Hoppa till innehåll

Etikett: hantverkare

Arbetsläger #23: panelupptäckten!

I slutet av september kroppsarbetade jag och söstra mi – Orangeluvan – i ett förtjusande hus. Vi målade 60-talstapeter vita, vi sprättade bort murket trä och vi hittade muslortar lite här och där.

Den gångna helgen åkte vi dit igen för att ytterligare spä på känslan av ”vitt och fräscht” samt sudda bort unkna lukter. Vi köpte

  • ett billigt restparti med ekgolv
  • spackel
  • färg
  • maskeringstejp en masse
  • penslar och rollrar (de andra tog slut förra gången för vi målar brutalt och tvättar dåligt)
  • ”underlagsfoam” (sånt man lägger under nya golv).

Det skulle helt enkelt vara fokus på att städa upp så att huset kan stå redo för en eventuell julinvasion.

Så blev det inte.

[Spänningen stiger, alla läsare tar sig för hjärtat, håller andan och famlar efter blodtrycksmätaren.]

Men det började precis som planerat. Jag lade fram allt som kan behövas och lite till, och hittade till min stora glädje en rostig, gammal arbetslampa i min egen källare. Perfekt!

Har jag köpt denna vackra tingest? Ärvt den? Fanns den i huset när vi flyttade in? Har jag någonsin använt den?
Världens bästa grej: de självborrande skruvarna! (Den undre är en vanlig skruv.)

Vi hyrde en bil (och fick av outgrundlig anledning en pytteliten farkost, snäppet över moppebil) som inte larmade stup i kvarten som förra gången. Eftersom vi skulle forsla en motionscykel, massa verktyg, mat och skruv, blev det en prövande upplevelse och ett sant test på vår spatiala begåvning.

Dessutom plinkade bilen till med obegripliga meddelanden då och då. ”Inlärn däcktryck startar vid stop.”
I Oskarshamn var stadens gator och torg piggt pyntade med halm och kål.

Väl framme i huset satte vi omedelbart igång att måla en vägg vit. Det var så kul att vi målade en till vägg vit. Sedan råkade Orangeluvan sticka ner kofoten i en mystisk spricka vid en trappa. Det knakade till.

Det vita är alltså det vi målade förra gången …

Ritsch, ratsch fillibombombom, rev vi loss den vitmålade masoniten – och fram på scenen klev en vacker, grön pärlspontpanel.

Kofoten var vår bästa vän och vips, hade vi rivit bort allt det ljusa, fräscha!

– Vad knasigt att vi jobbade och slet i tre dagar i september och nu kommer hit i november och drar ner rubbet!
– Ja, och vad dumt att vi är så bra på att riva!
– Du … taket ser lite mysko ut.
– Oj … är det inte masonit det där också?
– Masonit … jo, man undrar ju vad som finns under …
– Jag bara testar lite kanske?

Jahadå. Där var det också pärlspont!

Vi blev helt rivningstokiga. Masonithatarföreningen har härmed fått två nya medlemmar och huset kläddes under många timmar av inpå bara mässingen. Pärlspont, pärlspont, överallt var det pärlspont!

– Dörren där … ser den inte ut som om …
– MASONITFAN!
– Ska vi?
– Jå.
– Den där också?
– Ja!
– Och den?
– Vad är klockan?
– Oj. Halv två på natten.

Min bekymrade min här har inte nåt med dörren eller kofoten att göra. Jag tänker bara på hur infernaliskt hungrig jag är och hur det egentligen är att laga mat mittinatten.
Här har jag piggnat till – nattamaten fil och flingor gjorde susen!

Kampen mot masoniten var en sak. En helt annan sak var den fajt som utspelades mot de jävla gamla skruvarna som var så krokiga. De samarbetade inte det minsta lilla eftersom de varken hade kryss eller stjärnor i huvudet, utan bara ett dumt streck.

Ni kanske anar kampen?
Tur att vår vän kofoten är så skärpt – dessa gamla idiotspikar stod inte mot i det långa loppet. (Men hur gamla kan de här  egentligen vara?)

Kampen mot småspikarna antog tidvis löjliga proportioner. En masonitskiva på baksidan av en liten skafferidörr var fastsatt med 121 stycken! Hur en masonitskiva skulle vara såpass flyktig att den kräver 121 spikar för att inte rymma är ett mysterium.

Före: Skafferidörren med vitmålad masonit och 121 spikar. Efter: en gammal brunmålad spegeldörr strax bredvid en stor hög med 121 spikar.

Vi som skulle göra fint inne i huset, stökade alltså till å det våldsammaste på alla tillgängliga ytor. Typiska repliker:

– Spik i foten!
– Bra, stå still så kommer jag med tången.
– Färgflaga i ögat!
– Här kommer jag med vatten.
– Var är kofoten?
– Jag sitter nog på den.

Och utomhus växte högen med masonit. Som vi ju hade målat så vit och fräsch …

När tak- och väggpanelen samt alla spegeldörrar var blottade, stod vi stilla en stund och funderade på vad nästa steg var.

– Ska vi städa?
– Mmm. Men duuu. Golvet.
– Ja, den här plastmattan är jätteläbbig.
– Och ful.
– Förmodligen från 1960-talet.
– Örk.
– Vad kan finnas under den?
– Ska vi krafsa lite där borta i hörnet?

Pillerilll i ett hörn. Aha. En lika läbbig spånskiva. Men vad finns under spånskivan?

Den gamla plastmattan hade en oerhört dammig bast-trådsundersida som var helt obekant för oss – och var dessutom fastsatt med femkomponentslim som nästan tog knäcken på både oss och kofoten. Men till slut var spånskivan blottad; i all sin fulhet låg den där och log hånfullt mot oss.

– Spånskivan ska väck.
– NU! Attack!

Och vad trooor ni fanns under spånskivan?

Ett enkelt trägolv! Som man kan slipa!

Nu – hemma igen – sitter vi vid varsitt tangentbord som de yrkeskvinnor vi ju egentligen är. Fötterna och händerna är svullna. Jag har en bula efter kofoten i pannan, medan Orangeluvan har ett skrapsår på benet efter ett kliv rakt genom ett golvhål. Huset är inte längre ljust och fräscht utan istället … helt jävla underbart.

Och vi är så lyckliga!

Jag och den gamla lampan tackar för denna riv- och slithelg.
Share
24 kommentarer

Augustiallegori

Per, Karin, Tage, Arne, Ulrik … Alfons?

Japp, nu är den här, månaden augusti. Jag är inte alls nöjd med hur juli har uppträtt och hötter med näven mot både vädret och månaden augusti, som jag anser trampade in på tok för tidigt. Jag har inte hunnit renovera alla fönster och inte på långa vägar hoppat i badsjön lika ofta som brukligt är.

Denna aversion mot väder och tid grundar sig måhända i en allmän osäkerhet om tingens beskaffenhet den kommande hösten; allt påminner om gungfly och kvicksand i kombination med motvind.

Hur ser ni på hösten? Vad kommer att hända, tror ni? Är det ens lönt att fundera och agera?

– Nej, Lotten, det är ingen idé. Dra nåt gammalt över dig och gå i ide istället.
– Tack, framtidsguden som bor i kristallkulan! Då vet jag!

Och annars? Jo! Kolla, jag byggde mig en frukostbänk! (Och detta projekt ser jag numera som en allegori om tillvaron.)

1. Trasig betong och spilld färg samt trevlig murgröna i östhörnan där det aldrig blåser.
2. Planering. Jättebra material från källaren.
3. Oerhört forcerad selfie. (Jag är för tusan högerhänt.)
4. Konsoler och färg från källaren! Allt kostade 0 kronor!

Där satt jag och åt frukost i en vecka och njöt – när det inte regnade. Vilket det ju gjorde varenda, vareviga dag. Föga anade jag vad regnet skulle ställa till med.

Men igår …

5. … pajade konsolerna helt eftersom deras inomhuskonstruktion byggde på sketet lim som helt slutade funka när det blev blött.

Jag och den djefla mannen satt där i godan ro och så KLATJOFS, föll vi båda ner i den trasiga betongen. Mina knastriga knän fick sig varsin smäll, ett långfinger stukades och på ena vaden har jag ett blåmärke stort som en julapelsin.

Äsch! Ner i källaren igen. Man ska inte ge upp! Man ska bita ihop, knacka i väggen, leta fram de finaste skruvarna, lägga vattenpasset korrekt och börja om från början!

6. Järnkonsoler!

Nu är frågan bara:

– Vågar jag ens provsitta bänken om bygget nu ÄR en allegori?

Share
17 kommentarer

Then icke alls arghe snickhareen

Rubriken hittade PK i kommentatorsbåset på igår, när jag i en förflugen kommentar berättade att jag minsann hade hantverkat mig genom hela dagen som en hel ka… Nej, så kanske man inte kan skriva längre?

Först skulle jag laga källarkylskåpet som gick sönder för tre veckor sedan och som vi är otroligt beroende av, som den storfamilj vi är. Jag läste på, googlade, petade, skruvade, blåste rent och gav upp.

slapkyl
Och tog kylskåpet på ena axeln och lade det i släpkärran som är vårt skrotförråd.

Men, undrar ni väl nu, hur har vi klarat oss utan det extra kylskåpet i tre veckor? Jo, med hjälp av vädret och min ”uppfinning”.

utekyl1
Ute på verandan står en bokhylla med en gardin av fyrdubbel vaxduk.
utekyl
Det här var kylskåpet som hyste bl.a. 12 kilo bläckfisk under den dryga veckan som spanjoren i huset hade sin spanska familj på besök.

Men så här kan man ju inte ha det nu när solen lyser och gassar och har sig och det är massa plusgrader. Och heller inte när det blir –10 °C och osten fryser. Något måste göras! tänkte jag och skred till verket.

Men först skulle jag bara tvätta en fransk balkongdörrs fönster (solen försökte, men lyckades nästan inte tränga genom). Fast då insåg jag att ihopklämmarpryttlarna (korrekt term?) mellan fönsterglasen hade gett upp och måste bytas ut. Väl där, mitt i bytandet, bändandet, skruvandet och svärandet, förstod jag varför dörren visslar så muntert när det blåser ute eftersom tätningslisterna hade blivit så spröda att de bara bestod av ett pulver som gick att blåsa bort.

ihopklammare
Gammal, fungerande stängaihopplutt, gammal trasig stängaihopplutt, nyinsatt och fungerande klämmaihopplutt som är jättebänglig att få dit.

Samtidigt som jag skruvade, bände, klistrade nya lister, bankade och torkade rent, googlade jag fram ett kylskåp som var till salu här i stan. Tur att man har stora, starka söner nu när min djefla man ligger pall med det årliga ryggskottet. Kylskåpet (och en gul pirra) inköptes, bars ner i källaren, installerades till applåder och serpentiner.

nykyl
Rent och tomt! Men inte så länge till.

Men en nästan större bedrift var att jag lyckades pruta ner kylskåpet till 500 kr mot att jag dessutom tog emot två enorma, bängliga överskåp som säljaren verkligen ville bli av med. Och en ännu större bedrift var att jag ensam i bräcklig farkost (se nedan) lyckades bära dem till ett ställe som tar emot åbäken som ingen vill ha.

overskap
Tyvärr var stället stängt när jag kom kånkande med dem, så jag bröt mot en skriven lag som tydligt angav att man inte villa ha gåvor när det är stängt. Förlåt.

Den bräckliga farkosten är älsklingsbilen HEJ. Han har nämligen problem med pyspunka, vilket man tydligen inte ska kunna ha på bilar. Jag fyller på med luft varannan dag och inväntar vår bilmeckartomtes nästa lediga dag, för då ska HEJ få ny frisyr och lite manikyr.

pyspunka
HEJ!

Ett annat hjul är den relativt nya dammsugarens. Jag dammsög nämligen lite som Ronnie Peterson och for i en kurva så illa att svänghjulet undertill trillade av. Hantverkaren i mig satte på ett nytt hjul som inte funkade alls, så ny nu dammsuger jag barbacka.

underdammsug
Materialtrötthet.

Och hur avslutades denna min hantverkardag? Jo, med att jag spacklade ugnen ren.

ugsrengoring
Rengöringsmedel, scotch-brite och stålull samt såpa kan slänga sig i väggen – med en rejäl skrapa kan man slå världen med häpnad.

Fast har jag då egentligen snickrat? Nej, men rubriken var så fin.

Share
55 kommentarer