Nämen huuu, hörni. I lucka 19 var det ingen ände på bedrövligheterna. Alla dog, helt enkelt.
Men i båset var det lattjo!
Skogsgurra:
”Min enda kommentar får bli: God morgon!”
embryo:
”min ändå kommentar får bli: grod natt!”
Wickmanskan:
”Jag stärker mig med kulturstudion där Sven-Bertil Taube framför sånger av bl a fadern Evert. Jag hoppas på att en av mina favoriter, Inbjudan till Bohuslän ska framföras.”
Flygbengan:
”Jag är en ledtråd.”
Babs:
”Nu är allt som vanligt! Jag är sen till båset och har ingen aning om som är HB. Mysigt med sällskap här på läktaren!”
Brid:
”Jag tror vi ska ge oss ut i skärgården. Det växer blommor även på skären.”
Smultronblomman:
”Spännande att ens dotter blir ens svägerska! Jag älskar komplicerade släktförhållanden. Själv är jag syssling med min mamma och brylling med mina egna barn.”
Yes. Äntligen fick vi tillfälle att grotta ner oss i Emilie Flygare-Carlén (1807–92)!
Så säger jag för att det är så sällan man faktiskt får anledning att leta fram 1800-talsförfattare som egentligen inte har ett enda dugg att säga oss, nästan 200 år senare. Om vi tar Emilie som exempel och tittar på hennes verk, så ser vi långa beskrivningar av förvecklingar, många utförliga dialoger och massor av sorg och olycka samt obesvarad kärlek.
Å vi ba:
– Gäsp. Vem fan bryr sig?
Men hör nu här. Emilie Flygare-Carlén var ett unikum i sin tid. Och samtidigt (förmodligen) en så himla ledsen människa.
Hon föddes som fjortonde (fjortonde!!!) barnet i en bohusländsk familj som hette Smith i efternamn. Nu tar vi en paus och tänker på mamman Margareta som födde 14 barn. Och för all del alla andra mammor som föder obegripligt många barn. Mina fem är ju en västanfläkt.
[beundran-för-barnaföderskan-paus]
Pappa Rutger Smith var på sin mammas sida av släkten Belfrage (hej Fredrik), och han drev minsann skeppsrederi och såg till att familjen hade det relativt gott ställt.
De bodde i ett stort hus i Strömstad, och lilla Emilie fick som liten palt följa med på seglatser och ta alla möjliga olika sorters ansvar för både det ena och det andra.
Som var brukligt på denna tid, gifte sig Emilie redan som 20-åring med en doktor Axel Flygare, och hon fick sedan i rask takt fyra barn med honom. Två av dem är namngivna, men de blev inte gamla: Edvard (1829–52) och ”Mimmi” (1831–37), vilket bara det är hur sorgligt som helst när man ser att Emilie själv levde ända till 1892. Vi måste ta en paus igen.
[paus]
För nu fortsätter ju sorgligheterna. Blott 25 år gammal blev Emilie änka. Nämen WTF! sa hon och fokuserade på de två ännu levande barnen medan hon funderade på hur hon skulle kunna försörja sig. Nånstans på vägen fann hon kärleken i en jurist som hette Jakob Reinhold Dalin. De förlovade sig, planerade bröllop och Emilie blev skamligt nog gravid i den vevan … och så fick Jakob kallbrand och dog.
[paus]
Tydligen var han – juristen – en hyvens karl som peppade Emilie att ta för sig av lifvet, så när han dog sträckte hon på sig, födde barnet (som som vuxen hette Rosa Carlén, vilket ni strax ska få förklaring till) … men inte fick Emilie behålla barnet, ogift änka som hon var. Den döde Jakobs släktingar Jonas Bågenholm och Andriette Charlotta Ekelund adopterade den lilla dottern. Men varför har denna flicka då inte gått till historien som Rosa Bågenholm-Ekelund? Svaret kommer strax.
[tankepaus]
Men DÅ dör dottern Mimmi! Bara sex år gammal.
[dra-efter-andan-paus]
Emilie har nu ett nyfött, bortadopterat barn (Rosa), en levande son (Edvard), tre döda barn, två döda barnafäder och ingen inkomst. Så hon blir inspirerad av Fredrika Bremer, börjar skriva, flyttar med lille sonen hem till sin mamma i Strömstad och sätter sig och skriver, skriver och skriver. Emilie Flygare författardebuterade därför 31 år gammal med ”Waldemar Klein” (1838).
Pfionnnggg! Ka-tjing! Emilie Flygare gör stor succé med sina böcker och får råd att flytta till Stockholm! Hej vad det går! Hon får massa hjälp av sin förläggare (ack, den som ändå hade en förläggare) och kan bo ståndsmässigt med sin nyupphittade make som ger henne ett extra efternamn: jurist-författaren och den glade fyren Johan Gabriel Carlén. Som har en bror …
[cliffhanger-paus]
Och det är nu det blir komplicerat i släktlängderna. För medan Emilie skriver böcker och gör sig ett namn – ett mycket känt namn – som författare, medan hon plötsligt får uppleva 23-årige sonen Edvards död och medan hon flyttar än hit, än dit i Stockholm (Ladugårdslandstorg 19, Regeringsgatan 64, Humlegårdsgatan 10, Humlegårdsgatan 29, Kaptensgatan 5, Grev Turegatan 55 och Humlegårdsgatan 43), gifter sig den bortadopterade dottern Rosa 1856 med makens bror: Richard Carlén.
[lyft-blicken-mot-taket-paus]
Bröderna Carlén, som nu var gifta med mor och dotter, hade förresten en författande syster som hette Octavia – men som skrev under de med moderna mått mätt synnerligen svårbegripliga signaturerna med jättelånga streck:
- O—a C—n, O—a
- O. C—n
- Octavia C.
- Octavia C—n.
Fast det hör faktiskt inte alls hit. Men hon såg så här rolig ut.
Året efter Edvards död, tog Emilie sig 1853 an en fosterson, som senare skickades till sjöss, där han redan under sin första resa dog i ”hetsig feber”.
[men-tar-det-aldrig-slut-paus]
Och så dog maken 1875 och dottern Rosa 47 år gammal 1883 – och när Emilie själv dog 1892 var hon helt ruinerad.
[nu-orkar-vi-inte-längre-läsa-paus]
Men skriva, det kunde hon; Emilie översattes till massa olika språk; hennes verk finns som filmer och teateruppsättningar – och hennes böcker fanns i var mans hem under åtminstone 100 år.
Idag säger vi ”vem?” när hon kommer på tal.
Nääää, nu har vi fått nog av döden, döden, döden. Det är dags att ta fram Plommonstopet, Plommonstopet, Plommonstopet.
Rafs, rafs.
Nu drar jag en liten lapp. Förhoppningsvis är det en liten människa, för de små tischorna är fler. Och mindre. Babs! (Fast jag har även stora tischor.)
Lucka 21 (den näst sista 2020) kommer på måndag morgon!
33 kommentarer