Hoppa till innehåll

Dag: 24 december, 2020

Facit till lucka 23 heter lucka 24 (Lilla Julkalendern 2020)

Tack för i år, hörni! Nu återstår blott morgondagens DRT-utläggning, men si den kommer att bli lite annorlunda. Skriv gärna i kommentarerna vad ni misstänker att den röda tråden är, så lottar jag ut några tischor till!

Den förtjuuuusande luckan 23 (ibland är till och med jag nöjd) resulterade i en farlig massa matprat i båset. Det skvalpades te, glögg, mumma och vin och knaprades på (jul)knäckemackor, det tillagades wasabisill, pomeranslimpa, fudge och mjuk pepparkaka samt julskinka. Alla fick i uppdrag att julklappsrimma, och Ninja gjorde det med den äran:

Indikera mig och indikera mig dit
Man är väl ingen careta.
Du önskade en grejmojäng med flit
min gud så jag fick leta.

Och så gissades det via lettrådar:

Christer, the Long Distance Personal Trainer:
”Oh dear! Associerar mest till Steven Fry och den pilska papegojan. (Bra filmtitel va?)”

Aku:
”Åhå, det viskas i mitt öra. Griljerat julskinkan idag. Blev den extraordinär? Yes sir!”

Rosman:
”Lätt att höra rösten och se vad som händer. Igggzajting!!!”

Looooooooo:
“Får vibbar från det  gamla imperiet. Och då menar jag inte det som har kopplingar till Skebokvarnsvägen.”

Hyttfogden:
”Mitt spår är annars en omtyckt och populär Sir dock inte WC.”

Flygbengan:
”Först var det inte Maradona trots handboll, filmningar och allt. Och nu är det inte King Kong. Skandal.”

Hemul:
”Idag följde jag med äldste sonen ut och tränade lite basket, faktiskt.”

(Den där sista var då en konstig ledtråd, tänker ni nu. Jamen om man 1) tränar basket 2) talar om det i kommentatorsbåset, då måste just dessa ord publiceras här.)

Den här bilden togs innan han ens var 90 år fyllda. (CC BY 4.0)

David Attenborough (f. 1926) skulle kunna tala om precis vad som helst – det blir per automatik intressant. När Sir David sätter igång, lutar jag mig tillbaka och känner ett stilla lugn infinna sig. Att det sedan på skärmen framför mig plötsligt utspelas ond, bråd död och survival of the fittest är precis som det ska vara. (Astrid Lindgrens röst fungerar likadant på mig.)

Attenboroughs karriär har förstås inte grundats på hans röst allena. Han är välutbildad och råkar helt enkelt bara funka jättebra för BBC-formatet. Han är så hyllad världen över att landssorgen kommer att utakas till universumssorg den dagen han dör.

Davids uppväxt i London präglades förstås av andra världskriget, när han och hans två bröder fick två tyska adoptivsystrar (flyktingar). Släkten är därför stor och spretig, och många av barnen, barnbarnen samt syskon och deras barn och barnbarn har finfina karriärer och långa samt intressanta Wikipediaartiklar.

Fast ännu fler är de djur– eller växtarter som har namngivits efter honom.

Electrotettix attenboroughi. (Foto: Heads, et al./Wikimedia/CC BY 4.0)

Jag har faktiskt träffat Sir David en gång. Det var 2007 när jag rapporterade från Kunskapsdagarna och han kom för att ta emot ett hederspris. 

När han intervjuades på scen, tog jag några klantiga bilder på honom där han stod och kisade mot OH-kanonen.
Synd bara att han mitt i den projicerade bilden ser ut som en ödla.

Han berättade då om ett äventyr många år tidigare. Nu får ni tänka er hur David Attenborough är i Sverige och med sin karakteristiska röst berättar om en tv-inspelning:

Det var en programserie som skulle handla om hur vi människor har utvecklats från apstadiet. Jag var i en västafrikansk djungel, där vi krypande på alla fyra spårade upp ett gäng (i alla fall på ytan) vänligt sinnade gorillor. Jag frågade regissören vad han ville att jag skulle göra med dem. Han svarade:

– Prata med dem. Lär dem tumgreppet, vetja! (The importance of the opposable thumb.)

Jag förklarade att det nog skulle bli svårt, men regissören övertygade mig om att det skulle bli bra tv, så jag lydde. Sakta närmade jag mig gorillorna – medan regissören, ljudkillen och kameramannen väntade på tryggt avstånd. Väl framme stannade jag till vid två små gorillabarn. Och satt tyst. Plötsligt kände jag en enorm gorillahand på mitt huvud, och jag reste mig snabbt upp. Där stod en gigantisk gorillamamma. Precis när jag skulle förklara för henne  att jag inte ville dem något illa, men att ”jag har ett trick häääär med min tumme”, böjde sig den stora honan fram och stoppade sitt pekfinger i min mun. Och tittade på mig. De två små gorillabarnen på marken började då att knyta upp mina skor.

Ett förfärligt brak hördes, och fram ur lövverket kom den största gorillahanne jag någonsin sett. Han tittade på mina skor och på min mun, och förmodligen även på sina släktingar. Jag tittade tillbaka och skulle precis säga något i stil med ”det är inte som du tror”, när alla fyra plötsligt bara bestämde sig för att jag var ointressant och tråkig. Vips, var jag ensam igen.

Jag kröp, gick och småsprang fram till regissören och frågade andäktigt om han tyckte om det han hade sett.

– Ptja, alltså, jag tror att vi nog fick med några sekunder på film.
– Men va, va, vad, varför inte hela alltihop, jag stod ju där i minst fem minuter!
– Jomen … vi väntade ju på att du skulle börja prata om tumgreppet.

När jag ”träffade” David Attenborough gick det till så att jag ju tog alla de där bilderna på honom mitt i OH-kanonens ljus. När prisutdelningen och intervjun var färdig, dröp hela publiken av på två röda sekunder, så jag stod kvar och tjuvlyssnade på småpratet han hade med arrangörerna. Då tittade han på mig, sträckte fram handen, hälsade och frågade om bilderna blev bra.

– Ja, ljög jag.

Vi tar ett djur till: Trigonopterus attenboroughi: a) själva djuret b) djurets penis.

Stort tack för mycket, mycket gott arbete i kommentatorsbåset! Imorrn kommer min konstiga utläggning om DRT, men sedan fortsätter jag (när febern släpper) med vanliga pyttipannablogginlägg. Förmodligen om mina nya, dyra skor som gick sönder.

Hoppla-hoppla, Plommonstopet! Dags att jobba! Jag drar upp … Smultronblomman! Ååååh, vi tar en till! Jag drar … Dina! Tjolahopp!

Ses imorrn!


Jag avslutar med några hakke-rim, där jag i mina feberdimmor är extra förtjust i sista raden.

Luckorna öppnas, vi närmar oss julen
December är mild men ändå rätt kulen
Vår chans till den årliga släktträffen stulen
När Rudolf och andra är röda om mulen 

Vi hör på Tegnell och ser grafer från Britton
Men bland alla merde, fuck it, jävlar och vittun
Så köps ändå klappar och samlas på kvitton
Vid 15 äts grisen, och sen ko vid 19


Ni som har orkat ända hit, kan även kolla på när nuvandande 18-åringen var 12 år och spanade på människor som väntade på bussen strax utanför vårt hus.

Share
35 kommentarer