Hoppa till innehåll

Etikett: bok

Roald Dahl & redaktörerna

Roald Dahl vänder sig nog inte i sin grav eftersom han sedan läge är förmultnad, men kanske han går igen och spökar hos förlaget som nu publicerar hans böcker i reviderat skick.

Som vi kunde konstatera i förra årets julkalender, var Roald Dahl inte bara två meter lång, utan även en komplicerad åsiktsmaskin, fylld med dumheter. Men så råkade han ju vara en jävel på att skriva böcker, så var det inte mer med det.

Här kommer nu jämförande bilder (från olika, anglosaxiska tidningar) där man kan se hur det stötande materialet i dåtidens böcker har filats till, spolats av, sandpapprats och minsann, bidde det inte en liten tummetott av hela alltet.

Jag kan verkligen rekommendera en läsning av exemplen, för det är skrattretande fånigt att man inte får bli vit i ansiktet eller ens ha på sig en svart jacka eftersom just dessa färger är rasistiska. Ingen får vara tjock, ful, galen eller tokig – och Rudyard Kipling stryks helt medan suputen Hemingway får vara kvar. Vänta, hur var det nu George Orwell skrev i ”1984”?

”Varje vecka, dag för dag, utplånades och försvann själva minnet av allt som tidigare hänt. Historierna ändrades, dokumenten förstördes, böckerna brändes. Historiska monument, gatunamn, torg och byggnader fick nya namn; gatuadresser försvann, och själva språket genomgick en förvandling. Hela vetenskapen var förändrad, man undanröjde eller förvrängde bevisen, man ändrade de mest grundläggande fakta. Varje dag, och i minsta detalj, blev världen alltmer olik den som människan känt till tidigare.”

Dahls släktingar sålde alla rättigheter till Netflix för 500 miljoner pund, Netflix anlitade fjompiga redaktörer på bokförlaget Puffin, och de for skamlöst fram med rödpennan … Men … Vänta nu … Jag tror …

Aha! Redaktörerna och korrläsarna kanske gjorde revideringarna såhär brutalt just för att de inte ville! Kanske är det en tyst protest och nu gnuggar de händerna av förtjusning för att vi alla gick i fällan och skapar ett sjujädra surr om tilltaget?

Ja. Så är det, bestämmer jag. Så, nu ältar vi inte detta utan ser till att sluta slänga böcker och köper in alla klassiker samt några extra bokhyllor! Läs och tala om olämpliga meningar och njut av världens alla färger!

Här kommer min helt oredigerade, synnerligen olämpliga, inledning till en framtida kioskvältare till barnbok. Alla ord är mina, ingen får sno dem och jag skäms inte det minsta lilla!

Det var en gång en pojke, vars utseende i hög grad påminde om en morot. Han hade på morötters vis ett hästansikte, en flyende haka, en orange ton i hyn och ganska långt, tunt hår som var knallgrönt. Över hela kroppen hade han underliga utskott och rottrådsliknande fjun. Som alla vet är det dock insidan som räknas, och den var stenhård.

Morotspojkens sura storasyster påminde på intet sätt om honom, så kanske var de inte ens syskon. Hon var rund som en rugbyboll och bar distinkta drag av en citron med vaxartad, gul hy, där varje liten por hyste en pormask. De tittade ut ibland och resonerade med citronflickan om väder och vind, men oftast var de bara väldigt tjatiga och ville ut på äventyr tillsammans med ovan nämnda rottrådar.

Morotspojkens namn var Moron eftersom han hade iriskt påbrå. Citronflickan hette Poncem, för vad skulle hon annars heta? Pormaskarna och rottrådarna hade förstås egna namn, men eftersom de ju var så många har jag inte lagt dem på minnet. Men idioter var de allihop, och strax ska jag förklara varför de är huvudpersonerna i den här historien.

©Lotten Bergman, och nåde den som ändrar en enda liten bokstav när jag är död.

Pssssssssst. Den symboliskt sett korrekta stolen på bilden allra högst upp är den som Roald Dahl satt och skrev i. Och ja, väldigt symboliskt är även den renoverad nu.

 

Share
20 kommentarer

Bok om Carl Larssons första familj!

Carl Larsson, Wilhelmina och barnen – konstnärens okända familj” av Ami Bergöö.

Hemkommen från Dalarna och ett releaseparty som varade i dagarna tre, ska jag nu berätta om en läsvärd bok som jag redigerade och korrläste tillsammans med författaren Ami Bergöö.

(Pukor och trumpeter!)

Historien bakom är inte välkänd – men heller ingen hemlighet. Att Carl Larsson vid unga år hade en 13 år äldre flickvän som också gick på Konstakademien vet man med bestämdhet, och att hon hette Wilhelmina Holmgren (1840–77). De fick två barn, vars namn Ami med hjälp av en rejäl portion envishet har lyckats hitta.

Denna Wilhelmina stod modell för flera av Carls målningar, vilket man har lyckats lista ut med hjälp av bl.a. andrahandskällor och anteckningar samt genom att titta på (och känna igen) hennes utseende. Men alldeles bara för drygt ett år sedan dök en dittills helt okänd tavla upp för värdering vid en auktionsfirma. Den fantastiska målningen visar Wilhelmina, död efter andra förlossningen.

Wilhelmina Holmgren, målad 1877 men daterad 1878 och såld i december 2020.

Boken är ett fantastiskt tidsdokument och ger en komplicerad bild av livet för särskilt kvinnorna under andra halvan av 1800-talet. ”Stockholmsäktenskap” (alltså att vara sambo) var ett känt fenomen i storstäderna, men det är kanske inte lika känt vad det innebar för de inblandade.

Många resonerade från mitten av 1800-talet liksom drängen Alfred, som till Lina sa:

– Det där gifteriet. Det tar vi och skiter i.

Orsakerna till att inte gifta sig var många och förstås skilda, men främst handlade det om att

  • Stockholms befolkning ökade explosionsartat och det gick att vara lite anonym och hålla sig undan skvaller
  • bostadsbristen påskyndade ihopflyttandet
  • det var svindyrt att fixa med de många olika intygen inför vigseln
  • yrken som blev ”tillgängliga” för kvinnor gällde enbart de ogifta
  • från 1858 kunde ogifta kvinnor begära att få bli myndiga vid 25 års ålder
  • från 1863 blev alla ogifta kvinnor automatiskt myndiga när de fyllde 25
  • gifta kvinnor var omyndiga hur gamla de än var (ända till 1920).

Ami lyckades lista ut att när Wilhelmina (i största hemlighet) låg för döden i barnsängsfeber, var Carl på fest med sina konstnärspolare.

Göteborgsposten den 5 april 1877, två dagar efter Wilhelminas begravning. (Kolla på de uppånervända citattecknen! Redan då visste man att göra fel på dem!)

Inledningen av texten i modern språkdräkt:

”En avskedsfest – som dock var av den gladaste beskaffenhet – firades i onsdags  i Skomakarkällarens festvåning, dit ett antal vänner och kamrater hade bjudit in tre av våra yngre konstnärer: bildhuggaren Edvard Brambeck (som har erhållit Konstakademiens resestipendium) samt figurmålaren Carl Larsson och landskapsmålaren Hjalmar Sandberg. Efter intagen supé samlades man kring bålen, och föredrag hölls på både vers och prosa. Bland talarna utmärkte sig i synnerhet Ernst Wallmark, som höll ett glänsande, bejublat tal för konsten. Festen fortsatte under muntra upptåg och livad sinnesstämning till långt efter midnatt.”

Begravningen av Wilhelmina skedde snabbt som attan, under vilken Carl stod gömd längst bak i kyrkan eftersom … ja, det vet vi ju förstås inte. Men skam hade säkert med saken att göra.

Men nu tvära kast! Hur var det på releasepartyt i Lilla Hyttnäs, Sundborn, undrar ni?

Ja, alldeles fantastiskt – som ni förstår – med bubbel, tal, spelemän och hyllandet av Konsten med stort K. Och än en gång måste jag få visa er några av de ljuvliga miljöerna som Karin och Carl Larsson skapade i sitt hem.

Köket strax före sekelskiftet 1900.
Köket och frukosten 2022. (Diskbänken vid fönstret är ungefär i knähöjd.)
Den gröna färgen blev helt kajko på bilden här, men det är en och samma byrå som till vänster på bilderna ovan.
Matsalen med Karins alla broderier och de fina lamporna. Och färgerna!
Kanske inte så mycket färg – men samma miljö.
Det roligaste av allt: August Strindbergs böcker, ställda så att man ska kunna se dem, men inte ta ut dem ur hyllan. (De hamnade där efter Det Stora Bråket 1907.)

Boken rekommenderas varmt! Ställ frågor till Ami Bergöö i kommentatorsbåset om ni vill!

Share
32 kommentarer

Nils Holgersson is in da house!

Nu ska ni få vara med om ett experiment!

En inte så vanlig bild av Selma Lagerlöf från 1887, när hon valde att ha en kort ”pojkfrisyr”.

Selma Lagerlöf (1858–1940) fick Nobelpriset 1909, men det som alltid har fascinerat mig mer är det faktum att hon skrev ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige” med nystavning 1906–07. Det är lite som om jag skulle fortsätta att skriva kasjunöt (SAOL 2006–15) och dessutom dra till med

  • påmmfritt
  • mysli
  • nesesär
  • syckel
  • axesoar
  • komite
  • jått
  • bäsch
  • tjid.

Ni känner att det skaver, va? Men Selma fick ett uppdrag att skriva en lärobok i geografi strax efter den stora stavningsreformen 1906 (min favoritreform alla kategorier), och gjorde det med den äran – såpass lyckad blev satsningen att det inte bara blev ”en geografibok” av det hela utan en riktig roman, som översattes till drygt 60 språk. Kan jag ens rabbla 60 språk?

Nils utvecklas från att vara en ohängd odåga till att agera som en ansvarstagande yngling, men dessutom finns ett myller av berättelser och detaljrika skildringar av bonde- och fattigsverige. Den är stundtals ovanligt brutal och karg för att vara en barnbok – men det är ju med våra moderna ögons mått mätt. Verbens plural hänger kvar, men dem vänjer man sig snabbt vid.

Redan i första kapitlet får lille Nils en hurring så att han tuppar av:

”Men i samma stund, som pojken gjorde detta, fick han en så förfärlig örfil, att han trodde huvudet skulle springa i bitar. Han for först mot ena väggen, sedan mot den andra, till sist sjönk han ner på golvet, och där blev han liggande sanslös.”

Så får man skriva. Det är ju faktiskt inte på riktigt …

Men så kom revideringarna. Och ändringarna. Och strykningarna. (Med ett och annat korrigerat stavfel, förstås.) ”Nils Holgerssons underbara resa” krympte och krympte tills den nästan inte ens var en liten tumme hög eller en tågresa lång.

Och nu kommer projektbeskrivningen!

Läs boken! Gamla upplagan!Originalupplagan möter inga som helst motstånd så länge man är okej med att läsa på skärm, för Litteraturbanken står till vår tjänst. Här i kommentatorsbåset eller i en av Ninja upprättad grupp på Facebook kan vi strössla kommentarer och citera samt ställa frågor och rabbla korrfel!

Här är ett fynd från 1957! 
Den är trogen originalet!

Biblioteken som pga. pandemilagarna har måst stänga, har ändå beställningstjänsterna kvar, så gå in på ert biblioteks sajt, beställ boken och hämta vid entrén! Men se till att ni lånar rätt, oavkortad upplaga!

Boken blev snabbt även ett sällskapsspel, som ibland dyker upp i slitna och tummade upplagor på auktioner.

Varför ska vi läsa Selma tillsammans? Ptja, om inte annat för att finna att Nils åkte på vildgåsen Akka blott i kapitel 4, 30 och 54. Resten av flygresan sitter han på tamgåsen Mårten – utom när han flyger med örnen Gorgo, kråkan Garm, korpen Bataki och storken Herr Ermenrich. (Källa.)

Off you go! Läs Selma och berätta hur det går! Pagineringen är lite olika i boken från 1957 och den digitala på Litteraturbanken, så vi får använda kapitelindelningen som hänvisning istället.

Tillbaka till Selmas hår nu.

Jag är nämligen väldigt förtjust i hennes knut, och föreställer mig själv så här om 20 –30 år.

Psst. Fel upplagor:

Share
96 kommentarer

Det kom ett mejl …

Som en dinosauriestofil bloggar jag fortfarande trots att mitt riktiga yrke (redaktör) ju pockar på uppmärksamheten. Men varför blogga i dessa dagar? Är det de intellektuellt språkliga krumelurerna som driver mig?

Bild: ©Sophia Lundquist.

Mja, jo. Jag älskar det svenska språket. Jag behöver knattra på tangentbordet, berätta om trivialiteter eller viktiga ting, kommunicera med det krympande kommentatorsbåset, skratta åt dråpliga historier och svara på frågor från de för mig okända (och numera kända) tokarna som kommenterar. Det är som att andra behöver samla på små glaselefanter, virka mössor, heja på Arsenal i vått och torrt eller gå och lägga håret på salong en gång i veckan.

Hm. De där vanorna är, ser jag, exempel från förra århundradet. Skärpning!

Det är som att lägga ut dagens frisyr på Insta, som att inte vilja sabba sin streak på Snapchat eller som att längta efter att få chatta med sina ryska polare på CSGO, som att fortsätta att levla i World of Warcraft och idoget gräva i Minecraft.

Såja.

Och belöningen? Ptja, sånt här kanske?

 

Hej Lotten!
Emma-Karin heter jag – vi träffades i juli 2017 när du höll en skrivarkurs för ungdomar i Eskilstuna, och jag har läst din blogg under en stor del av min uppväxt. (Och innan jag var gammal nog att navigera på nätet hade min pappa en bok med dina kåserier som jag läste igenom många gånger…) Någon enstaka gång har jag även dykt upp i kommentarsfältet med en Magnus och Brasse-referens.
Kort sagt har du haft en viss inverkan på min kärlek till språk och skrivande, och jag ville bara berätta att den kärleken nu har mynnat ut i någonting för mig ganska stort – en nominering till Lilla Augustpriset! Jag är nominerad för en novell med titeln ”En ospelad fiol”, och alla sex nominerade bidrag finns att läsa (och rösta på) här: https://www.augustpriset.se/nominerade-till-lilla-augustpriset-2019 . Om du vill gå in och kika så blir jag naturligtvis väldigt glad!
Med det sagt, tack för många trevliga blogginlägg och ha en trevlig helg!
/Emma-Karin

Spring till Augustprisetsajten och läs! 

Förresten. Den där kåseriboken – ”Die hard, liksom”– är från 2001, och har av någon outgrundlig anledning en undertitel med formuleringen ”samlade kåserier”. Detta gnager i mig som rasp i tolvfingertarmen eftersom mina samlade kåserier till antalet ju är flera hundra.

Än mer irriterande är att det femte barnet inte är fött och därför inte finns med på omslaget!

UPPDATERING 25  november 2019!

Emma-Karin vann!!!

Share
33 kommentarer

En resa från 2018 till 1912

September 2018, va?

[ljudlig suck]

Månaden övergick i uschlig höst från att ha andats sommar inledningsvis. Ja, jag vill hela tiden gå i ide – men idag sprang solen fram, jag fick medvind på cykeln. Jag förträngde naturligtvis alla hot om ruskväder och knäsmärta samt motvind på hemvägen. (Någons kristallkula fick sedermera jack pot.)

Denna dag har jag även

  • utrett ursprunget till ”dyngvåt” (ett scoop: lungvåt!)
  • misslyckats med att förstå skillnaden mellan osteopat, kiropraktor, fysioterapeut, sjukgymnast och naprapat
  • torkat mina lånta fjädrar (en oerhört fin oljerock under ett hällregn i motvind)
  • läst en förtjusande bok.
Den är underbar.

Den förtjusande boken är ”Ebons småbitar” (1912) – en underlig samling kåserier och hushållstips som en kommentatös tipsade mig om häromdagen. Jag sprang till ett digitalt antikvariat och köpte dyrgripen för 67 kr. Lilla Linnéa Norström (f. 1902) har 1914 skrivit att hon fick boken av en förmodligen välmenande tant Mimmi:

Släktforskare! Gör vad ni kan med detta.

Jag måste förstås citera boken – men jag har moderniserat svenskan i citaten. (I bilderna ser ni hur texten ser ut egentligen.)

Vilans evangelium (låter förnuftigt)

”Sweet Summer 1912” av John William Waterhouse, som ju vet hur man vilar med en besvärligt halkande klänning.

Om du ger din kropp och din själ vila efter arbete, växer dina krafter till dubbel storlek under vilan. När du vilar, rör du inte kraftkapitalet utan inhöstar bara räntorna. När kraftens kapital är förbrukat, gör du andlig och kroppslig konkurs!

I vår nervösa tid med buller och allt annat enerverande, räcker inte alltid nattvilan. Passa därför på att vila lite på dagen också. Lyssna till din fysiks bedjande röst!

Linneskåpet (låter jävligt jobbigt)

Det ska inte vara fuktigt och kallt i linneskåpet och du måste sätta papper på hyllorna och nubba fast vita band ytterst. Fäst också röda, broderade remsor på hyllkanten!

Bind ihop varje hopvikt lakan med utstrukna sidenband och lägg spetsen ytterst så ser det fint ut. Brickdukar, bordlöpare, kaffedukar, kaffeservetter kan ligga bredvid de vanliga servetterna.

Lägg allt som är trasigt på ett ställe och laga efter hand – även småhål!

Lite om diskning (låter helt vettigt)

Vik upp dina klänningsärmar – men om de inte kan vikas upp får du helt enkelt sy lösa, vita (sic) ärmar som fästs utanpå dina klädärmar.

Jag har flera såna och de är ovärderliga och ser dessutom prydliga ut med ett matchande, stort köksförkläde. (Skrev Ebon.)

 

Summa summarum: äh, enjoy life!

 

Jag längtar till 1980-talets axelvaddar och puffärmar, som så piffigt rymde mina meterbreda axlar.
Share
28 kommentarer

Har nån sett min lånebok?

Kära dagbok!

(Så skrev jag verkligen inte under mina dagboksskrivande år. Jag bara inledde direkt med att ”idag var Anki dummare än dummast” eller ”grodorna som vi skulle abdikera [sic] på biologin var faktiskt inte helt döda” eller ”jag kommer att dö okysst och det rör mig inte i ryggen det minsta lilla”.)

Jag har tappat bort ännu en biblioteksbok.

Det är ”Min salig bror Jean Hendrich” av Carina Burman och på Bokus kostar den 20 kr att köpa medan mina biblioteksböter nu är uppe i över 100 kr.

Jag läste ut den, suckade nöjt och lade den i … kylskåpet? På en hatthylla? Har vi ens en hatthylla?

När jag dammsuger tänker jag stilla ”snart säger det boink!” och så hittar jag boken under soffan, sängen, fåtöljen eller mattan. När jag lagar mat tänker jag ”den är nog bakom rosmarinet”. När jag igår tog en bild som skulle illustrera påsklovsbasket, tänkte jag:

”… fjääääädrar, jag undrar jag om det inte stod nåt om fjädrar i Burmanboken, eller associerar jag bara till fjädrar för att hon heter Burman och fåglar ju sitter i burar med sina fjädrar …?”

Jag har letat i bokhyllorna (som förökar sig trots digitaliseringen), i källaren, i tvättkorgarna och i alla väskors hemliga fack. En bukett tulpaner fick döden vissna bara för att jag fokuserade på boken istället för på dem.

– Adjö, sa tulpanerna och tittade skamset på sina fötter som om det vore deras fel.

Jag har även kollat med barnen och alla gäster som har varit i huset sedan i januari (när jag senast har minne av boken), men ingen minns den eller att jag pratade om den. (Pratade jag inte om den? Det är ju ett säkert jagärsåhimlaintellektuell-partytrick – att ingående berätta om den bok man senast läste! Hm.)

När vi häromdagen kom att äta palt, blev jag förstås tvungen att citera SAOB eftersom ”paltar” kan definieras som ”bitar som en människokropp styckas i”. Detta är förvånande eftersom palt dök upp som skrivet ord redan 1642 fastän potatisen inte kom till det som då var Sverige förrän 1655, vilket ju betyder att en styckad människokropp kallades paltbitar innan själva delikatessen gjorde det – och att Johan Henric Kellgren (som alltså är Jean Hendrich i boktiteln) ju säkerligen åt palt nån gång!

Ber om ursäkt, alla paltsybariter; så här vill vissa i familjen äta sin palt. Det måste vara de skånska generna som spökar.

När jag i helgen var hemma hos en kompis, berättade hon att hon hade blivit tvungen att gömma ett avloppsrensarmedel som hon hade köpt från Kina (strax innan Postnord dödade den shoppingvägen) eftersom det såg ut som något helt annat.

”Jaha”, tänkte jag, ”det här hade man ju kunnat ha med i en roman”. Och vips, såg jag framför mig romanhyllorna på biblioteket, där ett hål mellan Fredrika Bremer och Maj Bylock ropade efter Burman.

Men nu, kära dagboksläsare, ska ni få höra! Jag har lyckats lura systemet och få respit!

Jag har lånat om en bok, vars sista lånedag var för flera veckor sedan!

Dock är själva boken fortfarande puts väck. Fast … utgångsdatumet den 19 april är ju dagen som jag åker till USA, så jag kanske får ta och utvandra för all framtid för att slippa skammen?

Share
67 kommentarer

Splittrad tillvaro – och ett besked!

Härmed meddelas!

(Ha tålamod, jag ska verkligen meddela nåt. Jag ska bara gå en omväg först.)

Igår stod jag på det stora Fristadstorget i Eskilstuna och firade att P4 fyllde 40. Jag pratade om militära uttryck (”helt om” är inte vad man skulle kunna tro ett helt varv utan bara ett halvt, tramsade vi) och blev intervjuad (där jag skamligen glömde bort Sara Danius namn) och plötsligt stod jag och pratade med Sven Strömberg.

Han inledde sin karriär med att ge Beatles en kass recension när de 1963 spelade i Eskilstunas sporthall.

Men under hela dagen fick jag i mobilen massa meddelanden om heeelt andra saker, samtidigt som jag skulle blåsa upp och knyta ihop ungefär 200 ballonger.

Jag blåste och blåste, och läste och läste. Så här ser det ut i min mobil:


När öppnar Bollhuset?

En urkundsadress skulle jag ha för att skicka in rapporten idag före 9.30.

Vem låser Bollhuset ikväll?

Har du en svart fluga att låna ut?

Hur säkerställer vi att valda budskap leder till handling, dvs att mottagarna verkligen söker till programmet?

Kan du vara speaker när Sporthallen invigs 3 juni?

Spanska ambassaden har bara telefontid 1,5 timme!

Får vi låna damer B:s matchställ?

Alla försvunna väskor är hittade utom en. Vi fick en guidad tur av Tysklands roligaste australiensare. Nu är jag trött.

Vernissage för utställningen som sker i samband med x-jobbseminarierna är 1/6!

På gymmet: främmande man ger mig en lektion i hur jag bör gå tillväga för att träna axlar: han har nämligen studerat min teknik och bestämt att jag gör fel med armbågarna.

Budskapsstrategi? Är humor enda alternativet? Kan konsekvensbeskrivning, narrativ etc vara andra alternativ?

Kan du komma och öppna Bollhuset?

Vi kan inte använda memes pga. upphovsrätten.

Jag har inga pengar på min mobil, och kan inte ringa till någon som kan hjälpa oss att öppna Bollhuset och träningen börjar om en timme.

Kan det finnas anledning att ta ett Human centered-perspektiv där vi söker insikter om användarna och kanske även gör dem till medskapande? Alltså på ett djupare plan försöker förstå deras problem, behov, intressen och triggers etc.

Är Bollhuset öppet?

Vill du följa med till Polen den 12 juni?

Kan du göra en flyer om basketläger 12–15 juni?

Kan du komma och hälsa på de amerikanska släktingarna den 3 juni?

Flingor.

Finns det möjlighet att köpa en basketryggsäck, skulle behöva den redan idag?

Jag skulle göra en abrovink, och då frågade min kollega om jag menade habrovink! Vad kommer det ifrån? Heter det habro eller abro?

Jag äter currywurst!

Och gummistövlar. (De röda.)

BOLLHUSET ÄR LÅST!

Är det sant att du ska ge ut en bok?


Och så långt kommen svarar jag jaaaaaaaaaa. I oktober!

Men hur ska jag hinna göra det om jag hela tiden måste åka och låsa upp Bollhuset?

Share
47 kommentarer

Svenska skrivregler (2017)

PLOFF!

Japp, jag öppnade en stor flaska bubbel. Dock kom jag mig inte för att dricka mer än ett par småsmuttar eftersom denna sortens böcker inte kräfva sådana drycker.

Det här är faktiskt bara fjärde upplagan av Svenska skrivregler, konstaterade jag nyss förvånat. När jag med darrande händer och svettig näsa (det var för tusan varmt utomhus just denna dag) bläddrade lite huller om buller i den numera 44 sidor tjockare boken, hittade jag ett nytt kapitel om engelska ord och texter. Det fanns till och med lite råd om helengelska texter (tack!). Dessutom fanns ett kapitel om källhantering! Och så

  • massa direktiv om avstavning (som jag hoppade över eftersom jag inte tycker att avstavning längre är ett problem)
  • info om det där förbaskade foge-s:et som jag aldrig lyckas förklara tydligt (gammalt genitiv, ordbildning eller uttalslättnad?)
  • förkortningar (helst med punkter, hörni, med punkter)
  • massa främmande tecken (min favorit är cedilj, för det låter som en maträtt och ser ut som ett djur)
  • stavning av lånord (ack, vad jag saknar kasjunöt i SAOL).

Allt är intressant! Säger man airbag eller krockkudde? Stavar ni det månne ärbägg? Hade ni hellre sett att det hette luftpåse? Vill ni krångla med svenska ändelser och skriva containrar eller tar ni engelskans containers? Situps eller situpper? Nu är han verkligen inte i ropet längre, men kan ni verkligen stava Gorbys namn? Spring åstad och införskaffa skrivreglerna!

Gorbatjov, Gorbachev, Gorbatschow, Gorbatchev, Горбачёв. (I tur och ordning: svenska, engelska, tyska och franska. Samt ryska.)

Hurra! I Svenska skrivregler kan man läsa precis allt och lite till om allt som har med denna min passion att göra! (Men inte en enda basketboll hittade jag.)

Tyvärr kom jag mitt i detta lyckorus till en sida med råd och tips om ”e-brev”. Med en förklarande parentes:

(mejl)

Eftersom jag träffar hundratals åhörare varje månad, ser jag alltid till att fråga vad folk använder för ord för elektronisk post, samtidigt som jag hötter med näven och slår med pekpinnen och indoktrinerar dem till att på samma sätt som de skriver tejp, numera skriva mejl. Så här ser mitt högst vetenskapliga undersökningsresultat ut.

Ni förstår? INGEN (i min världsbubbla) skriver eller säger ”e-brev” när man menar mejl. (SAOL listar sedan 1998 e-post, e-brev & mejl.) 

Detta till trots ska jag strax läsa boken en gång till i jakt efter något som jag inte redan kan. (Uppdatering med braskande rubrik om att någon måste stoppa pressarna kommer i så fall.) Provbläddra här!

Bokbetyg: fem stjärnor, fem getingar, MVG och succé till 99 %. (Blott bruket av ”e-brev” är en plump i protokollet.)

Share
64 kommentarer

”Det som inte dödar oss” av David Lagercrantz

Vanligtvis när jag läser en bok, sitter jag med notisar och penna och antecknar allt som jag tycker är irriterande. Sedan gör jag inget med anteckningarna. Jag bara drar loss notisarna och slänger dem och lämnar tillbaka boken på biblo.

(Läsekretsen skakar på huvudet och muttrar att jag är sjuk och måste kliva ner från mina höga hästar och istället bara låta mig sugas in i historierna. Men si, det går faktiskt inte. Och nu ska jag försöka förklara varför. Utan spoilers eller extralysen.)

Stieg Larssons Millennium-trilogi har som bekant fått en fjärde del (liksom), skriven av kameleonten David Lagercrantz som (verkar det) kan anamma vilken stil som helst. I hans Zlatan-bok hörde man verkligen Zlatans röst bland bokstäverna. På ungefär samma sätt har han lyckats skriva en hel bok på ett Stieg Larssonskt sätt med allt vad det innebär, t.ex.

  1. sömnlöshet
  2. litanior om rollkaraktärers liv och leverne
  3. smärta
  4. eviga diskussioner och teorier samt idéer om oförklarliga skeenden som läsaren redan har fått förklarade för sig till, men som rollkaraktärerna inte förstår (var inte oroliga: jag förklarar nedan)
  5. obesvarade frågor
  6. en verklig person mitt i allt det fiktiva
  7. telefoner, telefoner och telefoner
  8. lättläst stil, om än inte särskilt välformulerad.

1. Sömn.
Varken Lisbeth Salander eller Mikael Blomkvist (de två huvudpersonerna) får sova. De är hela tiden intill döden trötta och när de väl får sova en stund, vaknar de av konstiga ljud, onda aningar eller smärta. De andra rollfigurerna är också trötta och har svårt att tänka klart eftersom de inte heller får sova. Kanske är detta ett berättartekniskt trick: ingen är särskilt snabbtänkt, rolig eller välformulerad eftersom de alla är så ini bänken trötta?

2. Litanior.
En gammal advokat (som inte är trött eller skjuten, men som ändå lider eftersom han har drabbats av stroke) får äran att för oss läsare berätta om Lisbeth Salanders onda tvilling, som heter Camilla. Och soooom han pratar. Sida upp och sida ner sitter han och berättar för Mikael som funnes det ingen morgondag; Mikael som ju hade behövt sova istället för att sitta där och lyssna. Se här hur advokaten mal på:

lagercr

En taxichaufför som swischar förbi i handlingen och som inte berättar något om sig själv, får av berättarrösten lite blod och själ i en inskjuten bisats  … men jag förstår inte riktigt varför:

lagercrantz

3. Smärta.
Ajajajaj. AJAJAJ! Lisbeth blir skjuten och kan varken gå eller tänka klart, men häller bara lite whisky i såret och lägger sig att sova. (Men vaknar förstås av smärtan eller mystiska ljud.) Även sömnlösheten gör ont, för den ”bultar i pannan”. Andra blir torterade av bovarna eller nerslagna av Lisbeth. Det gör helt enkelt väldigt ont på alla hela tiden.

lagercrantz
Släng dig i väggen. Bruce Willis.

4. Läsaren vet redan
Det coolaste avsnittet i boken är när ett barn som heter August räddas av Lisbeth, som har hackat sig in i en dator där bovarnas planer avslöjas. Detta får vi läsare ta del av. Men sedan måste vi genomlida polisernas funderingar om vem det är som har gjort vad och hur denna kunde göra det och kanske var det si, kanske var det sååå? Men vi vet ju allt redan – hade det inte varit mer spännande för oss om vi var lika ovetande som poliserna? Aha, det är ett berättartekniskt knep som ska få oss att … eh. Hm. Öh.

5. Obesvarade frågor
Folk svarar inte när de pratar med varandra. ”Hon svarade inte” och ”Han svarade inte” är så vanligt att man börjar misstänka att de är döva och helt enkelt inte hör varandra. Dessutom svarar de inte i telefonerna – ganska ofta för att de inte orkar. Ibland mot sitt bättre förstånd och de har inte ens vett att kolla vem det är som ringer … Grrrrr.

lagercrantz
6. Verklig person
Paolo Roberto dök plötsligt upp och var stor hjälte i ”Flickan som lekte med elden”, vilket då var både jättehäftigt och obegripligt. David Lagercrantz instoppande av en verklig person i ”Det som inte dödar oss” är fullständigt barockt eftersom Johan Norberg inte fyller någon som helst funktion för handlingen och bara nämns en gång.

lagercrantz

Uppdatering!
I det allvetande båset vet man besked: Lagercrantz och Norberg har lämnat sina respektive (olika) barn på ett och samma dagis i under 20 år … Slut på uppdatering.

 7. Telefoner.
Det är ett evigt ringande. Alla ringer till alla. Ideligen. Hela tiden. Mikael och Lisbeth träffas fysiskt inte förrän på bokens sista sida …

8. Lättläst.
Språkligt är det alltså enkelt på gränsen till simpelt och ganska ofta lite svengelskt, ibland till och med slarvigt. Vi får av okänd anledning två gånger höra om en viss man som har varit gift två gånger och vars båda fruar har dött. För det är för själva historien inte alls viktigt.

lagercr
Kapitel 20. Okej, han är mysko.
lagercr
Kapitel 28. Okej, vi har förstått att han är mysko.
lagercr
En man som heter Ed nämns vid namn så många gånger att man blir snurrig.

Men svårläst är det icke.

Såja. Det var det. Nu kan jag riva bort alla notisar och slänga dem för nu har jag fått ur mig några av åsikterna som brände hål i min själ.

Jag läste förresten boken på padda, vilket är både praktiskt och smidigt samtidigt som det är opraktiskt (urladdning) och … fult. Den kostade närmare 200 kr och nu kan jag inte ens ge bort den till en loppis.

mellanrum
Att läsa digitala böcker är en mardröm när det är rak högermarginal. (Kan man kanske ändra på det i inställningarna?)

Och är det då en bok som jag kan rekommendera? Nej. David Lagercrantz är som skribent alldeles förträfflig och som imitatör fantastiskt duktig. Däremot är han inte någon deckarförfattare, vilket jag nog får säga att Stieg Larsson var eftersom de böckerna funkade som knark på mig: ”Bara en sida till, bara ett kapitel till, bara en liten stund till …”

Är jag då upprörd över att Stieg Larssons minne vanhedras och att man trampar på hans grav genom att man inte frågade honom om lov innan han dog?

Neeeeej.

Det här är precis som i alla andra branscher där det ena följer på det andra och sequels skrivs av nån annan än prequelen och melodislingor av ABBA hamnar i Madonnas låt och Stella McCartneys klädkollektion ser ut nästan som alla andra klädkollektioner och Ikeas möbler liknar möbler från finbutikerna. Jag tycker nog att det hade varit värre om Lagercrantz’ bok faktiskt hade haft ”Stieg Larsson” på omslaget eftersom Stieg Larsson verkligen inte har ett endaste dugg med boken att göra.

Nu ska jag läsa Jo Nesbø.

Share
86 kommentarer

”Konsten att äta sig slank”

Jag har en liten hylla med konstiga böcker. Om den hade haft en diskret men beskrivande etikett klistrad på sig, hade det nog stått ”sånt man kan blogga om” på den. Den lilla hyllan är förmodligen uppåt 30 meter lång nu och jag måste nog (enligt den allestädes närvarande allmänheten) börja avverka den.

konsten att atasigslank
Vi kan kalla boken ”Beach 2015”.

Men jösses vilket på samma gång snyggt som jättefult omslag! Det är propert, tidigt 1950-tal och bedrövlig clipart samt olika typsnitt – allt på en gång så att alla tänkbara målgrupper ska bli attraherade.

Men den här, förstår ni, den här är rolig. Författaren heter A.W. Brown, som är ytterst svårgooglad eftersom han har en modern forskarnamne som skriver avhandlingar om fetma på löpande band. (Eh. Harrrkl. Det är avhandlingarna som skrivs på löpande band, förstås.) A.W. Brown som skrev boken för jättelänge sedan måste förstås citeras:

“I’m not a vegetarian because I love animals. I’m a vegetarian because I hate plants.”

Om man nu ska jämföra, så kan jag ju även citera A.W. Brown som är fel A.W. Brown, alltså den yngre som forskar:

”Treatment with taurine and vitamin E did not reverse fatty liver more than a chow diet in rats.”

Jaså inte det. Gäsp. Jag vill ju fokusera på braskande rubriker och halvsanningar, inte forskare som går grundligt tillväga och tänker efter och gör experiment innan de uttalar sig!⸮

antarctica-lab-ponting
Ce ne est pas une pipe som skulle kunna störa forskningsresultaten, nej.

Men nu till ”Konsten att äta sig slank”, som ju redan i titeln har (enligt mig) rätt inställning: man ska äta. Alla som inteäter är hungriga. Och sura. Fast ganska ofta rätt slanka.

Här har ni nu råden som har nästan 70 år på nacken!

  • Det är ren idioti att blott och enbart äta ägg eller äpplen eller filmjölk (mitt tillägg) under två hårda veckor.
  • Lavemang har inget med diet att göra.
  • Man kan gå ner flera låtsaskilon om man bastar.
  • Massage är sannerligen inte en effektiv bantning.

Titta på sista punkten ovan och klia er sedan i huvudet medan ni tänker ”vaaaa?”. Man trodde alltså dåförtiden att fett kunde masseras bort av segstarka quinnor i vita uniformer. Nästan som att klämma en finne: man skulle liksom trycka bort fettet. Och så ska man trots förmodad kaloriattack dricka försvarliga mängder champagne, för det är det faktiskt värt.

villbliavmed
– Jomenasså just där på sidan av underbenet vill jag bli av med minst tre kilo.

Näää. Jag fortsätter med min egen diet, där ohemult stora mänger mat och inte jättenyttiga grönsaker (ity de är tråkiga medan sega råttor är roliga) blandas upp med en herrans massa basket. Eller så kan man ju bada i badkar med jättemycket salt i medan man knaprar på grönkål och blekselleri, för det blir man ju så slank av. Sägs det. Jomen.

Share
134 kommentarer