Jamen jösses vilket snurr det var på gissningarna i lucka 21! Och så lite jag förstod! Men kul hade jag. Väderstrecken for än hit, än dit och massor av årtal (just årtalet 1961 var ju viktigt) och jag fick mystiska mejl och sms om Schubert och blåsippor samt Tage Danielssons ben.
Skogsgurra:
”De stackars myrorna bor ju mest i högar med hopsamlade barr och annat skräp. Myrstackarna bor alltså i myrstackar och det är väl lika avancerat som att vara svägerska med sig själv? ”
EMBRYO DU MÅSTE KROMMA IN OKCSÅ GISSLA PÅ GRÅTAN
Hemul:
”Det är så mycket med livet omkring i dessa dagar, och svårt att hinna lägga så mycket tid på luckan som man skulle vilja. Man får ta ett ögonblick i sänder och fundera på om den som säger sig inte förstå båsets ledtrådar verkligen behöver några.”
Nina:
”Idag förstår jag ingenting av båsets ledtrådar. Men det är inte värre än vanligt, så jag reder mig nog.”
Magganini:
”Jag stannar nog på läktaren en stund och begrundar detta lite till, samt hurudan julen ska bli när inte ungjä…rna kommer hem som de ju inte ska detta år.”
Leda:
”Jag hittar varken Kling eller Klang men Ullor och Astridar i parti och minut. Obekväma åsikter är det också gott om. Knappast PK, denna HB.”
Zkop:
”Antingen är det bara lite roligt eller i vart fall inte värre än vanligt.”
Aku:
”En myra från England minsann.”
Gerda Antti (f. 1929) var vuxen redan vid slutet av andra världskriget. Det är så underligt att jag inte riktigt förstår hur jag ens kan tänka att jag har varit med om ett och annat. Nu är hon 91 år och och inte det minsta rädd att sticka ut hakan vad gäller både det ena och det andra. Mest det andra – det som skaver lite här och där. Jag tror att man mycket väl kan kontakta henne och dryfta stora frågor om världen av igår – och skriver gör hon ju fortfarande, snart 60 år efter deubuten.
Men först föddes hon ju i smällkalla Övertorneå. (Man måste enligt tradition påtala att det är kallt i norra Sverige. Även om Gerda faktiskt föddes i en normalvarm augustimånad.) Redan 1950 flyttade hon till Stockholm och gifte sig med författaren Walter Ljungquist, men de 21 första åren i Övertorneå präglade henne såpass att det i ALLA artiklar om henne påtalas att Övertorneå ligger långt norrut. Och att det är kallt i Övertorneå. Som ligger väldigt långt norrut. Där det är kallt.
Hur det gick till när hon träffade Walter kan man läsa på en blogg som Walters son i första äktenskapet har. Johannes Ljungquists mamma Eva (första hustrun) var den som tussade ihop Walter och Gerda! Se:
Debuten skedde 1961, men diktsamlingen ”Här och nu” gjorde tydligen inget väsen av sig – här kallas den ”anspråkslös” i SvD.
Gerda Antti hade ett långt uppehåll i bokpublicerandet, tills novellsamlingen ”Inte värre än vanligt” kom ett par år efter Walters död. Sedan blev hon ett tacksamt intervjuobjekt där hon inte drog sig för att säga vad hon tyckte.
Sedan 1977 har hon gett ut många, många böcker som finns att låna på alla bibliotek – även om några av dem har hamnat i de mörka källarvalven. (Men då luktar de väldigt gott av biblioteksdammet.)
Intressant jämförelse (som egentligen handlar mer om Pär Westberg än om Gerda Antti):
I en artikel i DN 1979 skriver Per Wästberg om nyutgåvan av Anttis ”Kväll efter kväll”:
”Här är t.ex. Nauru – om en hundvalp som fadern skjuter när han i sin issjäl kränks av den mildhet valpen fört in i hemmet. Han hånar sin vuxna dotter då hon skriker ut sin smärta, och ändå blir hon kvar för att ytterligare malas mellan likgiltighetens kvarnstenar.”
Häromdagen skrev Martina Montelius i Expressen om sin mammas (Kristina Lugns) tv-dokumentär och påpekar något som Pär Westberg återberättar:
”Lilla Kristina ska för första gången få följa med sin pappa på bio. Hon darrar av förväntan. När de kommer fram till biografen säger pappan:
– Nu går vi hem igen. Det här ska lära dig vad besvikelse är.”
Nej, pappan var inte galen; bioföreställningen var inställd. Men jag tänker mig att Pär Westberg kanske samlar på förfärliga anekdoter om författarkolleger eller deras rollfigurer?
(Jag filar på en om mig själv. Den handlar om utstående öron, tillika tänder och döda fåglar.)
Luckan tillverkades med inspiration av olika böcker med kåseriliknande texter och kryddades med titlar och personer samt myror och myrbekämpningsföretag. Det politiska engagemanget (C) syntes i den komplett onödiga bilden som var så vacker i all sin sjuttiotalsstil. Slipsen!
Här kommer några av titlarna! (Källa.)
Det var det! Näst sista luckan är ett minne blott!
Nu är det så här att jag förutom en dagsgammal högfärdshsosta har drabbats av snor, snörvel och feber. Så Plommonstopet får ta kommando här och spotta ur sig en lapp. Kom igen! Åhej, där kom … Zkop!
Sistluckan kommer på onsdag morgon: dan före dopparedan …
PK får tammesjuttsiken en bonuströja eftersom han gnäller så fint på rim:
Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Bak vedbon skymtas en ljusbrun mård,
trots en marknära dimma.
PK vandrar sin frusna ban,
varje natt är lika dan.
Huttrar gör han den kraken,
ty han går där nästan naken.
Midvinternattens köld är hård,
PK hostar och nyser.
Lunginflammationen kräver vård,
PK huttrar och fryser.
PK struntar i doktorns sång,
går mot en säker undergång.
PK fryser som satan.
Se där slår han i gatan.
PK ligger stilla på gatan i frid,
djupfryst med frost över kroppen.
Nu är det slut med hans fryselid,
nu är det sluttänkt med knoppen.
Den eviga vilan är PKs lön,
nu hjälper ingen tischabön.
På gravstenen står det ”Så snopet,
han vann ingen tischa av Stopet”
