Etikett: beröm

Det kom ett mejl …

Publicerat av Lotten Bergman den 28 oktober 2019 11:13

Som en dinosauriestofil bloggar jag fortfarande trots att mitt riktiga yrke (redaktör) ju pockar på uppmärksamheten. Men varför blogga i dessa dagar? Är det de intellektuellt språkliga krumelurerna som driver mig?

Mja, jo. Jag älskar det svenska språket. Jag behöver knattra på tangentbordet, berätta om trivialiteter eller viktiga ting, kommunicera med det krympande kommentatorsbåset, skratta åt dråpliga historier och svara på frågor från de för mig okända (och numera kända) tokarna som kommenterar. Det är som att andra behöver samla på små glaselefanter, virka mössor, heja på Arsenal i vått och torrt eller gå och lägga håret på salong en gång i veckan.

Hm. De där vanorna är, ser jag, exempel från förra århundradet. Skärpning!

Det är som att lägga ut dagens frisyr på Insta, som att inte vilja sabba sin streak på Snapchat eller som att längta efter att få chatta med sina ryska polare på CSGO, som att fortsätta att levla i World of Warcraft och idoget gräva i Minecraft.

Såja.

Och belöningen? Ptja, sånt här kanske?

Hej Lotten!

Emma-Karin heter jag – vi träffades i juli 2017 när du höll en skrivarkurs för ungdomar i Eskilstuna, och jag har läst din blogg under en stor del av min uppväxt. (Och innan jag var gammal nog att navigera på nätet hade min pappa en bok med dina kåserier som jag läste igenom många gånger…) Någon enstaka gång har jag även dykt upp i kommentarsfältet med en Magnus och Brasse-referens.

Kort sagt har du haft en viss inverkan på min kärlek till språk och skrivande, och jag ville bara berätta att den kärleken nu har mynnat ut i någonting för mig ganska stort – en nominering till Lilla Augustpriset! Jag är nominerad för en novell med titeln ”En ospelad fiol”, och alla sex nominerade bidrag finns att läsa (och rösta på) här: https://www.augustpriset.se/nominerade-till-lilla-augustpriset-2019 . Om du vill gå in och kika så blir jag naturligtvis väldigt glad!

Med det sagt, tack för många trevliga blogginlägg och ha en trevlig helg!

/Emma-Karin

Spring till Augustprisetsajten och läs!

Förresten. Den där kåseriboken – ”Die hard, liksom”– är från 2001, och har av någon outgrundlig anledning en undertitel med formuleringen ”samlade kåserier”. Detta gnager i mig som rasp i tolvfingertarmen eftersom mina samlade kåserier till antalet ju är flera hundra.

Än mer irriterande är att det femte barnet inte är fött och därför inte finns med på omslaget!

UPPDATERING 25 november 2019!

Emma-Karin vann!!!

33 kommentarer

Ånger och beröm

Publicerat av Lotten Bergman den 23 februari 2013 12:38

När berömdheterna dör av, får de beröm som de dumt nog inte har fått under sin levnads bana, vilket jag här har berört flera gånger tidigare. Jag har skrivit några brev till människor efter att de har trillat av pinn – som en påminnelse till mig själv att här krävs skärpning. ”Beröm ska man gödsla med när så är lämpligt, inte för sent”, har jag skrivit. Breven har jag sedan bara samlat på hög eftersom de är sliskigt trista och sällsynt illa formulerade.

Och nu till ett trist kapitel – när jag så bittert ångrade mig för att jag inte under alla år när jag hyste stor beundran för kåsören Kar de Mumma, inte någonsin skrev till honom.

När jag 2004 hittade hans sons (Carl Z, även han kåsör) mejladress, skrev jag inte ett långt och extremt roligt mejl till honom utan bara ett kallt, nervöst tjenare hallå, ursäkta att jag stör-mejl.

Nu får jag skämmas igen – och dessutom så att ni alla ser. Denna knuffkontakt mejlade jag till Carl Z år 2004:

Hej!

Jag tänkte i min ungdom skriva till din pappa, men då hade varken han eller jag mejladresser.

Annat är det nu — jag är inte längre ung och kan istället skriva till hans son.

/Lotten Bergman

Carl Z svarade:

Tack för mail, Lotten, men litet intetsägande får du medge att du skrev.

Du berättar för mig att du aldrig skrev till min far. ”Och?” , som tonåringarna säger.

OM du hade skrivit, ja då hade det varit synd om det funnits mail, ty min far tyckte om att skriva små prydligt handskrivna brev, ofta med en teckning till. Om du skrivit till honom hade du haft ett sådant brev och troligen en teckning till. Han svarade ALLTID.

För örvigt är jag inte heller HELT ung. Så det piggar upp med mail som innehåller…ja, någonting. Sänd mig gärna ett sådant en annan gång, i stället.

Vänligaste hälsningar från Carl Z

Gulp. Jag skrev snabbt tillbaka ett mycket innehållsrikt mejl med lustifikationer och anekdoter och roliga formuleringar samt beröm till den döde fadern. Men han hade nog fått nog av mig – dessutom berömde jag ju bara Kar de Mumma, inte honom.

Ett år senare dog Carl Z. Utan beröm.

Dagens beröm går nu till två enligt mig extremt begåvade karlar: producenten George Martin och den hysteriske skådespelaren Jim Carrey. Jag är visserligen av den bestämda åsikten att Beatleslåtar blott av Beatles ska spelas, men det här är ett undantag. Projektet hette In My Life och innebar att George Martin 1998 samlade ihop ett gäng skådespelare och i Applestudion kreerade en … eh … hum … happening. Den inspelade musiken är inte alltid bra – eller ens intressant – men det här är det:

Se särskilt när George Martin vid 2:05 regisserar Jim Carrey i konsten att låta brittisk.

Berömmet då? Äsch. Ni ser ju att det är bra.

30 kommentarer

Ekorrn satt i granen – stilövning av Anders Bek

Publicerat av Lotten Bergman den 14 april 2011 11:02

Vem är Anders Bek? (På simplifierad fonetiska [andesch bäck].)

Jag vet faktiskt inte. Som med många andra människor kan man googla honom, hitta en blogg, mejla honom och berömma honom – men framför allt kan man skratta åt honom. För han har gjort fantastiska stilövningar med ”Ekorrn satt i granen” som utgångspunkt.

(Stilövning är alltså ungefär det som sker på min Julkalender: man tar en genre eller en författare eller en text och bakar om till något annat. Sedan känner man sig rätt nöjd och har förmodligen lärt sig något på kuppen, men själva genren ”stilövningar” är inte en lukrativ bransch.)

Så här låter ”Ekorrn satt i granen” ju i Alice Tegnérs version från 1892:

Ekorrn satt i granen
skulle skala kottar
fick han höra barnen
då fick han så bråttom
hoppa han på tallegren
stötte han sitt lilla ben
och den långa, ludna svansen.

Men in på scenen kliver nu Anders Bek, som i mina ögon har gjort ett alldeles fantastiskt arbete. När? Ptja, det kanske är tio år sedan? Jag brukar (med Anders’ tillstånd) ta fram några när mina föreläsningar går i stå för att det är för varmt i lokalen eller annat som jag inte rår på och jag just då inte har lust att strippa eller hjula för att pigga upp. Några exempel:

1. Videotrailer
– De kom oväntat.
– De drev honom från hans hem.
– De försökte knäcka honom.
– De kommer att ångra sig.

Squirrel – kotthämnaren!
Med Drew Barrymore som barnet och Bruce Willis som John McSquirrel. Kevin Costner är Tallegren.

4. Metatetisk omkastning med interversion
Rekonn satt i garnen, skulle slaka tokkar
Hickan föra banren, hå dick fan så bårtom
Popha fan hån traggelren, töttes san hitt billa len
doch en vånga sluna dansen.

7. Kvasi-fornsvenska
Eikahurra Grani sutto, Kottian skalu hvilja
Barnum horian, Eikahurun kuiku lepan Thallagranian
Langan SvanzR auk BainR slaghan.

9. Norrland
N’Lillekorre satt oppa storgammgran å sku skala nå småkottar. När n’Lillekorre hörde småongana fick’n sä brått att’n hoppa oppa långtallgren å hä bar sä int’ bätter än att’n stött i lellskank’n å långhårschvans’n nå så guu fördömdat. Å när’n kika närmre såg’n ju att jo, no’ hade den gått av. Huvva!

12. Dröm
Jag drömde att jag var hungrig, men avbröts av röster. Av någon anledning kände jag mig hotad. Jag tog ett språng ut i luften, men tappade kontrollen och föll.

26. Alfabetet
Angående benet: Censurerar diktaren ekorrens fallskador? Gjordes han invalidiserad? Jag kan lugna många nervösa oroliga personer: Queens ricinolja ska träna upp vävnaderna. William Xerxes, yrkesutbildad zenmästare, återställer äntligen ödeläggelsen.

27. Radannons
Större parti granfrö bytes mot rullstol.

39. Stream of consciousness
Ekorrn ekorrn sitter i granen i grannen i grenen i Grenoble han sitter i sitterisitterisatterisutta sutta mutta kutta granen grannen en grann gran Skulle skala flå riva klösa lemlästa lemmellästa nästa lämmel lemmar organ organist organism ism ismo ismo jukkapekka Kottar kottar småbarn ungar snor dagis blöta vantar hejsan hoppsan Hoppa han från tallegren svindel snurra runt runt stötte sitt lilla ben sitt lilla ben sitt förkrympta ben sitt äckliga lilla ruttna ben slog han stötte malde malde ner i e en mortel mortel mord rotel moderrot rotmos och den långa långa long and winding road roadmovie långa road långa ludna ludna ludo ludo lupo lupen anlupen anfrätt syra fräta fräta fräsa steka fläsk steka Svansen svansa svassa vassa vässa pennor.

Ja, ni förstår nu. (Att det finns siffror framför beror på att antalet stilövningar på Ekkorsajten nu är uppe i över 200.)

När det gäller just ”Ekorrn satt i granen” undrar jag om jag egentligen får skriva så här. Eller sjunga den var som helst. Eller om Anders Bek kanske måste slängas i de djupa fängelsehålorna eftersom originaltexten och musiken fortfarande ägs av Time Warner och är upphovsrättsskyddad till och med 2013 …

Förresten – när jag nu är inne på att berömma helt främmande karlar, kan ni läsa på Peter Olaussons faktoidsajt om just Ekorrn och att vi ju brukar sjunga ”hoppa han från tallegren”, vilket skapar oro i leden. (Man kan ju inte hoppa från tallen när man sitter i granen; det är ju som att spela basket med en handboll eller äta kalops med sugrör.)

28 kommentarer

Det här luktar inte illa

Publicerat av Lotten Bergman den 11 maj 2006 09:18

I gymnasiet var jag med i en skoluppsättning av Kent Anderssons ”Sandlådan”. Ett av replikskiftena gick till så att vi skådespelare stirrade ut i tomma intet, in i strålkastarna med stela ögon – ut mot publiken. Det skulle gå snabbt, snabbt, replikerna skulle nästan gå in i varandra.

Självklart drabbades jag då av en totalsvart black out. Det var tyst i kanske tre sekunder. Sufflösen kom till min hjälp, och de andra aktörernas repliker kom därefter kvickt som pistolskott ut i luften. Så blev det förstås min tur igen, men då var jag så fylld av skam och ånger för min förra miss att jag inte ens hade en tanke på att det var jag som skulle säga något. När sufflösen efter kanske bara två sekunder (hon var ju beredd) hjälpte mig med min replik, släppte jag strålkastarlooken och stirrade ner på henne och ville väsa ungefär ”Vad tusan snor du min replik för?”.

Sedan fortsatte det bra ändå, jag föll in i min roll igen och strålkastarna blev åter mina vänner. Pjäsen tog slut, vi fick stående ovationer och rosor av våra av stolthet gråtande föräldrar i publiken. Jag satte mig efteråt på scenkanten och tyckte synd om mig själv en stund.

(Gjorde man inte ofta så … satte sig att må dåligt inför publik så att någon skulle komma och säga ”hurere”? Eller var det kanske bara jag? Jag kunde ställa mig och stirra ut genom ett fönster och säga ödesmättade repliker också. Som: ”Jag ville, jag vore en sten i en mörk skog där döda fåglar skrika.” Sedan rusade jag ut och spelade basket och ville alls inte vara en sten. Nåväl.)

Där satt jag på scenkanten. En för mig helt okänd man kom då fram och gav mig beröm för min insats på scenen. Han formulerade sig fantastiskt väl och tog fram små detaljer som han hade sett och förmodligen fungerade min förvånade uppsyn som fotogen på hans berömmande brasa, för han bara fortsatte. Och fortsatte.

Här har vi då dagens uppgift. Jag vill av er som läser – antingen i kommentarerna eller på era egna bloggar – höra om beröm ni har fått och som ni aldrig kommer att glömma. Ja, visst minns man negativ kritik mycket bättre, men den 11 maj är Den Stora Berömmardagen. Och eget skryt luktar inte illa. Jo, ibland. Men inte alltid i alla fall. Inte just idag.

(Jag lyckas för övrigt inget vidare med mina xx-dagar. Bloggtröjedagen den 1 mars – minns ni den? Nä, tänkte väl det.)

18 kommentarer