Jag var i Stockholm och gjorde ditten och datten:
- besökte Dramaten, åt hotellfrukost
- letade efter en ny dator åt min pappa
- såg det perfekta förvaringsstället för öronproppar
- trillade in i ett demonstrationståg
- blev påkörd av en sparkcykel.
Demonstrationståget var oerhört välorganiserat med reflexvästförsedda ordningsmän som i sitt agerande påminde lite om hur dagisbarn beter sig i sina små reflexvästar. När jag föll av trottoaren och hamnade bland de demonstrerande, fångades jag raskt upp av en stark reflexväst och kunde fortsätta flanera. Mot Dramaten, mitt teaterparadis i världen! (Jag älskar på riktigt denna dammiga institution.)
Dramaten håller på att renoveras av ett företag som har gått i konkurs – men Lilla scenen är öppen som vanligt och den här pjäsen av och med Andreas T. Olsson kan jag verkligen rekommendera. Allt var perfekt! Inga toaköer, massa fika, snygg ridå och gratis programblad!
Men nu till sparkcykeleländet. Innan cykeluthyrningsföretaget 2018 förlorade upphandlingen på nåt mysko sätt, hyrde jag cyklar hela tiden. Jag bara blippade t-banekortet och susade iväg, parkerade i därför avsedda ställ och njöt av livet på det stora hela. Sedan tog sparkcyklarna över, och de verkar framföras av cirkusartiser, elitatleter och idioter.
Kanske är jag blott bitter och arg för att mina knän inte pallar sparkcykelkörning, kanske är jag inte mogen för moderniteter, kanske är jag blott en SUNT TÄNKANDE MÄNNISKA MED HJÄRNA OCH PARKERINGSVETT?
Förlåt. Men jag gillade hyrcyklarna.
Under hotellfrukosten satt jag precis bredvid the måst beautiful kaffeautomat som nån industridesignprofessor glömde att ge betyg på. Som vid ett vattenhål samlades de kaffesugna och försökte trycka, plutta in kapslar och leta efter dolda funktioner – och allt detta dubbelvikta för att kunna läsa på de små knapparna.
På väg mot datorinköpsbestyren blev jag påkörd av en dam på sparkcykel. (Inte så mycket, bara på vaderna och ena foten.) Hon bad tusen gånger om ursäkt och sa att hon nog borde ha hjälm egentligen eftersom hon ”hela tiden krockar”. Hon for iväg igen innan jag hann fråga om logiken, knäna och parkeringsbestyren.
Apropå parkerings- och kaffeautomatsdesign, är ombyggnadsreadesign också en grej. Kolla här inne i Elgigantens affär på Kungsgatan:
Eftersom vi verkligen behövde hjälp av personalen, styrde vi genast mot informationsdisken, men kunde inte hitta nummerlapparna. Men vi hörde ju FÖRTIFEM och FÖRTISEX klart och tydligt. Var? Var? Var? Vi letade och frågade oss fram – och när vi till slut fann apparaten, kunde vi inte hitta knappen …
Som ni hör, måste personalen visa kunden att lapparna finns på baksidan av pelaren och dessutom dutta på skärmen och få fram lappen. Informationsteknikern i mig gruffade. Jag tog raskt fram papper och penna.
Men efter all denna negativism och kass design samt dåliga lösningar ska jag nu avsluta med människans finurlighet och kanske bästa förvaringsställe. För inte bara stigbygeln och hammaren samt glasögonen kan ha nytta av öronen.
