Etikett: hantverkare

Tången och jag

Publicerat av Lotten Bergman den 5 september 2023 23:28

Det finns några saker jag har mycket svårt för – alltså som jag verkligen inte gillar. Och inte kan vänja mig vid. Några exempel:

Att stå i kassan på Lidl och inte ha tillräckligt med pengar för att betala maten (men numera kan jag tack och lov med några snabba tryckningar på mobilen flytta pengar från kris- och panikkontot).
Illa skriven information.
Elakingar – illvilliga, ogina sabotörer.
Obekväma skor som krafsar på den 2008 brutna tån.
Att göra reklam för mig själv.
Motorstopp.
Snöoväder i maj.
Mygginvasionen just nu.

(Ni läser nu med spänning vidare och undrar vad det är i ovanstående lista som jag har råkat ut för. Maj är det ju inte, och inte ska jag väl behöva göra reklam för mig, så himla etablerad jag är? *host* Nä, och skor har jag knappt haft på mig sedan midsommar. Och t¨ngen i rubriken, vad kan den ha för roll?)

I lördags konstaterade jag att det var en diger ärendelista jag hade framför mig. Tanka bilen, dumpa grenar och en ful kista på den världsberömda återvinningscentralen Retuna, slänga kartonger, hämta två flaskor specialbeställt ukrainskt vin, lämna tillbaka en tröja som ingen av sönerna ville ha, lämna in min cykel på reparation eftersom bakhjulets nav nog håller på att slitas ut, köpa jättegott bröd samt hämta kurslitteratur på biblo (barnlitteraturkurs på distans på Umeå universitet).

Det kändes bra, eftersom jag bävar inför den dag när jag kliver upp ur sängen och tackar nej till alla inbjudningar och aktiviteter eftersom jag just denna dag kanske är helt upptagen med att t.ex. klippa tånaglarna.

Efter att ha dumpat grenarna och kistan sa bilen att den behövde bensin pronto. Det var såpass bråttom att jag svängde in på en inte alls billig mack vid Bilia, där man köper Volvobilar för en halv miljon. Jag tankade lite, satte mig i bilen och vred om nyckeln.

Stendött. Inte ens en dödsryckning, inte ens en liten suck hördes från bilskrället.

– Men du har ju fått bensin?! Vad är det nu för fel? sa jag uppbragt eftersom jag (se ovan) ju hyser stark aversion mot motorstopp.

Det enda rätta i en sådan här prekär situation är förstås att sucka, gå ur bilen, öppna motorhuven och ta en selfie.

”Se här”, säger min blick, ”vad fan gör jag nu?”

Den djefla mannen (som inte kan nåt om bilmotorer) var på rymmen i Stockholm och alla som jag känner har miljövänliga bilar som inte kan användas med startkablar. Men på Bilia måste det ju finnas Volvokännare som gillar även 1999 års modell? Jag lämnade bilen med motorhuven öppen och travade in i bilutställningslokalen.

Allt blänkte så vackert. Alla säljare var vattenkammade och hade tajta kostymer. Kunderna var få, bilarna var många. Ingen tittade på mig i mina basketkläder och randiga regnkappa. Så jag gick ut till sekruttbilen igen.

– Batteriet är väl det enda som kan paja så att en bil bara stendör? tänkte jag. Får man röra batteriet om det är dött? Om jag rotar fram ett verktyg kanske jag kan pilla lite på batteriet? Vänta, va?

Jag stirrade på en av de där grejerna som man sätter fast startkablarna på.

Men … den där muttern sitter ju inte riktigt fast på ~~bulten~~ skruven?

Det enda rätta i en sådan här situation är förstås att sucka, rota fram en liten tång ur handskfacket, pilla på grejen och filma:

”Den ska inte vara lös” säger jag korrekt & konfunderad i filmen.

Med den där lilla tången (som sannerligen inte är en skiftnyckel), lyckades jag skruva på muttern så att den satt som berget. Naturligtvis smutsade jag ner mitt vita basketlinne, fick skit under naglarna och brände mig lite på nåt som var varmt.

Plötsligt hörde jag en röst.

– Jahaja, behöver du hjälp, eller?

Där kom en säljare i sin lilla kostym med en stor, röd hjärtstartare i famnen!

– Bilen … den dog, men den brukar inte krångl… sa jag.
– Ojojoj, vilket litet batteri! avbröt mannen i den lilla kostymen och började bängla med hjärtstartaren.
– Vad … va… är det en …?
– Energistation. Med kompressor. Klart man hjälper en dam i nöd. Prova att starta nu.

Brrrruuuuuuuhmmm, så startade bilen. Jag tackade mannen i den lilla kostymen, tog min lilla tång som väl hade gjort underverk på sitt sätt, åkte hem och åt en stor äggmacka. Ännu har jag inte kommit mig för att slänga kartonger, hämta vin, lämna tillbaka tröjan, lämna in cykeln, köpa bröd samt hämta kurslitteratur på biblo eftersom motorstopp tar så himla mycket på krafterna.

Oh, the irony.

Japp. Svart-rött basketlinne är bättre att ikläda sig när man ska mecka med bilar och färgmatcha en energistation.

15 kommentarer

Arbetsläger #23: panelupptäckten!

Arbetsläger #23: panelupptäckten!

Publicerat av Lotten Bergman den 9 november 2022 22:40

I slutet av september kroppsarbetade jag och söstra mi – Orangeluvan – i ett förtjusande hus. Vi målade 60-talstapeter vita, vi sprättade bort murket trä och vi hittade muslortar lite här och där.

Den gångna helgen åkte vi dit igen för att ytterligare spä på känslan av ”vitt och fräscht” samt sudda bort unkna lukter. Vi köpte

ett billigt restparti med ekgolv
spackel
färg
maskeringstejp en masse
penslar och rollrar (de andra tog slut förra gången för vi målar brutalt och tvättar dåligt)
”underlagsfoam” (sånt man lägger under nya golv).

Det skulle helt enkelt vara fokus på att städa upp så att huset kan stå redo för en eventuell julinvasion.

Så blev det inte.

[Spänningen stiger, alla läsare tar sig för hjärtat, håller andan och famlar efter blodtrycksmätaren.]

Men det började precis som planerat. Jag lade fram allt som kan behövas och lite till, och hittade till min stora glädje en rostig, gammal arbetslampa i min egen källare. Perfekt!

Har jag köpt denna vackra tingest? Ärvt den? Fanns den i huset när vi flyttade in? Har jag någonsin använt den?

Världens bästa grej: de självborrande skruvarna! (Den undre är en vanlig skruv.)

Vi hyrde en bil (och fick av outgrundlig anledning en pytteliten farkost, snäppet över moppebil) som inte larmade stup i kvarten som förra gången. Eftersom vi skulle forsla en motionscykel, massa verktyg, mat och skruv, blev det en prövande upplevelse och ett sant test på vår spatiala begåvning.

Dessutom plinkade bilen till med obegripliga meddelanden då och då. ”Inlärn däcktryck startar vid stop.”

I Oskarshamn var stadens gator och torg piggt pyntade med halm och kål.

Väl framme i huset satte vi omedelbart igång att måla en vägg vit. Det var så kul att vi målade en till vägg vit. Sedan råkade Orangeluvan sticka ner kofoten i en mystisk spricka vid en trappa. Det knakade till.

Det vita är alltså det vi målade förra gången …

Ritsch, ratsch fillibombombom, rev vi loss den vitmålade masoniten – och fram på scenen klev en vacker, grön pärlspontpanel.

Kofoten var vår bästa vän och vips, hade vi rivit bort allt det ljusa, fräscha!

– Vad knasigt att vi jobbade och slet i tre dagar i september och nu kommer hit i november och drar ner rubbet!
– Ja, och vad dumt att vi är så bra på att riva!
– Du … taket ser lite mysko ut.
– Oj … är det inte masonit det där också?
– Masonit … jo, man undrar ju vad som finns under …
– Jag bara testar lite kanske?

Vi blev helt rivningstokiga. Masonithatarföreningen har härmed fått två nya medlemmar och huset kläddes under många timmar av inpå bara mässingen. Pärlspont, pärlspont, överallt var det pärlspont!

– Dörren där … ser den inte ut som om …
– MASONITFAN!
– Ska vi?
– Jå.
– Den där också?
– Ja!
– Och den?
– Vad är klockan?
– Oj. Halv två på natten.

Min bekymrade min här har inte nåt med dörren eller kofoten att göra. Jag tänker bara på hur infernaliskt hungrig jag är och hur det egentligen är att laga mat mittinatten.

Här har jag piggnat till – nattamaten fil och flingor gjorde susen!

Kampen mot masoniten var en sak. En helt annan sak var den fajt som utspelades mot de jävla gamla skruvarna som var så krokiga. De samarbetade inte det minsta lilla eftersom de varken hade kryss eller stjärnor i huvudet, utan bara ett dumt streck.

Tur att vår vän kofoten är så skärpt – dessa gamla idiotspikar stod inte mot i det långa loppet. (Men hur gamla kan de här egentligen vara?)

Kampen mot småspikarna antog tidvis löjliga proportioner. En masonitskiva på baksidan av en liten skafferidörr var fastsatt med 121 stycken! Hur en masonitskiva skulle vara såpass flyktig att den kräver 121 spikar för att inte rymma är ett mysterium.

Före: Skafferidörren med vitmålad masonit och 121 spikar. Efter: en gammal brunmålad spegeldörr strax bredvid en stor hög med 121 spikar.

Vi som skulle göra fint inne i huset, stökade alltså till å det våldsammaste på alla tillgängliga ytor. Typiska repliker:

– Spik i foten!
– Bra, stå still så kommer jag med tången.
– Färgflaga i ögat!
– Här kommer jag med vatten.
– Var är kofoten?
– Jag sitter nog på den.

Och utomhus växte högen med masonit. Som vi ju hade målat så vit och fräsch …

När tak- och väggpanelen samt alla spegeldörrar var blottade, stod vi stilla en stund och funderade på vad nästa steg var.

– Ska vi städa?
– Mmm. Men duuu. Golvet.
– Ja, den här plastmattan är jätteläbbig.
– Och ful.
– Förmodligen från 1960-talet.
– Örk.
– Vad kan finnas under den?
– Ska vi krafsa lite där borta i hörnet?

Pillerilll i ett hörn. Aha. En lika läbbig spånskiva. Men vad finns under spånskivan?

Den gamla plastmattan hade en oerhört dammig bast-trådsundersida som var helt obekant för oss – och var dessutom fastsatt med femkomponentslim som nästan tog knäcken på både oss och kofoten. Men till slut var spånskivan blottad; i all sin fulhet låg den där och log hånfullt mot oss.

– Spånskivan ska väck.
– NU! Attack!

Och vad trooor ni fanns under spånskivan?

Nu – hemma igen – sitter vi vid varsitt tangentbord som de yrkeskvinnor vi ju egentligen är. Fötterna och händerna är svullna. Jag har en bula efter kofoten i pannan, medan Orangeluvan har ett skrapsår på benet efter ett kliv rakt genom ett golvhål. Huset är inte längre ljust och fräscht utan istället … helt jävla underbart.

Och vi är så lyckliga!

Jag och den gamla lampan tackar för denna riv- och slithelg.

25 kommentarer

Augustiallegori

Publicerat av Lotten Bergman den 2 augusti 2020 16:44

Per, Karin, Tage, Arne, Ulrik … Alfons?

Japp, nu är den här, månaden augusti. Jag är inte alls nöjd med hur juli har uppträtt och hötter med näven mot både vädret och månaden augusti, som jag anser trampade in på tok för tidigt. Jag har inte hunnit renovera alla fönster och inte på långa vägar hoppat i badsjön lika ofta som brukligt är.

Denna aversion mot väder och tid grundar sig måhända i en allmän osäkerhet om tingens beskaffenhet den kommande hösten; allt påminner om gungfly och kvicksand i kombination med motvind.

Hur ser ni på hösten? Vad kommer att hända, tror ni? Är det ens lönt att fundera och agera?

– Nej, Lotten, det är ingen idé. Dra nåt gammalt över dig och gå i ide istället.
– Tack, framtidsguden som bor i kristallkulan! Då vet jag!

Och annars? Jo! Kolla, jag byggde mig en frukostbänk! (Och detta projekt ser jag numera som en allegori om tillvaron.)

1. Trasig betong och spilld färg samt trevlig murgröna i östhörnan där det aldrig blåser.

2. Planering. Jättebra material från källaren.

3. Oerhört forcerad selfie. (Jag är för tusan högerhänt.)

4. Konsoler och färg från källaren! Allt kostade 0 kronor!

Där satt jag och åt frukost i en vecka och njöt – när det inte regnade. Vilket det ju gjorde varenda, vareviga dag. Föga anade jag vad regnet skulle ställa till med.

Men igår …

5. … pajade konsolerna helt eftersom deras inomhuskonstruktion byggde på sketet lim som helt slutade funka när det blev blött.

Jag och den djefla mannen satt där i godan ro och så KLATJOFS, föll vi båda ner i den trasiga betongen. Mina knastriga knän fick sig varsin smäll, ett långfinger stukades och på ena vaden har jag ett blåmärke stort som en julapelsin.

Äsch! Ner i källaren igen. Man ska inte ge upp! Man ska bita ihop, knacka i väggen, leta fram de finaste skruvarna, lägga vattenpasset korrekt och börja om från början!

Nu är frågan bara:

– Vågar jag ens provsitta bänken om bygget nu ÄR en allegori?

17 kommentarer

Then icke alls arghe snickhareen

Publicerat av Lotten Bergman den 4 januari 2015 16:43

Rubriken hittade PK i kommentatorsbåset på igår, när jag i en förflugen kommentar berättade att jag minsann hade hantverkat mig genom hela dagen som en hel ka… Nej, så kanske man inte kan skriva längre?

Först skulle jag laga källarkylskåpet som gick sönder för tre veckor sedan och som vi är otroligt beroende av, som den storfamilj vi är. Jag läste på, googlade, petade, skruvade, blåste rent och gav upp.

slapkyl — Och tog kylskåpet på ena axeln och lade det i släpkärran som är vårt skrotförråd.

Men, undrar ni väl nu, hur har vi klarat oss utan det extra kylskåpet i tre veckor? Jo, med hjälp av vädret och min ”uppfinning”.

utekyl1 — Ute på verandan står en bokhylla med en gardin av fyrdubbel vaxduk.

utekyl — Det här var kylskåpet som hyste bl.a. 12 kilo bläckfisk under den dryga veckan som spanjoren i huset hade sin spanska familj på besök.

Men så här kan man ju inte ha det nu när solen lyser och gassar och har sig och det är massa plusgrader. Och heller inte när det blir –10 °C och osten fryser. Något måste göras! tänkte jag och skred till verket.

Men först skulle jag bara tvätta en fransk balkongdörrs fönster (solen försökte, men lyckades nästan inte tränga genom). Fast då insåg jag att ihopklämmarpryttlarna (korrekt term?) mellan fönsterglasen hade gett upp och måste bytas ut. Väl där, mitt i bytandet, bändandet, skruvandet och svärandet, förstod jag varför dörren visslar så muntert när det blåser ute eftersom tätningslisterna hade blivit så spröda att de bara bestod av ett pulver som gick att blåsa bort.

ihopklammare — Gammal, fungerande stängaihopplutt, gammal trasig stängaihopplutt, nyinsatt och fungerande klämmaihopplutt som är jättebänglig att få dit.

Samtidigt som jag skruvade, bände, klistrade nya lister, bankade och torkade rent, googlade jag fram ett kylskåp som var till salu här i stan. Tur att man har stora, starka söner nu när min djefla man ligger pall med det årliga ryggskottet. Kylskåpet (och en gul pirra) inköptes, bars ner i källaren, installerades till applåder och serpentiner.

nykyl — Rent och tomt! Men inte så länge till.

Men en nästan större bedrift var att jag lyckades pruta ner kylskåpet till 500 kr mot att jag dessutom tog emot två enorma, bängliga överskåp som säljaren verkligen ville bli av med. Och en ännu större bedrift var att jag ensam i bräcklig farkost (se nedan) lyckades bära dem till ett ställe som tar emot åbäken som ingen vill ha.

overskap — Tyvärr var stället stängt när jag kom kånkande med dem, så jag bröt mot en skriven lag som tydligt angav att man inte villa ha gåvor när det är stängt. Förlåt.

Den bräckliga farkosten är älsklingsbilen HEJ. Han har nämligen problem med pyspunka, vilket man tydligen inte ska kunna ha på bilar. Jag fyller på med luft varannan dag och inväntar vår bilmeckartomtes nästa lediga dag, för då ska HEJ få ny frisyr och lite manikyr.

Ett annat hjul är den relativt nya dammsugarens. Jag dammsög nämligen lite som Ronnie Peterson och for i en kurva så illa att svänghjulet undertill trillade av. Hantverkaren i mig satte på ett nytt hjul som inte funkade alls, så ny nu dammsuger jag barbacka.

Och hur avslutades denna min hantverkardag? Jo, med att jag spacklade ugnen ren.

ugsrengoring — Rengöringsmedel, scotch-brite och stålull samt såpa kan slänga sig i väggen – med en rejäl skrapa kan man slå världen med häpnad.

Fast har jag då egentligen snickrat? Nej, men rubriken var så fin.

55 kommentarer