Hoppa till innehåll

Dag: 18 december, 2020

Facit till lucka 17 heter lucka 18 (Lilla Julkalendern 2020)

Jag lurades faktiskt och sa att det skulle bli en svår lucka eftersom den var enkel. Moahahahhaa! (Vet inte riktigt vad jag fick ut av det, dock.)

Här i Plommonstoplandet hade vi en ryslig massa internettrubbel hela torsdagen, så era kommentarer kom som ketchup ur ett durkslag. Spridda skurar.

Ingela:
”Har båset provat grynen av klippt havre, alltså inte valsade till flingor? Kokas med hälften mjölk och hälften vatten till den godaste gröten man kan tänka sig.”

Ardy:
”Vintersolstånd och julsång är det ju säsong för.”

Hemul:
”Oj, tjugo år gammal nu? Den tjockisen har jag sneglat på många gånger, den ska ju vara så bra sägs det.”

Cecilia N.:
”Jag fattar bara att det är inte Jürgen Habermas eller Jane Goodall. Eftersom det tydligen har skrivits enorma mängder på den där skrivmaskinen så är det inte Anne Frank heller. Ska jag berätta fler som det inte är?
Tjorven. För hon äter inte gröt.”

Rosman:
🌹 ”Det grötiga soundet som James gillar, fina bitar vid jul!”

Christina:
”Säger också som min idol Dolly Parton. ’I dont mind being called a dumb blonde. Because I know I’m not dumb. And I’m not blonde either.’”

PSJ:
”Jag gick bet på förra HB för jag kunde inte drömma om att lösningen var så enkel. Denna verkar ännu enklare, så då får vi väl tro att det handlar om … t.ex. Schuberts balettmusik.”

Leda:
”En dubbelnatur, denna HB. För att inte säga trippel. Kanske får vi se en kvadrupel innan sagan är all.”

PK:
”Allt tyder ju på Dan Brown.”

En inte särskilt bra bild. Men det är svårt att hitta CC-bilder på dagens HB: JCO.

Joyce Carol Oates (f. 1938) fick mycket riktigt precis som i lucka 17 en skrivmaskin i ung ålder. Liksom jag, förresten. Men medan jag knattrade fram kåserier (ni vet, sånt där som fanns förr i tiden), skrev frk Oates böcker, böcker, böcker och åter böcker. Men varför kallar hon sig inte bara J.C. Oates utan även ”Rosamond Smith” och ”Lauren Kelly”?

Tydligen (men källkritisk som jag är, måste jag lämna några brasklappar här) ger hon ut böcker under namnet Oates när hon är seriös och nämns i Nobelprissammanhang. Pseudonymerna Smith och Kelly heter hon när hon … ja vaddå? Skriver dåligt och stavar fel samt har tunna historier?

Jättekonstigt. Men Smith & Kelly skriver alltså spänningsromaner, som Oates inte vill kännas vid. Oates skriver däremot psykologiska, brutala, jättehemska skildringar med djup?

Okej. Jag ska heta Lotten Bergman när jag skriver kåserier. När jag bloggar heter jag lotten.se. När jag ger ut tantsnusk kommer jag att kalla mig Lilly Lottstone. Min generationsroman med lögner om alla jag känner och där jag förtalar döda släktingar ska ges ut under namnet Eskil L. Tunlund. Nobelpriset tar jag emot under vilket namn som helst.

Tillbaka till Joyce Carol, som tyvärr (ja, förlåt, men här försöker man vara lite intressant) verkar ha haft ett i stort sett normalt liv utan sammanbrott eller ond, bråd död.

Och barndomen var visst helt normal. Gäsp.

I The New Yorker hittade jag en träffande beskrivning av hennes författarskap:

”Her dozens of novels and hundreds of short stories, many of them set in western New York, forgo an air of cool mastery in favor of a kind of cultivated vulnerability, an openness to engulfment. Human existence, in her handling, seems a primarily somatic enterprise, and her greedily adjectival prose can sometimes read like a sort of dramatized phenomenology. Even on a bustling city street, her characters can come across as frontierspeople, or toilers on a polar expedition. As she invokes a world of pounding hearts and thumping ears and watering mouths, she exhibits a refreshing freedom from embarrassment, an indifference to the concept of overkill.”

Kanske är det bara så att recensenten gillar … eh … ord? Jag sammanfattar här i ett försök att förstå och översätta det ovan uttryckta:

”Hennes jättemånga böcker, som oftast utspelar sig i N.Y., uppvisar sårbarhet – och hon är verkligen inte den som överdriver.”

Gott så.

Källa.

När det gäller mastodontverket ”Blonde” (2000), verkar den vara läsvärd – när man har kommit förbi tre kilometer försättsblad med budskapet DET HÄR ÄR EN PÅHITTAD HISTORIA.

Så himla många sidor: 862. (Kolla på min snygga köttkvarn!)

Jag har kommit till s. 69 och inte tröttnat. (Värt att påpeka eftersom jag har blivit så snorkig att en bok som inte fängslar mig direkt åker tillbaka till biblo.) Men ni vet väl att det är en ROMAN och inte EN BIOGRAFI?

Sa jag att det är EN PÅHITTAD STORY?

Jag har letat efter skandaler eller äventyr eller bara några åsikter, men det mest spännande jag har hittat om Joyce Carol Oates är att hon inte har den blekaste aning om hur många böcker hon har sålt eller hur mycket pengar hon har. Eller som hon själv uttrycker det (klippet är inställt på rätt ställe):

Jahaja. Vatten. Jaså. Vi får väl se om jag orkar läsa ut hela Blonde – vars svenska titel för övrigt är Blonde. Jättefiffigt, verkligen.

Vad jag kan se är JCO oerhört aktiv på Twitter. (Orka!)

Nä, nu kommer vi till kvällens mer spännande begivenhet! Plommonstopet hitåt! Jag har redan bestämt att vi har en hederstischa att dela ut till den fantastiska Jossilurens, så det så! Och nu drar vi en liten lapp, oj, den ser ut att ha hängt med länge … Pysseliten!

Lucka 19 kommer i ottan på lördag!

Share
30 kommentarer