Hoppa till innehåll

Etikett: renovering

Hjälp! Jag bygger om!

Om Prinsessan Leia dör en dag och hennes mamma från Singin’ in the rain dör dagen därpå, så måste man vända blad, tänkte jag. Ta på sig blåkläderna, spotta i nävarna och lägga in en snus.

Eller trycka på en knapp.

Nu kommer jag att installera ett nytt tema här som heter Enfold – framför allt kommer nog mobilläsarkretsen att bli gladare.

Ni bloggkramare får gärna ha åsikter och hjälpa mig i största allmänhet med feedback! Eller bara länka till roliga saker kanske?

Tills vidare:

Gene Kelly, Debbie Reynolds och Donald O’Connor 1952.

Share
119 kommentarer

Fjantiga fjölkorven i Finspång

Uppdatering 16 december 2016:
Hotellet som jag berättar om här nedan har kontaktat mig och berättat att renoveringen sedan länge är klar och det har hänt mycket på hotellet och att alla är hjärtligt välkomna dit.


Det var värst vilken fjölkorv till prinsessa på ärten jag har förvandlats till. Förmodligen har jag bott på finhotell i rum med utsikt och balkong, tofflor och morgonrock samt chokladbit på kudden för många gånger. När såg jag senast mögel i duschen? Smutsiga lakan? Intorkad tvål? Trasigt överkast? Nä just det, en lyxlirare med rynk på näsan – det är jag det.

Men ölen är god och utsikten med raggarbilar, polispiket och 25 a-lagare mycket intressant.
Men ölen är god och utsikten med raggarbilar, polispiket och 25 a-lagare mycket intressant.

Nu ska jag försöka vara dumpositiv.

– Tjoho vad kul, jag ska bo på ett sekrutthotell som ser ut som … ett vanligt hus?

Nämen titta, där nere finns ju ett fönster med klistermärken. Tänk om det är mitt!
Nämen titta, där nere finns ju ett fönster med klistermärken. Tänk om det är mitt!

När jag kom in till hotellets reception och fick höra att jag skulle gå ner i underjorden för att komma till mitt rum, tänkte jag att det nog var något suterängtrolleri i bortre änden. För inte kan man väl bo i ett källarutrymme?

Jo, det kan man!
Jo, det kan man. Med överkast i täckjacksmaterial!

In i det brunaste rum jag har varit i sedan 1973 klev jag och konstaterade att joorå, det kommer ju in ljus där uppe genom källarfönstret med klistermärken. Ganska mycket ljus! Se där, badrummet är ju alldeles nyrenoverat med ett härligt, iskallt klinkergolv. Och att tv:n sitter på väggen vid sängens huvudände är väl bara intressant?

Ni hör att jag intalade mig att jag kunde vara vara tuff som en orienterare, cool som fallskärmssoldat och tålig som en finsk skogshuggare? Tsst, vad är väl en brun källarlokal om man tänker efter? Men när tv:n på rummet igår visade sig inte ha tv3 och därmed inte ishockey-VM, tappade jag humöret. När väggarna sedan släppte igenom en annan gästs kurrande magljud, blev jag nästan arg. Snabba efterforskningar visade att varenda hotell i hela Finspång (tre stycken) var fullbokat.

Räddningen blev ett annat källarrum, där det fanns en tv für alle. Och godis, lättöl och ostbågar! Trarajdiraaaa, nu äre hockey-VM!

Ostbågarna gick ut 1 mars och chipsen idag. Ah well.
Ostbågarna gick ut 1 mars och chipsen idag. Ah well.

I sällskap med två döva tjejer och en väldigt tystlåten man såg jag där Sverige slå Tyskland med 5–2. När vi gjorde mål undslapp jag mig ett litet pipigt ”jiho” medan jag inombords skrek och hoppade på möblerna.

Tillbaka i mitt rum blev jag arg på de endast 80 centimeter breda sängarna och möblerade om.

Såja.
Såja.

Så vad är då Finspång förutom ett ställe där jag stundom spelar basket och ofta håller föreläsningar för Siemensanställda? Jo, det är en stad med ett centrum som runt 1976 måste ha jämnats med marken för att strax därefter byggas upp i betongbrutalitet.

Berlin? Leipzig? Gdansk? Brno? Nej, Finspång.
Berlin? Leipzig? Gdansk? Brno? Nej, Finspång.
Det här är en affärsgalleria i Finspång.
Det här är en affärsgalleria i Finspång.

Stackars lilla Finspång. Det är som att se bilder på små, fattiga barn i början av 1900-talet. Med snor rinnande ur näsan, barfota och i trasiga kläder släpade de sig ner i gruvorna istället för att leka kull i blommiga träskor. Finspång ligger vackert; det är ett böljande landskap med fantastiska villor och … nej. Inte så mycket mer. Torka näsan och ryck upp sig, Finspång — locka hit storstadströtta människor med gratis internet, tågbana som binder ihop stan med Linköping och Norrköping och sluta upp med ofoget att ge bygglov till vem som helst.

En liten … rökbalkong?
En liten … rökbalkong?
Min senaste installation illustrerar min uppgivna känsla inför hotellsängens bredd.
Min senaste installation illustrerar min uppgivna känsla inför hotellsängens bredd.
Share
35 kommentarer

Ett vanligt blogginlägg om lite allt möjligt – och ett rop på råd

Julkalenderlucka nummer 9 finns här nedanför. Men jag har ju lovat att skriva lite om Liiifvet då och då och så behöver jag ju er hjälp med en stor sak. Jättestor, flera m2 faktiskt. Men först en liten helgrapport eftersom jag då bodde i en lägenhet i Gamla Stan och för all framtid kommer att peka upp mot huset och säga:

– Där uppe bodde jag en gång. Det var ett himla dongande i kyrkklockorna, ska ni veta. Ja. Så var det. Skrev på en Julkalender gjorde jag.

Från matbordet såg jag Tyska kyrkan. (En äkta fotograf hade putsat glasen först.)

Och när jag hängde som ett nytvättat lakan ut genom fönstret såg jag Storkyrkan. Men hur jag än hängde, så såg jag inga Akademiledamöter trots att det ju är här de hänger i dessa dagar.

Kyrkorna slår alltså ett slag kvart över, två halv, tre kvart i och fyra på helslag samt x antal slag för timmen som just är hel. Mellan en minut i 11 och en minut över 12 slår kyrkorna alltså 37 gånger. Var. I otakt. Och inte en enda gång blev någon det minsta irriterad eftersom det ju var i Gamla Stan där kyrkor faktiskt ska slå i otakt och hela tiden.

Klockan halv två natten mot lördagen bestämdes det att vi skulle ”gå ut”. (Här känner jag alltid att jag måste citera Kerstin Thorwall, som skrev ”Vart ska du gå? Ut!” Så det gör jag då.) Men ”gå ut” är inte alls sköna kvällspromenader när man sover i en lägenhet i Gamla Stan. Nej, det betyder klockan halv två på natten ”betala 100 kronor för att komma in på en lokal och där rulla hatt och dansa”.

Inför detta krogbesök hade vi ägnat

  • 0 minuter till uppfräschning
  • 0 minuter till sminkning
  • 0 minuter till hårfixning
  • 0 minuter till funderingar över klädval.

Bästisgrannen i den randiga myströja som hon ibland sover i.

Jag i plommonstopet. Jag var den absolut enda i hatt, så ni som vill synas på dansgolvet ska i fortsättningen strunta i urringningar och slitsar samt mascara: ta bara på er en hatt.

Längs väggarna och golven stod, halvlåg och låg hånglande män och kvinnor som hade vi rest till en väldigt utspridd ormgrop på en fest hemma hos Caligula. När en karl i flera minuter hade klämt på mina överarmar och flera gånger nypt mig i kinden och närmade sig mig med en underligt kråmande tunga, skrek jag – för att avskräcka honom förstår ni väl – i hans öra:


– Du flirtar just nu med en synnerligen gift fembarnsmor som luktar svett och har glömt ta på sig bh:n och som dessutom rapar räkor!

Karln tog ett steg bakåt och log mot mig samtidigt som han gjorde tummarna upp med båda tummarna och så kom han emot mig igen och började om med överarmsklämmandet och tungviftandet. Som tur var, stängde klubben/puben/discot (vad säger man?) just då, så vi blev utslängda.

And now to something completely different.

Vi övergår nu till mitt rop på råd (som alls inte är ett rop på hjälp) – golvhjälp! För nu håller hantverkare och sanerare och fuktmätare på att riva upp vardagsrumsgolvet (eftersom det brann, om ni minns). Den blommiga plastmattan som vi inte alls tyckte om, åker all världens väg men försäkringsbolaget (If, som om de inte sköter sig kommer att hängas ut som en bloggare genom ett fönster i Gamla Stan) har ju helt rätt i att värdet på den är möjligtvis en halv veckopeng. Och då får man inte många kronor för att ersätta den, ska ni veta.

Vardagsrummet från ena hållet. Och en snickare. I bortre änden har de tagit fram det svinkalla klinkersgolvet från 1932, när huset var Konsumaffär.

Vardagsrummet från andra hållet. Och samma snickare. Kakelugnen kommer från ett 1700-talshus på landet och sattes in i början av 1990-talet.

Det handlar om 40–50 m2 och vi vill egentligen ha breda 1700-talsplank som vi kan dansa barfota på. Trä ska det vara, men hur vi än letar hittar vi bara svindyr parkett som vi faktiskt inte har råd med. Så: har ni några tips? (Gissa först i lucka 9 och kom sedan hit och beordra mig att åka till Åväbbla och ge snickar-Elof en whisky så att han säljer sitt restlager från 1922 till oss för en struntsumma.)

Alltså: vad ska vi ha för golv?

Share
51 kommentarer

Jag, Carl Larsson och garderoben

Jag vurmar som bekant för Carl och Karin Larsson.
Det här är en vanlig bild av Carl, med Brita på axlarna. När man går museirundan på Sundborn, får man veta att Carl Larsson gärna jobbade med barnen runt sig eftersom de inspirerade honom. Olle beslutade sig för att inte vara sämre och försökte skriva, redigera, prata affärssamtal och förhandla arvode med:

– Pappa! Kiss!
– Pappa! Pappa! Pappa! Pappa!
– Kolla världens största hundbajs!

Inte ens en kvinna hade klarat detta. (Många bollar i luften, simultanförmåga, yada yada, ni vet.) Med mig funkar det så här: jag kan göra en miljard olika saker på en gång. Jag kan borsta tänderna och vika tvätt samtidigt som jag pratar telefon och sätter upp en tavla. Jag kan stryka en skjorta samtidigt som jag kryddar kalops och letar efter min iPod. Jag kan peta näsan samtidigt som jag knyter skorna och kliar mig på ryggen. (Åh, vad jag ljuger. Jag stryker aldrig, lagar aldrig kalops och tycker inte om att prata telefon.)

Men så fort det är barn inblandade, blir allt som inte har med barnen att göra … helt misslyckat. Om jag torkar en näsa och svarar på frågor om varför månen är full, bränner jag garanterat kalop… köttfärssåsen. Om jag sätter på ett plåster samtidigt som jag svarar på varför mörka moln är kalla, hör jag inte ens att telefonen ringer. Hjärnan hårdprioriterar barnen. Men till saken nu!

Jag förstår att ni alla sitter och hoppar av otålig längtan efter mitt garderobsbygge. Det går inte snabbare, det går allt långsammare. Slow motion är rena rama racerfarten jämfört med mina dagliga framsteg.

Men jag jobbar i alla fall med barnen runt omkring mig.

Share
9 kommentarer

Husmålningsparty på G

Jag började igår i kommentarerna mumla om husmålningsprojekt. Och det är ett rent förfäääärligt jobb som väntar. Drygt 400 kvadratmeter panel uppåt väggarna.

Snabb resumé
Vi flyttade in i vårt halvruttna hus med blommigt plastgolv och kyrkkaffedimensionerat kök på ovanvåningen 1999. Sedan har jag fäpplat och rivit och flyttat kök, fött barn, geringssågat och hittat på halvdörrar men struntat totalt i det yttre. På huset, vill säga.

Förra sommaren inleddes med bankens pengar byte av hela utsidans träpanel, som hade målats med plastfärg med gladpacksfunktion 1984. Träet under färgen hade under två decennier åldrats som en leverpastej i sommarsol. Den gamla panelen revs ner i september, huset packades in som i papiljotthuckle, och i oktober började den nya förimpregnerade panelen att sättas upp. Tyvärr var den orange. Tyvärr kan man inte måla hus i november. Tyvärr har huset alltså varit orange sedan förvintern.

Nu är huset ju inte bara orange, utan på sina ställen gult, eftersom vi hysterimålade en varm helg i oktober. Och detta innan lockpanelen (orange) sattes upp. På sina ställen räckte inte denna lockpanel, så snickarna använde vit lockpanel. Alltså är huset inte bara orange, utan även gult. Och vitt.

Och randigt.

Våra planer
Under någon helg i augusti ska schabraket målas med alla som vill hjälpa till. Alla. Jag är beredd att lura hit Rotary, Hells Angels, scouterna, Försäkringskassan och all världens folk som kan gå på styltor. (För vi har inga stegar.) Öl och mat. Sång och dans. Färg och klydd och kladd och klet.

Men …?
Och nu till ett roligt problem. Vårt hus får inte ha annat än funkisfärg, vilket är ljusa, blekmesiga utspädda mjölkiga nyanser. Vi har valt samma färg som förut: gult. Blekfisgult.

Men. Funkishusen får ha färger runt fönstren! Antingen på fönsterfodret eller på själva fönsterkarmen. Var ska vi måla? Och ska det vara buteljgrönt eller engelskt rött? Eller … tadaaaa … både och? Vartannat fönster? Grön-röd-randiga fönster?
Rött foder, vit karm? Grönt foder, vit karm?
Vitt foder, röd karm? Vitt foder, grön karm?

Share
26 kommentarer

Fullt hus

Previously on the Bästisgrannen-flyttar-in-i-vårt-hus-story:


1. Vi träffas när vi börjar sexan år 1976, båda två nya i klassen. Hon är cool i stuprörsjeans och Stenmarkjacka. Jag är en tönt i mittbena, utsvängda Silver Dollarjeans och nerslitna träskor. (På bilden har jag en röd-gul stickad tröja som en granne hade gjort till min pappa medan Bästisgrannen strax nedanför har svart väst och vit trasa runt halsen.)

2. Vi spelar basket och är synnerligen okyssta.

3. Vi går ut nian och ser ut så här på avslutningen. Nej, jag minns inte varför.

4. Vi får stipendium och går på high school i USA. Bästisgrannen får en pojkvän som är bäst i skolans basketlag. (Ja, det är han på bilden.) Jag får gå i kyrkan i en klänning som mamman i den amerikanska familjen har sytt alldeles själv. (Ja, det är jag på bilden.)

5. Bästisgrannen lever livets glada dagar. Jag sköter mig klanderfritt och läser böcker.

6. Jag och Bästisgrannen bor i kollektiv på Skånegatan 66 i Stockholm.

7. Jag och Bästisgrannen blir ovänner och säger upp bekantskapen under två år.

8. Jag flyttar till Lund.

9. Bästisgrannen flyttar till Luleå.

10. Bästisgrannen med skotsk make flyttar med barn och allt in i huset bredvid vårt – halvvägs mellan Lund och Luleå. Vi har maskerad varje höst.

11. Bästisgrannens hus börja mögla; kreosotdimmor förpestar livet och skottens kilt luktar gammal källare istället för – som sig bör – öl. Huset måste utrymmas och totalsaneras.

12. Bästisgrannen, den skotske maken och deras barn samt 37 handdukar flyttar in i vårt hus den 5 maj 2006.

Plötsligt sorteras tvätten redan nere i tvättstugan.
Plötsligt sitter det en inramad veckomatsedel (ifylld sex veckor framåt) på väggen i köket.
Plötsligt är det slagsmål om datorerna.
Plötsligt är det rena rama partystämningen vid frukosten.
Plötsligt har det gått 30 år.

Share
31 kommentarer

Blommigt plastgolv rimmar nästan på blommig falukorv

Inspirerad av R Skriveriers tapetutredning, ska jag idag visa upp våra fula plastgolv.

Bakgrundsfakta:

  • Vårt hus byggdes i funkisstil som en Konsumaffär 1932.
  • När affär-epoken tog slut och stora landsvägen inte gick förbi huset längre, blev det chinchilla-farm, församlingshem, cembaloverkstad och privatbostad om vartannat.
  • År 1984 ägde en förfärlig renovering rum – när kommunen för att spara pengar rustade huset à la budgetextrapris-slit-å-slängvarianten.

När vi flyttade in 1999, låg detta blommiga plastgolv i nästan hela huset.
Det måste vara ett 70-talsgolv som såldes billigt eftersom det bara fyllde någons lagerutrymme sedan flera år. Vilket man kan förstå.
Ni ser? Olika färgställningar, jättepiffigt. Till detta matchades knottriga vävtapeter övermålade i guuuuuult och miiiiintgrööönt.

Den 11 september 2001 klev jag resolut, men trött på blommor, ur sängen och slet som en hulk ut golvet i hallen. Förfärligt slitsamt. Först ett blommigt plastgolv, sedan ett lager linoleumplattor, sedan en svampig träflisskiva – och sedan ett alldeles utmärkt trägolv! Runt tretiden på eftermiddagen kom jag dock av mig, och sedan gick detta renoveringsarbete i snigelfart i ett par veckor. Månader. Halvår.

Med åren har jag kommit allt närmare ett hus med idel trägolv, men två projekt kvarstår.

1. Ett drygt 40 kvadratmeter stort rum (från början den stora affärslokalen) med idel blommor. Under plasten ligger en spånskiva, under den ligger linoleumplattor – och under dem ligger klinkers … som ligger på cement …
Här ser man allt utom klinkers-lagret i en gräns till ett annat rum. Här skulle det egentligen vara en snygg tröskel, men jag … eh … kom av mig.
Så här ser klinkerslagret ut (bilden är tagen i ett annat rum, som inte är drygt 40 kvadratmeter stort). Och det är kallt, iskallt, lika kallt som gårdagens kalla kladdkaka.

2. Trappan är det andra sorgebarnet (se bild längre upp). En alldeles utmärkt trätrappa kläddes alltså 1984 in i plast efter att trappstegens nos (kant) nogsamt sågats av och ersatts av en chic bruuuun plastlist.
Apropå brunt, så kan vi även stoltsera med detta bruna plastgolv i ett inte på några villkor fuktspärrat duschutrymme.
Men så här skulle det alltså kunna se ut. Vackert, slipat, lackat, gammalt trägolv. (”Städade människan inte innan hon tog bilden?”)

Share
5 kommentarer

Bästisgrannen

Jag och Bästisgrannen träffades när vi var 12 år. Vi gick i samma klass, valde samma gymnasielinje, gick samtidigt på High School i USA (fast hon i Iowa blev ”promqueen” och hade pojkvän, medan jag i Dallas bara hade håriga ben och blev kallad ”the Swedish n*ggerlover” [där *=i, man får inte skriva sådana ord för då får sökmotorerna spunk] och hon trivdes och jag från dag 1 räknade ut hur många dagar jag var tvungen att bo kvar).

Efter gymnasiet flyttade vi ihop i ett minikollektiv med en tredje tjej på Söder i Stockholm. Efter endast ett halvår var vi så osams att vi inte talade med varandra på två år. Sedan blev vi kompisar igen, men hördes bara av till födelsedagar och bröllop och barnafödslar. Plötsligt, år 2000, bodde vi grannar i en mellansvensk stad som ingen av oss hade någon som helst anknytning till. Nu är vi så tajta att om den ena familjens bil är borta, ringer den kvarvarande familjen och säger ”Va, vart har ni åkt utan oss?”.

Nu i vår sker det onämnbara. Hennes hus möglar, ruttnar, sänder ut livsfarliga ångor och måste totalsaneras och plastas in för en miljard kronor som banken vill ha triljoner i ränta för. Hon, hennes man och två barn måste flytta hem till oss. I tre månader.

Vad gör man nu? Leker man korridorkök? Letar upp instruktionsböcker från flower power-eran?

Nejdå. Vi får helt enkelt sätta på tvättmaskinen med större frekvens, banka upp ännu fler krokar i hallen, städa ur kylskåpet och köpa vin oftare.

Uppdatering: Kom just på att jag måste tacka försynen. Bloggvirke kommer ju att serveras på silverbricka varje dag under dessa tre månader. Tack.

Share
18 kommentarer