Hoppa till innehåll

Etikett: Syster

Arbetsläger #23: panelupptäckten!

I slutet av september kroppsarbetade jag och söstra mi – Orangeluvan – i ett förtjusande hus. Vi målade 60-talstapeter vita, vi sprättade bort murket trä och vi hittade muslortar lite här och där.

Den gångna helgen åkte vi dit igen för att ytterligare spä på känslan av ”vitt och fräscht” samt sudda bort unkna lukter. Vi köpte

  • ett billigt restparti med ekgolv
  • spackel
  • färg
  • maskeringstejp en masse
  • penslar och rollrar (de andra tog slut förra gången för vi målar brutalt och tvättar dåligt)
  • ”underlagsfoam” (sånt man lägger under nya golv).

Det skulle helt enkelt vara fokus på att städa upp så att huset kan stå redo för en eventuell julinvasion.

Så blev det inte.

[Spänningen stiger, alla läsare tar sig för hjärtat, håller andan och famlar efter blodtrycksmätaren.]

Men det började precis som planerat. Jag lade fram allt som kan behövas och lite till, och hittade till min stora glädje en rostig, gammal arbetslampa i min egen källare. Perfekt!

Har jag köpt denna vackra tingest? Ärvt den? Fanns den i huset när vi flyttade in? Har jag någonsin använt den?
Världens bästa grej: de självborrande skruvarna! (Den undre är en vanlig skruv.)

Vi hyrde en bil (och fick av outgrundlig anledning en pytteliten farkost, snäppet över moppebil) som inte larmade stup i kvarten som förra gången. Eftersom vi skulle forsla en motionscykel, massa verktyg, mat och skruv, blev det en prövande upplevelse och ett sant test på vår spatiala begåvning.

Dessutom plinkade bilen till med obegripliga meddelanden då och då. ”Inlärn däcktryck startar vid stop.”
I Oskarshamn var stadens gator och torg piggt pyntade med halm och kål.

Väl framme i huset satte vi omedelbart igång att måla en vägg vit. Det var så kul att vi målade en till vägg vit. Sedan råkade Orangeluvan sticka ner kofoten i en mystisk spricka vid en trappa. Det knakade till.

Det vita är alltså det vi målade förra gången …

Ritsch, ratsch fillibombombom, rev vi loss den vitmålade masoniten – och fram på scenen klev en vacker, grön pärlspontpanel.

Kofoten var vår bästa vän och vips, hade vi rivit bort allt det ljusa, fräscha!

– Vad knasigt att vi jobbade och slet i tre dagar i september och nu kommer hit i november och drar ner rubbet!
– Ja, och vad dumt att vi är så bra på att riva!
– Du … taket ser lite mysko ut.
– Oj … är det inte masonit det där också?
– Masonit … jo, man undrar ju vad som finns under …
– Jag bara testar lite kanske?

Jahadå. Där var det också pärlspont!

Vi blev helt rivningstokiga. Masonithatarföreningen har härmed fått två nya medlemmar och huset kläddes under många timmar av inpå bara mässingen. Pärlspont, pärlspont, överallt var det pärlspont!

– Dörren där … ser den inte ut som om …
– MASONITFAN!
– Ska vi?
– Jå.
– Den där också?
– Ja!
– Och den?
– Vad är klockan?
– Oj. Halv två på natten.

Min bekymrade min här har inte nåt med dörren eller kofoten att göra. Jag tänker bara på hur infernaliskt hungrig jag är och hur det egentligen är att laga mat mittinatten.
Här har jag piggnat till – nattamaten fil och flingor gjorde susen!

Kampen mot masoniten var en sak. En helt annan sak var den fajt som utspelades mot de jävla gamla skruvarna som var så krokiga. De samarbetade inte det minsta lilla eftersom de varken hade kryss eller stjärnor i huvudet, utan bara ett dumt streck.

Ni kanske anar kampen?
Tur att vår vän kofoten är så skärpt – dessa gamla idiotspikar stod inte mot i det långa loppet. (Men hur gamla kan de här  egentligen vara?)

Kampen mot småspikarna antog tidvis löjliga proportioner. En masonitskiva på baksidan av en liten skafferidörr var fastsatt med 121 stycken! Hur en masonitskiva skulle vara såpass flyktig att den kräver 121 spikar för att inte rymma är ett mysterium.

Före: Skafferidörren med vitmålad masonit och 121 spikar. Efter: en gammal brunmålad spegeldörr strax bredvid en stor hög med 121 spikar.

Vi som skulle göra fint inne i huset, stökade alltså till å det våldsammaste på alla tillgängliga ytor. Typiska repliker:

– Spik i foten!
– Bra, stå still så kommer jag med tången.
– Färgflaga i ögat!
– Här kommer jag med vatten.
– Var är kofoten?
– Jag sitter nog på den.

Och utomhus växte högen med masonit. Som vi ju hade målat så vit och fräsch …

När tak- och väggpanelen samt alla spegeldörrar var blottade, stod vi stilla en stund och funderade på vad nästa steg var.

– Ska vi städa?
– Mmm. Men duuu. Golvet.
– Ja, den här plastmattan är jätteläbbig.
– Och ful.
– Förmodligen från 1960-talet.
– Örk.
– Vad kan finnas under den?
– Ska vi krafsa lite där borta i hörnet?

Pillerilll i ett hörn. Aha. En lika läbbig spånskiva. Men vad finns under spånskivan?

Den gamla plastmattan hade en oerhört dammig bast-trådsundersida som var helt obekant för oss – och var dessutom fastsatt med femkomponentslim som nästan tog knäcken på både oss och kofoten. Men till slut var spånskivan blottad; i all sin fulhet låg den där och log hånfullt mot oss.

– Spånskivan ska väck.
– NU! Attack!

Och vad trooor ni fanns under spånskivan?

Ett enkelt trägolv! Som man kan slipa!

Nu – hemma igen – sitter vi vid varsitt tangentbord som de yrkeskvinnor vi ju egentligen är. Fötterna och händerna är svullna. Jag har en bula efter kofoten i pannan, medan Orangeluvan har ett skrapsår på benet efter ett kliv rakt genom ett golvhål. Huset är inte längre ljust och fräscht utan istället … helt jävla underbart.

Och vi är så lyckliga!

Jag och den gamla lampan tackar för denna riv- och slithelg.
Share
25 kommentarer

Förbättringsförslag till passagerarfärjetrafiken

Om man bor i Helsingborg åker man snabbt och lätt till Helsingør för att fylla på ölförrådet då och då. Man kan också med fördel ”tura”, och då sitta och åka fram och tillbaka på båten nästan hur länge som helst och dricka upp ölen på plats.

beer
Öl.

Om man vill åka till t.ex. Åland, Finland, Ryssland eller Baltikum kan man också åka färja. Detta har jag gjort kanske 15 gånger i mitt liv, och det händer verkligen, verkligen inte något nytt på den fronten. Man dräller ombord på båten, lär sig på vilket plan restaurangerna är, försöker få plats i sin hytt, går och går och går tills man hittar överallt och sedan dricker man en öl. På kvällen kan man äta buffé och dricka mer öl och klämma på gosedjuren i tax-free-shopen, där det också finns mer öl. Sedan kan man roa sig medelst disco, karaoke och trubadurer eller vika ihop sig nere i hytten där det nog egentligen är meningen att man bara ska sova av sig ölen.

msvictoria
M/S Victoria, liten och smidig.

Kanske finns det modernare jättebåtar än dem som jag och Orangeluvan åkte till Estland med, men v… oj, nu ser jag att de ju inte är gamla! Vi tänkte liksom ”upphottade båtar från 1980-talet”, där vi tittade på trianglar och halvmånar, rökfärgat glas och pastellfärgade tavlor. Men … M/S Romantika är från 2002 och M/S Victoria från 2004!

msromantika
Inredning på M/S Romantika.

Hur som helst borde vi anlitas som analytiker av alla passagerarfärjebolag. Vi vet ju nämligen vad dagens kräsna, presumtiva båtresenärer vill ha! (De som redan gillar att dricka öl, skräna, sjunga och dansa är nog nöjda. Vi tänker på alla som inte är kunder idag.)

Önskelista!

  • Wi-fi som funkar. (Det finns förvisso internetvågor, men de är ganska trassliga och funkar bara tidvis.)
  • Tysta avdelningar med bekväma mysmöbler och en sjuhelvetes massa eluttag.
  • Fler eluttag i hytterna – och då gärna på åtkomliga ställen.
  • Sittplats i fönstren!
onlyone
Våra urladdade apparater på sängen och till vänster i bild det enda eluttaget just där.
eluttagorange
Orangeluvan kollapsar efter klättringen mot eluttaget.
eluttag
Lotten kravlar upp till eluttaget.
inwindow
Här har vi pallat upp oss med täcken och kuddar. (Rumpa, ben och fötter somnade därför snabbt.)
landgang
Det skulle också vara trevligt med mer ordning och reda och mindre panik vid landgång. Det blev stopp i trappor och hissar och alla stod på varandra och stämningen var … mindre trevlig.

Avslutningsvis en inredningsdetalj i en av barerna. Det är nästan så att man får Ernst-vibbar:

citrontak
De gröna citronerna som finner sig i att bli upphängda i taket på detta finurliga sätt, förtjänar verkligen vår respekt.

Share
50 kommentarer

Kulturella fru Bergman

Snart har jag inte sovit på två dygn, men kan både stå, gå, kliva på rätt tåg samt lyssna på Lasse Berghagen och tre trallande operasångerskor i det ölskvalpande Kungsträdgården. Men det var förstås bara uppladdningen inför kvällens övningar.

För si, jag har varit på tijaaaater.

Det var lillasyster Orangeluvan som när biljetterna till ”I väntan på Godot” släpptes, kastade sig över internetkön, knuffade sig förbi alla sajbermänniskor och trängde sig före html:are som inte visste bättre. Och så fick hon de allra, allra finaste biljetterna – ganska långt fram och prick i mitten av Stadsteatern.

En helt annan anledning att besöka just denna teater: teaterteet i pausen! I tiokiloskannor med etiketterat te.

Långstånken strax bakom mig somnade visserligen och snusade med enorma näsvingefladdrande andetag när Micke Persbrandt på scenen höll en slutmonolog med bl.a. denna replik:

– Han sover, han vet inget, låt honom sova.

Och visserligen ringde en satans mobiltelefon när Persbrandt och hans kompis Johan Rabaeus dansade tryckare det allra sista de gjorde på scenen. Men annars skötte sig publiken bra (även om Gunnel Lindblom framför mig stack i pausen).

Plötsligt vill jag nynna på ”Främling”. Foto: Eva-Marie Rundqvist

Som jag njöt – ”I väntan på Godot” är en vansinnigt cool pjäs. Och Micke Persbrandt är ungefär en miljard gånger mer karismatisk på scen än på film, så det så. Föreställningen rekommenderas varmt.

Nästa gång någon till dig säger ”vad väntar du på?”, kommer du inte att tjoa ”bättre tider!” utan bara undslippa dig ett stilla:

– Jag väntar på Godot.

För det gör vi ju alla. (Djupinglotten har talat.)

Share
31 kommentarer

Lilla lillasyster

Idag åker jag och barnen hem till min lillasyster Orangeluvan som har blivit vuxen och köpt ett nybyggt radhus. Tänk att lilla, lilla lillasyster har blivit så stor. Klarar hon amorteringarna? Vet hon att man måste lägga om lånen ibland? Kan hon veckohandla? Tänk om det är ett fuskbygge! Hon är ju inte mer än ungefär fyra år gammal, hur ska det gå?

Orangeluvan var ett år, jag var åtta.

På bilden ovan bor vi på Mätaregränden 8 i Lund. Jag har på mig barnflickan Astrids dödscoola, vita skinnjacka med lurviga ärmar. När Astrid slutade jobba hos oss, blev hon fotomodell i Frankrike. Sedan hittade vi henne i charkdisken på Jätten (en mataffär).

Vilken fin telefonbänk vi sitter på. På just den där telefonbänken deppade min pappa när han fick höra att han inte fick tjänsten på Högskolan i Luleå. (Sedan fick han i alla fall tjänsten och vi flyttade 160 mil.) På just den där telefonbänken satt mamma och grälade med sin mamma i telefon. På just den där telefonbänken satt jag med min lillasyster en dag 1972.

Och den där telefonen, den där Cobran, vart tog den vägen? Nu är jag äntligen framme vid dagens egentliga ämne: telefoner. Kommer ni ihåg hur det var förr när det ringde hemma?

Ring ring!

– Jag tar det!
– Nej, jag tar det!
– Jag tar det, det är till mig!

Alla rusade samtidigt till den telefon som var närmast och eftersom det sällan fanns fler än två telefoner, krockade två telefonsuktare på vägen, en trillade och slog sig blodig på den knottriga vävtapeten – för att inte taaaala om när det var sjögrästapeter som vid friktionskontakt orsakade svårläkta brännsår. Hemma hos oss svarade vi alltid med för- och efternamn och det var riktigt spännande att få höra vem det var som ringde. (Andra familjer svarade med sitt telefonnummer. Det var underligt.) När det idag ringer hemma hos oss, blir det så här:

Ring ring!

Ingen gör något. Sju personer visslar obekymrat och fortsätter med sitt.

Ring ring!

Alla lystrar … kanske vill någon annan svara? Inte ens Fyraåringen kan slita sig.

Ring ring!

Någon höjer volymen på radion för att inte bli störd av ringandet.

Ring ring!

– Kan nån ta det?

Ring ring!

– Svara!

Ring ring!

– Jamen det är inte till mig! Inte så här dags! Åh! ”Okänt nummer”, jag vill inte!

Ring ring!

LOTTEN BERGMAN!
Ja hejsan, jag söker Charlotte.
– DET ÄR JAG MEN JAG LYSTRAR INTE TILL DET NAMNET OCH JAG VILL INTE KÖPA NÅGOT!

Dessutom har vi sladdlösa telefoner så om man faktiskt offrar sig och ska svara, så tar det ofta såpass lång tid att hitta en fungerande telefon att den uppringande ger upp och ringer till mobiltelefonen istället.

– Svaaaara! Vems mobil är det som ringer?

Share
33 kommentarer