Goddag på er alla denna Nobeldag! Inga frasande coronaklänningar hörs i Stockholms stadshus, ingen covidbankett skramlas fram, inga glassbomber kan glida ner i virusdekolletage. Eventuella pandemitiaror får vi väl ha på oss när vi går och handlar mat, kanske?
Kommentatorsbåsets gissningar till lucka 9 spretade värre än nånsin!
Kråkan:
Hmm … Det är mycke’ nu.
Våtmarker, marskland,
Irisar, kabbelekor och glögg.
Svärdsliljor, smörblommor,
chokladbollar, äpplen och toffee.
Sill, lutfisk, pepparkakor,
kaffe, te och kröken.
Deltan, raningar, Anna,
madeira, cognac och guckuskor.
Styggängar, schersminer,
Mankell, Ville och Louise.
och nån sorts kakor med mycket smör och mjöl.
Lukterna blandas hos handlar’n.
hakke:
Om jag så här på kvällskvisten kanske ska våga mig på att analysera lyckodikten, med som postkonfessionella personliga klassicism.
De fina indragen tyckte jag ledde övergången till en mer modernistisk och förtegen poetisk tradition, med en tydlig förmåga att uttrycka starka känslor passionerat, men ändå reserverat och med integritet.
Det låter kanske tungt, men med tiden har dikten fått en något mer lättsam, och emellanåt till och med humoristisk, ton.
Bridgroom (hela kommentaren är läsvärd):
Som Ville, med sillen
Visst var Ville galen: han gick ju
på dansskola.
Att se på marskatter är som att se
på internet:
hundar på måndagar, blå häst på tisdagar.
Nina:
”Dagens HB är ren tysk lycka.”
Niklas i Göteborg:
”Hmmm. Ordning och reda och många detaljer och ett marskland. Jag vet exakt varifrån jag minns det ordet, men det vågar jag inte skriva p.g.a. Schubert.”
Ja, det var ju just det … Hihi!
Dagen till ära gjorde Goblin-Charlotte en äkta Schubert, när hon klampade in i kommentatorsbåset och vrålade:
”Lyrik är inte min starka sida så jag drar till med Louise Glück eftersom hon är högaktuell.”
Ökenråttan tog sig åt hjärtat, famlade efter luktsaltet och viskade:
”Vi ska ju inte ’dra till med’ namn.”
Louise Glück (f. 1943) är förstås dagens svårskrivna namn (både Louise och Glück haltas fram på tangentbordet) och dam – samt årets Nobelpristagare i litteratur. Luckan var skapad efter Vedertaget bruk med detta mönster, och handlade mer om kronärtskockor, fänkål och enstöringar än om Akilles olämpliga fotbeklädnader. I hemlisbloggartexten var många av Glücks titlar instoppade – men faktum är att det inte finns så mycket att hålla i när det gäller hennes verk. Utgivningen består av blott tolv poesisamlingar och två essäsamlingar om poesi – men hörni, hon har ju humor! Pulitzerpriset, National Book Award och National Humanities-medaljen är några av alla priser som hon har förärats. Och detta, vill jag tro, beror på att hon är
- begriplig
- rolig.
Namnet till trots är Louise Glück från USA – närmare bestämt New York, dit hennes farföräldrar flydde från Ungern. Hennes barndom präglades av bokstäver och läslust, vilket syns även i hennes Nobelföreläsning:
”When I was a small child of, I think, about five or six, I staged a competition in my head, a contest to decide the greatest poem in the world. There were two finalists: Blake’s “The Little Black Boy” and Stephen Foster’s “Swanee River.” I paced up and down the second bedroom in my grandmother’s house in Cedarhurst, a village on the south shore of Long Island, reciting, in my head as I preferred, not from my mouth, Blake’s unforgettable poem, and singing, also in my head, the haunting, desolate Foster song. How I came to have read Blake is a mystery.”
Jag citerar på engelska eftersom det är hennes modersmål (vilket inte betyder att jag citerar spanjorer på spanska, orättvist nog), men här kommer inledningen även på svenska i översättning av Jonas Brun:
”När jag var ett litet barn på kanske fem eller sex år, arrangerade jag en tävling i mitt huvud, en tävling för att utse världens bästa dikt. Finalisterna var två: Blakes ”The Little Black Boy” och Stephen Fosters ”Swanee River”. Jag gick av och an i gästrummet hemma hos mormor i Cedarhurst, ett litet samhälle på Long Islands sydkust, och reciterade Blakes oförglömliga dikt på det sätt jag tyckte bäst om: inte med munnen, utan i tanken, och sjöng, också i tanken, Fosters stämningsmättade och ödsliga sång. Hur det kom sig att jag hade läst Blake är ett mysterium.”
Båda texterna har denna stämpel med störande, jättestora versaler, ba så ni vet:
© NOBELSTIFTELSEN 2020
Nu kan ni sätta er och göra en översättningsanalys. Eller så läser ni bara vidare här.
Lilla Louise drabbades i tonåren av anorexi, vilket påtalas i alla, alla källor om henne – hon säger själv att när sjukdomen tack vare sju års psykoanalys ”släppte”, kom skrivlusten. Men så försvann den. Och kom tillbaka. Och försvann. Och kom tillbaka. Uj, vilken skrivkramp hon har haft; tydligen blir den etter värre när man har förärats just Nobelpriset. Tur att hennes lärarjobb på Yale (sedan 2004) kan distrahera lite.
Louise Glücks dikter handlar om ensamhet, relationer och mötet med döden, vilket i mina öron låter lika kul som budget, tändstift och mitokondrier. (Förlåt. Det är alls inget fel på budget, tändstift och mitokondrier, men jag vill så gärna läsa poesi om kronärtskockor, fänkål och skavsår.)
Här kan man lyssna på och läsa hennes dikter.
Här kommer en uppläsning av ”Det är sant att det inte finns nog med skönhet i världen” ur Averno.
Översättning: Jonas Brun.
Uppläsning: Stina Ekblad
Själva dikten är bara två minuter lång, sedan följs den av lite Prokofjev (Askungen).
Ni förstår att ni har alla möjliga medel här ovan att framstå som intellektuella giganter? Lottens Lilla Lathundsassistent serverar härmed några Glück-meningar att ta till under nästa Zoom-möte, när ni alltså med gott samvete kan citera 2020 års Nobelpristagare i litteratur.
”Jag säger som Louise Glück”, suckar ni och fortsätter med:
– Jag arbetar, trots att jag är tyst!
– Vi är följeslagare här. Talar inte. Var och en i sina egna tankar …
– Jag har djupa vänskaper. Jag är vän med andra enstöringar.
(Berätta gärna om den succé ni ju gör.)
Kuriosa:
”Min barndom, stängd för evigt,
har blivit gyllene som en trädgård om hösten,
täckt av ett tjockt lager havsängshalm.”(Ur Fuga)
Sådärja! Den osynliga tischan ligger fortfarande i tryckeriets pipeline, men ska levereras endera dagen. Jag och plommonstopet rör om hej vilt här och jag skakar lite extra och nu plockar jag upp en liten, skrynklig stackars papperslapp och på den står det … Flora! Tjosan, vilken nybörjarröta! Glück!
Lucka 11 kommer i gryningen (pfft, gryningen är ju sent på förmiddagen!) … i ottan på torsdag! Nej! Jösses vad tiden går, fredag är det ju imorrn!
Har jag gissat rätt så är systerdottern en riktig vilde som hamnade i fängelse för sju år sen.