetsiga tomrummet var fantastisk.
Även i mitt pussel fanns ett sådant där hus med trappgavel (även om jag kallade det ”trappstegstak”), som passade perfekt in i sitt lilla pusselhål. Och när jag senare i livet såg Trappgavelhuset på Storgatan 13 i Luleå (byggt 1903 av Aron Johansson som också ritade Riksdagshuset), fylldes jag av nostalgisk pusselglädje.
Nu är det så att den djefla mannen som jag är gift med numera är pusseltokig. Det ska ligga ett ofärdigt pussel någonstans i huset, så är det bara. Och så sitter han där och svär och sjunger för bitarna. När dammsugarpåsen är full, öppnar han den och plockar noggrant ut inte bara plektrum, utan numera även pusselbitar.
Jag måste nu intervjua honom om detta underliga – eftersom jag själv inte har tålamod att leta ens efter försvunna strumpor, än mindre en pusselbit.
– Jahaja, välkommen skaruva, Olle Bergman. Vad är ditt första pusselminne?
– Det har nog att göra med vårt spelbord hemma i Viken. Det har grön filt-yta och är egentligen ett bridgebord. Det som var tråkigt var att alla bitar skulle vändas innan man fick börja pussla.
Ett annat pusselminne är Bamse-pusslen vi fick av farbror Rune neråt gatan, som jag la om och om igen. De var av trä, producerade av Kärnan och hade alltid en stor figur i mitten …
– Du delar inte ditt stora pusselintresse med din fru. Känner du dig ensam där du sitter vid det vackra, njurformade bordet som blir allt dammigare och dammigare ju tristare ett pussel är?
– Det kan vara kul att ha sällskap, men det som är så angenämt är att jag så fullständigt sjunker in i det jag gör. Det är ett tillstånd som präglas av tre saker: kontemplativt lugn, vällusten i ständiga mikrobelöningar samt ett helt ocensurerat flöde av absurditeter som jag brukar släppa fram i improviserade, rimmade sånger som ingen i hushållet bryr sig om att lyssna på.
– Eh. Med den volymen är det svårt att inte lyssna, kära du. Finns det kvalitetspussel och sekruttpussel?
– Jajemensan! Sekruttpussel har mjuka bitar av tunn kartong med suddigt färgtryck och så kass passform att man hela tiden måste granska de bitar som man fogar samman – passar de verkligen eller bara nästan? Ravensburger, Schmidt, Jumbo och andra kvalitetsmärken har tjocka, härliga bitar som sitter fast så väl i varandra att man kan lyfta stora sjok utan att de faller sönder.
– Now we’re talking! ”Lyfta stora pusselsjok” tycker jag låter som en jättespännande hobby!
– Bort! Rör inte mitt pussel! Schaaas, fruga!
– Gah. Hur många bitar är förresten lagom? Att pussla, menar jag – inte att lyfta i sjok.
– Tusen bitar är ett bra format ur tre aspekter: lagom svårt, lagom stort (för bordet) och det tar lagom lång tid att lägga innan man vill ha ett nytt motiv att tampas med.
Det ska jag understryka här är att jag inte är någon pusselsnobb som älskar ”höst i New England”, ”snöstorm i Alperna” eller ”Atlantiska Oceanen, mitt i”. Jag vill att det händer lite varje gång jag sätter mig ner, oavsett om det är två minuter eller en halvtimme. Däremot är jag stenhård när det gäller lock-gluttande: detta är STRÄNGELIGEN FÖRBJUDET!
– Vafalls? Nä, nu måste jag sätta mig ner. Man får inte titta på lockbilden? Motivet är hemligt? Que?
– Visst. Jag hörde två män som diskuterade sitt pusslande. Om jag förstod det rätt så köpte de pussel åt varandra, sorterade ut alla kantbitar och levererade sedan pusslen till den andre i en plastpåse. Jag har också hört talas om att det finns folk som lägger pussel med baksidan upp.
– Verrückt! Och hur står du ut med fula motiv eller 2/3 molnfri himmel?
– Fula motiv står jag inte ut med längre; det blir inga fler 1970-talsfoton med östtyska gatuvyer eller interiörer från en margarinfabrik. Jag brukar avstå från pussel med mycket hav eller himmel men igår köpte jag ett Schmidt-pussel på loppis. Det hade ganska mycket ljusblått – men det är så himla välgjort.
– Dela med dig av dina innersta pusselhemligheter!
– De sånger jag hittar på när jag pusslar bör inte sjungas offentligt. Ibland tittar jag på locket fast man inte får, dock äger detta rum endast i stunder av djup pusselförtvivlan. Jag är olyckligt kär i två Piatnikpussel från pusselbutiken.se och skulle gärna shoppa loss bland Eurographics motiv om jag hade råd.
– Förresten! Kommer du ihåg när vår numera 24 år gamle son bröt sönder pusselbitar som inte passade?
– Aj. Mitt hjärta.
Avslutningsvis kommer här några råd till alla som vill pussla som min djefla man. Och till de fem barnen som måste köpa julklappar snart. (Han måste ha nya pussel, förstår ni, så att han kan fortsätta skapa sin snuskiga viskonst. Som ingen får höra.)
- Det är bra om fabrikatet finns med här.
- Sky pussel med sladdriga bitar som pesten!
- Motiven bör inte ha för mycket hav, lövverk eller himmel.
- Pusselmotiv där man lär sig något är trevliga – t.ex. kända konstverk och byggnader, kartor etc. Eurographics är helt makalösa ur den aspekten.
Tack, min djefla man! Nu ska jag gå och lyfta stora sjok.
Ha, pussel. Har vi pratat om förr. Äldste sonen och jag är mest nere i pusselträsket i vår familj. Själv kommer jag från en pusselfamilj. Minns särskilt det där pusslet där motivet var en gräsmatta full av bellis. Enda fasta punkten var några små buskar i ena kanten. Jag tillbringade helst mina dar inomhus med en bok när jag var liten. Min uppfattning om friluftsliv var att sitta på balkongen och lägga pussel.
Du glömde den viktigaste frågan! Vad gör man med ett färdiglagt pussel?
Pussel har jag aldrig förstått mig på. Jag vet inte om det är känslan av maktlös oförmåga (två ord på samma stam, läste Hellquist nyligen) , homogen händelselöshet eller känslan att behöva reparera något som någon i ondska gjort isönder (släng av Hellquist igen) som är svårast. Tagna tillsammans är de tre elementen alldeles outhärdliga.
Då köper jag hellre krut för pengarna och ordnar små krevader med diverse material som ligger och skräpar i ett hörn av trädgården. Eller idkar prickskytte på grannens tak med min slangbella. Att skära lök och koka löksoppa är också en sysselsättning som fyller mig med frid. Men några visor blir det inte.
Ett färdiglagt pussel fotograferas till dagboken, ligger på lit de parade i två–tre dar och stoppas sedan ner i lådan. Om det är ett sekruttpussel åker det i retur till lämplig loppis, om det är ett kvalitetspussel hamnar det i spelhyllan.
Ibland eldar vi upp dem!
Ah! Här har barnen (som lägger pussel) ramat in två alster. Men lägger man många förstår jag att det skulle bli ohållbart.
Nu ska jag kolla om någon annan har svarat på tyskagrubblerierna i förra båset. Jag har nämligen inte stenkoll, vet ju vad jag säger men inte alltid varför.
Pysseliten: Jamenvisst. En tysktalande person har ju naturligt nog ingen anledning att fundera på om saker och ting styr dativ eller ackusativ. Härligt att ha det så.
Och – på grund av den där outgrundliga klustereffekten – tar nu även Grönköpins Veckoblad upp frågan om an, auf, hinter osv i det senaste numret, vilket för övrigt är en riktig höjdare. Fniss, fniss.
Pussel minsann? Frågan är om det inte är en logisk förklaring
till varför DDM ”ofta” drabbas av lumbago?
Höjden på det bordet ser inte alltför bra ut för pusselläggning.
LL99
Jag tror att du är alla ryggskotts moder på spåren. Mina två senaste ryggskott har inträffat i samband med förberedelse för resor och när jag haft väskorna placerade alldeles för lågt.
Den framåtlutade arbetsställningen har redan före utbrottet känts ansträngande och det är när jag rätat på ryggen som det smällt till. Måste vara försiktig med detta i fortsättningen. Och DDM bör också ta varning. Det njurformade bordet må vara hur vackert som helst. Men det är en falsk och bedräglig skönhet.
Jag tror att DDM behöver ytterligare pusselutmaningar – se Shmuzzle puzzle (http://www.shmuzzles.com/) där alla bitar har samma geometri, och det finns inga kanter eller hörn.
Vi gav ett sådant pussel som extra-tack till trubaduren Sid Jansson (pussel-fanatiker) efter han underhållit oss på pappa Folkes 60-årsfest. Sids första kommentar efter att ha sett pusslet var att han aldrig skulle prata med oss igen – dock endast efter han kunde beställa fler som skulle ges till hans bekanta (produkten fanns ej i Sverige 1980 – mellanbrorsan tog med det från USA).
Precis SG. Lotten får helt enkelt snickra ihop ett pusselbord åt DDM
och gula huset är ju stort, så någon stans bör det finnas plats för
ett pusselbord.
Pussel! Roligt!
Nu kanske balkongsäsongen börjar lida mot sitt slut så man snart kan ägna sin obefintliga fritid åt att sitta inne och lägga pussel.
Men det där shmusslet tycker jag verkar strida mot pusslandets princip. Det är ju formen hos bitarna man (jag) går på. Så blå himlar är också skoj.
Och jag håller med DDM om att man inte får titta på bilden.
Det här är ett kul pussel. och inte behöver man titta på kartongen heller.
Broder Tomas. Tack för att du påminde om pusslet. Hade glömt det. Vill minnas att han bl a skulle ge till Jejja Sundström och Evert Ljusberg.
Pussel tillhör en av livets trefligheter!
Funkar såväl för en ensling som för flera att hjälpas åt.
Här är början på senaste julpusslet som jag var med om att lägga i Bryssel.
Blå himmel, utan ett moln och exakt samma nyans, över halva pusslets yta, är klart knäckande. Jag bygger alltid ramen först och fortsätter sedan med det enklaste. Sist blir det himmel, trädkronorna eller buskagen. Håller med Olle – man låter det ligga en dag och så ner i kartongen.
Underskattat tidsfördriv.
Vet inte hur jag ska säga detta på ett fint sätt… Men från en gnetig språkpolis (läs svensklärare) till den skrattande diton: ”Allt dammigare och dammigare …” går ju inte.
Anna E (som jag satte ett E på för att skilja från den andra bås-Anna som brukar hänga här) – NATURLIGTVIS har du rätt! Jag ändrar bums!
Anna E: Nykomling i kommentatorsbåset.
Välkommen!
Hoppas du trivs och återkommer!
Tack Örjan – du är den mest väluppfostrade av oss alla!
Idag har min djefla man pusslat sig blå; jag tog ju nämligen med mig två av barnen på en road trip med Ninja-Malin till Kopparberg och hem till Skogsgurra och Hyttfogden, så då var jag inte hemma och gav honom order hela tiden.
(Utförligare rapport kommer när jag har slutat gäspa.)
Var rädd om ryggen DDM.
Åh, jag hoppas så att Ninja eller någon annan trevlig person köper missisionshuset i Bångbro för annars vet jag inte hur det går. Just nu är jag på 24-timmarsutflykt till en annan del av Bergslagen för att klippa gräs på två tomter och sätta in innanfönster, rensa hängrännor, plocka in trädgårdsmöbler och lite annat fix. Skulle jag verkligen klara ett hus till och på annan ort dessutom? Mycket tveksamt. Men mycket frestande.
**suuuus**
Huuuuus!
**suuuuuus**
(Jaja, vi får väl tåla oss.)
Under tiden beundrar jag en palindrom, kommen till min kännedom tack vare Joakim Pirinen som var med i Babel förut i kväll (han sa att han hört den av en vän, eller var det en syster?): Nej, leta i ateljén!
Det är väldigt få husrapporter här. Nästan som om det inte finns något hus.
Det kan bero på att det saknas ord för att beskriva det. Kanske.
Huset var kanske i själva verket en synvilla.
Här kan DDM:s moder berätta om hans förflutna:
Han var yngst av tre söner och sent utvecklad, talade föga (tro det om ni kan!!!)
Pusslandet gick i arv från min föräldrageneration – (jag har ärvt faster Stinas trettiotalspussel med upp till 3000 bitar (i trä!)
Mer än 1000 bitar fick inte plats på spelbordet…
(det gröna, täckt med filt)
Före TV etc var det ju pusslande som gällde.Det låg alltid ett framme.
PLÖTSLIGT
Började den stumme outvecklade lillen lägga ihop bitar i ett avancerat pussel.
DÅ
förstod vi att han inte var utan gåvor!